Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Henrik Johansson – Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse

I dag publicerar vi ett utdrag ur författaren Henrik Johanssons nyutgivna bok Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse.

Och du är fetare, svettigare och fulare än de andra på byrån men de är så vänliga. Din resa skall alltid vara längre, dina föräldrar skall inte ha samma kontaktnät, inte lika långa studier (om några alls), dina föräldrar skall vara fattigare även när de har mer pengar. Du skall inte åka på skidsemester. När du förklarar det för dem skall de säga att det ju kan vara skönt att vara hemma. Ni är ändå lite lika, tänker de och säger de, för de är kulturella, liberala, vidsynta, toleranta och går på operan och du är ju också kulturell men du skall inte skrika:

Norra Gränges är inte Malmö Live!

Rejv är inte stråkar!

Och du är så lycklig på E och de är så tipsy på Merlot och de är så lite bakfulla och du är fultjackad, bak-E-ad, uttorkad och de är så uttråkade och de skulle inte sitta som sina barn och gråta på Persborgs station klockan kvart över fyra på morgonen och säga att ”de sa att de skulle visa mig vägen till en bankomat och sedan rånade de mig”. Så underbart modulerar medelklassen sina meningar. Och du köper ditt smuggel av buttra män från Balkan och de låter dig behålla ditt Ibogain för sist de såg dig var du Stilnoct mitt på da’n och rufflaren står i dörren till svartklubben och du är inte alls rädd när du går in.

Och de åker på läger till Österlen och äter sin lera och bajsar ut den och säljer den som litteratur och du försöker krysta ur dig samma sak och efter att du betalat 12.345 kr (F-skatt) till lektörer och skrivcoacher och korrekturläsare så är det ändå bara en polerad bajskorv och då skall du inte säga:

Du skall icke redigera, korrigera, tristessera, vidimera.

Du skall kräka ur dig dina texter som om du var klädd i den snövitaste kläder och hade en kräkhink av skinade plåt och var på läger i Österlen och åt lera och åt svamp.

Men det faktum att du är så olik gör dig till den vackrigaste vackra spegeln med din könshåriga, feta, svettiga kropp. Att ha dig på byrån, dig i huset, är som att ha en levande föreställning av Biggest Loser och Lyxfällan och Copyright Hotel.

Det är en sådan vinst för alla med den underbara mångfald som egentligen är du-skrynklet i ett hav av välstrukna vita skjortor och blusar och de får bekräftelse och krydda och du får pengar och får sitta på toaletten alldeles för länge och tänka på en thailändsk transvestit vid namn Misty.

Och du åker över bron varje dag och de vet inte ens var du kommer från, och de är så härligt, smärtsamt inkluderande och bjuder dig på parmiddagar fast du är singel och grus och frågar dig om du ändå inte ska följa med på golfen och frågar, återigen, var du brukar åka skidor.

Och det är så naturligt för dem, och så jobbigt för dig, och du äter beta-blockerare och deras slogans är så bra, det håller alla med om. De behöver inte redigeras.

Samma visa, tillbaka till byrån.

92513e_cb7bf82dc1e448c688b3ad1edfcf491c

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Byrån är en av texterna i hans nya bok, Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kommer på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsidaFacebook, och Twitter.

Länk till Rastlös:

http://www.rastlosforlag.com/

definitive craft, not yet practicing

Marie Therese Luger writes about the poet Nelly Sachs.

On Friday, 22nd of January, a poet and writer held a lecture at Kungliga Konsthögskolans Research Week. A poet and writer I say, because it would not be wise, to mention her name right away. 

So, on Friday 22nd of January, Mara Lee held a lecture at Kungliga Konsthögskolans Research Week. She repeated a similar talk at Konstfacks Research Week some days later. Both lectures were centered around ”othering” in writing, and specific metaphores therein. The public got introduced to the homophones ”La Mere” and ”La Mer”. The Mother. And the Sea. Followed by a reconstruction of the word ”Transit”. Lee brought up this term to suggest a different naming-process for movements, that include flight or diaspora, somewhat corresponding with the literary metaphore of ”the journey”. She illustrated the term ”transit” with examples of literature taking place in, on or around a train seat.

On Friday, 22nd of January I sat in the audience of this very lecture and was too shy to raise my hand and ask, if the ”train seat” and the ”transit” should be given the possibility to be seen as homophones, and if so, they were placed and conjoined either by purpose, coincidence, psychoanalysis or merely a piece of research that fell into place as in a jigsaw puzzle.

Falling into place, because only recently had I myself heard a story, about transit, that almost began with a train seat. Yet, this story would not exist, if it actually had. Instead, it began with a seat on an airplane, and from there on has – allegedly – made a now rediscovered poet and writer possible.

„He advised them not to take the train. She had bought train tickets to get out of Germany. But by that time, things had already gotten so far, that trains were stopped at the borders and sent back. So he begged her to buy a plane ticket from Berlin. And she did.“

”She” was called Nelly Sachs, born 1891 to Jewish parents in Berlin, Germany. Taking off exactly there from, she landed at Stockholms Bromma Airport in the afternoon of May 12th 1940. By that time, she was 49 years old and had – rather unsuccessfully – been involved in writing and poetry since her late adolescent years. 

In 1966, 21 years after her transit to Stockholm, Nelly Sachs was awarded the Nobel prize for literature. Her work, by then, featured poetry that was influenced by Swedish modernism, as well as the terrible things, that had happened during the Holocaust.

„…and it was then she began to write in a serious manner. At first very conventional, romantic poems. Because it was first in Sweden, she began to develop a completely different style, because she got to know what had happened in Hitler´s Germany and so on. Then and there, her themes began to change, and the whole direction of her work did.“

Today, Nelly Sachs is very IN again. She has surfaced on the ocean of literary studies through the work of (among others) Karin Johannisson, Anders Olsson and Daniel Pedersen, the latter ones attributed to the University of Stockholm. Especially Daniel Pedersen, who is writing his PhD thesis on Nelly Sachs, is interested in her writing and her work BEFORE. Before she came to Sweden. 

Anders Olsson shows a similar approach, his work is – at least according to a written statement on Stockholm University´s website- influenced by the idea of the topos ”exile” and it´s profound impact on the work of Nelly Sachs:  The project attempts by way of archive studies and comparative analysis an explanation of the change in Sachs´ poetry in exile, of how she quickly becomes 1. poet of Holocaust, 2. Modernist and 3. poet of exile in universal terms. (…)The claim of the project is that Swedish poetic Modernism has been decisive for Sachs´ new language in exile, and its special motivation is the lacking competence in Swedish language and literature within international Sachs´scholarship (sic!).“

Whether one agrees with these terms, theses and assumptions is to a certain degree influenced by one´s subjective position. Still it is based on an appropriated picture of Nelly Sachs: Nelly Sachs the Nobel-prize-winner. Yet, Nelly Sachs, the Nobel prize winner, and the Nelly Sachs that becomes apparent though her own applied language, are very different ones. 

It is easy to agree with what Hilde Domin  – in an epilogue to a German anthology of Sach´s poems – mentioned, when talking about the irritation and „Unlust“ that hit her while working through Nelly Sach´s poetry. She describes „die gebetsmühlenhafte Widerkehr von Thema und Metaphor, immer in der hohen Tonlage, den „Nelly-Sachs-Effekt“, wie jemand es nannte.“ and continues on to questioning the true meaning of Sach´s poetry.

According to Domin, the suffering that is apparent in Sachs´s poetry derives first and foremost from lamenting “den Einen Ermordeten” and becomes substitute for “alle die Ermordeten” while the origin of the suffering had until this point never been feasible for Domin. Here she refers of course to a tragic love affair, taking its beginning when Sachs was seventeen years old, that she suffered from her whole life and that was undoubtedly a recurring theme in all her writing, from beginning to end. 

