Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Intervju › International
Den palestinska diasporan i Chile

Den palestinska diasporan i Chile

I slutet av förra året disputerade socialantropologen Siri Schwabe med en avhandling om den palestinska diasporan i Santiago de Chile. Mauricio Rogat har läst Promised Lands: Memory, Politics and Palestinianness in Santiago de Chile och intervjuat Siri Schwabe.

I slutet av 1880, då Palestina fortfarande var en del av det Ottomanska riket, började palestinier emigrera till Chile. Migrationen tilltog i början på 1900-talet när palestinier började tvångsrekryteras till den ottomanska armén. Många unga män, tätt följda av sina familjer, lämnade Palestina för att undvika krigstjänst i första världskriget. När staten Israel utropades 1948 kom ytterligare palestinska migranter över till Chile.

Den första generationen reste runt i landet och livnärde sig på att sälja småsaker. De var handelsmän och entreprenörer. Så småningom fick palestinier ett rykte om sig om att vara hårt arbetande – the selfmade immigrant – en identitet de själva kände stolthet över. Många etablerade sig i stadsdelen Patronato i Santiago och öppnade textilbutiker och fabriker i området. Idag har många av familjerna som började sina liv i Patronato flyttat till de nordöstra delarna av Santiago, Las Condes och Vitacura, de finare delarna av staden. Där finns också den privata arabiska skolan och Club Palestino som närmast kan beskrivas som en exklusiv ”country club”.

Santiagos olika stadsdelar med kvarteret Patronato markerat med pil. Bild: Osmar Valdebenito/CCBYSA2.5

Kan man prata om en klassresa i relation till den palestinska diasporan?
– Ja, det är så historien berättas. Det finns en allmän idé i Chile om att palestinier jobbar hårt. Att det är entreprenören som skapat sin egen framgång. Palestinier är själva stolta över den här historien. Man har lyckats skapa ett liv för sig själva, för sitt eget folk, för sin egen gemenskap.

Siri Schwabe förklarar att hon i avhandlingsarbetet fokuserat på den palestinska gruppens ”colectividad”, ett ord som används av hennes informanter själva för att hänvisa till den palestinska gemenskapen, ofta runt Club Palestino eller den palestinska studentkåren. Det är de runt Club Palestino som får representera palestinier i det chilenska samhället idag.

 

Patronato. Bild: Siri Schwabe

Efter statskuppen 1973, då en militärjunta ledd av Augusto Pinochet avsatte Salvador Allendes socialistiska regering, följde en våldsam diktatur i Chile. Diktaturen förde med sig en nyliberal agenda som kom att gynna många av de palestinska entreprenörerna, vilket också skapade en föreställning om att diktaturen förde med sig någonting gott  – åtminstone för företagen och migranterna.

I din avhandling skriver du om en konflikt som har uppstått i den palestinska gemenskapen som jag tycker är intressant, den mellan de som kom att sympatisera med Salvador Allende och den chilenska vänstern, och de som faktiskt gynnades av Pinochetdiktaturen.
– När jag gjorde mitt fältarbete märkte jag det att det fanns en konflikt inom gruppen. En konflikt som det inte pratades särskilt mycket om. De flesta som jag pratade med sa att det självklart var hemskt det som hade hänt, att det hade varit så mycket våld men i grund och botten gjorde Pinochet någonting bra för Chile. Överlag blev allt mycket bättre under och efter diktaturen. Många palestinska företag mådde bra av diktaturen och vinner fortfarande på den nyliberala politiken som infördes i och med den. Men det finns så klart palestinier som inte är av denna uppfattning och som fick lämna Chile för att de var socialister och kommunister som sympatiserade med Salvador Allende. Den historien finns också. Men de flesta jag pratade med som var emot statskuppen och diktaturen, de tog inte del i den palestinska gemenskapen på samma sätt, inte i samma utsträckning.

Siri Schwabe berättar att frågan om diktaturen är laddad och splittrar den palestinska gemenskapen. Men kampen för Palestina drar med sig palestinier från båda läger. Att kämpa för Palestina är för de som är skeptiska mot de konservativa delarna av den palestinska gemenskapen en del av deras politiska identitet, vilken också inkluderar solidaritet med exempelvis Mapuche-folket, ett av Chiles ursprungsfolk, samt studentrörelsen. De mer konservativa är istället mycket mer fokuserade på Palestina och känner inte nödvändigtvis någon solidaritet med andra rörelser i samhället. För dem har det handlat mycket mer om att ta hand om sig själva som grupp, något som hänger ihop med stoltheten över att ha lyckats i ett främmande samhälle genom sitt hårda arbete och entreprenörskap.

Men hänger detta också ihop med en diskriminering som man har upplevt tidigare?
– Det var vissa som påpekade det. Många pratade om Club Palestino som en bubbla. Att det handlar väldigt mycket om att ta hand om sig och ta hand om sina egna. Också för att, i alla fall till en början, ingen annan ville ha med dem att göra. De första migranterna kände sig inte välkomna i det chilenska samhället.

Denna hållning hänger idag också ihop med palestiniernas resursstarka position, menar många av Schwabes informanter som står till vänster politiskt. De vill ta hand om sig själva och behålla det som de har fått kämpa för. Siri Schwabe förklarar att gemenskapen numera handlar om att värna om en identitet och att hålla den palestinska historien vid liv, migrationshistorien och entreprenörshistorien. Men självklart handlar det också väldigt mycket om konflikten i Palestina. Det intressanta med kampen är trots allt att den drar till sig alla möjliga sympatisörer, från kommunister till konservativa krafter som kan enas i solidaritet med Palestina. Federación Palestina de Chile samlar konservativa aktörer som slåss för Palestina, men samtidigt har organisationen länge haft en aktiv kommunist i styrelsen. Schwabe menar att det är viktigt att lyfta fram just denna potential i solidariteten.

– Ja, jag tror faktiskt att samarbetet mellan den palestinska rörelsen och studentrörelsen i Chile kan komma att öka. Inom studentkårerna ser man till exempel hur palestinier börjar stödja den bredare studentrörelsen. Förut kunde det vara så att studentrörelsen gärna visade sitt stöd i Palestina-frågan men inte tvärtom. Och här har det börjat hända något.

Det finns också många olika former av solidaritet inom den palestinska kampen och inte alla är slutna och exklusiva. I avhandlingen skriver Schwabe om fotbollslaget Palestino. De spelar för Palestina, enligt många supportrar och spelare. Denna kamp är öppen till skillnad från ett aktivt deltagande i aktiviteterna i Club Palestino i Las Condes, där måste man vara palestinsk eller åtminstone ha ett palestinskt efternamn för att bli medlem.

Palestinos fotbollssuportrar. Bild: Siri Schwabe.

I din avhandling skriver du om just synlighet och då också i kontrast till mer exklusiva gemenskaper som klubben, tror du att den här typen av öppenhet gör att olika kamper får möjlighet att smälta samman?
– Ja, men faktiskt. En kompis till mig är uppvuxen i La Cisterna där Palestino har sin hemarena. Han har varit ett fan och spelat i laget ända sedan han var liten. Det har gjort någonting med honom, att ha spelat fotboll där, att växa upp med sporten och laget, att det till slut har skapat ett visst medvetande hos honom. Han var också senare med på demonstrationer för att han hade särskild koppling till rörelsen genom Palestino.

Intervju › Musik
Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdee – Förortsfeminist med poesi för orten

Nattalie Ström Bunpuckdees vann Tenstas deltävling i Ortens Bästa Poet 2016. Hon berättar hur poesin har varit som terapi för själen. Hon lär nu ut till tjejer om hur man rappar och siktar på en rap-karriär.

Första gången Nattalie Ström Bunpuckdee läste upp sin poesi var för sin mamma. Till en början förstod hon inte vad orsaken var till att hon skakade och var nervös. Det kunde inte förklaras som scenskräck utan tanken att få läsa upp det hon bar på länge fick henne att skaka.

– Jag trodde först att det var scenskräck men sen insåg jag att det jag nu gör är att förklara allt jag har känt. Allt jag har mått dåligt över och haft ångest över. Nu skulle jag äntligen få samla alla i samma rum. Alla som fick mig att må dåligt och vissa som var anledningen till mina depressioner jag har haft. Jag skulle få förklara mina känslor en gång för alla. Den första texten jag framförde är den jag idag kallar för ”Förortsfeminism”. Det är en samlad text där jag fick med allt jag bar på. Jag skakade av nervositet men uppskattningen jag fick var enorm. Efter mitt uppträdande kom det många grabbar som sa att jag hade lärt dem en läxa och att de skulle ta in det jag sa. Det var överdrivet skönt och att stå där på scen var som en terapi för själen. Jag måste säga att det var en livsupplevelse.

Redan i sju års åldern kände Nattalie Ström Bunpuckdee att för många krav ställdes på henne som tjej. Intresset för rap och poesi fanns redan då, men hon insåg att den musiken som existerade var problematisk.

– Jag kommer ihåg att jag kollade på Snoop Doggs musikvideo och tvivlade på om han som person kunde vara snäll. Jag kollade på mamma och sa till henne, ”Men visst är han ändå snäll? Även fast han har så många tjejer omkring sig. Det är ju inte på riktigt. Det är väl som på film, att han inte hade något val och är tvungen att följa manus.”

