Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Milo Johansson vill dansa och skapa konst utan att bli begränsad av normativa förväntningar. För honom fyller dansen en viktig funktion, den bidrar till frigörelse och kan verka läkande när den handlar om att upptäcka. Den hjälper honom att äga sig själv och sin kropp. Kultwatchs Hana Suzuki Ernström skriver om ett samtal om dans, transerfarenhet och normativa föreställningar samt kroppars rörelser och deras filosoferande.

Sommaren tar sig in i köket där jag sitter. Snart ska jag ringa Milo. Jag tittar i mina anteckningar: dans, kropp, representation och väntan på könsrelaterad vård; lösa reflektioner från förberedelserna inför vårt samtalet. Jag ringer upp honom på Messenger, ett videosamtal.

Milo Johansson är från Malmö och har nyligen flyttat tillbaka dit efter några år i Stockholm. I Malmö slipper han den extrema segregationen i Stockholms innerstad, säger han. Där finns en trygg queergemenskap att komma tillbaka till, något han saknade i Stockholm på dansskolan där han gick. Jag och Milo har aldrig träffats tidigare, trots det tar det inte lång stund förrän vi hamnat i ett djupt samtal om konsten och dansen villkor, att äga sin egen kropp och att utforska rum och gränser genom kroppen.

Institutionella begränsningar och stereotyper

Dansen fyller en viktig funktion i Milos liv. I skolan där han gick var dansen och kroppen inte enbart hans egen eftersom stereotypa roller begränsade rörelserna. Han säger att det blir allt viktigare för honom att ha äganderätt över sig själv och sin kropp. Han kan inte vara i en miljö där han ska vara alltför formbar, ett verktyg för att förverkliga en koreografs storslagna planer. Han tror att det går att yrkesarbeta med dans under andra villkor. Nu vill han bara ge sig själv tid, få utrymme att tänka bortom institutionens stängda ramar.

Hur ska jag annars kunna skapa konst, hur ska jag kunna göra något som uttrycker mig när jag bara ska vara till för andra hela tiden?

Milo vill vara fri. ”Hur ska jag annars kunna skapa konst, hur ska jag kunna göra något som uttrycker mig när jag bara ska vara till för andra hela tiden?”, säger han under samtalet. Jag nickar och funderar på vad dansen och konsten får för uttryck, vilken betydelse den får och vilket plats den kan ta om den aldrig får existera i queera former. För mig står det queera för en motrörelse. Det är en kritisk blick på allt som har givna ramar eller förenklade svar. Det queera är ingen stabil identitet eller ett bestämt uttryck, det är ett ständigt görande, en aktivitet som verkar runt omkring eller mellan det förgivettagna.

Att de dansrollerna som skrivs ofta bygger på stereotyper som föreställningar om manligt och kvinnligt, den atletiska starka mannen och den smala petita och väna kvinnan med höga ben, skapar en rädsla hos Milo att han inte ska få jobb. Han passar inte in i någon av rollerna menar han. Ska han bli castad som kvinna är han inte är tillräckligt feminin samtidigt som han anses vara för feminin för att få en manlig roll. Oavsett om rädslan är befogad finns den där.

Och vad får (har) vi för konst och kulturliv om det bara är ett fåtal kroppar och uttryck som får synas?  

En annan av Milos tankar handlar om att vilja passera, det vill säga inte sticka ut, och att söka kroppslig vård (så kallad könsbekräftande vård) inte skulle vara enbart för egen skull utan för att göra karriär. Det är en obehaglig tanke som säkerligen ingen vill ska stämma på en själv. Hur Milo känner lämnar han osagt, han säger bara att dansbranschen till stor del bygger på kroppslig synlighet och att kropparna som syns ska vara begriplig för betraktaren, för samhället. Hur kan vi veta vad som är våra egna önskningar och vad som är andras – samhällets och normernas – tänker jag. Kanske är skiljelinjen i vissa fall glasklar, kanske går de aldrig att separera – de skapas sammanflätade. Och vad får (har) vi för konst och kulturliv om det bara är ett fåtal kroppar och uttryck som får synas?  

Föreställningen om det linjära

Att dansvärlden är könande bidrar till Milos könsdysfori, en stark och ihållande känsla av att vara tilldelad fel kön som för många transpersoner innebär psykisk ohälsa. Han beskriver institutionella danssammanhang som rent kroppsligt situationer. Genom normativt könade danskontexter skapas dysforin socialt. ”Min kropp är fortfarande feminint kodad, någon som bara tittar på min kropp tänker att det är en kvinnlig kropp och då blir det ett skav där. Det är tydligt att det finns en förväntning inte bara i hur jag är eller hur jag förhåller mig till världen utan också på hur en man ska se ut eller inte se ut. Och det blir tydligt i danssammanhang”, säger han.

Här bildas det ett glapp; ett gap mellan jaget och samhället. ”Jag är dysforisk men ibland är jag verkligen okej med min kropp och tycker om den, men andra människor är uppenbart inte det. Det är ett glapp”, säger Milo och fortsätter ”för att vara någon med dokumenterat självhat så älskar jag min kropp. Jag skulle exempelvis inte säga att jag är född i fel kropp som är ett uttryck som vissa ibland använder om mig. Jag tänker att jag har min kropp, den är min och jag kan göra vad jag vill med den.  Samtidigt gör andra människors förväntningar att jag inte kan göra vad jag vill med min kropp. Vissa kan vägra att rättköna mig eller kalla mig för vad jag heter på grund av hur jag ser ut”.

I situationer där den linjära kroppen förväntas hade Milo behövt en passerande rustning, säger han. Ett skal som gjorde att han slapp synas, markeras och bli ifrågasatt.