This allows the question, if Sach´s writing has actually really changed at all, or if just the pictures projected on the canvas and the cinema these projections were shown in, changed. In any way, it is easy to see, that Nelly Sachs excessively made use of metaphores, and used them in a suffocating way, that shaped the language of her poetry more than the also recurring themes could.

Accompanying stars, space, mystery and the night, it is the apartment that becomes a constant visitor in Sach´s writing. Her initiative work bears the title “In den Wohnungen des Todes”. If Sachs should indeed be a “poet of exile, universally speaking” as Olsson is stating in his description, then she must at least be as much a poet of the home as well.

There is, and it never seems to go away, a certain tie between Sachs and the notion of space, the notion of architecture. Her housing situation itself is the first spot to start digging into the matter, since it is not an unknown fact, that the maker of poems mentioning “nattmurarna”, “bostad av tystnad”, “dödshuset” or “hemlängtans födelsehus” had lived a rather withdrawn live in a two-room-apartment on Bergsundsstrand, Södermalm. And she did rarely – almost never – travel, as Hilde Domin notes. Except for extended stays in clinics, Sachs only left Sweden on two occasions, accepting literature-prizes in Meerburg, as well as Frankfurt, Germany. Her stays in clinics were caused by psychological struggles, commonly stated as some form of paranoia (which is a diagnosis I would dare to disagree on). Apparently Sachs believed to be spied on and hunted by Nazis, at times allegedly spent nights in a friend´s apartment, because she believed her own one was being filled with poisonous gas. It seems legitimate to attribute these fears to the gas chambers in concentration camps in Germany during World War II, and these terrible events have undoubtedly influenced Sachs in a profound way. Yet, I would not claim, that her translation of these events into artistic output are shaping factors for her work, rather than symptoms. A closer reading of these symptoms would of course be necessary to evaluate and re-evaluate their application to culture as well as to science.

Concerning the change Sach´s body of work underwent and Anders Olsson is locating within the realm of influence of exile and Swedish modernism, I am reminded of T.W. Adornos roaring quote: “Nach Ausschwitz ein Gedicht zu schreiben ist barbarisch!”, because this is exactly, what Nelly Sachs did. And what she is known for. We know of course, that Adorno has tried to annul this phrase in 1966, one year before our writer and poet got awarded the Nobel prize. Yet, his claim is of course concise with the impetus the impossibility to collectively digest the Holocaust had on numerous artists and writers and their legacy. 

Yet, I would like to propose, that this is not the key to defining Nelly Sachs´ artistic work.

It is indeed sometimes suggested, that Nelly Sachs did not eventually have success with her writing because of its quality, but because of it´s themes. Thus she “remains” a poet OF the holocaust, OF modernism, OF exile. And this should keep one thinking.

„She read also Selma Lagerlöf. She had stumbled upon „Gösta Berlings Saga“, this is her own copy, a book obviously often and thoroughly read, the edges are all soft, and from there on developed what the Germans call „Nordsehnsucht“, a longing after the far north, and she started corresponding with Selma, and Selma Lagerlöf became a huge inspiration for her. To the extent, that she herself wrote a book in German, in Selma Lagerlöfs spirit, with the exact same title, which is called in German: Legenden und Erzählungen, Legend and Stories, which she then sent to Selma, with a dedication. And she received an answer from Selma, saying, that she, Selma, couldn´t not have written it any better herself. It looks like she didn´t catch the irony in this.”

This description of Sach´s artistic output, long before her transit to Sweden is important for various reasons. It practices the early stages of artistic development as well at it breaches into a technique or strategy that is somewhat connected to the Situationist´s concept of “Detournement” but is not yet the same. Following the concept of “Detournemet” a liberating change of “society and life in which we find ourselves confined” is possible through “appropriate actions”. Guy Debord, who wrote this in a statement about the Situationist Movement and their activity, can at this point be interpreted when it comes to the use of the word “appropriate”. The meaning is active both towards being interpreted as “fitting” as well as “making something one´s own” or “taking on”.

Further, I am aware of the fact, that “appropriation” in itself can be considered a capitalistic act. And even thought it is not the only reason this assumption is built upon, it is easy to interpret the act of appropriating as an act motivated by the urge “to have” or “to own”.

This indicates, that the strategy of Detournement would either be an act of re-appropriation, thereby “doubling” a power strategy and becoming a tool for critique. 

Especially when applied to understand the conditions of artistic and creative production following up on this idea could be very rewarding.

The fact, that Nelly Sachs had actually written a book with the exact same title as her idol Selma Lagerlöf, sent it to her, and gotten back a response, that stated, that Selma herself had not been able to do it any better, is therefore of vast interest to me. 

I wonder, is it safe to say, that Nelly Sachs has appropriated Selma Lagerlöfs artistic content, through her action. Is this maybe a much more liberating scenario, than the confinement to pain, suffering and death. Would this maybe be more fun ? But also, would this have had potential for being a critical act?

By now, we know, that being fun doesn´t exclude the ability for critical thinking and the distribution of critical thoughts. I often wonder, what had happened to Nelly Sachs, had she made use of the potential, irony offered her during the incident with Selma Lagerlöfs book. One can only assume, but her voice would be a different one. 

In Today´s setting, of literary or contemporary artistic practice, Nelly Sach´s work could be describe as much more emancipatory, had she not lingered, and is still made to linger by her rediscovering audience, in her confinement to suffering. This suffering is constantly present in her representation and points once again to the fact, that becoming a voice of collective pain is the driving force in the reception of Nelly Sachs work. Becoming a voice of collective pain is neither unethical nor unimportant, but it is of course a power structure. One that is arranged side by side with the overall conditions of artistic production. Too often, the writers and poets become „others“ by themselves. By following the call so stand outside and look in, to sadly observe the world around them and submit their share of suffering and death. This is what history tells us and what societal, cultural structures tell us. Mara Lee might be able to develop strategies to avoid confinement to these terms and tropes. Nelly Sachs is not.

Thus it seems ironic, as well as fitting, that Kungliga Biblioteket, almost in analogy to „her“ voice, is keeping the apartment of Nelly Sach in confinement: The interior of Nelly Sach´s apartment is still preserved and existing. Not located on Bergsundsstrand anymore, but 40 meters below ground, kept in a cellar-archive under the main building of Kungliga Biblioteket, where it can be visited every first Wednesday of the month. To function as an analogy, it needs to be mentioned, that the apartment is not kept there in spatial originality and some of the bookshelves had to be sawn off to fit the height of the archive. Due to the size of the apartment and the difficulty to access, Kungliga Biblioteket has considered stopping guided tours to the place and instead wants to produce a videofilm, that can be shown to the public in order to consume the spatial and linguistic remains that in it´s representation ignores the importance of re-evaluating and re-appropriating space: Exile and home are no dichotomies, but more like homophones. They are both illustration of movement, where society wants to see static existence. They are, as well as re-appropriation of artistic voices, part of a definitive craft we are not yet practicing.

och ingen form

läras

eller
lär mig

baklänges


Bibliography:
Jenks, Chris (Editor): ”URBAN CULTURE: Critical Concepts in Literary and Cultural Studies, Volume 3”, Routledge, 2004
Tafuri, Manfredo: ”The Sphere and the Labyrinth”, MIT Press, 1987
Sachs, Nelly; Domin, Hilde (Hrsg.): ”Gedichte”, Suhrkamp Verlag, 1977
Debord, Guy: ”Report on the Construction of Situations and on the International Situationist Tendency’s Conditions of Organization and Action“, 1957
Luger, Marie-Therese: ”förnellysachsad: A book of appropriated poetry”, 2016

IMG_0018

Marie Therese Luger is a cultural scientist and curator. She sometimes writes. 

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Varför skriver ingen om Makode Lindes konst?