Hennes mamma förklarade att musikvideo inte är som film. Artisterna bestämmer hur deras musikvideon ska se ut och att det var ett val han gjorde.

–Det slog till mig att det var så här världen såg ut.

När hon blev 13 år började hon stöta på det som senare fick henne att bli förortsfeminist.

Hon hade mognat fysiskt tidigare än andra tjejer i hennes ålder och människor runt omkring tog ofta fel på hennes ålder. De trodde att hon var 23 år.

– Redan i tidig ålder blev jag sexualiserad.  Jag fick blickar och kommentarer. Killar följde efter mig och försökte ta kort på mig. Det handlar inte om att alla killar är äckliga utan om att många har gett mig rätten att kritisera det motsatta könet. Det är dessa erfarenheter jag försöker spegla i mina texter.

Budskapet om förortsfeminism är något Nattalie Ström Bunpuckdee vill sprida vidare.

– Feminismen som råder i världen är vit feminism. Om vi från förorten inte kan relatera till den så är det inte konstigt att feminismen inte är stor i förorten. Den är endast anpassad till de vita medelklasskvinnorna. Varför ska vi då kalla oss för feminister om deras feminism inte inkluderar alla kvinnor?

Men Nattalie Ström Bunpuckdee vill inte påstå att tjejer i förorten är de enda som blir dåligt behandlade. Hon förklarar att hon har vissa texter hon inte kan framföra för en vit publik. Orsaken är att de kan använda det som ett rättfärdigande av behandlingen förortskillar är tvungna att genomlida. Hon menar att de manliga kropparna i förorten ständigt avhumaniseras och kriminaliseras.

I November 2016 sattes det upp ljudsirener av stadsdelsförvaltningen, polisen och Järva.  Den kallades för ”knarkskrämman”. De påstår att orsaken var att skrämma bort knarklangare.

– Vi i förorten behandlas inte som likvärdiga människor. De satte på ett pip-ljud som tjöt över hela Tensta centrum. Folk var tvungna att stänga sina fönster. Döda kroppar här täcks inte över förrän efter fyra timmar. Vi behandlas inte som vita kroppar blir behandlade.

På fritiden håller hon i en skrivarworkshop, i Blåa Huset, i Tensta. Då har hon rap i fokus. Hon har även hand om studion i Rinkeby och på onsdagar får endast tjejer komma till studion.

– Det är fel att säga att jag lär dem att rappa men det kallas för rap workshop. Jag förklarar hur jag skriver och tänker. Jag lär ut takt och flow. Sen så spelar vi in. Tjejerna som har kommit dit är modiga just för att studion normalt sett besöks av killar. Det finns en tjej som aldrig hade stått i studio och rappat men rappade på turkiska. Jag blev chockad över hur bra hennes röst lät.

– Det finns så mycket potential bland tjejerna i förorten. Det handlar bara om att ge plats.

Men Nattalie Ström Bunpuckdee har planer på att börja rappa seriöst. Idag skriver hon sina egna texter men målet är att göra beatsen och att göra mixen och master själv.

– Jag har inte spelat in musik ordentligt men jag har planer med att komma ut med nytt snart i samarbete med andra artister.

Analys › Perspektiv
KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

KNAPPAR OCH VIT ANTIRASISTISK BILDKULTUR

I en essätext undersöker Macarena Dusant knappen och kampanjen Rör inte min kompis, vars former och historik påtagligt verkar spegla vithetens approprierande av den antirasistiska kampen. 

Det är tidigt 90-tal och i den mindre ortens högstadieskola går de alternativa ungdomarna med en specifik knapp på sin second-hand inköpta sammetskavaj. På den står det RÖR INTE MIN KOMPIS. De versala bokstäverna utgör en uppmaning. Orden är placerade på en handflata med fingrarna pekande uppåt. Handflatan signalerar Stopp. Den tecknade handen är vitfärgad med svarta linjer. Bredden på handen antyder att den tillhör en man. Den vita handformen kan även tolkas som en handske av det slag som seriefigurer förses med. Hos Walt Disney till exempel, där Musse Piggs vita handskar har sitt ursprung i bland annat Vaudeville-föreställningar och Minstrel-uppträdanden i USA. Idag ser vi den vita handskebeklädda handen varje gång vi ska klicka på en länk på internet.

Handen som frontar Rör inte min kompis är vit även om andra färger förekommer. Är det tänkt som just en vit hand kan det vara så att den vita handen skulle kommunicera icke-färg. Det som tas för att vara en neutral färg. Färgsättning som inte är en sättning. Oreflekterad färgkomposition? Den självklara utgångspunkten.

Hon bär själv aldrig en sådan knapp på sina kläder. Känner inte att den är hennes att bära. Fast hon funderar om det är såna som hon den där knappen handlar om. Orden anspelar på skydd. Hon behöver inte skydd.

Det sägs att kampanjen startades efter ett bråk till taxikön under nyårsnatten 1984-1985. I bråket förekom det inslag av hot och rasistiska glåpord. De som fick ta emot glåporden var medlemmar i SSU. Personerna kände att det behövdes göra något mot det eskalerande våldet och rasismen.

En statlig kampanj är född: Rör inte min kompis.

 

Som en av de få svartskallarna i skolan vågar hon inte bära en sådan knapp. Rädd för att provocera mer rasistiska skrik efter henne. I hennes skola är alla som bär denna knapp vita. Vissa skolkamrater är allvarliga med budskapet på sin kavaj. Lika allvarliga som NEJ till EG-knappen. Några killar skojar lite på rasten och sätter knappen mellan benen längst med blixtlåset på byxorna och juckar med höfterna. Rör inte min kompis. De skrattar högt.

Vem är knappen gjord och formulerad för? Hon kan ju inte bli sin egen kompis. Men hur ska knappen göra så att skolkamraterna slutar skrika ”åk hem” och ”jävla svartskalle”? Knappen äger kanske magi som hon inte vet om, som omvänder rasism, hat och rädsla.

Kanske är det så att Rör inte min kompis-knappen är tänkt att bäras endast av vita för att få visa solidaritet med blattarna i samhället. Then it makes sense. Inte heller de andra svartskallarna bar en sådan knapp. Kanske gör de som hon, provar i sovrummet när ingen ser och fantiserar om att förhäxa stadens alla Rör inte min kompis-knappar. Tittar intensivt på den vita handen så att alla knappars händer plötsligt får liv, växer i storlek och attackerar de vita skolkamraternas halsar. Den vita handens tumme trycker upp under hakans mjuka del så att ögonen börjar sticka fram från sina hålor. Krama krama hårt. Hårt. Ögonen ur sina hålor. *ljudet av att krama ur slime*

Det borde kanske ha skapats en RÖR INTE MIG-knapp istället. Eller, GE SVARTSKALLARNA LITE FUCKING SOCIAL RÄTTVISA-knapp. Utropstecken på det. Endast brun- eller svartfärgad hand i bakgrunden.

 

En miljon sålda knappar.

En statlig kampanj där knappbärarna säger till vi:et att vara snälla mot Den andre. Och Den andre som objekt för det kladdiga medkännandet.

En miljon goda antirasister känner att de gör nytta. Ler och myser för sig själva. Känner att de är del i något stort, kanske en revolution! Knappbärarna united! De har ju redan köpt några fotbollsplaner regnskog.

Under valrörelsen 1985 bär både vänster- och högerpolitiker Rör inte min kompis-knappar på sin kavaj.

Mellan 1983 och 1984 hölls två av Frankrikes första nationella antirasistiska demonstrationer som ett svar på landets återkommande rasistiska våld, ordnade av personer med nordafrikansk bakgrund: Marche pour l’égalité et contre le racisme. Efter demonstrationerna grundade landets socialistiska regering organisationen SOS Racisme, som senare anklagades för att ha kidnappat den ursprungliga antirasistiska rörelsen. Använt den som strategi för enskilda politikers karriär. Polera bort det systemkritiska. Gnugga kanterna runda.

SOS Racismes symbol är en handflata (vars färger varierar och den gula handen dominerar) som gör ett stopp-signalement. På handen står det ”Touche pas à mon pote”.

Rör inte min kompis är inspirerad av SOS Racisme.

 

Den samtid när staten inte använder marginaliserade gruppers kamp som såpbubblor för samhället.

Rör inte min kompis har återlanserats fler gånger efter 1980-talet. Som symbol har den aktualiserats på olika kreativa sätt. Som mer eller mindre avslöjar dess platthet. 2010 hotade SSU att stämma Moderata ungdomsförbundet (MUF) för att ha snott symbolen i en kampanj där MUF skrivit ”Rör inte min statsminister” på en likartad hand.

(SSU menade att det var varumärkesintrång och var oroliga över att symbolen användes för ”partipolitisk vinning”)

MUF svarade att de aldrig hade varit med om en mer populär knapp.

 

Inför valkampanjen 2010 lanserade Aftonbladet en liknande symbol där handen bär texten ”Vi gillar olika”, en kampanj som skulle handla om främlingsfientlighet. Det hjälper inte att Vi gillar olika-handen får olika färger. Symbolens särskiljande av människor är nu fullbordad.

