Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Vad skriver du?

Just nu förbereder jag mig för höstens regi- och scenografiuppdrag. Ska sätta upp pjäsen Flickvännen av Karolina Ramqvist. Går igenom texten, gör anteckningar…sånt. I morgon kommer min dotter, Rebecca Afzelius hit på landet. Hon gör kostym & mask. Ska bli så roligt att samarbeta med henne om detta; denna text och detta rum!

Har också skrivit kontrakt med Brombergs Förlag för en bok, som än så länge har hemligt innehåll. Den kretsar jag kring just nu…

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

I vanliga fall, när jag skriver, brukar rutinen vara att jag skriver på förmiddagen och sedan gör annat; vardagliga sysslor och så. Så jag behöver verkligen vara ensam när jag skriver, annars tar mitt sociala liv överhanden.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag drömmer i film.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Nå sanningen? Det tror jag inte på. Men upplevelsen. Respekt för den egna och andras upplevelse, det tror jag på. Det är karta och kompass för mig. Att kunna sätta ord på upplevelsen är livsnödvändigt för all mänsklig utveckling.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag är en mycket moralisk person. Det lärde jag mig i hemmet, i missionsförbundets söndagsskola i Köping och i scouterna och skolan. Det har tagit ett liv att bli av med en del av den barlasten.

Vem skriver du för?

Till den det berör

Varför skriver du de texter du skriver?

Nåt inre tryck, tror jag. Första hälften av mitt liv hände mig saker bara, saker som förorsakade ångest och starka känslor av övergivenhet. Jag upplevde mig som en båt utan åror. Nu försöker jag göra de händelserna begripliga, eller i alla fall ge upplevelserna en andra chans, i det perspektiv, livet vänligt nog gett mig.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Nej. Där är jag mycket okänslig. Det är min tur nu.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Besvara? Eller menar du att denna ringen den skall vandra, från den ena till den andra? – I så fall vill jag ge ringen till författaren Eva Ström.

Marianne Lindberg De Geer är konstnär och dramatiker.

Vad skriver du?

Jag har inte skrivit dikter på ett tag nu, det är… inte bra. Det finns ett samtal som pågår mellan mig och en älskad person. Det är ett brev- och dagboksbaserat projekt; ett utkast till en gemensam stjärnatlas och en ny kubistisk tideräkning. Den älskade personen (adjektivet är alltså avgörande här) väntar på brev från mig, har väntat i över ett år nu. Inte bra (men obs! det pågår i mig, samtalet, det präglas in i mig). På jobbet skriver jag sammanfattningar till Socialtjänsten och små artiklar till enhetens hemsida.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej.

Drömmer du i bilder eller ord?

Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att drömma i ord, ord enbart. Som ett slags bildlöst tänkande? Drömmen är ett skeende som jag är inbegripen i; det händer mig. Samtidigt finns det en sorts reflekterande dimension som har med språklighet att göra. Drömmaren funderar över och tolkar det skeende som pågår, är upptagen av det och på samma gång distanserad från det, precis som en läsare inför texten/bilden. Konstigt nog – i natt drömde jag faktiskt att jag läste. En hel tidningssida från början till slut. Det var först något sportrelaterat (det associerar jag till ett avsnitt av The Sopranos som jag såg igår kväll) och sedan en artikel om att en man har satt eld på en svart pojke mitt på öppen gata. Och när jag avslutar sista meningen splittras mitt drömjag och jag blir pojken men också mannen med bensindunken samtidigt som tidningsläsaren fortfarande registreras men sjunker till en lägre nivå av drömmedvetandet, sitter och stirrar in i bilden av tidningssidan. Det är inte så svårt att förstå vad denna dröm gestaltar men jag glömmer aldrig vad en vän sade till mig en gång, under en period då jag drömde mycket mardrömmar. För att kunna glömma hade jag utvecklat en strategi som gick ut på att spåra det skrämmande dröminnehållet till något trivialt som jag nyligen hade upplevt. Min vän sade: “Du kan inte acceptera att du inte har kontroll över ditt språk.”

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Det är intressant hur frågan är formulerad, konstruktionen med “vi”  och “nå” som implicerar en gemensam men högre belägen sanning och språket som den ständiga, mer eller mindre tillförlitliga budbäraren. Det här är ju en mycket patriarkal föreställning som förutsätter en delning mellan kropp och språk, materia och mening. Enligt antik grekisk uppfattning till exempel, beskrivs kvinnan som enbart innehåll utan form varför hennes kroppslighet sipprar, läcker och sväller. Apropå att inte ha kontroll över sitt språk. Jag korsansluter här eftersom det är sant för mig att bara i rörelsen, i fluktuationen mellan den fysisk-biologiska kroppen och den socio-kulturella inskriptionen på densamma öppnas den lucka där min erfarenhet av existensen kan få fäste.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Det poesin gör är alltså att den erbjuder en effektiv motskrift mot varje form av socialt tvingande och fördummande diskurs. Det sätt som den gör det på är för mig främst genom att låta meningen förtätas och förkroppsligas i relation till en läsare. Det avgörande är att läsaren ges utrymme att ta med sig sin egen kroppslighet in i diktens meningsproduktion, inte vad dikten handlar om.

Vem skriver du för?

För levande och döda som andas, pulserar och bokstaverar i mig och för vem som än vill läsa.

Varför skriver du de texter du skriver?

De kommer ut ur mig och när jag skriver dem skrivs jag och det som upptar mig fram.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Den där svajiga, svävande kontrolltappkänslan när jag släpper taget om texten vet jag inte om jag vill kalla för ångest. Den gränsar till eufori minst lika mycket. Ångest är på det hela taget inte ett tillstånd som jag kopplar till skrivandet. Om jag har ångest så är det när jag inte skriver. Om jag har ångest för min text så är det för att jag inte har skrivit den.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Maria Zennström.

Hanna Riisager är poet och socialarbetare, aktuell med diktsamlingen För Kvalia utgiven av förlagskollektivet Dockhaveri som hon också är medlem i.