Debatten kring Makode Lindes utställning “N-kungens återkomst” på Kulturhuset i Stockholm går fortfarande varm. Det mesta som har skrivits om utställningen har inte gått något djupare på själva konsten, och där det har förekommit har mottagandet inte alltid varit positivt, exempelvis Linda Fagerströms recension i Sydsvenskan. Samtidigt firar en övervägande vit kritikerkår modet i ett uttryck som ska provocera men som kanske inte gör det där den är tänkt att göra det. Johan Palme skriver om en konst vars kritik han håller med om, och undrar vad som gör kritikerkåren nästintill oförmögen att tala om självaste utställningen. 

Är Makode Lindes utställning på Kulturhuset ens en utställning längre? Är Makode Linde ens en konstnär?

Sveriges kulturvärld, inåtvänd, vithetsnormativ och homogen, står fortfarande och trampar osäkert kring de starka rösterna som är rättmätigt arga på institutionernas skeva representation och strukturella rasism. Diskussionen tvingas om och om igen, yrvaket, upprepa grundläggande frågor om bildspråkets makt, om vilka röster som kommer till tals, om hur sammansättningen av ledningarna i kulturvärlden påverkar innehållet – kanske inte så underligt i ett land där en märkligt dominerande ådra i kulturdebatten består av slipsnissar som lajvar hakkorsprydda punkare, fetichiserande den heiliga provokationen.

I en sån värld blir Makode Lindes utställning en arena för politiska ställningstaganden, inte en arena för konstdiskussion. Varje debatt, varje intervju, varje krönika, varje recension, kretsar nästan enbart kring frågan om Kulturhusets och konstnärens strukturella position. Grundläggande ordval, som sedan länge borde vara slutdiskuterade, tvingas ältas om och om igen. Om konsten har pratats om är det bara den delen som explicit kommenterar debatten som har fått utrymme, en liten skärva av den mångbottnade, sammanbundna multiinstallation som utställningen består av. Kanske är det en oro från den fortfarande enormt vithetsdominerande kritikkåren att inte trampa snett som gör att de väljer att hellre prata runt konsten än att konfrontera dess innehåll på riktigt. 

Vilket blir ofantligt märkligt. Makode Linde är en personlig, säregen konstnär, som samtidigt har en stor flora intertextualla kopplingar och referenser till andras teoribildningar och konsttraditioner. Just det som en konstkritikerkår förväntas kunna bena fram och förmedla.

Makode Linde arbetar som konstnär med sig själv i första hand, både som verktyg och motiv. Mest känd är hans självporträttserie [Makode Lindes ordval. reds anm] Afromantics, där han tar kulturella objekt med stark identitet och målar på ett oformligt golliwog-ansikte, en illasittande rasistisk karikatyr som suddar ut objektens innehåll. Symboliskt görs varje möjlighet till självständighet och identitet omöjlig av den vithetsnormativa världens påklistrade stereotyper. Makode Linde är fast i sin golliwog-mask – både sedd utifrån, universellt konstruerad som Den Andre, men också fast i en persona, ett clowneri, en minstrel show.

Här har han mycket gemensamt med en feministisk konsttradition. Att visa upp bilden av sig själv i ett stereotypt kulturellt skal är att uppfodra betraktaren att begripa koppligen mellan struktur och människa. I Marianne Lindberg DeGeers lika omfångsrika fotomålningsserie Jag tänker på mig själv tvingar hon den som tittar att se hennes ansikte i finkulturens och populärkulturens ikoner. Cindy Sherman iscensätter fotografiskt kvinnoroller med sig själv i centrum. Cosey Fanni Tutti gick ett steg längre när hon själv medverkade i en förnedrande porrindustri och ställde ut de tryckta resultaten. Kroppen är bokstavligen samtidigt stereotypen. Gränserna mellan den strukturella Andre och medmänniskan – Immanuel Levinas andre – blir otydlig, abjekt, och förtrycket mot en grupp som konstrueras stereotypt kan inte längre hållas separerat från förtrycket av den individ som faktiskt finns framför oss. Det är i den relationen man måste läsa den ökända tårtan, där Makode Linde sitter och skriker genom hela performanceverket; det är han, hans egen kropp som blir uppskuren lika mycket som den rasistiska symbolen, och han kopplar ihop dem till ett obehagligt komplex som stirrar tillbaka från avgruden.

Just uppskurna kroppar är ett tema som genomsyrar hela utställningen på Kulturhuset. Trasiga, kommodifierade, lemlästade kroppar finns överallt, och ekar återigen en feministisk konsttradition. Skyltdockor, upphuggna, målade i en giftgrodas grälla färgskala. Modeller och bäbisar, alla Makode själv i sin Afromantic-persona, har armar och ben delade som köttstyckning. Kungatronen vilar brevid en stor hög HIV-bromsmedicin. Populärkulturens all kroppsskräck krälar i den kväljande miljön, Alien-filmernas ägg kläcker otäcka spindlar. Är det ett självhat Makode Linde försöker gestalta, ett kroppshat? Valerie Kyeyune Backström läser intressant nog ett hat mot den egna svartheten, andra ser ett hat mot en frånvarande fader. Men det känns minst lika nära att läsa in en transpersons kroppsdysfori från en person som är ytterligt obekväm i sin tillskrivna identitet, och det är inte ett sammanträffande att det är just kvinnokodade kroppar som får vara den trasiga, sjuka symbolen.

Övergången är ständigt närvarande, även i de obehagliga transgressionerna och hånandet som konstnären gjort sina. Rachel Dolezal dyker upp bland afroamerikanska kändisar i ett hörn, hälften illusion, hälften fördomstest. En symbolvärld som ständigt dyker upp är den som relaterar till The Middle Passage, slavskeppens resa över Atlanten och den människoförgörande uppslitelsen. Rika subjekt reducerade till skräp, slängda över bord. Lika sjukliga som kroppen, alla kolonialismens kommoditeter, giftiga bananer, giftig bommull. Afrika förenklat, glättigt, upplaggt i en kundvagn, till salu. Dyra basketskor som ett nytt ekonomiskt slaveri. Skapandet av en rasifierad underklass, där svarta tvingas ta låglönejobb, illustrerad med en skurmopp gjord av hårflätor.

Tankarna känns igen från afroamerikansk vänsterkritik. Och relationen till afroamerikansk konsttradition, även i användandet av blackface, finns där hela tiden. (Kanske ironiskt med tanke på att konstnären anklagar sina kritiker för att vara för influerade av USA.) Att använda stereotypa uttryck blir i traditionen ett sätt att ställa obehagliga frågor till den vita blicken, att tvinga den vita publiken att förhålla sig till vad den vet är rasism för att fundera på sin egen position. Att skapa obehag över det som pågår, relationellt, är en nyckelposition i Makode Lindes konst. På Kulturhuset tvingas alla besökare gå över Afrika som en stor dörrmatta för att komma in i utställningen, delta i det symboliska förtrycket. Obehagliga ögon – i form av runda, stirrande serietidningsögon och i form av övertydligt skyltade övervakningskameror – är ständigt närvarande, tar över positionen från den maktmässiga vita blicken, förvandlar betraktaren till den betraktade. De som tittar tvingas in i Makode Lindes egen position, ständigt betraktad och bedömd. In i hans påtvingade clowndräkt, in i hans känsla av svek och hans vacklande självbild, hans ilska mot samhällets rasism och homofobi. 

Makode Linde på Kulturhuset är långt ifrån en rolig utställning, snarare smärtsamt utlämnande. Makode skriker inte som i tårtan, men verket på Kulturhuset är ett metaforiskt skrik, och utsöndrar en ofantlig smärta och utsatthet bakom vad som är presenterat som lustiga och sagoaktiga fasader.