“Knappast antirasism”, säger kamrat Mauri på göteborska.

 

Ta fram knapparna så att de kan läggas på gatan att stampa på. Lämna dina sneakers hemma och ta på dig skor med klack. Stampa loss till ljudet av självgodhet. Dö självgodhet. Dö.

Efter att USA valt Donald Trump till president spreds en annan symbol på sociala medier: en säkerhetsnål. Hashtag SAFETYPIN. Med ett budskap till de som känner sig utsatta: den som bär säkerhetsnålen på sin jacka är en säker person att vara med.

Men, vem har informerat säkerhetsnålsbäraren att den är en trygg person? Hur har personen identifierat vad som får utsatta att känna sig trygga?

Är det genom ett test på sociala medier? Där resultatet lyder: ”Grattis! Du är en trygg person. Du är en sådan person som andra känner sig trygga med! Alla utsatta kan liksom andas ut och lägga sitt huvud i ditt knä.” Tryggheten själv weon.

Hashtag vit antirasistisk bildkultur.

Intervju › Scenkonst
Ett samtal om avsked och avsändare

Ett samtal om avsked och avsändare

Just nu spelas pjäsen Avsked på Unga Klara i Stockholm. Kultwatch Arazo Arif har träffat Elin Skärstrand, regissör tillika en av författarna bakom verket, för ett samtal om pjäsens tillblivelse och rätten att berätta.

 

När jag träffar Elin Skärstrand är det med anledning av de många tankar och känslor som väcktes efter att jag såg Avsked på Unga Klara med min nära vän. Elin Skärstrand berättar att verket var ett uppdrag från teatern, en önskan om att göra en pjäs som skulle låta oss, publiken, vara nära varandra. En pjäs som skulle göra det enklare för oss, trots våra olikheter, att se våra likheter. Med Avsked ville regissören med sin medförfattare skapa ett rum där vi, människor, kan gråta tillsammans. Där vi vågar vara sårbara, ödmjuka, eftersom det behövs i vår samtid.

Pjäsen består av nio korta scener, eller situationer om man så vill. Det är en frånskild förälder som säger hej då till sitt barn för en vecka framåt. Det är en dotter som tagit avsked av sin konservativa familj och församling. Det är ett par som ska göra en abort. Men, det är också en mor som tvingas ta avsked av sin son, då sonen vill åka på “krigssemester” för att delta i “det hela kriget”. Det är också en man som, sedan sju år i Sverige, ännu väntar på att få återförenas med sin familj, som är fast i ett annat land. Just dessa två scener stannar kvar med mig. Och jag vill veta hur de har blivit till.

 

Arazo Arif: Jag såg pjäsen Avsked med min bästa vän, vi blev båda extremt berörda. Vi pratade om det – ”Hur kommer det sig att vi blev så berörda nu?” och ”Varför kändes det annorlunda att se den här pjäsen?”. För det gjorde det. Vi kom fram till att det handlar om att det i denna pjäs fanns rum för berättelser som är specifika för svenskar med utländsk bakgrund. Och så pratade vi om vad det gör med en att se något skildras på scenen som man kan relatera till. Jag älskar teater, ser det ganska ofta, men det är sällan jag har sett en pjäs som jag har kunnat relatera till på det här sättet och inte bara ”ja men den där repliken tilltalar mig”. Samtidigt som det här var extremt positivt och rörande, stärkande på något sätt, gjorde det mig också konfunderad när jag lämnade Unga Klara. Det var något som skavde och jag har tänkt mycket på det. Jag kom fram till att anledningen är upphovspersonerna bakom pjäsen. Att det är två vita svenskar som har skrivit pjäsen och en vit svensk som har regisserat den. Och det vill jag prata med dig om. Att jag tänker att det gör något med det hela, det är en aspekt som för mig inte går att tänka bort, det vill säga vem som skriver eller vem som gör en kulturprodukt. Jag var lite nyfiken på hur ni har jobbat med just de två historierna – ”krigssemestern” och den sista berättelsen om mannen med flyktingbakgrund som väntat i Sverige på att få återförenas med sin familj, i nio år. Hur kom de till?

 

Elin Skärstrand: Jag förstår verkligen din fråga. Det är något vi har pratat om från start. Jag fick ett uppdrag och tänkte ”Okej jag vill skildra Sverige i dag. Vilka är Sverige i dag? Vilka är Sveriges ungdomar i dag? Och vem är jag?”. Nu föll uppdraget på mig och jag är vit svensk. Vi har diskuterat det här mycket, på Unga Klara över huvud taget, med skådespelarna, under skrivprocessen också, och jag har pratat mycket med Farnaz Arbabi [konstnärlig ledare Unga Klara, reds anm.] som har varit min handledare. Vissa av texterna, som krigssemester till exempel, bygger på en intervju. Det bygger på en kvinnas historia. Så är det med berättelsen om ett barn som dör också. Där kände jag ”Hur ska jag skriva om ett barn som har dött?” Jag har inte barn själv, jag kan inte påstå att jag förstår situationen. I de fallen har vi intervjuat. Sen har vi bollat de texterna vidare, med andra. Krigssemester var från början en väldigt delikat scen att göra, eftersom vi lever i ett så islamofobiskt samhälle. Vi tog in Rashid Musa [ordförande Sveriges Unga Muslimer, reds anm.] som föreläsare, han läste texten och tittade på scenen. I samtal med honom gick vi igenom vad vi kan och inte kan säga. Där har vi fått lita mycket på andra, där kan man inte lita på sin egen röst. Vi har tagit bort och ändrat i texten allt eftersom, där jag känt att ”det här är inte min historia att berätta”. Men det blir ju svårt, samtidigt vill vi inte göra en föreställning som då bara riktar sig till människor som kanske identifierar sig med oss. Men det finns vissa historier som jag känner inte är mina att berätta. Där jag är väldigt klar över det. Fokus i denna föreställning är avsked och sorg. Hur kan vi identifiera oss med mamman då, där sonen planerar att åka på ”krigssemester”? Där har det varit jättebra att träffa mammor med söner i den åldern och som är väldigt rädda för det här, som lever med en annan erfarenhet än vi gör. Det var läskigt i början men samtidigt får man lägga sig platt för att ja, det är situationen, vi får bara vara jävligt lyhörda.

 

Det är intressant. Jag kände, och min vän också tror jag, att de inte var problematiska, själva skildringarna. Och det var jäkligt skönt, att kunna se något man kan relatera till, utan att tänka ”vad fan”. Alltså att det inte ”råkade” bli rasistiskt, som det ofta blir när vita personer ska skildra minoriteters erfarenheter. Även i de fall där syftet är uttalat antirasistiskt, kan det slå fel.

 

Ja men verkligen. Där tänker jag att vi hela tiden ska försöka berätta, oavsett vad vi har för bakgrund. Men jag tror att hela teatervärlden skulle må bra av att jobba mer i process. Att verkligen lyssna på varandra. Jag tror det ofta slår fel när man till exempel inte jobbar med en referenspublik eller föreläsare, att man inte jobbar så undersökande som man gör på Unga Klara. Om jag hade jobbat på en annan teater och haft den här scenen ”krigssemester” till exempel, utan att kunna bolla den, då vet inte jag om jag hade satt upp den. Eller då hade jag fått göra researchen själv, hela tiden leta efter folk att bolla med. Det tror jag är en väg som många missar att gå, varför det blir fel ibland.

 

Ja, jag tänker att det här är tydligt att det måste finnas ett sådant gediget arbete bakom. Mina tankar är inte helt färdigformulerade, det här är alltså ingen kritik. Det jag tänker gör den här typen av företeelse problematisk, eller eventuellt problematisk, ligger ju egentligen inte på dig eller Kristian Hallberg som manusförfattare. Det är egentligen ett strukturellt problem. Jag som konstnärligt verksam person tycker ju också att man ska kunna skildra det man vill oavsett bakgrund, i en idealvärld. Som ni gjort i Avsked, där de två migrantspecifika berättelserna skildras så bra. Jag är tacksam över att de har fått plats i pjäsen. Därför uppstår en konflikt i mig när jag reagerar här. Och då kommer jag fram till att det handlar mer om samhället, än om den här pjäsen och de som har gjort den. Om du rasifieras som icke-svensk och försöker arbeta kreativt möts du av en rasistisk struktur som genomsyrar våra institutioner. Icke-vita kreatörers väg in är ofta med den egna specifika berättelsen. Det är väldigt sällan, om det ens sker, som en person med en annan bakgrund än svensk, som jobbar exempelvis med teater, litteratur eller film, får någon form av plats. Så vida det inte är just för att berätta om den specifika erfarenheten – den ”icke-svenska” erfarenheten. Det vill säga ”kom och berätta om hur svårt det är att vara invandrare”-grejen. Och så kommer jag fram till att det är det som egentligen är problemet. Vad händer då, när vita svenska kulturproducenter, som faktiskt vill gestalta Sverige så som det ser ut i dag, börjar göra det? Återigen vill jag förtydliga att jag inte försöker skuldbelägga, utan mer vill diskutera det här. Vad händer, när man börjar göra det då? Hur riskerar det att påverka icke-vita kreatörers möjligheter ytterligare? Jag insåg att det var det kanske, som jag reagerade på.

