Kulturdebatt
En tvåstämmig Pippi-debatt fortsätter: Kim Silow Kallenberg och Freke Räihä slår ihop sina funderingar i ett essäistiskt debattinlägg.
Freke: Vilka var det som utpekades som avvikande. Som tvångssteriliserades? Utan att bära historiska bevis så föreställer jag mig att de avvikande människor som omhändertogs av staten och dess tvångsvård i första hand var flickor ur de icke-kapitalägande klasserna — främst de allra fattigaste som inte hade råd att vara avvikande eller möjligen inte hade medel att dölja det. Du Kim som forskar har ett tydligt svar på frågan. Jag har ett minne av, eller är det en patriarkalt korrumperad och av barndom färgad dröm, att Pippis pappa vid något tillfälle träder in, återvänder som en lite onödig räddare i nöden, och avväpnar Prussiluskans gestaltning av samhällets ram- och utanpåverk — hävdande att Pippi visst det har en förälder och att försöken att räta upp hennes skevhet är oändligt missriktade. Men i övrigt består Pippis sociala kapital av minnet av mor, den frånvarande fadern, några vänner, en liten apa och en häst som ofta står i salongen. Konflikten med omgivande samhälle, både de inom och utanför samhällets lagar, är ett faktum.
Jag, säger Freke, uppfattar det dock som att Pippi, med sitt omfattande kulturella kapital, är fullt medveten om vilka sociala tabun som hon bryter mot — varför skulle hon annars göra så medvetna val som att sova med fötterna på kudden och välja strumpor med olika utseende men med samma funktion? — även om det självklart finns en nyfikenhet gentemot det samhälle hon står utanför. Hur bryter hon mot normerna utan att vara medveten om dem? Utan denna medvetenhet skulle inte fiktionen kunna spegla den delen av Astrid Lindgrens författarskap som var djupt samhällskritisk och som då och då når upp till ytan i hennes övriga litteratur. Strumporna har ju blivit en symbol för solidaritet med oss som i viss mån diagnostiseras med någon form av icke-normativ funktionalitet. Menar du, Kim, att du tolkar det som att hon inte är medveten om samhället omkring henne och de krav som ställs för att vi ska accepteras? Att Pippis funktionalitet gör att hon ställer andra krav på världen? Hon är ändå medveten om att hon inte vill bli vuxen, alltså anpassad till en uttalad norm, och att hon ljuger lite ibland. Enligt egen utsaga kan hon ju föra sig. Ska vi lita på berättelsen hon traderar?
Möjligen, menar Freke, är det så att berättelserna om det vanartiga arbetarklassbarnet är mer framträdande och i viss mån annorlunda formulerade än de om det vanartiga direktörsbarnet? — att dessa låts hållas eftersom de genom sitt sociala och ekonomiska kapital mer eller mindre är oberörbara och att de endast kan påverkas av de som redan är utanför samhället; av den ensamma galningen, någon med ett rättvisepatos. Jag tänker på idéerna som bland annat beskrivs i en annan kanoniserad saga, skriven av Frank Miller: ”That yellow bastard” där sonen till en av staden Sin Citys mäktigaste män begår obeskrivliga övergrepp men hålls om ryggen av ekonomiskt och socialt kapital. De rika och avvikande kanske ges andra möjligheter? Eller får hållas — stärkta av övriga rikedomar i kapital?
Pippi kämpar själv. Men är det så att vi låter oss inspireras för att hon uppvisar den självständighet och ovilja att anpassa sig för att hon åtnjuter ett stort ekonomiskt, kulturellt och symboliskt kapital — förstärkt av den konflikt med rådande bild av vilket socialt kapital som råder? Själv tycks hon inte besväras nämnvärt av just den konflikten.
Och att det är den vanartiga flickan som många av oss identifierar oss med tvivlar jag inte heller på, avslutar Freke. I fiktionen är det som sagt djupt befriande — som clownen som med sorg skrattar och speglar —, särskilt med tanke på att det är genom Pippis egna perspektiv som berättelserna fokaliseras. Och här får vi som läsare åtnjuta den dubbelhet som konsten kan ge oss — att för att ta sig in i ett konstverk måste vi skapa en relation till dess figurer. Å ena sidan älskar vi henne, oftast i fiktionen, men i en verklighet utanför konsten behandlas dessa människor som de Andra. Kuriosa exempel som bekräftar de normativ, förklaringsmodeller, vilka ramar in det föränderliga samhällskontrakt ingen av oss medvetet undertecknat.