Frågan är om den majoritetsvita publik som nu flockar till Makode Lindes utställning förstår det, eller om det bara ser den förmenta humorn som projiceras utåt. En genomgående kritik som riktats mot den afroamerikanska konsttraditionen som använder blackface är att den publik som ser verken snarare kommer roas än oroas, att förtrycket symboliskt reproduceras snarare än subversivt punkteras. Att så förnedrande uttryck idag bara borde användas i tydliga, varnande, pedagogiska sammanhang, i allvarsamma muséer och skolböcker, för att risken är så stor att de förstås fel av en oinitierad publik.

En vän nämnde härom dagen att han ännu inte sett en enda vit museibesökare beskriva sitt obehag över utställningen, att ingen har skrivit om hur illa till mods de blivit av innehållet. Kan det vara så att de helt enkelt inte förstår? Att budskapen och känslorna är för subtila och går över huvudet på de vita besökarna? Och, lika illa: Kan det vara så att konstkritikerna i den inåtvända, vithetsnormativa svenska kulturbubblan helt enkelt inte har kunskaperna och verktygen för att ta sig an frågor om slaveri, rasism och transfobi? Kan det vara anledningen att ingen skriver om konsten? Jag hoppas att det inte är så, att besökare och kritiker går därifrån och mår lika illa som konsten kräver. Men jag är inte säker, och det är inte obefogat att vara orolig för att Makode Lindes utställning finns i helt fel tid, i fel arena, når fel publik. Kanske behöver konstvärlden den där grundläggande förståelsen om representation och rasism innan den egentligen är mogen.

 


Foto: Matilda Rahm

PODD 863: AVSNITT 5, Cairo 678.

PODD 863: AVSNITT 5, Cairo 678.

Avsnitt 5: Egypten toppar många listor: Bristande yttrandefrihet, dålig ekonomi, en korrupt juridisk process och… sexuella trakasserier. Hör om Egyptens första polisanmälan mot sextrakasseri

 

 

tidigare avsnitt..

Avsnitt 4:  Årsdagen. Kondomballonger och lättkränkta poliser. Hör ljud från Tahrirtorget den 25e januari – fem år efter startskottet för revolutionen som avsatte diktatorn Mubarak:

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

Liberalfascismens bruna skjorta

Liberalfascismens bruna skjorta

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Sverigedemokraternas opinionssiffror uppgår till nästan 20 %, Danmark beslutar om att låta staten konfiskera flyktingars ägodelar och våldsamma fascister drar ut på Stockholms gator för att ’jaga flyktingbarn’.

Vad fan händer, Sverige och världen? Själv börjar jag allt mer luta mot att förbereda en flyktväg ut ur Sverige för valet 2018, alternativt en befäst position i svenska Sápmi, där vi progressiva kan leda ett sista försvar av den liberala demokratins ideal om mänskliga rättigheter, jämlikhet och tolerans.

Jag har i dagarna läst ett flertal vetenskapliga artiklar som pekar mot det ofrånkomliga faktumet att den växande förekomsten av drakoniska invandrings- och integrationspolicies inte bara stammar från en återgång till den traditionella europeiska xenofobin. Påståendet, som många av oss vänsterut slänger oss med, om att dittan och dattan är rasister håller alltså inte i fall bortom de renodlade nyfascistiska rörelserna som Sverigedemokraterna. Istället är ett djupare, mer komplext skifte på gång, där liberala rörelser i allt större utsträckning är beredda att ta till så kallade illiberala medel för att söka uppnå liberala resultat. Ett lysande exempel är Holland, som har infört ett ”integrationstest” för människor innan de ens anländer till landet. Detta för att avgöra huruvida den ansökande är kompatibel med landets samlade ”liberala värderingar”. Människor stängs ute och hunsas av statsmakterna i allt större grad.

Liknande policyförändringar sker över hela Europa, i olika utsträckning. Förbud av viss mån av religiöst knuten klädnad på olika offentliga platser, språktest och filmer med budskap om ”nationell kultur”, rullas ut över världen, framdrivet av växande nationalistiska rörelser i allianser med konservativa och liberala partier. Bränslet som göder denna eldhärd stammar från de liberala demokratiernas växande fasa över upplevelsen av att de samlade ”liberala värdena” är ansatta av främst fundamentalistisk islamism. För att undvika att dessa värden hotas skall fundamentalisterna påtvingas förändring av sina värderingar. En välkänd doft av kolonialism ligger i luften; vildarna skall tämjas och upplysas. Den icke liberala individen skall tvingas genom illiberala medel att bli liberal. Jag är nog inte ensam i att se stora problem i detta.

Till liberalernas försvar bör nämnas att vänstern helt tappat greppet i denna debatt. Dels går det inte att diskutera problem med migration eller bristande integration utan att bli kallad rasist inom stora delar av vänsterblocket. Istället målas en rosenskimrande bild upp, så långt det går. Dels finns det definitivt krafter i världen som gärna hade omkullkastat de liberala demokratierna, utan tvekan, om än de långt ifrån alltid bär ansiktet av islamistisk fundamentalism. Dessa syntes ute på Stockholms gator i lördags, förenade i deras strävan att driva Sverige mot en homogenitet, definierad av deras egna uppfattning om vad det innebär att vara svensk, istället för den liberala tolkningen byggd på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Dessa krafter har idag 20 % av opinionen i ryggen.

Liberalism och respekten för mänskliga fri- och rättigheter kan inte uppnås genom auktoritära medel. Genom att driva den linjen kommer vi istället att alienera människor som kommer hit. Istället är min, och flera forskares uppfattning, att integrationen i samhället och respekten för varandra byggs gemensamt i en tvådelad process där både invandrare och infödingar måste vara beredda att ge och ta. Detta innebär inte att Sverige ska förändra sina fri- och rättigheter, utan att vi svenskar måste bli bättre på att möta våra medmänniskor. Idag är vi rädda, vågar inte hälsa i lägenhetshusets trappa och börjar till och med flytta när vi uppfattar att området fått ”en för stor del” invandrare. Vi fnyser åt människor som bryter på andra språk och vågar inte anställa människor med ”märkliga efternamn”. Vi målar upp en ängslig bild av främlingskap istället för att mötas som likar.

Det vi behöver i Sverige är ett ökat samspel mellan olika grupper människor, istället för segregation och hårdare regler. Det är i den fria, demokratiska miljön och i det gemensamma deltagandet i samhället och demokratin som den liberala demokratin stärks och underminerar hot från fundamentala krafter av alla de slag. Att skapa nya plattformar för människor att mötas och utvecklas tillsammans är den nuvarande regeringens största utmaning. Jag hoppas verkligen att de lyckas.

Och för fan vänsterblocket, ni måste fatta att det här är bredare än skaran skinnskallar som heilar och sjunger om att de skjutit Olof Palme på sina fester. Kom igen nu!

Profilbild2015

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Dolores: Ny podcast!

Kultwatch samarbetar med en ny och tredje podcast: Dolores Podcast!

Om Dolores

Vi har blivit kallade utsugare, lögnare, parasiter och gökungar i den svenska välfärdsstaten.

Vi har inget att förlora. Vi är Dolores!

Dolores är killjoy, den som stör och förstör. Den som säger det uppenbara och det obehagliga. Den som avkräver ansvar – den som är smärtorna.

Dolores eller Smärtorna är en feministisk podcast om funktionalitet och makt av Christine Bylund och Ina Hallström. I podcasten pratar vi om makt, klass, kön, struktur och smärta både kroppsligt, politiskt och samhälleligt.

Christine är glesbygdsuppväxt assistansanvändare som i dagsläget försöker söka tröst och sammanhang hos historiens statare och hos en tidig arbetarrörelse. Hon har skrivit om makt, funktionalitet och klass på bloggen Skavet.