 

Ja men jag håller med, jag förstår dig. Jag känner ju så gentemot manliga kreatörer, till exempel. Där kan jag bli jätteprovocerad och känna, ”berätta inte min historia, den begriper inte du”. Medan jag också kan läsa Kristians texter och tycka att han verkligen kan förstå. Det är komplicerat. Jag tror att det är en ständig avvägning vi måste hålla på med. I det här fallet har vår ingång varit så tydlig, att det är avskedet vi pratar om. Sedan har vi i rep-processen jobbat mer med situationerna. Just i det här fallet har mitt fokus legat mycket på det. Men som jag sa innan, jag känner verkligen att det finns historier som jag inte skulle ta mig an. Också historier jag ser, vars genomförande jag tycker är konstigt eller problematiskt. Mycket av det som görs inom teater och film är väldigt problematiskt. Jag förstår precis vad du menar.

 

Men det är verkligen komplext. Om jag tar en film som exempel, finns en film av Jacques Audiard som heter Dheepan, och som handlar om tre migranter från Sri Lanka. Om vad som händer med dem när de hamnar i ett slumområde i Frankrike. Det är ett så himla bra porträtt av det ödet. Så det finns verkligen undantag. Jag tänkte först skriva en recension av pjäsen, i vilken jag skulle ta upp dessa mina tankar. Men det kändes mer givande att prata med dig och se hur ni har jobbat, höra hur ni tänker. Och ni har alltså arbetat med utomstående aktörer.

 

Inte inför varje situation som skildras. Vi har båda två [Elin Skärstrand och Kristian Hallberg reds anm.] historier i pjäsen som kanske är mer våra egna. Där har jag gått tillbaka till mig själv och rotat. Men i de flesta fallen har vi gjort det. Som till exempel frälsningsscenen, där har vi inte träffat någon utan vi har tittat på dokumentärer, läst texter och intervjuer, utgått från existerande berättelser och sedan gjort egna versioner. Och det tycker jag man alltid ska göra, när man pillar i något som ligger långt ifrån en själv.

 

Men vad tänker du om det? Som skapande person? Hur mycket eller lite måste man vara nära det man skildrar?

 

Jag tänker som du, man vill kunna berätta alla berättelser. Jag tänker att man inte till en början måste vara nära, men vara beredd på att kliva in och hamna nära. Och göra det på ett anspråkslöst sätt.

 

 

Arazo Arif är poet och journalist

Elin Skärstrand är dramatiker och regissör

Foto Unga Klaras pressarkiv, José Figueroa

 

 

 

 

Intervju › LitteraturPolitik
8 mars-enkät med Mariama Jobe

8 mars-enkät med Mariama Jobe

Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen.
Mariama Jobe är poet, skribent och projektledare.

Vilka feministiska frågor tror du kommer att vara centrala i år?

– Skillnaden på att vara kvinna och kvinna, intersektionalitet..

Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?

– Stereotyper gentemot women of color och särbehandlingen

Det finns ju olika feminismer. Vilken feminism sympatiserar du med, och varför?

–Intersektionell feminism and the African Womanize.

Vilken feminism ligger långt från din analys, och varför?

– Vit feminism är ljusår ifrån min verklighet. Den vita kvinnan och jag delar bara förtrycket av att vi är kvinnor men sen är det slut. Hon är min förtryckare mer gånger än hon väljer att vara en vän, sköld eller allierad. Just för att hon sitter på privilegier hon inte vill släppa taget om. Vit feminism är den världsliga bilden av feminism, det är orakade armhålor, enhörningsfärgat hår, en free nipple, en fråga om mens och alltid män som fiender. Vi, kvinnor som står ställda i ett annat socialt landskap kämpar emot sociala frågor så som rasism, sexism, afrofobi, ekonomiskt förtryck och en mängd andra klassfrågor. Den vita kvinnans kamp är sannerligen inte min. Men min kamp bör vara en del av hennes.

 Vilken feminist inspirerar dig mest?

– Min mamma, mina aunties och vänner. Folk tar för givet att en förebilder måste vara nedskrivna i historie böckerna. Mina går med mig varje dag.

Ett feministiskt citat som inspirerar dig?

– So many strong women began as broken girls. –r.h. Sin.

Intervju › PolitikScenkonst
8 mars-enkät med Paloma Madrid

8 mars-enkät med Paloma Madrid

Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen.
Paloma Madrid är koreograf, performer, rörelseregissör och dansare. Hon är också utbildare på DOCH, Dans & Cirkushögskolan i Stockholm.

Vilka feministiska frågor tror du kommer att vara centrala i år?

– Frågor av olika slag, som förflyttar och förändrar fokus från normaliseringen av rasistiska högerpartier.

Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?

­– Kropp, konst och scenkonst med fokus på klass

Det finns ju olika feminsmer. Vilken feminism sympatiserar du med, och varför?

– Pharmacopornografiska ”feminismen” som inte är en –ism utan en fem-alys, en analys av vår samtid så som filosofen Paul B Preciado tänkte i början av 2000-talet.

Vilken feminism ligger långt från din analys, och varför?

– Höger, neo-nyliberala patriarkala feminismer.

 Vilken feminism inspirerar dig mest?

­– Feminismo Communitario från Bolivia

En historisk kvinna som ligger dig särskilt nära hjärtat. Varför?

– Juana Inez de la Cruz. Född samma dag som jag, 12 november. Hon klädde ut sig till pojke för att kunna skriva poesi och dramatik på 1600-talet i Mexico, och levde sedan som nunna för att slippa gifta sig men samtidigt kritiserade hon katolska kyrkan.

Ett feministiskt citat som inspirerar dig?

– Ett nej är bara början. — Marina Abramovic, konstnär.

Intervju › Politik
8 mars-enkät med Patricia Palma

8 mars-enkät med Patricia Palma

Idag är det 8 mars, och då brukar vi ställa lite frågor om feminism till några kvinnor i kulturen. Patricia Palma är journalist och ordförande för Orten i Fokus. 

Vilka feministiska frågor tror du kommer stå i centrum i år?

–Jag vet inte, hänger inte med i det snacket…

Vilka feministiska frågor skulle du speciellt vilja lyfta?

– Förortskvinnors möjlighet till att ta upp eller igen studier för att kunna få möjlighet till bättre jobb och bättre löner. Kvinnors pensioner och arbetarkvinnors hälsa och ohälsa, framför allt psykisk ohälsa.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

–Den feminismen som utgår från ett intersektionellt perspektiv.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

–Priviligerad vit, akademisk feminism. Som utgår från teorier och inte kvinnors verklighet.

Vilken feminist inspirerar dig mest?

–Det finns många kvinnor som inspirerar mig. Men det är framför allt gruppen “Streetgäris” som inspirerar mig och ger mig hopp om systerskapet och kvinnokamp. Och svenska hijabis tycker jag är väldigt inspirerande.

Vilken historisk kvinna ligger dig särskilt nära hjärtat och varför?

–Angela Davis, för hennes livslånga kamp, Violeta Parra, inte som uttalad feminist, för det var hon nog aldrig, men för det hon lyfte och satte ord på den chilenska proletära kvinnans kamp.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

–“I’m a feminist. I’ve been a female for a long time now. It’d be stupid not to be on my own side.” Maya Angelou.

Verk › Litteratur
30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 6)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 6)

Sjätte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1 – 5, så gör det först. 

JUST KIDS

Nu ligger jag i solstolen på Snow bar, poolen i centrala Ramallah, och min yngre kusin Zaid rullar en cigarett till mig, vid baren. Han jobbar här men är också precis hemkommen till Ramallah från studier i England. Han är britt på papper och är därför en privilegierad palestinier, som jag. Han kan till skillnad från de flesta palestinierna åka i väg, lämna och resa, utan att gång på gång bli nekad ett visum. Dalia och jag brukar säga att vi är palestinier med de mest privilegierade förutsättningarna, trots att vi lever i diaspora. Och eftersom vi bär svenska pass är vi fria att besöka ”andra sidan” utan tasreeh, ett särskilt tillstånd. Därför att vi, som sagt, är svenskar. Men inte alla palestinier som bär svenska pass kan det, utan endast de personer som INTE bär ett palestinskt id-kort. Alltså vi, min familj och jag. Detta eftersom båda mina föräldrar avtjänat tid i israeliskt fängelse. De hade efter det blivit utvisade, statslösa och bortglömda av den israeliska staten. Deras flykt gav dem valmöjligheten mellan Cypern och Sverige och de lottade sig hit och kom sedan att bli svenska medborgare, någon gång strax innan de återvände tillbaka som främlingar, eller turister, till sitt eget hemland.