Fotograf: Kaisa Riisager

Det går inte en enda dag då jag inte uttrycker mig på sociala medier för de frågor som jag bryr mig om mest, i förhoppning om att påverka läsare. Det går inte heller en enda dag då jag inte får meddelanden med kränkningar, hot om våld och önskningar om min död.

Länge har jag sett det som en motreaktion mot mina åsikter, som jag tänkt att många sett som avvikande. Men allt mer har jag insett med att denna terror inte gäller mina åsikter, snarare hur jag ser ut och att jag faktiskt vågar yttra mig offentligt.

Tanken om varje människas rätt att fritt yttra sig har varit en central del i formandet av vårt demokratiska samhälle. Hade medborgare inte getts utrymmet att få uttrycka sina åsikter skulle demokratin, där all makt utgår ifrån folket, vara i fara. I dag ses yttrandefriheten som en självklar rättighet som aldrig får kränkas. Men varför diskuterar vi alltid rasisters yttrandefrihet och inte hur många grupper som inte ens tillåts uttrycka sig utan att utstå förtryck?

Debatten om yttrandefriheten har på alldeles för kort tid gått för långt och dessutom i fel riktning. Dagligen fylls mina sociala medier av artiklar och påståenden, som hävdar att yttrandefriheten måste gälla alla, särskilt de som ifrågasätter människor på grund av etnisk, kulturell och/eller religiös bakgrund. Det skrivs om hur intolerans inte kan mötas med intolerans, att det är viktigt att förstå de som kränker och ”inte gillar olika”, hur det här är nästa steg i vår demokratiska utveckling. Samtidigt blundar vi åt vilka som skapat samhällets spelregler, yttrandefriheten och liknande rättigheter. Dessa ramar passar inte befolkningen år 2015 och exkluderar stora delar.

Jag talar ofta om ”majoritetsgruppen”, den vita, kristna/sekulära, liberala, heterosexuella mannen, och hur det är de som skapat samhällsordningen som vi alla lever under i dag. Året är nu 2015 och under den senare delen av det förra seklet började globaliseringen ta fart, där människor fick det lättare att röra sig över statsgränserna. Cirka 50 år efter globaliseringens påbörjan existerar det i Sverige många grupper som inte passar inom mallen av vad majoritetsgruppen är. Om majoritetsgruppen skapat samhällsramarna, vad händer då när andra grupper önskar ta makt och exempelvis yttra sig på samma plan, i det offentliga rummet?

Vi kämpar för att ”radikala nationalister” och rasister ska komma till tals, men ignorerar att många andra överhuvudtaget inte får yttra sig utan att utstå hot och kränkningar, endast för de inte passar in i den allmänna mallen. Historiskt och än i dag så har de som setts som främmande för majoriteten, så som icke-vita, judar, muslimer, homosexuella, kvinnor eller transpersoner för att nämna vissa grupper, inte bara ignorerats utan aktivt utsatts för diskriminering.

Rasister bjuds in till nationell TV för att påstå att islam står till grund för terrorism. Samma personer hänvisar till yttrandefriheten när de uttrycker rasistiska och hotfulla skällsord mot mig, för att jag skriver att moskébränderna är terrorism. Skillnaden är att det skrivs ledarsidor för varför de ska få kränka mig men aldrig pratas om att jag inte kan uttrycka mig utan påhopp.

Så fort denna artikeln blir publicerad så kommer jag att dela den på mina sociala medier och jag kommer att få medhåll, delningar och igenkänning för innehållet. Visst, det är glädjande och bra med möjligheten att skriva och påverka men samtidigt vet jag att jag kommer att behöva stå ut med minst lika mycket hat och hot. Hat, inte för vad jag skrivit men för hur jag ser ut. Hot, för att om jag tar mer utrymme så riskerar jag livet.

P.S. Väntar fortfarande på en ledare om det här. D.S.

Kevin Shakir är en debattör som strävar efter ökad mångfald i samhället. Han studerar Statsvetenskap och driver tankesmedjan NYSKAPET.

Kontakt: kevin.shakir@gmail.com

Inlägget har tidigare publicerats på Nätaktivisterna

Kvinnan sitter på marken utanför mataffären där vi ofta handlar. Så gott som varje dag från morgon till sen eftermiddag. Hon bär sina tillhörigheter i en blå plastkasse från IKEA. Jag såg henne första gången för ungefär ett år sedan. I början nickade jag mot henne, inte mer. Efterhand blev vår kontakt något annat, och jag har en fyraårig flicka att tacka för det.

Min dotter. En dag är hon med mig när vi ska handla. Kvinnan sitter där utanför butiken, hennes hand är utsträckt i en position där hon inte behöver se på de förbipasserande men ändå kan signalera att hon är i behov av deras givmildhet. En del av de som går förbi lägger ett mynt i den där utsträckta handen och får ett översvallande tack tillbaka. Kvinnan kysser deras händer; de som ger, och sätter sig sedan tillrätta i samma position igen. Flickan har just lärt sig att göra high-five och tror att det är vad kvinnan önskar av henne. Så hon går fram och klappar till hennes hand. Detta får oss båda vuxna att skratta och ett slags samförstånd skapas. Det är ett genuint lyckligt ögonblick som stör den vanliga ordningen på ett alldeles underbart sätt. Barnet bryter mot det som förväntas i just den här sortens mänskliga möten och agerar därmed mänskligare än de flesta av oss. Efter det ögonblicket inleds en slags vänskap mellan kvinnan och flickan.

De gör alltid high-five när de ses, det blir en sådan där egen grej som vänner kan ha. En gest som påminner om den historia som finns, vänner emellan, och som skapar sammanhållning för en gemensam framtid. Efterhand börjar de också kramas när de ses. Flickan och kvinnan. Min dotter kastar sig i hennes famn och kvinnan håller om henne där. Ibland ser jag tårar i kvinnans ögon när vi går därifrån. Kanske påminner flickan om hennes egna barn som befinner sig på en annan plats.

Flickan väljer bland sina saker ut föremål som hon vill ge ”sin fattiga kompis”. För hon har också förstått att kvinnan inte lever som vi gör. Det gör mig glad att hon tänker på andra. Samtidigt gör det mig beklämd när jag försöker tänka mig in i kvinnans situation. Tänk att vara utlämnad till människors välvilja på det sätt som hon är. Till fyraåriga barns överflöd.