Ina är en kronisk cyborg. Hon är den besvärliga smärtpatienten™ och ser det som en politisk position. Hon har skrivit om arbetarklasskadan och försöker nu skriva om de som genomgått ~rehabiliteringskedjan~ och överlevt. Utförsäkra inte min kompis!

Christine & Ina
avsnittsbild3

Nytt år och nytt avsnitt av Dolores!

I avsnitt tre gör vi en tillbakablick på 2015 som finally är över. Må 2016 bli mindre smärtsamt – politiskt, byråkratiskt och kroppsligt. Vi pratar om året då Christine fick kommunen att rodna i förvaltningsrätten och att Ina är ”framförallt frisk”. Vi pratar om nygamla krämpor och kamper och uppfinner den nya leken: Gissa min arbetsförmåga!

Lyssna på äldre avsnitt här!

PODD 863: AVSNITT 4

PODD 863: AVSNITT 4

En podd om livet och vardagen i det postrevolutionära Mellanöstern. Om politik, förtryck, frihet, men även hopp, kamp och glädje. Vi blandar allt från aktuella händelser och analyser, till egna upplevelser och intryck. Hör röster från bland annat Kairo och Tunis och Beirut – och var med om årsdagen för revolutionen i respektive land.

Avsnitt 4:  Årsdagen. Kondomballonger och lättkränkta poliser. Hör ljud från Tahrirtorget den 25e januari – fem år efter startskottet för revolutionen som avsatte diktatorn Mubarak:

 

 

tidigare avsnitt…. 

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

När finnen blev svensk

När Anders Behring Breivik dömdes var det ingen tvekan om att han var högerextrem till sin ideologi. Att han agerat utifrån en särskilt politiskt tänkande och fostrats in i den högerextrema ideologins korridorer var alla överens om. Den spektakulära terrorismen han utförde – massaker och bilbomb – stämmer väl in på den typ av terrorism vi är vana vid. Gå in på en offentlig plats, spräng dig själv eller andra, skjut vilt omkring dig, få uppmärksamhet. Det enda som gjorde det hela svårt att förstå var att han faktiskt var vit.

Den vita terrorismen har sedan länge haft en teoretiskt bildning, som sträcker sig tillbaka flera årtionden. Den så kallade ensamvargen – Lone Wolf – är några av de saker Mattias Gardell tar upp i sin bok Raskrigaren (Leopard Förlag, 2015) om en annan vit terrorist som dömdes samtidigt som Breivik: Peter Mangs. Skillnaden låg dock i att de använde sig av olika strategier. Mangs valde att verka under radarn med ett ‘lågintensivt krig’. Under nästan tio år höll han hela Malmö gisslan som ‘den andra lasermannen’.

Men en annan skillnad gentemot Breivik var också att han inte dömdes för att ha utfört morden som en övertygad rasist. Att Mangs florerat och tagit lärdom av den högerextrema miljön, inte bara i åsikter utan också i sitt sätt att föra ‘raskamp’, gick det svenska rättsväsendet förbi. Mycket hamnade i förundersökningens skräphög, den s k ‘slasken’. Men det är även en annan faktor som spelade in. “Argumentet att Mangs inte gillade ‘invandrare’ föll på sin orimlighet”, skriver Gardell, “Hans far var ju Finlandssvensk.”

Oavsett om vi tittar på ockupanterna i Oregon, eller gatupatrullerna i Finland, eller för den delen alla attentat gentemot asylboenden sedan 30 år tillbaka är det tydligt att om du är vit hamnar du under rättsväsendets radar. Det var utifrån denna vetskap som Peter Mangs agerade. Han visste, och fick rätt, i att polisen inte undersöker eller har någon som helst förståelse för rasistiska brott. Om det fanns goda bevis på vithet i svenskt samhälle så är det ju hur vita terrorister kan agera ostört under lång tid. Det är en märklig samklang mellan strukturer, institutioner, utomparlamentarisk agitation och enskilda individer.

Men som också framgår är hur Mangs, emedan han såg sig försvara Sverige, samtidigt inte var en del av svenskheten. Hans fader Rudolf är en finsk nationalist som (såklart) bor i Florida, USA. När Gardell träffar honom talar han varmt om “skillnaden mellan svensk ordningskultur och finsk stammentalitet, vilket i hans föreställningsvärld går tillbaka på skillnaden mellan ariskt och mongoliskt blod.” Att denna ‘ordningskultur’ kom till Sverige genom katolicismen eller att svensk rasbiologi riktade sig främst gentemot samer och finnar på grund av deras ‘asiatiska drag’ verkar ha gått Rudolf förbi. Nej, Sverige var “Finlands frälsare”. Det är som att läsa orden från någon vars tänkande är helt igenom koloniserat. Hans misslyckande i livet berodde på “‘fackförbundsidioter, kommunister och rödgardister’, som förstås var finnar hela bunten.” Rudolf finska nationalism verkar ibland kretsa mer kring grannlandet Sverige än Finland.

Att jag valt att understryka detta när Gardell inte gör det handlar mångt och mycket om att jag tror Peter och hans far Rudolfs tankegångar kan säga en del om vitheten i Sverige. Den är villkorad, vilket de flesta säkert förstår, men att Mangs känner en relation till Sverige handlar inte bara om att han ignorerar den rashierarki som historiskt har funnits här. Visserligen anses det ju ‘bättre’ att ‘vara svensk’ till skillnad från att vara ‘finsk’, och det kommer att fortgå så länge vi inte ifrågasätter rashierarkin i Sverige. Visserligen kommer de med minst en far eller morförälder, oavsett de kan finska eller ej, räknas som ‘Sverigefinnar’ i svensk statistik.

Denna förändring till att upphöja sverigefinnar till skyarna som ‘mer integrerade’ har dels att göra med ‘den andre’ helt enkelt har ‘förkroppsligats’ av helt andra kroppar. Den globala politiken delar heller inte in världen på samma vis som på 60-70-talet eller innan dess. Idag står det mellan den ‘vita’ och ‘kristna’ västvärlden gentemot den ‘svarta och bruna’ ‘muslimska’ öst. Föreställningen om en geografisk gemenskap specifik för just skandinavien, ofta känd som Nordism, dyker upp i samtalen Gardell för med Mangs i form av begreppet ‘Nordbo’.

Visst finns det historiska belägg för att Sverige, Danmark, Norge och Finland varit i olika unioner och samarbeten genom tiderna. Men oftast har Sverige stått i centrum. Och den här idén om ‘tacksamhet’ gentemot ‘Finlands frälsare’: skulle samma sak kunna sägas om före detta kolonier? Nej, jag syftar inte på att Finland koloniserades på samma vis som andra under slaveriets epok. Men den som läser om Finlands historia förstår ganska snart att Sverige ofta agerade i området av egenintresse. Skogarna i Norra Finland skulle exempelvis bosättas för att göra gränsen mellan katolska Sverige och ortodoxa Ryssland mer skarp.

I en intervju med Robert Aschberg säger Peter Mangs att han “föddes svensk” men valt att “inte definiera [sig] som det”. Trots det ‘passerar’ han som svensk, men berättelsen om Mangs visar också hur villkorad svenskheten kan vara. Och i det han har utfört, i sina egna och sin fars resonemang, kan jag själv i egenskap av finskättling inte se något annat än en ‘nyttig idiot’. Vi kan skönja hur ‘finnen’ helt plötsligt har blivit ‘svensk’. Fast bara nästan. Men för vissa räcker det gott och väl.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

PODD 863: Ny podcast!

PODD 863: Ny podcast!

En podd om livet och vardagen i det postrevolutionära Mellanöstern. Om politik, förtryck, frihet, men även hopp, kamp och glädje. Vi blandar allt från aktuella händelser och analyser, till egna upplevelser och intryck. Hör röster från bland annat Kairo och Tunis och Beirut – och var med om årsdagen för revolutionen i respektive land.

med Gilda Hamidi-Nia & Edgar Mannheimer.