Kim: Något av det mest intressanta med berättelserna om Pippi är hur löjliga och i någon mening ofarliga samhällets maktutövare framstår. Poliserna snubblar som i värsta slapstickfilmen när de försöker få ifatt Pippi, Prussiluskan lyckas inte heller med uppsåtet att fånga in henne i samhällets vård. Pappan dyker, precis som du Freke nämner, upp; bokstavligen som en gubbe i lådan (ur vedlåren i Villa Villekullas kök) och legitimerar genom sitt uppdykande att Pippi hålls utanför samhällets vård. Detta går ju att läsa som en djup samhällskritik av hur vi egentligen föreställer oss att barn ska infogas i de vuxnas relationer. Pappa Långstrump åker efter denna episod snart iväg igen till sitt Söderhavsö-paradis. Han lämnar Pippi ensam kvar men bara hans existens har rättfärdigat att de sociala myndigheterna håller sig utanför familjen. Vi kan läsa det som en underförstådd kritik av föräldrars rätt till sina barn. Så länge en förälder finns med i bilden och åberopar rätten till sina barn så håller sig samhället utanför; oavsett hur denna individ framträder och hur föräldraförmågan hos denna ser ut. I Pippis fall läser vi det framförallt som något positivt att ordningsmakterna håller sig utanför. Men de gör inte det på grund av att hon har en stabil föräldrafigur närvarande, utan enbart på grund av att en pappa finns. De ordningsskapande samhällsmakterna erkänner med andra ord aldrig Pippis egen förmåga, utan får en anledning att titta åt ett annat håll när pappan ger sig tillkänna. Det är patriarkens rätt till sin avkomma som tillerkänns legitimitet och inte den unga flickans legitimitet som eget kompetent subjekt. Men kanske är det ändå peppigare att läsa det så; som en seger för barns rätt att vara sig själva på egna villkor.
Normerna kring att vara barn och vuxen, och spänningen dem emellan är ett annat intressant spår som du, Freke, tar upp. Och frågan kring ifall Pippi är medveten om dessa normer som hon bryter mot. Måste någon vara medveten om normer för att kunna bryta mot dem? Befinner vi oss då verkligen utanför normerna när vi samtidigt förhåller oss till dem? Jag har inga färdiga svar, men i sammanhanget är det värt att fundera på frågorna. Ibland är kanske det bästa svaret på en fråga en annan fråga. Jag skulle nog vilja hävda att Pippi framställs som till lika delar aningslös om sociala konventioner OCH medvetet rebellisk mot de samma.
Freke: Jag har grunnat vidare, också på just förhållandet mellan barn/vuxen och de beroendestrukturer som de förutsätter, men som i viss mån sätts ur spel i berättelsen om Pippi — kanske väcker det en fundering för mig om Pippis husdjur som metaforer för föräldrarna? Men det är kanske ett villospår. Mammans död och Pippis visshet om hur hon tittar ner från himlen är ju en ständigt uttalad trygghet. Också hon oberörbar, statisk. Som att det viktigaste i berättelsen är att inget kan förändras. Mamman är ju i sin tur närvarande i sin frånvaro. Liksom pappa kungen. Jag vet att det finns ett tjusigt uttryck för det någonstans men är lite distraherad med alla mina barn hemma och kan inte riktigt tänka. Frågan är om det går att föreställa sig en Pippi utan en hädangången mamma och en alltjämt frånvarande fadersfigur? Risken är att fokus hade förflyttats från barnets perspektiv och berättelsernas, trots allt, subversiva kraft krympt. Som läsare minns jag inte mycket av Tommy och Annikas föräldrar. Kampen om tolkningsföreträde står mellan barn och vuxen — även om mycket hos Pippi snarast kan upplevas som en vuxen vilken gör uppror mot en oförstående värld — det går inte heller att avgöra hur gammal Pippi, eller hennes pappa, är. Ja, jag menar krumelurpillret. Mamman kan ha dött av en ålderdom, ovillig att förlänga sitt liv till skillnad från Pippi och de andra.