Vi äger inget gemensamt språk utan kommunicerar med gester och några fåtal svenska och engelska ord. Hon bor i Rumänien får vi veta. Hon har tolv barn. Hon tycker om choklad och vill även gärna ge det i present till sina barn när hon åker hem. Flickan väljer ibland ut ett par chokladkakor i butiken som vi ger till kvinnan. Vid andra tillfällen får hon lite pengar. För min del känns det alltid så futtigt. Det är ju aldrig tillräckligt. Aldrig en fullgod lösning på en situation som inte borde finnas. Och ändå det där översvallande tackandet.

Vid några tillfällen ger kvinnan istället en slant till flickan. Jag försöker protestera. Min dotter behöver inte kvinnans småmynt, som skramlar av otillräcklighet i hennes pappersmugg. Men kvinnan framhärdar och säger ordet ”friend”. Med gester visar hon att nästa gång kan vi ge henne något. Hon kräver ömsesidighet och jag slutar protestera. För vem är jag att neka henne det.

Hon sitter på marken, men de möts ändå i ögonhöjd. Flickan och kvinnan. Öga mot öga. Inte som jag, som tittar ner när vi möts om jag alls ska kunna möta hennes blick. Liksom för att markera vårt maktförhållande; hur vi är positionerade i förhållande till varandra. Inte för att jag vill ha det så. Men när någon sitter och någon annan står så kommer de inte att se varandra i ögonen. För att de ska kunna göra det krävs åtminstone någon slags aktivitet; ett val, en handling.

I det allmänna samtalet hörs ofta resonemang om hur vi som människor är positionerade i förhållande till varandra, för att beskriva hur över- och underordning fungerar. För att tala om struktur och makt på ett symboliskt plan. Dock är det påfallande ofta vi rent fysiskt över- eller underordnas, i vår vardag. Varje dag. Genom att vara den som står och som enkelt kan gå därifrån, eller genom att vara den som sitter, som först måste få kraften att resa sig upp.

Kvinnan sitter på marken utanför vår matbutik. En fyraårig flicka har fått mig att verkligen se henne. Jag önskar kvinnan möjligheten att resa sig upp, och jag önskar få möta hennes blick som en jämlike.

Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass. 

Vad skriver du?

Jag skriver på en roman – några stycken har publicerats i tidskrifterna  Aiolos och Ord&Bild. Det är en roman om en pojke som börjar förstå, en pojke som börjat gymnasiet. Sen skriver jag på annat. Alltså inte bara på prosa.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Jag vet att författare klagar över detta, att det nästan är ett lidande med ensamheten. Jag håller såklart inte med om att det skulle vara jobbigt att vara ensam, men det handlar också om vår relation till ensamheten. Jag kan ha svårt, mycket svårt, att vara i grupp, i ett sällskap och låtsas som om saker är intressanta. Läsandet och skrivandet är något jag dragit mig till just för att det är ensamt – jag behöver vara ensam i långa perioder. Jag orkar inte med människor som tjatar om att det hela tiden måste hända saker. Jag gillar ensamheten, jag gillar den värld den gett mig genom läsandet och skrivandet.

Drömmer du i bilder eller ord?

Om någon på allvar påstår att den drömmer i ord så skulle jag ha mycket svårt att tro på det. Och även om man nu skulle drömma i ord, så borde väl även det anses vara bilder. Jag drömmer i bilder.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Vi är besatta av att nå en sanning. Jag varken skriver eller läser för att jag vill skriva eller läsa om någon sanning. Jag vill skriva för att jag vill ge min sanning – jag läser för att jag vill läsa om någons sanning eller erfarenhet. Språket hjälper oss att förklara världen, men språket kommer nog aldrig att ge oss absoluta sanningar. Däremot kan en massa lögner ges genom språket och är det något jag har svårt för, så är det just dessa böcker.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Jag tror det finns en moral i mitt skrivande. Jag kan ju inte dölja den människa jag är när jag skriver – med det menar jag inte att allt som jag skriver är något jag moraliskt skulle försvara. Detta är motsägelsefullt och ologiskt, men det behöver inte vara logiskt. Jag tror jag bara kan skriva om hur det är att vara människa här och nu för mig, sen kan jag göra det genom en massa ingångar. Och min moral har ju skiftat – den har ju inte alltid varit så som den är idag. Jag strävar inte efter att skriva om en god moral, jag vill inte det – det skulle vara mycket tråkigt. En moralisk roman är ju inte nödvändigtvis bra och en omoralisk roman är inte usel bara för att den har en tveksam moral. För mig är Ernst Jungers roman I stålstormen en intressantare och bättre roman än till exempel Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt. Den ena romanen ger en romantiserande och äventyrlig bild av kriget, döden och uppoffringen medan den andra är en roman som är starkt kritisk till kriget. Båda handlar om Första världskriget och när det Andra världskriget närmade sig så brändes den ena boken på bål och den andra fick varje tysk soldat med sig ut i kriget för att den skulle höja krigsmoralen. Som litteratur gillar jag Junger mer, mycket mer, men moraliskt skulle jag stå Remarques närmare, mycket närmare.

Vem skriver du för?

Ja, vem skriver jag för? Den som vill läsa och ta del av en erfarenhet som jag vill dela, mer än så bryr jag mig inte om just den frågan. Varför skulle jag tänka på det?

Varför skriver du de texter du skriver?

För jag bara kan skriva de texter jag skriver – jag kan inte skriva några andra texter. Jag skriver bara de texter som jag vill och kan skriva.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Klart jag har haft ångest för det jag skrivit. Min första roman kändes så naken så att jag inte riktigt var säker på om jag ville att den skulle publiceras, men till slut skickade jag iväg den till förlaget för att jag tyckte att det jag kände var mindre viktigt än det romanen sa. Jag har ångest över saker, känner skam och känner skuld, men det är säkert bra. Hoppas jag. Jag vill inte känna mig duktig och gullig i mitt skrivande, jag vill inte vara den som kommer med texter som folk ska läsa och tänka: Oj vad gulligt och rätt, vad duktigt och fint – vad snäll texten är och så sympatisk och helt befriad från motstånd. Vem vill det? Jag läser ofta poesi när jag skriver och en av de böcker som på något sätt fick mig att förstå detta var Det är bara gudarna som är nya. De dikterna har gjort mig rikare som författare.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Johannes Anyuru.

