Kultwatch

Jag växte upp i ett hem med få böcker, men med massor av dansbandsmusik. Var en late bloomer som via punk och indiepop till slut hittade fler kulturyttringar än Bingolotto. Min klassresa gick nog lite för fort. Känner mig fortfarande som en outsider i fina sammanhang, eller kanske snarare som en kameleont. Ena dagen känner jag mig som Donna Tartt, andra dagen som Leif “Loket” Olsson.

Varför är kultur viktigt?

För att kulturen är meningsbärande. Ingen kultur – ingen mening med livet.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Den lustfyllda och initierade kritiken av bred populärkultur. Anna Hellsten (Sydsvenskan, m.m.) är i princip ensam i Sverige om att behärska den genren. Hellsten har en unik förmåga att inkludera läsaren. Jag önskar att fler skribenter fann det tilltalet.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En rimlig budget att utgå från. Det spelar ingen roll om kulturministern heter Alice Bah Kuhnke eller Magica de Hex, ingen kan trolla fram grindslantar som inte finns.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Populistiska svaret: minska klassklyftorna i samhället.
Personliga svaret: tack vare internet har kommande generationer en helt annan självsäkerhet i att själva delta och generera innehåll. Därför tror jag att kulturens trösklar sänks med fler forum för deltagarkultur, där människor kan verka både som aktörer och betraktare.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Varje kulturyttring har ett ansvar att, på något vis, klargöra sin kontext. Det blir allt viktigare när tillgängligheten – och därmed missförstånden och polariseringen – ökar.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att det blir en plattform för frågor som inte tas upp på de andra kultursidorna, eller som bara beskrivs utifrån normens perspektiv. Drömmen är att Kultwatch vågar sätta agendan snarare än att kommentera en agenda satt av etablerade kultursidor.

Last Famous Words?

Spela Shoreline.

Patrik Lundberg är kolumnist på Aftonbladet och är författare till böckerna Gul utanpå och Onanisterna. Han undervisar också blivande journalister på Skurups Folkhögskola.

Foto: Anna Wahlgren.

Podcast ›

Fatima & Sara: Avsnitt 2

AV Kultwatch
5 January 2015

Nu är avsnitt två av Fatima & Saras Podcast ute!
Vi pratar om varför Karin Dreijers sommarprat som hon höll för tio år sedan fortfarande är relevant idag, varför vi inte kan konsumera oss till mindre konsumtion & hur vi kan känna oss drabbade av feminism som enbart utgår från vita kroppar.

Vi finns också på iTunes: https://itunes.apple.com/se/podcast/fatima-saras-podcast-kultwatch/id950820623?l=en&mt=2

Kulturrecensioners normkritik saknas

AV Gästskribent
5 January 2015

Förra månaden spelade hiphop-artisterna Method Man och Redman på Berns. En konsert som hyllats i dem få recensionerna som går att hitta, “Allt fanns. Wow!”avslutade en recensent med att skriva. Det som fanns men ingen kommenterade på var det sexistiska budskapet som dessa artister skickar genom sina uppträdanden och sina texter som: “ Now all the ladies / all the ladies in the house / your pussy clean /let me hear you scream”; men även det drogliberala budskapet som skickas genom äldre texter som “If you find a bag of weed on the floor motherfucker / what the fuck you gon do / pick it up, pick it up”. Bara för att texterna är gamla, bara för att artisterna är kända och bara för att patriarkatet ännu frodas betyder det väl inte att det är ok? Var är kritiken från recensenterna, var är ansvaret från både artist men även Berns och Live Nation som arrangörer i detta fall? Kritiken och ansvaret är ingenstans och allt som är kvar är acceptansen, normaliseringen och den höga okunskapen som råder särskilt vad gäller drogbruk.

”Jag är så trött på alla som ska lägga sig i om jag dricker alkohol, tar droger eller röker. Låt människor få vara ifred, it’s non of your business” – ungefär så uttryckte sig Lilly Allen i somras på festivalen Popaganda innan hon spelade låten ”Everyone’s on it” vars budskap går i samma linje som uttalandet. Efter denna akt uteblev mina applåder under resten av konserten. Några låtar senare tar Lilly en cigg på scen medan hon sjunger, något som även Veronica Maggios bassist Jesajah Mårskog gjorde. Efteråt ropar Maggio, ”nu måste jag ha lite öl, skål på er”. Allen försökte förmedla en känsla av feminism och frihet men trovärdigheten fanns inte där då bland annat alkoholbruk inte löser upp genuskontraktet utan snarare förstärker det. Vi kan inte supa oss till jämställdhet. Ökad alkoholkonsumtion bland kvinnor är främst ett uttryck för högre inkomst och högre acceptans av att konsumera alkohol bland kvinnor, något som industrin har en bidragande faktor i och har nyttjat, men det har inget med jämställdhet att göra. För vi kan och bör inte krossa en destruktiv norm genom att främja en annan och det skulle vi veta ifall vi visste mer om dessa normer och deras roll idag.