 

AVSNITT 1: Framme i Kairo. Om en rad händelser som visar på egyptiska myndigheternas stingslighet inför årsdagen för den arabiska våren.

 

AVSNITT 2: Tunis. Om arabiska vårens gyllene juvel Tunisien och hur polisbrutalitet och ungdomars frustration kan få en rappare att bli jihadist.

 

AVSNITT 3: Café Riche. I över 100 år har Riche i Kairo varit en knutpunkt för revolutionärer och konstnärer, politiker och spioner. En plats som överlevt allt från polisräder, till jordbävning och där revolutioner planerats.

SVT tar inte Vegorätt på allvar

Jag ställde frågan till en av mina vänner som har varit vegan och i dag är vegetarian: ”har du sett SVTs program Vegorätt?” Han svarade: ”Nä! Förstod att det skulle suga när jag hörde att det skulle vara ett vegetariskt matlagningsprogram. Det är antagligen lite mindre matlagning än italienska matlagningsprogram.”

Tv-programmet Vegorätt bevisar hur lite kompetens det finns hos SVT för att skapa samtida matprogram. Det som visades var ett mysigt program om två sköna hippie kvinnor som gillar rå och ”hälsosam” mat. Och det är helt okej som ett livsstilsprogram. Men att göra en matserie i dag och specifikt om vegetarisk mat kräver lite mer än vad som har visats. Intresset för matlagning och de olika fenomen som finns inom den är stort och viljan är lära sig är entusiastisk. Matprogrammens nivå höjs hela tiden och många förväntar sig att kunna lära sig knep men även olika tekniker för att utveckla sin kulinariska kreationer.

Om SVT bara kopierade Jills veranda och gjorde det till ett tv program om mat kunde de komma en bit på vägen. Att se ett proffesionellt men avslappnat program om mat vore både nydanande och kul: hur coolt vore det inte att möta två helt olika världar i ett matprogram som det gör i Jills veranda? 

Att vegetarisk mat fortfarande inte tas på mer allvar är förvånande. Speciellt nu när många duktiga matlagare av olika slag lägger fokus på grönsaker. En del skippar kött helt och andra låter växterna spela huvudrollen. Men i det hela gör att själva diskussionen om matlagning får nya vinklar och perspektiv. Både i praktik och diskurs. 

Det finns en koppling mellan miljödiskussionen och grönsakerna. Hos många professionella har många grävt sig ner i sin egen mylla och upptäckt att i Sverige har vi så otroligt mycket intressanta växter, både traditionellt och nyinkommet. Det finns även så mycket potential och det sker intressanta projekt kring det. Det odlas olika bönor och andra växter som inte har växt här, som kanske vi aldrig trodde kunde växa här heller. Att fånga det i ett matprogram vore intressant. Att göra ett program som är smakdrivet och kunskapslyftande kunde vara en utgångspunkt. 

Bilden som finns av vegetarisk matlagning är fylld med fördomar och det blir inte bättre när de bekräftas gång på gång i VegorättOm SVT tagit programmet seriöst hade det haft potential att bli intressant. Istället synliggör nuvarande program att kunskapen på redaktionen är bristfällig när det gäller samtida matlagning och i synnerhet den vegetariska. Visst finns en hälsodriven målgrupp. Men vi som jobbar med måltider, är intresserade av vegetarisk mat, och bryr oss om och värderar smak, är en växande skara.

 

Ayhan Aydin är måltidekolog, som har ett tvärvetenskapligt synsätt på livsmedelssystemet. Hans arbete och kunskap involverar att koppla samman förbindelserna mellan naturvetenskap till sociala, kulturella och estetiska aspekter av livsmedel och måltiden. Hans praktik inkluderar tvärvetenskapliga projekt mellan konst, vetenskap och mat. Han är intresserad av att skapa berättelser genom måltider och utmana tanken på vad en måltid är. Arbetet är oftast en kombination av hantverk, teorier och olika praxis. Det kulinariska hantverket har ofta en central del av arbetet men ofta att det utmanas. Med en kritisk syn på vad gastronomi och livsmedelssystemet är, hoppas han vara med och skapa en diskurs samt praxis som är bortom uppfattningen av den kulinariska praktik som är.

Orden med Lisa Wool-Rim Sjöblom

Vad skriver du?

Just nu arbetar jag med den sista tredjedelen av mitt seriealbum Palimpsest, som kommer ut på Galago senare i vår. Det är en berättelse om mitt sökande efter rötter och en kritisk uppgörelse med adoptionsindustrin.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Ensamheten är den största fördelen. Jag är en introvert ensamvarg som ständigt söker mig till ensamheten. Ibland tror jag att jag gör det jag gör just för att jag vill bli lämnad ifred.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och. Och oftast mardrömmar.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag är inte säker på om jag tror på finns någon sanning i bestämd form. Däremot så tror jag att det finns massor av lögner, och att språket kan användas för att avslöja dessa. Gestaltning såväl som val av ord, gör det möjligt att presentera nya versioner av sådant som annars ses som en enda berättelse.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Just nu ägnar jag i princip allt mitt skrivande och tecknande åt att skapa motstånd och att gestalta känslan av att ständigt bli fråntagen sin egen berättelse. Min önskan är att de som faktiskt har makt och medel att förändra världen, ska börja lyssna på de som drabbas, inte de som drabbar.

Vem skriver du för?

Det som driver mig framåt är bilden att jag skriver för mitt yngre jag. Ett jag som hade så mycket att säga, men som saknade förebilder och ständigt kände sig exkluderad i sina egna berättelser. Om jag lyfter blicken så skriver jag främst för de som upplever att deras röster tagits ifrån dem. Eller som aldrig ens fått tala.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att jag tror att de behövs. Och för att bredda representationen.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag har i princip alltid ångest, förutom när jag ritar gulliga kaniner.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Åsa Grennvall


Lisa Wool-Rim Sjöblom är illustratör och serietecknare. Just nu går hon Kreativt friår på Serieskolan i Malmö där hon arbetar med seriealbumet Palimpsest som utkommer senare i vår på Galago.

 

Foto: Charlotte Frantzdatter Johansen

Därför behövs separatism i kulturen

Därför behövs separatism i kulturen

Att inte passa in i eller bryta mot normer på olika sätt kan ofta innebära att man inte känner sig hemma i vissa sammanhang, inte minst i kulturvärlden. Därför är separatistiska initiativ viktiga och rentav livsnödvändiga för oss som av olika anledningar inte trivs i, eller vill röra oss i de homogena rum som redan existerar.

 

Det finns få saker som provocerar människor så mycket som separatism och utövandet av det, speciellt när det används som verktyg för att skapa trygga rum för olika marginaliserade grupper i samhället.

Det vanligaste argumentet mot separatism är att det är fel att “dela in” folk, och en del påpekar att det finns gråzoner man måste ta hänsyn till.

 

När jag förra året startade initiativet till en separatistisk klubb för personer som rasifieras som icke-vita, var de flesta reaktionerna positiva. Många hörde av sig med pepp och sa att de längtat efter något liknande. Men det var långt ifrån alla som stöttade eller förstod sig på projektet. Majoriteten av de negativa kommentarer jag mottog kom från personer som inte rasifieras som icke-vita. Att ens prata om ras kan vara extremt känsligt och provocerande för vissa, och då kanske det är förståeligt att folk blir upprörda när en grupp människor bestämmer sig för att skapa någon form av andrum fritt från vithetsnormer.

 

Samma fenomen kan också uppstå när folk vill starta HBTQ-separatistiska initiativ. I höstas när klubben Venus öppnade på Nobelberget som jag hade huvudansvar för var jag redan från början tydlig med att jag ville att klubben skulle vara till för, göras av och med HBTQ-personer. En del straighta (cis-)* vänner undrade nervöst om de ens fick komma till klubben då jag i en intervju uttryckt att jag vill att straighta cispersoner tänker på att de kanske tar upp en plats på klubben som en HBTQ-person hade kunnat ta om de bestämmer sig för att komma dit.