Hassan Loo Sattarvandi är författare. Han debuterade med romanen Still 2008 och 2011 kom hans andra roman Belägring. Han var även med och skrev manuset till den första Snabba cash-filmen.

I skuggan av socialdemokraternas dag på Almedalen, där Stefan Löfven höll ett omfattande tal men kritiserades för bristen på större reformförslag, dammar Oscar Sedholm av en tre månader gamla krönika som är lika relevant nu som då.

Under början av året rapporterades det att upp emot hälften av alla jobb som finns idag kommer att vara automatiserade inom 20 år. Den hisnande teknologiska utvecklingen som mänskligheten upplever trampar i otakt med politiken som i mångt och mycket fortfarande är fast i 1900-talets stelbenta ramar. Det är därför som retoriken lyder att ”hälften av jobben försvinner” istället för att ”hälften av jobben automatiseras” dvs. att det benämns som ett hot mot rådande ordning istället för en framgång för mänskligheten. Man greppar tag vid någon form av post-traumatisk arbetslinjestress med eko av 90-talskrisen istället för att blicka mot framtiden med öppna ögon. Att Sveriges s.k. ”framtidsminister” är ekonom och 70 år gammal talar sitt tydliga språk.

Dessutom är det beräknat att vårt lands totala välstånd kommer att vara dubblerat före år 2050, om vi bibehåller samma nivåer av tillväxt. Vi kommer alltså att vara dubbelt så rika som vi är idag och idag är vi ändå rikare än vi någonsin har varit tidigare. I dokumentären Politiker utan Mål (2014) satt både Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt och handfallna inför frågan av vad vi borde göra med allt detta framtida välstånd. Avsaknaden av ordentlig framtidsvision är slående bland Sveriges dominerande politiska partier. Oftast sträcker sig det politiska tänkandet inte längre än till nästa mandatperiod. Vi har blivit ett löpsedelssamhälle där de enda som talar om morgondagen är ”hippies och kommunister” och framtiden beskrivs som mörk och dystopisk med klimatförändringar och krig om naturresurser.

Vad hade du velat göra om du inte tvingades jobba så oerhört mycket? Jag hade ägnat mer tid åt att läsa, skriva, spela musik, lära mig nya saker, vara ute i naturen, resa samt träffa släkt och vänner. Tiden jag faktiskt behövt arbete skulle jag lägga på forskning och olika samhällsprojekt, områden där behovet av engagemang och arbete aldrig kommer att automatiseras bort. Tänk, vi hade kunnat korta ned på arbetstiden, utöka antalet semesterveckor, införa grundläggande medborgarlön och därmed befria människor från utbrändhet och arbetsskador. Kanske hade vi kunnat bredda utbildningsalternativen för vuxna så att människor hade kunnat följa sina drömmar i en större utsträckning vilket kraftigt skulle öka vår innovationskraft som nation. Personen som till slut kommer att finna boten mot HIV/AIDS kanske sitter fast i något av våra många låsta system, istället för att få en bra utbildning och goda möjligheter att bidra till mänskligheten?

Men nej, istället ska vi fortsätta arbeta ihjäl oss, centralisera ekonomin till den kapitalistiska neo-adeln, fortsatt desperat skära ner välfärden… och allt i jakt på ”jobb som försvinner”. Det är en postmodern tragedi värdig en ny Shakespeare.

Nu vill jag att SAP vågar bjuda upp till dans och tar oss in i en ny era av teknologi, konst och humanism. Du måste våga drömma, Löfven, och göra de drömmarna till verklighet! Gör något tokigt men fantastiskt, som att utrusta alla Sveriges bostäder med solceller. Eller varför inte ge stöd åt hemproduktion av varor genom 3D printing? Eller starta ett program för odling av mat vertikalt på sidor av höghus! Framtiden behöver inte vara en grå dystopi kontrollerat av näringslivet.

Pengarna finns, höj min skatt om du behöver men ta också från finansadeln som stulit våra mödors rikedomar i årtionden. Det är dags att de betalar tillbaka vad samhället givit dem och också att de är med och bygger morgondagens dröm. Stefan, kom ihåg att framtiden är vår, även om vår ”framtidsministern” inte lär leva nog länge för att uppleva den. Om jag fått välja så hade vi istället haft en ung konstnär eller filosof på den posten.

Vad skriver du?

Romanen ”Gudarna” om fullblodsfeministerna Janne, Bita och Lilly som inser att livet, om det ska gå att leva, kräver av dem att de ska hämnas. Så de hämnas! Det är min debutroman och den skälver i mig samtidigt som jag upplever en stor kontrollförlust av att ha skrivit något så stort och sårigt. Jag är tom men lycklig. Det är som att ha varit på festival i flera dygn och känna hur skön rösten är när den är hes. Själen är hes.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Det ensamma är att vara en person som skriver, själva skrivakten är bara kul, då känns det inte ensamt, förutom om jag skriver en tråkig artikel. I skrivandet är alla karaktärerna där, det bränns i hjärnan, temperamentet finns, och berättelsen. Men det ensamma i att vara en betraktare som tänker, ser och ställer sig i utkanten kan jag uppleva som plågsamt. Jag vill vara inuti, men är kanske bara inuti i skrivandet. Sen pajade jag min axelmuskel på den här romanen, det hade jag förmodligen inte gjort om jag suttit på ett kontor med fikapauser och höj- och sänkbara skrivbord.

Drömmer du i bilder eller ord?