När Beyoncé, som är en stor förebild för många i sin låt 7/11 sjunger “Hold that cup like alcohol, don’t you drop that alcohol, never drop that alcohol, never drop that alcohol, I know you thinkin’ bout alcohol” så leder detta till en normalisering av alkohol, oavsett om det var Beyoncés intention eller inte. Ett av problemen är att de flesta artisterna inte har intentioner, den normkritiken som finns är mycket smal. När förebildskap diskuteras, något som det har gjorts en del under det gångna året, bland annat på bloggar och sociala medier, så har meningarna varit delade. Samtidigt som en del kända profiler har gått ut och berättat att de säger upp sig ifrån förebildskapet har andra svarat med att det inte är så lätt att bara ”göra slut” med förebildskapet som en dessutom tjänar mycket pengar på.

På instagamkontot @kvinnohat diskuterades denna fråga om förebildskap vilt i mitten på juli förra året när frågan om Rihanna verkligen kunde vara en förebild för unga eller inte kom upp. Meningarna var delade, en person skrev: ”ingen är perfekt, och hon gör vad hon kan för att hålla sig relevant i branschen, inget fel med det”. Eller en favorit: ”Rihanna knarkar öppet och det är ju också vad en förebild bör stå för, visa sina svagheter med the middle finger in the air like fuck off”. Sedan när blev det ok att göra vad som helst så länge vi är öppna med det? Med dessa resonemang kan vi göra väldigt mycket utan att behöva ta ansvar för det. Och vad har drogbruk med att hålla sig relevant i branschen att göra? Det är här argumenten och värderingarna inte går ihop längre och det åter igen blir tydligt att det finns en kunskapsbrist kring vissa produkter hos allmänheten, men även kring förebilders påverkan. Det behövs kanske en Musikhjälpen 2016 där vi kan belysa att drogbruk ifall vi inkluderar tobak och alkohol är den mest förebyggbara skälet till förtidig död i världen idag vilket få känner till och där tobak idag är den största boven.

Vi kan ha åsikter om hur förebilder, exempelvis kända människor, bör vara och inte vara, men i förhållande till vilka konsekvenser vissa beteenden har på samhället så är det inte en fråga om tyckande, likt feminismen är det byggt på fakta. Varje gång en känd profil, eller även en okänd person uttalar sig positivt eller lägger upp eller är med på ett foto eller en filmsnutt med alkohol, tobak eller narkotika så backar det förbyggande arbetet några steg. Det kända, precis som föräldrar och vänner, väljer att lyfta upp är det som är med och formar våra val och åsikter. Det är bara en fråga om när vår syn på detta ansvar går ifrån otänkbart till populärt och policy.

Det högsta ansvaret ligger hos politikerna, och metoderna för att minska alkohol och drogbruket och ändra på normer är många. Begränsandet av industrins makt och att använda sig av beskattning är centrala medel. Men även vi är en del av det arbetet. Vi ska inte censurera, även om det i vissa fall är mycket befogat. Vi behöver dock öka kunskapen kring dessa produkter och därmed hur vi väljer att ställa oss till dem. För jag väljer att tro att denna acceptans som finns idag mer handlar om brist på kunskapen än ignorans.

Okunskapen visar sig när Redman och Method Man under kvällen ger en ”shout out” till kända men bortgångna artister inom hiphopen vilket i sig är viktigt och fint, men problemet är att många av dessa artister har gått bort direkt till följd av droger eller där droger har en varit en del av det men även på grund av den patriarkala struktur som finns och som de reproducerar. Frågan är vem det är som gör en ”shout out” till alla dem okända som faller offer till följd av den ökade glorifiering i det budskapet de skickar?

Lika självklart som det är för Popaganda att representera kvinnor på scen idag, något de gjort bra, lika självklart ska det vara att ta det ett steg längre och ha ett intersektionellt perspektiv men även att ta avstånd från droger och i det inte tillåta bruk av något slag på scen eller kommentarer om någon substans. Samma sak gäller förstås sexism och diskriminering. Vad hindrar att kanal 5, till exempel, i en tydlig policy kräva att deras program och programledare inte får vara sexistiska, rasistiska, diskriminerande, eller främja drogbruk? Skulle då Filip och Fredrik kunna vara med efter att de nu ska vara med på en amerikansk podd där de ska röka en hel del cannabis samtidigt som de intervjuas?