•

Jag var sex år gammal när min familj och jag för första gången skulle besöka Palestina. Mamma hade klätt Dalia och mig i likadana röda sammetsklänningar. Vi hade lugg båda två, precis som nu, och mitt hår var även då alltid långt och rufsigt. Dalia, är min syster. Hon skulle bli Sveriges ambassadör till Palestina när hon blev stor. Hon skulle frita sådana som mamma och pappa – fängslade politiska hjältar. Hjältar. Det sa hon, när vi var små, när vi var tonåringar, och även under hennes samhällsvetenskapliga studier på universitetet. Idag är hon konstnär. Hon målar tavlor av muren och ansiktsporträtt från Qalandyia. Hon porträtterar ockupationen av Palestina genom starka kvinnor som förlorat sina barn med kulor i bröstet, trots att de aldrig kastade sten mot beväpnade soldater. Hon porträtterar ockupationen eftersom det är hennes kamp, i ett land hon aldrig fått leva i.

Första resan till Palestina var 1995 och vi vinkade hejdå till pappa vid tåget som skulle ta oss till Kastrup och från Kastrup till Tel Aviv, för ett första möte med ”Ben Gurion flygplats”. Mamma visste säkert (men inte vi) att resan dit skulle bli lång. Och därför använde hon hela tågresan som förberedelse för de kommande timmarna i våra liv. Hon gick igenom hur vi skulle bete oss, vilka frågor som skulle ställas och vad vi skulle svara – ”Säg aldrig namnet på platsen vi ska till, säg aldrig Falastin” viskade hon och såg sig omkring, så att ingen annan på tåget hörde var hon sa. Hon gick igenom allt för att vi tillslut sedan kunde försäkra henne om att läget var under kontroll.

Väl framme i Kastrup, plockades vi ut i en ”random check” som det kallas…, tvungna att gå igenom en metalldetektor. Bara vi, Mamma, Dalia, jag och min bröder. Inga andra. Vi barn går först och mamma sist. Och hela detektorn tjuter. Självklart tjuter den. Hon bär bälte och skor med spännen och säkert fyra olika ringar på fingrarna och halsband om nacken och armband och ja, allt det som jag idag brukar ha på mig, som jag sedan brukar vara tvungen att klä av mig för att det inte ska tjuta när jag fortfarande plockas ut i ”random checks” på både ut och inresor. Det fortsätter att tjuta om mamma och mamma grips av panik. Hennes armar höjs upp i luften och hon försvarar sig med orden ”I have not done anything” följt av ”Jag har inte gjort något, jag är svensk”. Mamma slänger fram våra pass och försäkrar den israeliska säkerhetspolisen i Kastrup om att vi alla är svenska medborgare och ingenting annat.

Hennes ögon fylldes med tårar. Och där stod vi, vid sidan av vår mamma, lejoninnan som leder vår flock, och kände oss skyldiga till något vi inte hade gjort… Misstänkta för något vi inte hade gjort framför andra svenskar eller danskar eller vita människor, som skulle turista i vårt hemland. I mitt huvud, slutade det aldrig att tjuta. Mitt hemland.

Jag förstår nu när alla mina ursäkter för min existens i den här världen började. Dom började där, på Kastrups flygplats, i mammas rädsla. I ljudet av metalldetektorn. Jag såg min mammas sorg för första gången bli trampad på, när alla andra fick en plats före oss till hennes hemland, inte deras. Och så började det, mitt ständiga ursäktande av vem jag var, vad jag hette, och hur mitt namn uttalades eller varför vi i min familj inte firade midsommar eller varför jag skulle äta minus fläsk trots att min mamma inte bar slöja. Varför jag aldrig var tillräcklig mycket muslim eftersom jag drack. Eller varför jag kallade mig muslim fastän jag inte hade slöja. Varför jag sa Palestina och inte Israel. Ja, alla dessa ursäkter utvecklades till förklaringar och försvar av vem jag var. Dom slutade aldrig riktigt… Och mest av allt ville jag boxa killen i klassen som sa att jag inte hade något land eftersom Palestina inte fanns på någon karta. Och läraren som instämde ville jag ha ihjäl.. Nej, jag skojar inte. Men jag lyckades spruta trälim i håret på henne, det fick räcka.

Mammas rädsla gjorde att hennes darrande fingrar släppte taget om halsbandet som föll till golvet. Säkerhetsfolket ställde fråga på fråga. Vart ska ni? Vem ska ni besöka i Israel? Hur länge ska ni stanna i Israel? Vad finns i Israel för er? Mamma såg svimfärdig ut. Dalia hjälpte mamma mest, det har hon alltid gjort. Min äldre bror tappade arabiskan så fort han kom till Sverige, och förblev helt apatisk i situationen. Jag, jag bara stod där, tittandes på min mamma, på hur Dalia tog upp halsbandet från golvet och höll mamma hårt i handen. Mamma var så nervös att hon började recitera koranen men kom på sig själv och tystnade. Vi är alla tysta när en av säkerhetspoliserna pekar på oss, mina syskon och jag. Och inte förrän nu ser jag, för första gången, mammas flykt framför mig.

–Vilka är dom? frågar säkerhetspolisen, samtidigt som han pekar på oss, mina syskon och jag…
–Det är mina barn.
–Allihop?
–Ja…
–Varför är dina barn födda i olika länder?

Det är sant, min mamma har lyckats föda alla sina barn i olika länder pågrund av flykt. På grund av brist på säkerhet. På grund av osäkerheten utan en nationalitet i en värld full av nationer. När jag tänker på det som säkerhetspolisen då sa, brukar jag tänka att om han var smart, kunde han lista ut det själv. Och kanske gjorde han det. Kanske var han tillräcklig smart, men ville bara strö salt i såret. Den palestinska förbannelsen i ett ständigt sökande efter frihet någon annanstans. Jag lovar, nästan alla min palestinska vänner är födda i ett annat land än Palestina..

Visste ni att det palestinska passet är det sämsta passet att ha? Att bära ett svenskt, är rankat som topp tre. Jag brukar skratta och le, och känna tacksamhet när jag tänker på att jag älskar att resa. Kanske reser jag för att jag kan och vet att jag kanske inte hade kunnat som palestinier med ett palestinskt pass. Fucking pass alltså. Jag blir trött. Jag blir trött på att hela tiden behöva kategorisera mig i olika papper av olika färger, jag blir trött på att vi slutar att vara människor och blir istället länder med färger och flaggor och språk. Shit, jag tänker igen. För mycket igen. Sluta Dima, sluta tänka på det här, sluta nu. Jag slutar. Jag börjar tänka på Qalandiya, på pojken från Gud, på hans dammiga hår, på hans gröna T-shirt och ifall han drömmer om att resa eller om molnen ovan är detsamma som någon annanstans. Frihet. Tänk om pojken från gud som sålde mig armbandet med paletten också drömmer om ett pass från ett annat land, ett land som Sverige… Fuck Sverige. Fuck pass. Fuck allt.

•

Mitt i dagdrömmandet avbryts jag av en färdigrullad cigarett. Jag sitter vid baren. Min kusin läser upp en dikt för mig. Han är poet och drömmer teater långt ifrån Palestina. Jag ler, tänder min cigarett, öppnar min bok och försvinner i väg till New York på 60-talet. Boken ”Just Kids” får mig att tänka på Olof, på att det är sant, att så mycket i mitt liv påminner om honom. Påminner om oss och hur vi båda är konstnärer i ett annat universum, i en annan tid där länder inte existerar och gränser är broar för pojken med paletten att gå över.

Jag avbryts.

Ännu en gång avbryts jag. Mitt i de finaste drömmarna, när jag är Dima med Olof förvandlas jag till Dima från Ramallah. Framför mig står Seri, Razan, Dana, Karam, Rasha och Ahmad – Palestinas finaste människor. Jag är hemma nu. Jag är lycklig nu. Just nu är jag Palestina i det här universumet, Vi kramas. Tillhörigheten känns inte längre främmande, trots att jag fortfarande söker min plats bland människor här. Men för varje gång som jag återvänder, så hittar jag hem. Mina vänner frågar mig om mina resor, om vart i världen jag har varit nu och vart jag ska näst. Har du varit där, och där och där, frågar Seri mig. Jag är tyst men nickar och ler. Seri, blir ofta nekad visum men han försäkrar mig, gång på gång, om att vi snart ska resa tillsammans. Jag tror honom.

Mitt möte med mina palestinska vänner i Ramallah utvecklas till en dagsfest, vi beställer öl vid baren, någon sjunger vid poolen. Vi badar, pratar, diskuterar och informerar varandra om livet. Om omständigheter och förutsättningar och kärlek såklart. För dem har jag aldrig behövt ursäkta mig, jag har aldrig förklarat för dem vem jag är. Här ÄR jag och det räcker.

Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0
Qalandiya bakom muren. Foto: Christian Sterzinger för Heinrich Böll Stiftung/CC BY-SA 2.0.
Analys › Konst
Mandana Moghaddam, The Silence

Mandana Moghaddam, The Silence

Göteborgsbaserade konstnären Mandana Moghaddam arbetar ofta med frågor kring kommunikation och bristen på densamma.

På Konstnärshuset presenterar Moghaddam just nu ett nytt verk, The Silence, en installation där ett videoverk visas på två skärmar samtidigt, placerade på var sin sida av utställningsrummet. Vi ser en händelse utspela sig, en grupp människor står likt en kör tillsammans vid kanten av en simbassäng i ett badhus, en ung kvinna lösgör sig ur gruppen och hoppar i bassängen fullt påklädd. Gruppen av människor, massan, står kvar. Kameran åker över deras orörliga ansikten, blickar på oss under tystnad medan det blåser i träden utanför simhallen.