En dröm är som en film. Bilder.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jag kan uppleva att vi är nersulade av ord, att språket har förstört, och att skrivandet är den yttersta möjligheten vi har att ställa tillrätta det som blivit fel i världen. Att använda sig av språkets om och om igen missbrukade och raserade alfabet för att lyfta upp raset, se klarare och leta efter förståelse igen. Elisabeth Hjorth definierar det så bra i sin avhandling i etik, ”Förtvivlade läsningar”: ”Litteraturen är en kritik. Den som skriver är inte nöjd med världen sådan den ser ut.” Själva sanningen, före språket, tror jag finns i gemenskapen, i relationerna, i hjärtat. När de rasar samman är det i språket det går att hitta läkning. Men vår tid går mot så mycket mer ensamhet, små ensamma öar i världshaven är vi, utan arbetsplatser, bakom skärmar, utmattade av all ny teknik, och när det är så, tror jag osanningar kan få sjukt stort fäste. Ytan. Retoriken. Allt det som inte är grundat i en verklighetsrelation. Men en bra text är nog alltid sann. Och en sann text inte alltid bra.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Det finns en stark moral, eftersom alla människor bär på moral, och jag skriver om människor. En kass moral är också moral. Och en soldat som är bra på att kriga kanske har ”en god krigsmoral”, fast jag skulle klassa den moralen som dålig. Jag har ett starkt rättvisepatos i mina texter. Men att skriva fram en vag, bra eller taskig moral i en karaktär eller händelse är inte samma sak som att moralisera. Det är många som hittat till ordet ”moralism” när de letat efter ett nytt, okränkbart sätt att avfärda feminister på. Det är samma trams som med pk-anklagelsen: man står inte ut med ett viktigt perspektiv och attackerar det på mest oantastliga sätt. Det går inte att värja sig mot pk-anklagelsen och det går inte att värja sig mot ”moralist”-stämpeln heller, men därför är dessa metoder också så uddlösa: de säger verkligen ingenting, utom något om anklagarens uddlöshet (och om ämnets angelägenhet). Att skriva är för mig själva motsatsen till att moralisera, det inte moraliskt försvarbart att sitta och skriva, att låta alla ens begär, sår, trauman, oförrätter, händelser och relationer ge näring åt det man skriver. Det är ett våld på verkligheten att skriva. Och därför kan litteratur vara så bra. Sen har litteraturen ett yttre moraliskt incitament, som Magnus William-Olsson säger i nya numret av tidskriften Kritiker (35/36), att det är bra att läsa böcker, att böcker lär en något, att litteratur kan förmå en att se med andras ögon, osv. Men i tolkningen av ett skönlitterärt verk sitter moralen hos läsaren. Jag tror att en författare gör bäst i att inte döma sina karaktärer.

Vem skriver du för?

För den som vill tänka och känna.

Varför skriver du de texter du skriver?

För att jag har en röst, och något att säga.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

Jag fick stark ångest efter att romanen var klar, det var som att föda ett dött barn, för ingen har sett texten än, den har inte börjat leva. Men att ångra något jag skrivit är annorlunda, det kan jag bara göra om jag inte har varit känslomässigt närvarande när jag skrev. I några tidiga intervjuer jag gjorde var jag fejk, ställde dåliga frågor, vågade inte visa mitt intresse för den jag intervjuade. Jag har också ångrat någon krönika. Tycker att tidningstext är så sträng och paradoxal, det ska gå att säga något om världen utan att blanda in sig själv och sin kropp. Efter att ha upplevt att skriva en roman blev all annan text så sluten, nästan omöjlig.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Hassan Loo Sattarvandi.

Elin Cullhed är skribent och redaktör, aktuell med tidskriften Kritikers temanummer om barn som hon redigerat tillsammans med Sanne Näsling, Jenny Holmqvist och Ylva Gripfelt. Debuterar med ungdomsromanen ”Gudarna” i januari 2016. 

Foto: Erik Ardelius

Vad skriver du?

Just nu på en självbiografiskt inspirerad essäroman om sex och kärlek och queer och porr på äldre dagar, illustrerad av min sista mans skitsnygga bilder på våra gamla rynkiga kön och kroppar. Annars deppar jag över att Stockholms stadsteater inte verkar bry sig om min pjäs “Nina och Simone”, en feministisk-musikalisk spökföreställning med Simone de Beauvoir som huvudgestalt.

Dock ska Linda Skugge ge ut den som bok på sitt förlag constant reader i höst. Jag är henne oändligt tacksam för detta, hon är ju så jävla bra såväl som författare, redaktör, polare och “kulturentreprenör” (detta jobbiga ord, själv är jag värdelös på sånt, jag avskyr min tvångsbildade firma Lilla Mamma AB, eller rättare sagt handhavandet av den med alla papper och kvitton, detta trots att jag förstås har en smart kvinna som sköter den).

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

Nej. Det är ju bara då man kan skriva. Och jag har oftast P1 på som sobrilbesläktat sällskap eller ordbrus i bakgrunden. Sen har man ju en massa folk och fä i hjärnan mest hela tiden. Och jag känner att jag tillhör en flock av svenska, skapande, fantastiska haggor – inkluderande även en hel den manliga och androgyna sådana.

Drömmer du i bilder eller ord?

Både och. Fast mest scener, tror jag. Som oftast gäller saker och människor eller djur som försvinner och måste letas upp eller redas ut eller omhändertas på olika vis. Handlar om känslor av oförmåga, förvirring och maktlöshet.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

Jösses, det finns så många språk och så många sanningar. Men ett bra språk är en förutsättning för att en ska kunna ljuga och stjäla så pass övertygande och präktigt att en når någon sorts sanning för sig själv och för dem som står en närmast.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

Nej, tror inte det i alla fall. Moral hör framför allt hemma i handlingar.

Vem skriver du för?

Mig själv i olika åldrar, skepnader och identiteter. Eller, med Aase Bergs ord, för “den ursinniga kvinnoblobben som drar runt i utspridda atomer men som kommer, jag lovar, kommer att samla sig”.

Varför skriver du de texter du skriver?

Tja, ingen annan gör det ju. Och av allmän skrivklåda och språkglädje. Lite också som upplysningsprojekt, pretentiöst nog.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

O ja. Men det är bara nyttigt. Det ska gärna kännas lite pinsamt att skriva, skönlitterärt alltså. När det kommer till journalistik har jag haft rätt mycket ruelse när det har visat sig att jag har haft fel några gånger och det inte har kunnat gå att rätta i mediearkiven.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

Lidija Praizovic.