Det blir tydligt att förväntningarna som Milo möter både i dansvärlden och i övriga samhället är kopplade till idén om linjärt kön. Linjärt kön är en föreställning om att en persons kropp, personnummer, könsidentitet, pronomen, namn, könsuttryck och reproduktiva organ alltid är enbart maskulina eller feminina och oföränderliga. I situationer där den linjära kroppen förväntas hade Milo behövt en passerande rustning, säger han. Ett skal som gjorde att han slapp synas, markeras och bli ifrågasatt.

Jag tänker på den feministiska författaren och teoretikern Sara Ahmeds (2006) bok och teori om queer fenomenologi. I centrum står den upplevda kroppen som det mänskliga jagets grundläggande startpunkt, det är härifrån vår existens och verklighet skapas. Ahmed utforskar hur kroppar orienterar sig: rör sig, breder ut sig och förlänger sig i olika rum. Hon undersöker kroppars vägar, deras riktningar och sätt och menar att orienteringen sker utifrån normativt konstruerade linjer. Linjer formar världen och utgör existensens konturer. Följden blir att bara vissa liv är möjliga medan andra omöjliggörs. Jag tänker att det är så idén om linjärt kön fungerar, så uppenbart omöjligt för alla liv.

Verkligheten visar något helt annat. Det dekonstruerar idén om att det linjära könet som ensam sanning.

För en person som har sökt vård för sin könsdysfori väntar en väntan. För att exempelvis få byta personnummer – juridiskt kön – krävs i dag en vårdprocess som synar din kropp och ditt liv in i minsta detalj. Du ska bevisa din könsidentitet för vården genom att leva i enlighet med det kön du säger dig tillhöra: gå på ”rätt” offentlig toalett, byta namn och komma ut för släkt och vänner. Allt ska dokumenteras i din medicinska journal. Så cementerar samhället och vården idén om linjärt kön och sätter likhetstecken mellan ett kvinnligt kön och femininitet och ett manligt och maskulinitet. Det innefattar föreställningen om att det bara finns två (juridiska) kön vilket utesluter icke-binära personer från såväl vården som lagen; från grundläggande rättigheter. Verkligheten visar något helt annat. Det dekonstruerar idén om att det linjära könet som ensam sanning.

Att filosofera med kroppen

Milo säger att dansen har varit frigörande just för att det finns så mycket tabun kring en kropp som hans. Att upptäcka och finnas till fysisk bortom våra vardagliga rörelser skapar frihet menar han. Det handlar om att vara bortom vardagliga fysiska görande som att öppna en dörr, att få finnas till på ett sätt som inte handlar om att presentera sig och istället utforska kroppen och rörelsens möjligheter. ”Det blir som att filosofera med kroppen”, säger han. Han förklarar att det är något som inte är nödvändigt för att överleva men att det är härligt och skapar mening. Det är frigörande. En transkropp är en kropp som inte tillåts vara i samhället, den måste presentera sig som autentisk, kräva sin plats och sitt utrymme. Kanske är det just därför dansen är frihet, att inte behöva representera. ”Har du en normbrytande kropp så kan du inte gömma dig i mängden. Om du är den exotiska fågeln hela tiden så får du ett ansvar att presentera dig på ett visst sätt. Annars får det konsekvenser både för dig personligen och för den gruppen du ska representera.”

Jag går tillbaka till Sara Ahmed och tänker att kanske är det kroppsliga filosoferandet vi behöver för att bryta, eller i alla fall förskjuta, linjernas gränser. Kanske är det också detta filosoferande som gör konsten intressant, ger den en frigörande skjuts mot ett mer öppet fält. Jag tänker också på kroppars orientering. Kroppen är vårt jag, vårt verktyg. Den bestraffas och disciplineras av föreställningar, förväntningar och normer. Hur påverkar det skapandet och konsten? Vad i dansen är det som är läkande? frågar jag Milo. ”Jag tror det handlar om att upptäcka”, svarar han.

Att jag kan ta plats på ett sätt som handlar om mig som person eller mig som en själslig entitet, något som inte bara handlar om vad min kroppsliga behållare tar slut. Som att jag tar plats i ditt utrymme nu även om vi inte är nära varandra, det handlar inte om min kroppslighet utan om att jag finns till, i en kropp.

”Något jag har funderar över är var slutar kroppen?”, säger Milo. Jag kan känna var min hud slutar men om jag sträcker mig mot dig så här…”, han sträcker sig så att hans hand närmar sig mig i kameran, ”så känns det som att min kropp förlängs på ett annat håll och att jag finns till i ett rum som inte bara handlar om var det fysiska jaget slutar och börjar. Att jag kan ta plats på ett sätt som handlar om mig som person eller mig som en själslig entitet, något som inte bara handlar om vad min kroppsliga behållare tar slut. Som att jag tar plats i ditt utrymme nu även om vi inte är nära varandra, det handlar inte om min kroppslighet utan om att jag finns till, i en kropp.” Milo menar att dansen kan skapa utrymme att kommunicera på ett kroppsligt sätt, att dansa med människor och utforska varandras möjligheter och kroppsliga språk. Att lyssna genom att inte prata med varandra. Det är något som annars är sällsynt enligt Milo.  

Utanför mitt öppna fönster skriker en mås och överröstar vårt samtal. Rummet kring mig blir närvarande. Överallt fortsätter människor med det ständiga arbetet: att söka sig själva och kämpa för att få vara sig själva. Att få utrymme, att få röra sig fritt och att få vara bekväma. Eller med Milos ord: ”att få leva på rimliga villkor”. Vi avslutar samtalet och Milo önskar mig lycka till med skrivandet. Det är nu hans ord ska bli mina ord. Med min blick och genom min hand ska jag tolka hans betoningar och hans gester, hans mellanrum. Kanske är det mitt sätt att filosofera med kroppen.