Nere i vattnet upplevs en annan ljudvärld; polis- eller ambulanssirener, röster, protester, skott och smällar. En referens till den iranska revolutionen eller en referens som lika väl skulle kunna handla om massdemonstrationer och upplopp i vår samtid. Kvinnan dyker upprepande gånger ned, som för att stanna kvar i ljudet under vattnet, kanske för att förstå vad det är hon upplever. I dykandet finns ett upptäckande – en vistelse – som kan handla om att återuppleva minnen men också om att isolera sig från massan för att bearbeta det som varit.

Vattnets dämpande förmåga förvränger verkligheten men i The Silence är ljudet under ytan klar. Ovan möts hon av den stela tystnaden där hennes ensamhet blir påtaglig. Det finns en paradox i kvinnans dykande som påminner om självvald isolation. När världen stänger ut dig kan omfamnandet av utanförskap, och kanske till och med självisolering, vara ett alternativ. Det aktiva valet att dra sig tillbaka från massans avfärdande eller oförståelse. Samtidigt som isolering kan ge upphov till minnen som vill bli uppmärksammade.

Det hela ger upphov till frågor om gränsytor, parallella liv och association till fostervatten med sin både tunna och tjocka vägg mellan livmodern (trygghet) och världen utanför.

The Silence är även producerad som längre filmversion och hade premiär på Göteborgs filmfestival i år.

Verket finns att beskåda på Konstnärshuset i Stockholm fram till den 21 februari.

Estella Burga och Macarena Dusant

Mandana Moghaddam har medverkat i biennaler, haft separatutställningar på Göteborgs Konstmuseum och Röda Sten Konsthall samt arbetat med offentliga konstverk runt om i Sverige. Se mandana-moghaddam.com.

Estella Burga är konstnär och pedagog på Lava bibliotek och verkstad, Kulturhuset Stadsteatern.

Macarena Dusant är konstvetare och textförfattare. Burga och Dusant driver tillsammans med Isabel Löfgren organisationen IDA (Institutet för Diaspora och Avkolonisering), som arbetar med frågor kring kunskapsproduktion och kunskapsformation inom konsten. Se i-d-a.se.

Debatt › Politik
Sluta be mig att le

Sluta be mig att le

Sluta be mig att le. Sluta kommentera mina bilder med att jag alltid ser så seriös ut, att jag ser sur ut, att jag ser ut “som en ledsen hundvalp”. Sluta låt som en desperat skolfoto-fotograf när du plåtar mig och ropa ut “och så ler vi!”. Jag tänker inte ens be snällt, för jag är less på att vara snäll.

 

Om jag är snäll ska jag le, om jag ler så är du trygg med att jag är ofarlig, underlägsen och villig. Villig att lyda order utan protest.

 

Att be kvinnor att le har varit patriarkatets trick i århundraden, för att få kvinnor att tiga, att inte protestera mot allt jävligt som gjorts mot oss medan vi suttit tysta med ett påtvingat leende på läpparna. För vet du vad vi inte kan göra när vi ler från kind till kind? Vi kan inte prata. Det är nästan omöjligt att prata och le samtidigt, och det är därför jag vill att du ska sluta be mig att le. Sluta be mina vänner att le, sluta be kvinnliga modeller, skådespelare och artister att le. Sluta be min mamma att le och sluta be Hillary Clinton att le. Lyssna på vad vi säger istället.

 

Vi är människor, vi försöker att leva liv, få alla rätt på tentor, springa maraton, föda barn, vinna val,  stå upp för våra värden och för det faktum att vi HAR samma värde som den andra hälften av världens befolkning. Vi har inte tid att sitta tysta och le. Vi måste jobba hårt, hårdare, för att klättra upp till glastaket med stenar i  fickorna för att kunna slå hål på det. Och inte förrän glassplitter kan få dig att gå med varsamhet för att inte trampa på våra fötter kommer jag att vilja sitta tyst och le.

 

Vi är inte kärleksintresset till din huvudroll. Tjejen som du kan behålla så länge vi dricker öl, spelar tv-spel och äter din kalla dagen-efter-pizza, och som du lika lätt kan byta ut och kasta bort och förlöjliga och låtsas glömma, så fort vi slutar att le. Vi har våra egna huvudroller. Våra liv är inte ett ytligt sidospår som kan sammanfattas med en mening till din drivande handling.

 

En kvinna som ler kan inte säga emot. Hela mitt liv har jag undrat varför den kritik jag oftast fått – från klasskompisar, från lärare, från bloggläsare, från fotografer, från en bartender som jag beställer ett glas vin av –  är att “du borde le mer.”

 

Men nu vet jag vet var det skaver. En kvinna som inte ler är en farlig kvinna. En kvinna som inte ler kan avslöja, ifrågasätta och ge dig motstånd. En kvinna som inte ler kommer förr eller senare att göra revolution.

Analys › Litteratur

Brev till dig som skriver

Jag har gått flera dagar med det här. Med hur jag ska börja. Vilka som borde vara de första orden, de som får dig att vilja fortsätta att läsa. Jag har dragit på skrivandet för att det känns som om det skulle vara en viktig text att skriva. Att jag för en gång skull skulle ha något att berätta. Men att vänta med den har inte hjälpt. Snarare tvärtom. Det känns bara än mer oöverstigligt att komma igång. Så istället bara börjar jag skriva och tänker att jag kan stryka det som blir överflödigt eller lite kasst. Bara så där lite hur som helst börjar jag. Jag tänker att det är det allra bästa. Bara skriva.

Jag börjar med att säga att jag inte vet hur jag ska börja, och sedan raderar jag ett helt stycke om tvätt- och diskmaskinen och att köpa böcker som levereras till mitt lokala paketombud – som också har mjukglass om somrarna. En mjukglassmaskin måste rengöras veckovis och har en väldig mängd olika delar, ibland kan det ta en hel dag att rengöra. En dag i ett gatukök kan vara mycket längre än en dag någon annanstans. För att få syssla med livsmedelsförsäljning är kraven på renlighet höga, kraven på noggrannhet lika höga. Tvätta händerna.

En text kan i sin tur ta allt från sju andetag till sju år att skriva. Ja, mer än sju år också såklart. Ett helt liv. Skrivandet pågår alla dygnets timmar, jag tänker inte på något annat. Det är som att skrivandet är ett filter mot världen. Samtidigt som jag går hem skriver jag på en text om att skriva litteraturkritik som liksom aldrig blir klar. Jag tänker. Det finns en risk att den blir för lång för att vara en artikel. Att den inte kan få plats någonstans, att redaktörerna tycker den är tveksam. Då kanske den behöver läggas i min hög med refuserade texter, en hög som aldrig krymper. Det känns ändå rätt ok att ha en hög med texter jag aldrig kommer att få publicerade. Brukar tänka på den som ett sorts arkiv för tankar jag kan återvända till och kanske plantera om. Mycket av det är ändå skit och skulle väl mest kunna betraktas som redo för kompostering. Jag sparar dem ändå. De är samtidigt en påminnelse om att jag har skrivit och kanske en påminnelse om att jag kommer att fortsätta att skriva. Jag skriver. Det är det jag gör. Även nu. Sedan läser jag.

Det är något trösterikt med att ha skrivit när jag nu skriver något nytt. Det är som att jag lär mig mer och mer om skrivandet genom att faktiskt skriva. Att varje ny text ger mig ett nytt verktyg att montera isär och ihop verkligheten med. En sak som jag lärt mig av att skriva mycket – jag började skriva på allvar 1994 eller något sådant – är att varje text börjar med en idé. Det låter jättelöjligt. Men det är som att den här idén, låt oss säga idén att skriva en text om att först börja skriva text, uppfyller en till en sådan grad att inget annat får plats. Lite som att bli kär igen efter flera års vardagsrutin. Att hitta den där kärleken. Hela kroppen bara rusar och huvudet upprepar ett mantra och jag antecknar små fraser och ord och meningar tills att jag kan sitta ner och skriva. Om jag inte skriver ner tankarna, meningarna, när de kommer så försvinner – det är sant varenda gång. Längtar efter att kunna sitta stilla och förstå. Den sortens idé behöver texten. En passion. Kanske är det inte så för alla. Det måste väl ändå vara så att varje skrivande person kan hitta sitt eget sätt att skriva. För mig har ingången till en text fungerat olika genom åren, men de senaste säg 7-8 åren har idén varit fundamental i mitt skrivande. Åtminstone för att komma igång. När jag väl har en idé – och det behöver inte alls handla om att säga något som jag skulle ha bestämt redan från början – är skrivandet igång. Idén kan vara en bild jag ser, en känsla jag vill uttrycka, en tankegång eller en företeelse jag vill undersöka – det vill säga skriva om. Det kan verkligen vara lite vad som helst så länge det fungerar som en utlösande faktor. En del idéer, ganska många ändå, kommer liksom aldrig vidare heller. Det måste jag få säga. En del idéer bara stannar där som en liten anteckning. Det kommer nya. Är inte passionen där med en gång, och håller den inte i sig, är det inte värt ansträngningen att börja skriva. Varje text är ett åtagande, ett ansvar.