Nina Lekander är journalist, författare och översättare; sedan flera decennier halvtidsanställd på Expressens kulturredaktion. Har skrivit tre feministiskt inspirerade pjäser varav ingen hittills nått scenen. Dock finns ett antal publicerade böcker, den senaste under titeln Hästar, män och andra djur. Den kommande har arbetsnamnet Jag älskar dig tillräckligt mycket för mitt eget bästa.

Vad skriver du?

– Här om dagen skrev jag en långdikt baserad på minnen från då min syster tvingades till internatskola när vi var små. Det var hemska eftermiddagar. Hon åkte till den här skolan varannan vecka under flera års tid och nästan alltid var det förenat med ångest och en del bråk. Hon brukade be mig hjälpa henne att få feber så att hon inte skulle behöva åka. Vi gjorde bl.a. häxa på olika schampon.
Sedan ett tag tillbaka arbetar jag på en längre essä om Third Cinema, en filmrörelse för avkolonialisering som startades av de argentinska regissörerna Fernando Solanas och Octavio Getino under 1960-talet. Rörelsen har stor betydelse för många av dagens regissörer som i likhet med Solanas och Getino vill skapa film som inte kan upptas av en vit kapitalistisk ordning. I essän fokuserar jag på två filmer som på olika sätt belyser undertryckta eller överskuggade historiska händelser, Haile Gerimas film Adwa och Patricio Guzmáns film La Batalla de Chile. Jag undersöker hur filmerna förhåller sig till Solanas och Getinos tankar om en avkoloniserad film, och värld.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– I själva skrivandet är jag inte ensam. Tvärtom. Att vara i skrivandet är uppslukande på ett sätt som suddar ut de där gränserna tycker jag. Men skrivprocessen sett till sin helhet innebär förstås ensamhet, av djupa schakt när ingenting vill bli till och ett hårt arbete som kan vara svårt att dela med andra.

Drömmer du i bilder eller ord?

– I bilder, främst. Vilken skrämmande tanke att drömma enbart i ord..!

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– Hm.. Jag måste börja med att formulera ”sanningen” tror jag. Tänker att sanningen kan beskrivas som det som glider undan varje försök att bestämma den. Den är abstrakt och svårgripbar genom att vara omfattande, och hela tiden i rörelse, som allt levande på jorden tillsammans är, antar jag. Språket har förstås stor del och betydelse i försöken att nå detta och i försöken att bestämma vad som är sanningen. Men språket måste hela tiden hållas i rörelse. När det avstannar, som när ”sanningen” blir till ”Sanningen”, kan språket var rent skadligt. Hatiskt tal exempelvis! Det är språk som tagit sig stabila skepnader genom att framträda som en Sanning, som något obevekligt. Därför kan den typen av tal paralysera eller traumatisera individer. Att bli kallad ett hatiskt namn, låt säga ett sexistiskt eller rasistiskt namn, skadar om det sägs på ett sätt och i en kontext som får det att framstå som Sanningen, faktiskt, om det framstår som ett egennamn. Människor är känsliga får sina egna namn eftersom det ofta är det första som ger henne erkännande i en social gemenskap. Poesin, å sin sida, är verkligen en stark kraft i språket som gör det möjligt att svara Sanningen/makten på ett sätt som avslöjar den och sätter språket i rörelse. På så vis ligger poesin kanske allra närmast sanningen. Den med litet s.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– I det att jag har och är präglad av idéer om rätt och fel finns en moral i mitt skrivande. Det fina med skrivandet är att jag kan undersöka en moral, min eller en mer allmän. Och undersökningen tänker jag på som etisk. Att säga att det inte finns en moral i skrivandet skulle jag kalla om inte omoraliskt så åtminstone hyckleri. Det finns alltid en moral.

Vem skriver du för?

– För en förlorad vän, för systrar och för mig.

Varför skriver du de texter du skriver?

– De texter jag skriver kommer ur ett behov eller en vilja att förstå. Allt blir lite tydligare med skrivandet.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Varje gång som jag har lämnat ifrån mig en text har jag känt ångest, mer eller mindre. När texten släpps fri till läsare är den ju inte längre i min kontroll. Och den är inte min. Min förståelse av eller eventuella intentioner med det jag har skrivit är, med andra ord, inte längre i direkt förbund med texten. De texter som jag har haft mest ångest över i efterhand är sådana som har lämnat min hand alltför snabbt, utan tid för reflektion. Jag föredrar det långsamma, reflekterande skrivandet.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– Sarra Anaya.

Det är få saker som får en att inse hur bra något är som att detta något helt plötsligt inte finns där längre. Livet, friheten eller bara en simpel resväska.

Jag befinner mig i Zagreb, Kroatien som deltagare i en konferens om kulturarv, folkloristik och etnografisk forskning. Väl framme på flygplatsen står jag och kollegan vid bagagebandet, och våra väskor kommer inte. Vi står där en stund och tittar på fyra, fem väskor som åker runt, runt på bandet. Det är de som blivit kvar, som ingen har hämtat. För varje gång de passerar blir deras särskilda kännetecken mer och mer bekanta. Men våra väskor är inte där.

Det är en liten grej, ganska betydelselös i ett större perspektiv. Men den får mig att fundera över vad en väska faktiskt kan betyda i ett individuellt liv. Jag packade inte den där väskan med tanken att den skulle komma bort. Jag packade saker som jag tyckte om och skulle ha användning för. Mina böcker som jag skulle läsa i en park eller på en tågstation samtidigt som jag då och då tittade på förbipasserande människor och njöt av att höra ett språk jag inte behärskade. Mina kläder som inte är dyra men som betyder något för mig. Tröjor, byxor, klänningar och skor som över tid blivit en del av min identitet. Bara materiella saker. Javisst. Men när de helt plötsligt är borta uppstår en saknad som hänger samman med de materiella föremålens känslomässiga laddning.