När jag själv fick barn, säger Freke, började jag på allvar att fundera över just det beroende som barn har av vuxna och deras meningslösa meningsskapande regelverk. Ät inte kanelsnäckor till middag! Nej, du måste ha byxor på dig! Nu måste vi sova/vakna/borsta tänderna! Som att allt bara handlar om att någon annan övervakar en som förälder — som att förtrycket är så internaliserat att en knappt reflekterar över det. Foucault har nog skrivit om det, men det hade varit skönt att kunna dra paralleller till en teoretiker som inte kodas till vit man. Och säger jag nu att barnen visst det får somna där de står och springa ut i sommarregnet för att skratta så tänker jag att socialen snart kommer och undrar varför jag somnat i en bok när klockan är halv sex och maten snart ska stå på bordet. Men vill jag vara den frånvarande idealbilden av en pappa som Kung Långstrump? Utkastat till några förlag har jag en berättelse för barn om relationen mellan en ensam pappa och ett ensamt barn som letar efter tid att umgås medan pappan ständigt måste sköta en massa sysslor och gå och röka, antagligen på en balkong. Knappast heller något föredöme, kanske snarare någon form av socialrealism. Men den berättelsen riktar sig till den ’dubbla målgrupp’ som böcker för åldrarna 3-6 år har; även om böckerna om Pippi är riktade till lite äldre barn, som kanske läser själv, så finns tanken där om en dubbel målgrupp. Det vill säga att de vuxna, som har det ekonomiska kapitalet (osv.), är de som bestämmer vilka böcker som ska läsas, tryckas, skrivas och göras tillgängliga genom utlåning, handel och marknadsföring. Det är också de vuxna som tar sig rätt att bestämma vilka böcker som köps in i ett hem och som med mer eller mindre uttalad entusiasm läser böckerna för barnen och genom sitt engagemang reproducerar sina egna värderingar hos barnen; i den mån att böcker och läsande ens förekommer i ett hem — om det finns ett hem att bo i. Det är inte alla förunnat det heller.
Kim: Det skulle vara intressant att höra mer om ditt barnboksprojekt, svarar Kim. Jag undrar: Finns det en sensmoral? Går det att skriva barnböcker utan en sådan? Vilken är i så fall sensmoralen i Pippi? Maktrelationer mellan vuxna och barn är absolut intressanta att fundera över och skulle väl kunna ses som ett exempel på Foucaults idé om makten som en produktiv och kanske även positiv kraft. Makten producerar, i relationen mellan vuxna och barn, nya samhällsmedborgare som i sin tur fortsätter att reproducera den ordning samhället förespråkar. Detta sker ju på gott och ont (intressant att fundera på vem som har makten att avgöra vad som är gott och vad som är ont!). Du, Freke, nämner bildning och böcker i ett hem. Jag tänker att det aldrig kan vara negativt oavsett vad denna bildning består av. Har ett barn fått lära sig glädjen i att läsa och söka kunskap, kan basen för denna kunskap breddas senare. Men alla har inte den möjligheten. Kanske blir jag här en slags Prussiluska som då vill gå in och förändra, och göra gott enligt mina egna värderingar. Det är komplicerat det där med makt. Kan vi tänka oss en relation mellan vuxna och barn som inte präglas av makt? Är det önskvärt? Är det vad Astrid Lindgren försökte göra i berättelserna om Pippi? Men skulle det ha fungerat om det istället var Pippis pappa som var död och hennes mamma som levde loppan i Söderhavet? Jag gissar att berättelsen då skulle ha framkallat en annan form av moralpanik, eftersom ett av vårt samhälles starkaste tabun handlar om mammor som överger sina barn.
Jag funderar över begreppet socialrealism som du använder för att beskriva din berättelse, fortsätter Kim. Är Pippi socialrealism? Jag tänker att det snarare rör sig om en slags surrealism, där vi kan känna igen vissa element som verkliga: det ensamma barnet som ordningsmakterna vill inordna i normalitetens fålla, samt motståndet som kommer som ett brev på posten. Men namnet Pippi. Det är ju ett uttryck som används för att beskriva något som är galet eller utflippat. Hur har Astrid Lindgren själv talat om sin karaktär? Erkänner att jag inte har så bra koll och det vore intressant att läsa in sig mer för ytterligare ett perspektiv. Inte för att ett verk inte kan läsas i sig själv, men kontexten och intentionen saknar inte heller betydelse menar jag.