Senast jag publicerade något, en svit dikter i Lyrikvännen hösten 2016, så var min ingång att jag behövde skriva om de fåglar jag hade utanför fönstret. Det var vår och sommar och fåglarna kvittrade och hade sig. Jag hade knappt skrivit något på rätt länge, varit sjuk och inte kunnat tänka ordentligt. Så att möta passionen igen var välkommet. Jag skrev som besatt under flera dagar. Redigerade. Jag visste nästan inget om fåglar innan. Att de flög, byggde sina bon av kvistar, lade ägg och äter mask – sådana saker som liksom är en del av någon slags ytlig kunskap tillgänglig genom våra muntliga berättelser och enkla iakttagelser. Fågeln är också rikt behängd, laddad, med symbolvärden, som en symbol för fred, flykt eller frihet genom andra delar av kulturerna. Jag kände att där fanns mycket material att hitta, att leta upp, då fågeln redan är så enormt använd av andra konstnärer och fågelvetare och klassificeringsentusiaster. Jag är inte ute efter att skriva om något nytt. Jag är bara ute efter att skriva något med den röst jag erövrar när min erfarenhet möter ett material. Att skriva om något som alla läsare redan har en relation till. Jag är som så många andra, det är antagligen du också. Fast vi alla känner oss unika och självständiga för att vi har fått lära oss att vi borde känna oss så. Jag är inte alls självständig, jag är beroende av många människor omkring mig. Du som läser till exempel.

Jag brukar tänka att det är materialet, språket i materialet, som bestämmer hur texten ska se ut. Men det är inte riktigt sant. Det är en slags syntes av idén, som föder att leta efter material – i det här fallet med fåglarna letade jag i böcker om fåglar, som i sin tur möter alla texter jag skrivit innan och en del jag läst och tagit intryck av. När jag skrev om fåglar tittade jag ut genom det öppna fönstret, lyssnade på fåglarna, såg deras flykt. Fåglarna var överallt i mig. Jag tittar fortfarande närmare på tättingar när de flockas.

Det händer att idén kommer ur materialet. Att jag läser om något och tänker att det här måste jag skriva om. Jag läser mycket mer än jag skriver, jag tror att det är nödvändigt. Ruset kommer och släpper inte taget. Ett bättre uttryck för ruset är kanske flödet, det som en del kallar ’flow’. Att släppa taget om sig själv och sin omgivning och bara uppslukas av läsning och att sedan skriva på ren intuition. Skriva förutsättningslöst och fritt. När jag behärskar mitt material brukar det vara lättare. När jag har det tyst omkring mig och jag har tid på mig att känna lugn nog att skriva blir det lättare. När räkningarna är betalda är det lättare. När jag har rummet för mig själv är det lättare. Frihet är egentligen en överdrift. Jag begränsas av så många saker. Men känslan av frihet i flödesskrivandet finns där. Prova.

Under tiden jag skriver, ofta redan i första texten, första stycket, skapar jag också en form för texten eller texterna. Formen hör, för mig, ofta tätt samman med materialet och vad det är som materialet berättar för mig. I fallet med fågeldikterna så valde jag ut några faktorer som jag tyckte sammanfattade en specifik fågel. Men sedan, när jag skrivit klart dikterna, ser jag att de i ganska hög mån också behandlar helt andra saker. Ett exempel går att hitta i dikten om hustättingen gråsparv:

Gråsparv (passer domesticus)

honan brun utan fläck, hanen grå;

vars kör komplex, vars varsel död,

kärlek — dess livslånga samman

i flock i strån, med foder i nisch

frö med variation, i flock runt tillfälle

synkrona — och på plats härmande

Och egentligen tycker jag om gråsparven, även om dikten tycks peka på något annat. Fast det kanske är en annan sorts läsning, en som jag gör. Jag kan inte undvika att vara en kritisk röstbärare. Min kropp är kritisk. Utsatt för – och utsätter för – kritik. Men det som är viktigt är inte hur jag ser på texten här. Det är viktigt hur texten kan ta ton i dig som läsare, hur jag kan läsa din text och hitta en annan värld som samtidigt speglar min – då mina erfarenheter används för att läsa. Jag skulle gärna läsa din text. Jag hoppas få läsa den. Men jag kommer inte undan att jag tycker att min fågeldikt är politisk – jag läser in politik i allt. Jag tycker allt är politik. Jag tycker allt håller samman. Men det politiska kan mycket väl ligga som en underton i en text om något annat. Bara för att jag, bland annat, identifierar mig som anarkist behöver inte det betyda att jag bara skriver om dekonstruerande strategier. Det är inte så det fungerar. Jag försöker vara anarkist i praktiken.

Det händer så väldigt mycket när en går från idé till ansamlande av material – ibland i omvänd ordning – och vidare ut i text. Jag förändras av att göra mina tankar konkretare. Texten förändras under skrivakten. Skrivakten förändrar skrivakten. Det är alltid en risk att skriva. Jag är en annan person när jag skrivit färdigt en text. Världen är sig inte heller lik. Och jag tänker att det är den här förändringen som skulle kunna vara litteratur, som är konst. Det kan inte finnas ett regelverk att förklara hur en går tillväga för att åstadkomma förändring – inte heller en förändring som måste vara konstant i varje givet ögonblick. En idé utvecklad till ett sammanhang, en hand som griper om andra i sin närhet förändrar idén och världen blir större på grund av detta. Jag tror att vi måste se hur idéerna relaterar till varandra. Hur vår bild av en fågel speglar bilden av den bild vi fått av den från en medvetenhet om historien. Hur varje text är ett arbete med att skapa passager mellan oss som människor. Det tror jag. Vad tror du om det?

image

Freke Räihä

Analys › Litteratur
I arga, vita terroristers sällskap

I arga, vita terroristers sällskap

Inför västerländska ögon är inget terrordåd jämlikt. Faller terroristen utanför kategorin “vit kristen man” kommer rapporteringen alltid att följa samma mönster: Ett hot som kommer utifrån, främst i form av en man som inte klarar av den amerikanska drömmen och moderniteten. Det brukar ofta vara kontentan av journalisters berättelser av “icke-vita terrorister”.

Men är disillusionen gentemot modernitet och amerikanska drömmen endast förbehållen någon som “kommer utifrån”? Berättelser om arga vita män som på något vis gör uppror gentemot ett samhälle de upplever springer ifrån dem är inte helt ovanligt varken inom litteraturen eller andra medier. Vi kan finna dessa män i Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet eller Strindbergs Inferno.

Vi ser inget problem i att normalisera och trivialisera den vite mannens missnöje med sin egen skapelse. Det finns en fascination kring den vita terroristen som slår över i en löjligt empatisk vördnad. Vi ska ju alltid tycka synd om män. Den man som är “casual” och smälter in. Den man som profiterar på de extrema männens terror.

I Sverige har vi tre vita terrorister färskt i minnet: John Asonius, Anders Behring Breivik och Peter Mangs. De har gemensamt att de kunde gå under radarn tack vare att de är vita män, men också tack vare att de agerade ensamma.

Ensamvargen är en strategi som oftast förbises eftersom de som agerar ensamma är svåra att förutse hur de kan agera. Men de skiljer sig i att Breivik valde att gå den spektakulära terrorns väg. Asonius och Mangs förde istället vad som kallas lågintensiv krigsföring.

De båda metoderna har intressant nog återberättats i två samtida romaner som kan sägas ha fått kultstatus. Den spektakulära terrorn, med fokus att väcka uppståndelse, gärna med sprängämnen, återfinns i Fight Club. Den lågintensiva terrorn, där man under lång tid spär på motsättningar, som i Asonius och Mangs fall, genom att döda, återfinner vi i American Psycho.

Men vänta, kanske du tänker, A Clockwork Orange då? Jo, visst handlar den om en våldsam ung man. Men han åker fast. Det gör aldrig huvudkaraktären i Fight Club eller American Psycho.

I American Psycho får vi följa Richard Bateman, en  framgångsrik yuppie som har allt i livet. Men han nöjer sig inte med det. Han begår flera övergrepp som många gånger slutar i döden för hans offer. Många av dem är kvinnor. Romanen är nästintill en orgie i kalkyler och känslokall social beräknande från Batemans sida. Han säger saker bara för att chockera sina vänner, han tänker extra noga hur han för sina samtal, för att inte verka för känslomässigt brydd, han berättar om vilket schampoo som är bäst, recenserar Whitney Houstons senaste platta.

Det spektakulära är dock inte alla de dåd som Bateman utför. Det är att han slipper undan. Romanen slutar på en återgång till ordningen, som om inget av det som berättats egentligen har hänt. Vad lär det en vit man som känner igen sig i Batemans världsbild? Att han kan komma undan med vad som helst.

Fight Club är kanske den mest kända av de båda romanerna. De flesta har nog sett filmatiseringen.  Där får vi följa Namnlös och hans ödesmättade möte med Tyler Durden. De stiftar en snårig bekantskap som till slut leder till att de startar Fight Club. En klubb för män att puckla på varandra. Det är bara början på en resa som leder till en enorm organisation med celler över hela USA. Planerna på ett bombdåd som ska rasera bankerna får slutligen Namnlös att ändra sig, han går emot Tyler Durden och det slutar öppet. I jämförelse med American Psycho återuppstår inte ordningen. Men slutet är lika mycket en början, förhoppningsvis för något bättre.