 

I det fallet handlade det kanske inte så mycket om att helt exkludera vissa människor, utan mer om att signalera att man riktar sig till en viss målgrupp och att det är den målgruppen vars åsikter och tankar prioriteras i det rum man skapar. Det här är något som är viktigt att göra om man inte vill att rummet ska tas över av personer som man av någon anledning inte vill ska bli ens huvudmålgrupp. Händer det så kan det få som följd att det inte blir ett tryggt rum längre.

 

Jag tror att vi alla kan komma överens om till exempel att en grupp kvinnor som utsatts för mäns våld som startar ett initiativ där de träffas och pratar om sina erfarenheter ska kunna få göra det utan att män ska vara närvarande. Det är en form av separatism. Anonyma Alkoholister är en annan typ av separatistiskt rum.

 

Något som jag upplever som hycklande är att folk kan vara för en viss typ av separatism men vara emot en annan. Jag har diskuterat med folk som stödjer kvinnoseparatistiska utrymmen till fullo, men när det kommer till separatistiska rum för personer som rasifieras som icke-vita är de helt oförstående och tycker det är bland det dummaste de hört.

 

En vanlig kritik mot separatism för oss som utsätts för rasism är att anklagas för att gå högerextrema krafters ärenden och att man sysslar med någon sorts rasbiologi genom att dela upp och exkludera vissa människor från att delta. En av de personer jag pratade med som passerar som vit svensk ifrågasatte att den inte var välkommen att delta i ett initiativ för personer som rasifieras som icke-svenskar med motiveringen att den hade ursprung från olika länder i Europa. Här gäller det att vara väldigt tydlig och definiera om man pratar om så kallad svenskhet eller förmågan att kunna passera som vit svensk.

 

Självklart kan man som invandrare från t.ex. Östeuropa känna sig exkluderad från det svenska samhället och känna att man inte är en del av kulturen minst lika mycket som personer med utomeuropeiskt ursprung. Men man måste även förstå att man har vissa privilegier om man faktiskt kan passera som vit svensk till vardags, inte minst om man är så att säga assimilerad. Det finns så många som också vill vara förtryckta men som vägrar förstå rasismen på ett strukturellt plan och se att det finns flera olika faktorer som måste räknas in när man pratar om förtryck.

 

Många som är och som passerar som vita åtnjuter privilegier som vi som inte passerar aldrig kommer kunna ta del av. Den ständigt ökande rasismen, ofta i form av islamofobi och afrofobi, gör att vi som märkbart inte är en del av det svenska samhället på samma villkor som många andra riskerar att bli utsatta för rasistiskt motiverade hatbrott och attacker precis när och var som helst.

 

För att förstå varför separatistiska rum inte borde vara så provocerande som de upplevs vara kan man till exempel dra paralleller till en hemmafest. Du bestämmer dig för att ha en fest i din lägenhet och bjuder bara in dina närmaste vänner. Under festen knackar det på dörren och en helt främmande person som ingen av er känner står utanför och vill komma in. Med största sannolikhet skulle du inte släppa in personen.

Separatistiska rum fungerar precis på samma sätt; en utvald skara personer bjuds in att delta i sammanhanget baserat på en eller flera kriterier. Kanske att de är nära vänner. Kanske att de har problem med alkoholberoende eller att de varit utsatta för mäns våld. Kanske för att de har transerfarenheter. Och så vidare.

 

Skulle du bli upprörd om du inte fick komma på en random persons hemmafest? Eller bröllop? Eller födelsedagsfirande? Om du svarar nej så är du för separatism. Om du svarar ja… Då har du tyvärr problem som du behöver reda ut.

 

Varför blir folk då så upprörda och känner sig berättigade att få tillgång till rum där deras närvaro inte önskas eller rentav kan uppfattas som direkt hotfull? Varför kämpar folk för sin rätt att få ta plats i precis alla rum i hela världen?

 

Personer som kränks av separatism är oftast de som är en del av normen på ett eller annat sätt och som redan har tillgång till de flesta rum, och när det plötsligt dyker upp ett initiativ där personerna av någon anledning inte släpps in så blir de genast provocerade.

Nästan aldrig har dessa personer ens något intresse av att delta i sammanhanget utan blir bara kränkta av faktumet att de inte får delta, vilket blir helt absurt när man tänker på hur dessa personer faktiskt har tillgång till samhället och att de ofta är en del av en norm som premieras och privilegieras.


Separatism utövas oftast av grupper i samhället som är marginaliserade på något sätt och det är därför som separatistiska rum är så viktiga; de fungerar som trygga, fria oaser där folk kan träffa personer med samma upplevelser som de själva, utbyta erfarenheter och ord och kanske organisera sig. I tider som dessa då hatbrott mot marginaliserade grupper ökar så behövs separatismen mer än någonsin.

 

*En cisperson är en person vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med hens juridiska, sociokulturella och vid födseln tilldelade kön.


 

George Chamoun är frilanskonstnär, klubbarrangör och ledare på ett fritids för HBTQ-ungdomar. Han älskar babygetter, god mat och Soundcloud.

Nyfiken Brun 21: Kadidja Andersson

Nyfiken Brun 21: Kadidja Andersson

Äntligen gör Nyfiken Brun ett sportprogram! Möt Kadidja Andersson, ett av ganska få basketproffs i Sverige och den som spelat flest landskamper för svenska landslaget. Kadidja är en 183 cm lång forward och spelar i Basketligan dam för Uppsalas Sallén Basket. Med flera års collegebasket i USA, proffsspel i Italien, Spanien och Slovakien har hen mycket härligt att berätta om. Och ja, vi får svar på frågan om det raggas på basketplanen!

Bild: privat

Relativismcocktail och baksmälla

Jag har nått vägskälet som många akademiker till slut når, där huvudet är sprängfullt av fantastiska teorier långt bortom det som vardagligen diskuteras runt landets fikabord, så till den grad att jag ibland har svårt att göra mig förstådd. Diskurser, dekonstruktioner och reflexivitet är en malström av tankematerial som formligen sliter sönder och samman vardagens enklare resonemang. Vad är verkligt? Vad är identitet? Finns makt och vem är det då egentligen som besitter den? Det finns inget tydligt svar, ingen tydlig sanning, bara teorier och mer eller mindre välgrundade spekulationer.

Den vänsterintellektuella idealismen, drivet av kritisk teori och olika former av postmodernism, poststrukturalism och posthumanism, med ett konstant ifrågasättande av allt är lika underbar som utmattande. Teorierna leder en till en allt mer abstrakt tankevärld som avsiktligen bryter i hög grad med den folkliga majoritetens synssätt. Jag har gått från att se två biologiska kön, till att se en uppsjö av olika genustolkningar, från att se religiös terrorism till att se ett komplext system av koloniala, patriarkala och kapitalistiska mönster, från att se enskilda individer till att se nätverk, demografi och makt. Många har gjort samma resa som mig men långt ifrån alla.

Resten av befolkningen måste ibland tro att vi är galna, när vi slänger oss med vårt analytiska maskineri. Jag måste hela tiden vara medveten om att de flesta under sin utbildning enbart fått en bild av verkligheten: den statiska, pragmatiska och i grunden positivistika synen på ett samhälle vars existens inte behöver förklaras – det bara är. Gemene man vet inte ens vad ordet socialisation innebär, detta ord som är själva grundstommen för sociologiskt tänkande. Det är oerhört frustrerande. Hur ska de då kunna ta del av komplexa utsagor om makt och ideologi, när de inte ens fått de grundläggande verktygen för att analysera den sociala verkligheten?