Vi tar oss till hotellet och vidare till konferensens öppningsföreläsning. Ironiskt nog hålls den av en pensionerad professor som talar om kulturella och affektiva betydelser av just resväskor och det innehåll (materiellt och kulturellt) som vi fyller dem med. Hur vi till exempel upplever en särskild känsla när en kvinna på film ska lämna ett destruktivt förhållande och vi ser henne hastigt packa saker i en väska. Sakerna i sig har kanske inte så stor betydelse, men vi vet att vad hon egentligen packar ner är ett liv. Hon lämnar det gamla bakom sig genom att flytta sina tillhörigheter in i en framtid som förhoppningsvis ska bli bättre.

Professorn ger även exemplet med resväskorna som finns samlade i Auschwitz. De har lämnats där av människor som gick allt annat än en ljus framtid till mötes. Trots det trodde de kanske att de packade för just en sådan. Vad som gör bilden av dessa väskor så känslomässigt stark är just vetskapen om att dessa föremål har ägts av människor som inte längre finns. Människor som tillmätte dessa materiella objekt betydelse och som bar dem genom livet.

Utan väska i Zagreb, i en skitig t-shirt och med en necessär från flygbolaget i mitt lilla handbagage, talar dessa tankar om det materiellas affektiva värde särskilt väl till mig.

Jag börjar fundera på en övning vi fick göra när jag gick i högstadiet. Den hette ”Packa väskan” och syftade till att ge oss skolungdomar en ökad empati gentemot flyktingar. Först lästes en berättelse upp om hur Sverige blev attackerat av ett fientligt grannland (Norge? Danmark?) och hur en massflykt pågick. Därefter skulle vi skriva ner alla personer som betydde något för oss på en lista, och alla saker som betydde något för oss på en annan lista. Därefter skulle vi börja stryka. Jag tror att vi skulle komma fram till tre personer och fem föremål, och genom detta nå en insikt om vad som faktiskt går förlorat i krig.

Jag tänker även på alla de ungdomar jag har mött inom svensk tvångsvård av ungdomar, som blir fråntagna sina ägodelar (av olika anledningar som vi inte behöver gå in på här). Materiella objekt som packas och stuvas undan i något förråd på institutionen och som sedan återlämnas när de flyttar därifrån. Ibland har kläder då redan hunnit växas ur, och cigaretter eller godis har torkat och mist sin attraktivitet. Dessa ungdomar underordnas inte bara ett fysiskt tvång av deras kroppar; genom inlåsning och kroppsbesiktningar, utan även deras ägodelar kontrolleras och underordnas en tvingande makt.

Min väska kom fram nästa dag, och eftersom mina materiella ägodelar nu finns hos mig kan jag återgå till hållningen att det materiella inte betyder något. De som har liv, frihet, sin resväska behöver ju heller inte sakna eller sörja dem.

Två fåglar kom in i mitt liv

En kom flygande fri till fångenskap

Den andra låg död framför mig på asfalten

Det är 2015. Nutid. Jag är 30 år.

Jag sms:ar min syster och frågar om hon minns den där fågeln. Den som flög vilse i det rum som jag och mina syskon delade. Jag var kanske fyra år. Vi befinner oss i Pakistan, i ett hus jag minns som ett slott. Jag minns doften av sten. Doftar sten nåt? Minns du fågeln? Jag frågar min syster.

Hon skriver att vi antagligen plågade fågeln medan vi försökte fånga den. Vi kanske eventuellt åt upp den. Hon vet inte säkert och hon vill inte minnas det. Påminn mig inte, skriver hon.

Dåtid. Sverige/Morgongåva.

Slottet har bytts ut till ett radhus. Pakistan till Sverige. Jag är kanske 6 år. Först i ledet går någon, kanske jag, i handen håller, kanske jag, en död fågel. Jag och mina vänner har grävt ett hål i jorden som någon, kanske jag, placerar den döda fågeln i. Vi skyfflar jord över den, lägger dit grästuvan, sticker en pinne i jorden och avslutar med en påhittad bön. Vi finner denna sorgritual ganska underhållande så vi beger oss ut för att leta efter fler döda djur. Fågeln som vi hittade död på asfalten, visar sig bara ha varit ren tur. Det räcker som skäl för att döda ett djur – men bara ett jättelitet djur, inte alls lika stort som fågeln. Den här gången avancerar vi ritualen, finslipar den med att klä upp oss sofistikerat (av respekt för den döde, såklart). Vi bygger ett narrativ med början i toppen av backen och slut trehundra meter längre ner. Okej! N u går vi symmetriskt och sammanbitet i takt till gropen där djuret ska begravas under jord för all framtid. Den som inte håller tempot blir tillrättavisad, annars måste vi börja om från början.

Dagarna före. I vardagsrummet.

Det är nersläckt. Tystnaden är mörk och får gardinerna att se ut som tunga draperier.

Jag sticker in mitt huvud i rummet och pappas ansikte ser ledset ut. Han säger ord jag inte begriper. Mamma säger att pappa har förlorat någon, att någon – en människa har dött. Men pappa gråter inte. Inte som när vi barn tar avsked av det döda djuret med våra blöta engagerade tårar.

Vad hände med fågeln i Pakistan? Den som flög vilse in i vårt rum, i vårt slott. Jag frågar min syster och hon svarar att fyra barn som är syskon eventuellt kan ha plågat och dödat den. Men jag minns att vi med stor omsorg la den vid fönsterblecket, uppmanade fågeln att söka sig till frihet och knuffade ut den.

Och vad är ett barn

om inte ett djur som vill lära sig flyga och blir knuffad nerför ett fönsterbleck

Eller

en människa som vill tämja det vilda och fria som finns i ett par vingar

Det är 2014. Sommar, Gotland.