Det finns såklart mycket mer att säga om Bateman och Namnlös. Men låt oss stanna vid vad de har gemensamt med Asonius, Breivik och Mangs. De drar nytta av sina privilegier, för de har märkbart gott om det. Tack vare dessa privilegier kan de röra sig fritt, planera och attackera hur de vill, utan att någon gör något. Samtidigt är det den där dubbelheten. De känner sig utanför samhället. De är som fisken i vattnet som har börjat hata vattnet.

Vad som fascinerar mig är hur normaliserad den vita terroristen, den arga vita mannen, faktiskt är. Nu har jag ju bara gjort ett litet urval, ett nålstick. Men jag misstänker att det finns mer därute.

När Bret Easton Ellis fick frågan om varför han skrev American Psycho på det viset han gjorde skakar han bara på huvudet och utbrister “jag skrev om min smärta”. Det är förmodligen den enklaste förklaringen som hela tiden dras upp så fort vita terrorister diskuteras. Det är ju egentligen synd om dem.

Intervju › Litteratur
“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

“Jag tycker inte böcker ska vara långa i onödan”

För den som hängt med i vad som brukar refereras till som den “nya svenska poesivågen” är Anna Axfors ett välkänt namn. Förutom att skriva poesi var hon också med och initierade förra sommarens poesidebatt, där skillnader och förutsättningar för dansk respektive svensk poesitutgivning diskuterades under några heta sommarveckor. Hon driver även Nöjesguiden-bloggen “Vi som aldrig skrev prosa” tillsammans med poeten Elis Burrau. Nu romandebuterar hon med Kärleksbrevet som ges ut av 10TAL Bok. På 10TALs hemsida kan man läsa följande beskrivning av boken:

“Med sina sista ord till sin döende mamma berättar en ung kvinna vem hon blivit sedan de möttes sist. Samtidigt breder disken ut sig som ett alldeles vackert landskap och pojkvännen kommer och går. Kärleksbrevet är Anna Axfors debut – en roman om livet, döden, vardagen och ungdomen som rinner ifrån en.”

Jag bestämde mig för att, i efterdyningarna av Axfors releasefest, ställa några frågor om romandebuten och skrivprocessen.

 

Kärleksbrevet skiljer sig från din poesi, men också från dina blogg- och kulturtexter, i det att den inte är lika uppenbart rolig. Enligt mig då, alltså. Upplevde du att du skalade bort en del av det humoristiska?

– Jag tror faktiskt att den är ganska rolig, om man väljer att se det, vissa har i alla fall sagt det. Andra tycker att den är jättetragisk och gråter. Jag tycker nog att den är båda, eller neutral. Jag har i alla fall inte ansträngt mig för att den ska vara rolig eller inte rolig, utan det blev som det blev.

Hur var det att skriva prosa istället för poesi?

– Det är ju lättare att skriva poesi för då behöver man ingen handling, jag hatar handling, sen tycker jag det är fruktansvärt jobbigt att saker ska vara “realistiska” i prosa, typ tidsmarkörer och fakta som t.ex. vilken hårfärg karaktären har. Men sånt kanske är lättare om man går in för att skriva prosa till 100%, jag tycker att Kärleksbrevet är 50% prosa och 50% poesi. Det är svårt att röra sig där för man vill inte kompromissa med känslan och impulser samtidigt som prosan kräver konsekvens och korrekthet.

Jag tyckte det korta formatet var uppfriskande. När jag pluggade amerikansk litteraturhistoria hade jag en excentrisk professor som tyckte om att uttrycka sin kärlek för ”the novella!”, alltså kortromanen. Den känns ovanlig i Sverige! Hur bestämde du dig för formatet?

– Jag tycker inte att böcker ska vara långa i onödan, varför ska man ta folks tid i anspråk bara för att? Och fylla ut med massa ointressant text. Jag har bara skrivit det jag tycker är intressant. Kräver texten att vara lång så ska den vara det, men min text krävde inte det. Man måste ju se till vilket format den enskilda texten är menad att vara i, man kan ju inte göra en bok på 200 sidor bara för att en bok “ska” vara på 200 sidor, då lyssnar man ju inte på konsten utan på marknaden. Jag tror att jag respekterat min texts inneboende form.

När jag läste ”Kärleksbrevet” la jag märke till att Gud var återkommande, det finns till och med ett bibelcitat. Vad har du för förhållande till Gud?

– Jag tror liksom på Gud automatiskt, har inte tagit ställning i frågan och kan inte argumentera för att Gud finns men jag känner liksom “hans” närvaro, haha. Men jag kan ju ha fel. Jag är nog lite ner åt new age-hållet än karaktären i boken som är mer kristen.

Åhléns var med igen! Du har skrivit om Åhléns förut, tänker att du kan bli poeten som sätter Åhléns på lyrikens karta. Vad handlar detta återkommande till Åhléns om, egentligen?

– Ja det är ju väldigt roligt att jag skriver om Åhléns hela tiden, det bara blir så. Kanske är det för att Åhléns representerar något som har med kroppen och hemmet att göra, Åhléns är liksom möjligheten att bli kvinna men också pressen att bli det. Jag hade nog kunnat välja ett annat varuhus också men jag är uppvuxen i Tranås och där har Åhléns alltid varit affären no. 1, den man går till för att shoppa. Men nu är den nedlagd, det är väldigt sorgligt faktiskt, jag tror att det påverkar staden väldigt negativt. En mindre glamourös grej i en stad som inte har så mycket glamourösa grejer. Nu är det nån slags elbutik där. Det blir en deppig aura över hela det huset, och det är ett ganska stort hus. Kristina Lugn har skrivit en hel del om NK förresten tror jag, men det upptäckte jag efter att jag skrivit mycket om Åhléns.

I romanen beskrivs en vänskapsrelation mellan huvudpersonen och en tjej som heter Helena, som verkar (bråd)mognare och coolare än huvudpersonen. Det fick mig att tänka på samtida kvinnliga vänskapsskildringar, som Lila i Elena Ferrantes Neapelserie, eller karaktären Suzanne i Emma Clines Flickorna. Var du intresserad av att skildra kvinnlig vänskap?

– Inte intresserad som i att det var en agenda, men lite intresserad kanske… framförallt intresserad av skapandet av en kvinna, från en flicka, och det sker ju ofta genom andra. Man måste ha någon förebild för att förstå vilken slags kvinna man ska bli. Och Helena är någon som jaget kan tänka sig att bli.

 Kärleksbrevet skildrar den (ofta smärtsamma) processen att gå från flicka till kvinna och vad det innebär. Skulle du säga att du har skrivit en feministisk roman?

Ja det är nog en feministisk roman men jag skulle aldrig skriva utifrån en politisk utgångspunkt, utan politiken är i så fall invävt i mitt sätt att tänka.

 

Anna Axfors (f. 1990) är poet och romandebuterar i dagarna med den lyriska kortromanen Kärleksbrevet på 10TAL Bok. Kärleksbrevet finns att köpa här.

Foto: Charles Ludvig

Intervju › Musik
Grapell: “Vi vill göra låtar som har känslomässig nerv”

Grapell: “Vi vill göra låtar som har känslomässig nerv”

Bandet Grapell är aktuella med en ny EP som släpptes den 27e september. Kultwatch Arazo Arif har intervjuat.

 

Berätta om bandet Grapell.

Grapell består just nu av mig (Emil Erstrand) och Nils Nygårdh. I alla fall när vi gör och spelar in musiken (när vi spelar live är vi ungefär fem på scen). Jag och Nils har känt varandra i tio år och gjort musik tillsammans lika länge, vi har spelat i lite olika konstellationer under den här tiden men vi har alltid varit en kärna som nog är det som till stor del definierar Grapell.

Vilka är ni och när blev ni till?

 Vilka vi är funderar vi fortfarande på men Grapell blev i alla fall till någon gång 2013. Vi släppte vår första i juni 2013.

 Vad kännetecknar er musik?

 Det är ju en sån grej man inte vill tänka på för mycket, men ändå funderar på ganska ofta… Det vi i alla fall försöker göra är låtar som vi gillar, som känns ärliga och som har någon slags känslomässig nerv. En låt behöver inte ha ett supertydligt budskap om den väcker en känsla. Tror också vi vill göra musik som håller över tid.

Nu släpptes den nya EP:n Love Chamber nyligen. Hur har arbetet med den sett ut?

Vi har arbetat med den ungefär som vi brukar. Några skillnader är väl att vi jobbat mer tillsammans i replokalen och att alla låtar skrivits under ganska kort tid, vilket nog skapat mer utav en röd tråd, i alla fall för oss. EP:n har nog en ganska tydligt stämning och ett enhetligt ”sound” om man nu ska prata om det. Vi har också försökt undvika att göra saker komplicerade och hålla det enkelt, vilket resulterade i fem ganska spartanska kärlekslåtar. Det är sånt vi gillar.

 

Lyssna på Grapells nya album via Spotify