Det märktes inte minst då Mona Sahlin år 2014 stöttade möjligheten att rehabilitera återvändande IS-terrorister. Hon blev formligen dränkt av kritik för det uttalandet, vilket är förståligt om man utgår från en statisk verklighetsbild där de goda är goda, de onda är onda och terrorister är terrorister. Lägger vi på ett lager av analys kan man förstå att Sahlins uttalande endast är en förlängning av den redan etablerade humanistiska kriminalpolitik som Sverige haft etablerat i decennier. Det är egentligen inte radikalt, men ställs i direkt konflikt med den härskande statiska världsbild och den känslomässigt laddade retorik som driver politik framåt.

Det här är en del av det som knäckte 68-vänsterns möjligheter att göra ett ordentligt avtryck; den filosofiska obskurism som uppstår i allt mer djupgående idealistiska analyser som förkastar alla fasta punkter i en tillvaro. Det fokliga ”bondförnuftet” diskvalificeras och vi får helt enkelt inte tro på någonting – allt är socialt konstruerat, relativt och därmed blir verkligheten bara en fråga om tolkning. Klyftan mellan oss som dagligen arbetar med sociala teorier och alla andra, vilket inkluderar naturvetenskapligt högutbildade, blir i detta ytterst påtaglig.

Självfallet vore det önskvärt att alla var lika bevandrade i sociala teorier, att alla kunde förstå skillnaden mellan kön och genus och att alla män med dagens absurda normssystem kan ses som potentiella våldtäktsmän. Det är dock en omöjlighet i en värld där många fortfarande är fullt upptagna med att få vardagen att gå runt och klyftan mellan naturvetenskap och samhällsvetenskap är så stor. I en sådan värld måste människor hitta fasta punkter, symboler och idéer att hålla fast vid när världen stormar. Vi har upplöst kyrkans dominans, nationalismens järngrepp, kärnfamiljens kvävande gemenskap, heterosexualitetens totala hegemoni och tagit steg mot att upplösa patriarkatet och klassamhället. Men vad ersatte vi egentligen dessa institutioner med, utöver en numera svag välfärdsstat och en teknokratisk rationalism?

Det är här faran ligger i mötet mellan okunskap och extrem idealism. Människor behöver gemenskap, utöver en lösryckt allmän humanism, om de ska klara av vardagens påfrestningar i ett egoistiskt samhälle. När politiken dessutom målats in i ett hörn av en globaliserad kapitalism, då är goda råd dyra. Erich Fromm gjorde effekterna av detta tydligt i sin analys av nazismen: En ökad individuell frihet från maktstrukturer har en bieffekt av ökad upplevd otrygghet då individen upplever sig allt mer avskild från sina medmänniskor, vilket i sin tur skapar en lockelse till den bedrägliga och auktoritära skuggan av gemenskap i nationalismen.

Min poäng är att vi måste finna något nytt som människor kan tro på, finna en gemenskap i och stärkas av, utan att det ska behöva vara ett förtryckande system. Ett nytt stort samhällsbygge kanske, byggt på delaktighet och breddad social kunskap? Till dess måste vi så kallade vänsterintellektuella lära oss att kommunicera bättre, på breddgrader som är mindre abstrakta… och tills dess kommer fascismen att vandra framåt, obönhörligt och skoningslöst.

Som Dennis Lyxzén sjunger i låten Får aldrig tro: Jag är så less på den nya tiden, jag är så less på ett färglöst liv, jag är så less på alla tvivel, för vi får aldrig tro på nått!

Profilbild2015

Oscar Sedholm är samisk politiker, sociologistudent i Umeå och norrländskt lokalodlad debattör.

Hatare kapar diskussioner om Köln

“Kanske är det därför jag inte har någon åsikt när jag får frågan vad jag tycker om det som har skett i Köln. Jag vet inte vad som egentligen hände; Vad som är opinion, en reproduktion av föreställningar som har etablerats, som fortsätter snurra runt, och vad som är nyhetsrapportering.”

Jag blir lättad av Sara Abdollahis ord, för just ovisshet och osäkerhet över vad som är sant är till sist det bestående läget efter nyheterna om Köln, Kalmar och Stockholm.

Vid det här laget har det mesta redan sagts, men vad jag vill sätta ord på är min egen högst förvirrade och ängsliga tankeprocess, som mest av allt verkar präglas av ständiga växlingar mellan övertygelse och förvirring.

Tankarna snurrar. Den första reaktionen: helvete, nu får rasisterna vatten på sin kvarn. Sen: övergrepp mot kvinnor sker överallt, men erkänns endast av vissa då förövaren är en Annan. Det här har inte med etnicitet att göra. De som nu rasar hatar mörka män mer än de bryr sig om kvinnor. Tänker på de dagliga redogörelserna i sociala medier om män som inte respekterar gränser, reagerar aggressivt då de avfärdas, och hur kvinnors berättelser avfärdas med kukordinationer och som överkänslighet.

Sen kommer tvivlet, då jag under dagar läser kommentarer till tidningsartiklarna. De flesta är eniga om att endast utländska män gruppvåldtar. Jag försöker hålla fast vid det jag lärt mig : att vita mäns våldtäkter anses ske trots kultur medan mörkare mäns våldtäkter sägs ske på grund av kultur. Men enigheten i kommentarerna har effekt : är det så att jag och andra relativiserar och faktiskt blundar för verkligheten? Jämför vi äpplen och päron när vi tar upp olika erfarenheter av våld och sexuella trakasserier? Är vissa grupper av män mer benägna att begå övergrepp? Kommentarerna är så samstämmiga i sitt hat att jag känner det sippra in under huden och in i min verklighetsbild.

Sen inser jag att jag inte vet: vad är verkligt, hur ser det faktiskt ut för tjejer och kvinnor i vardagen på olika platser? Hur har övergreppen i Köln gått till – vilken sorts övergrepp rör det sig om, har de skett av ekonomiska motiv eller andra, vilka är gärningsmännen och hur många gärningsmän rör det sig om? Hur och varför har de planerat detta?

Vad kan jag veta när samma sanningar eller myter upprepas överallt? Hur ska jag kunna ha en åsikt?

Efter några dagar har flera kloka och sansade skribenter sagt sitt och jag börjar hitta tillbaka till mina egna tankar. Och så till sist den egna slutsatsen: Det är klart att jag måste försöka förstå Köln i termer av kultur, eftersom jag alltid försöker förstå kvinnohat och övergrepp i termer av kultur. Vilka normer, föreställningar och förståelser av kvinnor, män och identitet påverkar vårt agerande, och hur ser det ut inom specifika grupper? Vad är gemensamt mellan grupper och finns det något som särskiljer? Det är frågor som kan ställas kring kvinnosynen hos hockeylag, studentgäng på krogen, och hos unga män som kommit ensamma till Europa.

Jag börjar att skriva den här texten i huvudet, lättad över att ha landat i någon hållning. Så nämns nya detaljer i en debattartikel. I Köln ska fingrar förts upp i anus och vaginor. Stämmer det? I så fall är det fråga om annat än det bekanta tafsandet och trakasserierna. Tankarna snurrar igen.

Och här är vi nu. Vad kan jag veta när vi inte vet – när rykten och myter sprids tillsammans med vittnesuppgifter och fakta? När hatare kapar diskussioner och många av oss försöker balansera och nyansera? Håller vi balansen eller slätar vi över? Hur håller jag mina egna rasistiska föreställningar i schack när övergreppen diskuteras? Och är det samma gamla vanliga kvinnohat och förtryck eller är detta något annat?

Tillbaka på ruta ett, tills dess informationen inte längre kommer från tyckare utan från de som vet och kan förklara vad som faktiskt hänt.

Hanna Jansson
Doktorand, etnologi
Stockholms universitet