Jag befinner mig på promenad i min väns barndomslandskap. Han pekar på Lönnen, den är speciell, den sträcker sin krona högt upp i skyn och brer ut sina blad och grenar. Längs med en av grenarna hänger ett rep som jag gungar på. Titta! Han pekar på grannhuset och berättar om vilka som bott där över tid. På grusvägen ner till stranden säger han: här har jag gått varje sommar sen jag föddes. En av hans vänner dyker upp på cykel, de pratar lite. Vi går vidare. En dag tar vi bilen till hans barndomskompis Wilhelm. Jag får möta hans far och grisarna Honky och Tonky, som ska bli skinka på deras julbord. Trettio års kontinuitet. Han och Wilhelm bär sin barndom i naturen, husen, i människorna som är deras vänner. Jag möter dem alla – ansikten, välbekanta för varandra, ett helt liv av somrar med trygghet, rutiner, kontinuitet. I kontinuitet med det som har varit, och som bärare av detta något, curlas de av det förflutna för att växa i nuet som människor, inte som avvikande skuggor förpassade till samhällets bakgård, utan vid havet, lönnen.

Jag läser min barndom i fonden av hans minnen, förankrade i naturen, i möblerna, i böckerna i bokhyllan. Jag tänker att varje gång han återvänder så återvänder han till ett barns bekymmerslösa tillvaro, som genom ett hål i tiden. Varje ting, från det minsta till det största i hans omgivning bekräftar och erkänner honom som människa.

Ett barn har sällan, om någonsin

någon påverkan i detta

I omgivningens blick och i dess famn

blir barnet till

Nutid, 2015, händer precis i detta nu, på ett café på Södermannagatan i Stockholm.

På avstånd hörs ett spädbarnsskrik och allas, inklusive min blick, kräver dess tystnad. Modern lyder blickarnas uppfordran och skriket sveps in under en filt, omhuldad i en kram och dolt för blickar: barnets törst släcks av modersmjölken.

Skriket får mig att undra

Vad är det att vara ett barn

Om inte en begränsning

Eller en kropp som inte är barnets kropp utan som tillhör andra kroppar;

samhällets, tidens, föräldrarnas.

Aldrig sin egen

Alltid andras

Dimen Abdulla är dramatiker och är aktuell med “och någon blev inte knivhuggen” på Uppsala stadsteater och “nomnomnom” på unga Dramaten. Poesin är tidigare publicerad i Kritiker #35-36.

 Vad skriver du? 

– Jag har just gjort klart en diktsamling, nu skriver jag en aggressiv och förtvivlad och vacker och sylvasst rolig roman. Den är totalt kompromisslös. Planen är att outstrindberga Strindberg. Alla män vill vara Strindberg, men i vår tid är det bara kvinnor som har förutsättningen. Dvs: inget att förlora.

Är det inte ensamt att sitta och skriva?

– Hela existensen är ensam. Att skriva är inte värre än något annat. Att gnälla över ensamhet är pjosk. Förresten har jag ett gäng insmickrande sällskapsdjur runt fötterna.

Drömmer du i bilder eller ord?

– Jag drömmer i rumslighet, särskilt när jag går i sömnen.

Hur stor betydelse tror du att språket har för att vi ska kunna nå sanningen?

– All betydelse. Att identifiera och formulera skumma underströmmar och förtrycksmekanismer, både personligt och politiskt, är livsnödvändigt. Motsatsen är tystnadskulturen och normalitetsfasaderna och marknadens dolda agenda. Det oformulerade och grumliga lämnar öppet mål för skuldbeläggning och manipulationer. Det krossar människor och kväver politisk handling. Den språklösa tystnadskulturen gör människor fega och handlingsförlamade.

Finns det någon moral i ditt skrivande? Om ja, på vilket sätt?

– En fruktansvärt hård moral. Det är författarens förbannade plikt att avslöja lata tankar och infantila känslor och beteenden. Poeten gör det genom att uppfinna ett eget språk, genom att vidareutveckla och överlista maktspråket. Det är ingen slump att mina två kommande böcker heter Hackers och Kvinnofällan. De hänger ihop. Båda fuckar upp systemen inifrån. Queerar, hackar, outsmartar och vägrar tiga. Jag kommer hädanefter se det som mitt kall att uppvigla.

Vem skriver du för?

– Min poesi – jag skiter i vem som läser den. Den är nåt slags drönare som jag skickar ut planlöst, med en liten terrorladdning i, det kan dröja åratal innan den detonerar. Den pågående romanen är däremot riktad till kvinnor i klorna på förtrycksstrukturer, dvs: alla kvinnor. Jag uppmanar er att bli haggor, att hagga – ordet är också en handling, ett verb. En hagga är ett slags hacker, en medelålders Mad Max-kärring, en överårig dieselvamp i patriarkatet. Ett betydligt bättre ord än den förgulligande etiketten kulturtant.

Varför skriver du de texter du skriver?

– Livet tvingar mig – jag hamnar i grejer där det personliga är politiskt, som måste analyseras, sättas i sammanhang och samla till aktion. Mina erfarenheter är inte särskilt originella. Men alltför få gör komplex litteratur av förtryck. Jag måste. Det är mitt sätt att spränga kvinnofällan.

Har du haft ångest för något du har skrivit? Isåfall, vad och varför?

– Så in i helvete. Jag har konstant ångest nu. Jag käkar Atarax som om det vore jordnötter. Jag brukar inte ha ångest, eftersom jag troligen har nåt slags bokstavskombination och saknar samvete och skamkänslor, men det är också mycket enklare att gömma sig i undertext när man skriver poesi. Romanen jag skriver – med ett berättarjag som känns skärande autentiskt – löper risk att privatiseras. Det blir lätt så när kvinnor skriver i jagform. Jag kommer antagligen att hamna i en patriarkal skitstorm som påstår att jag är galen. Det är den mallade dramaturgin. Det är en svår balansgång att göra de spridda monsterkvinnornas personliga ursinne och smärta till politik, och att undvika de smutsiga bomberna och de mest plumpa tricken – inte för att jag har nåt emot plumpa trick, tvärtom, men det får inte skymma sikten för den skitiga maktobalans jag vill avslöja.

Vem vill du ska besvara denna enkät?

– En annan litterär haggaktivist ur monsterblobben under uppsegling: Nina Lekander.

Aase Berg är författare och litteraturkritiker, bosatt i Njutånger och Stockholm. I augusti kommer diktsamlingen Hackers. Ett utdrag ur romanen Kvinnofällan finns i nya numret av Tidskriften 10TAL.

Fotograf: Elisabeth Ohlsson Wallin