Freke: Lite kortfattat kan mitt barnboksmanus, beskrivas som nära marken i händelserna men uppe i tanken med drömmarna. Den handlar om ensamhet och styrka. Barnet i berättelsen bortprioriteras för det mesta till förmån för plikter men leker ändå både själv och genom att involvera en förälder, bland annat genom att förvandla den till en häst och rida iväg. Men i stort handlar den om att bli självständig som barn, att ta makten över informationsflödet, det vill säga att börja läsa själv. Men den, liksom mycket annan litteratur jag författar, saknar traditionella berättartekniker och söker hellre avbilda vardagslivets process än de narrativ som vi annars är vana vid. Den underbart skickliga Amanda Vogel har provillustrerat några sidor så förlagen får ett grepp om hur det kan se ut. Men än så länge så har jag inte fått några vettiga svar från förlagen. Så ja, där finns en liknande sensmoral. Bilda dig, ta makten över ditt liv och dela den till de som behöver. Dessutom förhåller den sig med en ganska närvarande intertext till personer, verk och gestalter som Pippi, Marx och Demosthenes, något som säkert avskräcker de förlag som i allmänhet tycker att rosa dockor är fint för de som könskodas som flickor.
Nåja, åter till saken avbryter Freke sig. Jag tänker istället att oavsett Lindgrens intention med berättelserna, som jag uppfattar som hjältesagor, om Pippi, som ju egentligen heter Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump, så spårar jag att i och med att Pippi behäftats med verktyg nog för att vara självständig i relation till de vuxna — bortsett att hon behöver de vuxna för att producera råvaror till pannkakslagandet, ett beroende som inte framlyfts direkt vad jag kan erinra mig — så är det kanske den relation, det våld, som sker i samspelet mellan Pippi och en stor del av det övriga samhället som bäst kan belysa kommentaren kring makt. Samhället försöker sätta sig över Pippis vilja, men Pippi slår tillbaka och hävdar att med sina superkrafter, sitt kulturella kapital och framför allt oberoendet som det ärvda ekonomiska kapitalet ger henne så är hon väl bra som hon är. Nyfiken men ointresserad av att delta i samhället som det ser ut; fast i sitt utanförskap — och vi hurrar på, eftersom så många av oss inte känner igen oss i den bild av mänsklighet som samhället i dag konstruerar. Kanske är den här känslan av utanförskap som alla känner det enda genuint mänskliga? Och vi längtar efter förlösning och samtidigt har sagorna om omänskliga hjältar genomsyrat den mänskliga kulturen. Omänskliga i sina förmågor men med de värderingar som för tillfället är gängse i den rådande ordningen. Sagorna blir till uppbyggelselitteratur. Mod, självständighet, uppror mot ett samhälle som misslyckats — visst låter det som något som skulle passa den tidsanda i vilken Pippi föddes? Lennartsdotter & Wadell skrev 2008 en intressant receptionsundersökning av tre Pippiböcker till Högskolan i Borås och därifrån, från sidan 7, snor jag ett citat från Lindgren så som hon själv uttalade sig om Pippi 1959:
”Hon är maktmänniskan som vill gott. Barn hänger sig i fantasin åt drömmar om makt, påstår Bertrand Russel. De är i ett konstant underläge gentemot de vuxna, därför är deras önskedrömmar maktdrömmar. Pippi tillfredsställer barns maktdröm, jag tror att däri ligger nyckeln till hennes popularitet. Om jag överhuvudtaget har haft någon särskild avsikt med Pippi-figuren utöver att roa mina späda läsare, så har det varit detta — att visa dem att man kan ha makt utan att missbruka den, ty av alla konststycken är det tydligen det allra svåraste.”
Kim Silow Kallenberg är doktorand i etnologi och skriver avhandling om tvångsvård av ungdomar. Kim är även aktiv feminist. De områden Kim gärna skriver om är sociala frågor, maskulinitet och klass.
Freke Räihä är poet och kritiker med en förkärlek till litteratursociologi och verksam bland annat som förälder; Räihä har ett par examina från Lunds universitet och några år från Skurups folkhögskolas skrivarlinje, men kom aldrig in på doktorandutbildningen på Valand vid utlysningen 2015 — ”Attans bananer!” har hen att säga om det.
Foto