Vi behöver inte föreläsa för varandra om droger eller patriarkatets avigsidor, eller vara partipolitiska, men vi bör definitivt inte få ha fritt spelrum att få försköna och befästa destruktiva normer. Här bär arrangörer och andra kanaler som är med och ger detta utrymme till dessa artister ett ansvar, ett ansvar som idag sällan tas. I arbetet att förbättra och utveckla ett samhälle så ingår det att ständigt öka medvetenheten kring olika sakfrågor och inte vara nöjd eller förneka problem eller vår roll i dem. Jag efterfrågar inte perfektion, vad det nu än är, jag efterfrågar bara ansvar, eftertanke och medkänsla i våra handlingar när vi för vår kamp för samhällsförbättring.

Farida al-Abani är folkhälsovetare och drogförebyggare på Smart Ungdom.

Foto: Emiliano.

Kulturell appropriering – del av kapitalismen

AV Amra Bajric
3 January 2015

Termen kulturell appropriering (KA) gjorde intåg i det feministiska samtalet i Sverige under 2014 tillsammans med begrepp som rasifiering och trans. Själva termen är inte ny och har diskuterats flitigt de senaste åren, bland annat i USA. Nu har det sökt sig till Sverige där begreppet antigen förkastas som överanalyserande trams, eller används som ett sätt att särskilja de som handlar kläder utan att tänka från dem mer medvetna och pålästa. Diskussionen kring begreppet handlar just nu om vem och vilka som får ha på sig kläder från andra kulturer. Precis som med alla strukturer och maktanalyser så har även KA en praktisk verklighet, precis som äktenskap kan ses som ett personligt patriarkalt val så kan valet av kläder ses som ett reproducerande av rasistiska strukturer. Det som däremot uteblir är en diskussion kring mekanismerna bakom KA: postkolonialism och kapitalism.

Den västerländska koloniseringen av resten av världen gick ut på att exploatera och utnyttja andra länders nationella rikedomar, varor och arbetskraft i form av slaveri. Kolonisering handlade dock inte enbart om utnyttjande av nationers resurser och kroppar utan det fanns även en aspekt av påtvingad kulturell assimilering. Den västerländska kulturen exporterades och gjordes till normen till den grad att den kultur, tradition, religion och själ som fanns i de länder som koloniserades gjordes till något onaturligt. Det egna blev det exotiska, ”det andra”. Det egna, det som alltid funnits där blev smutsigt, oönskat, bakåtsträvande och underutvecklat. Det västerländska stod för civilisation, kulturell, social och ekonomisk utveckling. Det västerländska och framförallt det vita blev universalt medan allt annat blev ”det andra”, specifikt och fragmenterat.

Idag skulle många säga att vi lever i en annan tid, att kolonisering och synsättet på väst som överordnat andra nationer är en förlegad och historisk syn på världen. Problemet är att när ett strukturellt utnyttjande system sätts i spel, när förtryck och rasism normaliseras och saturerar kulturer, normer och strukturer, blir det nästan som en del av människans DNA. Vissa föds in i överordnad position medan andra föds in i underordnad. Vi lever idag i en postkolonial värld, den koloniala andan lever med andra ord vidare men har bara reproducerats och tar sig olika uttryck.

Marxismen talar ibland om hegemoni. Hegemoni betyder kortfattat ”att styra eller ha makt/kontroll” över något. Uttrycket används flitigast när vi talar om politisk makt, såsom att USA och deras politik utövar makt och inflytande över resten av världen. USA och dess politik blir då normen, det utgör det ”normala” och ”riktiga” och alla länder rättar sig efter detta och mäter sig själva utefter det USA förespråkar. Det gör att allt som är annorlunda eller inte så som USA blir ”det andra” eller upplevs som hotfullt mot den rådande dominanta politiska strukturen i världen. Hegemoni kan också användas när vi pratar om kulturell makt och dominans och det är den aspekten jag vill fokusera på i det här inlägget.

Inom Marxistisk filosofi beskriver termen kulturell hegemoni hur en minoritet av människor med specifika ideologier och strukturer/normer styr ett samhälle där massorna har varierande ideologier och normer/strukturer. Den styrande gruppen i samhället manipulerar kulturen och själva samhället (idéer, förväntningar, perceptioner, förklaringar, normer, strukturer och värderingar) så att massorna tar till sig deras världsbild och på så sätt blir denna världsbild, som är i minoritet, påtvingad och sedan accepterad som kulturell norm. Denna världsbild som bara tjänar ett fåtal blir då den universala, validerade, dominanta ideologin som massorna tror att de har valt själva. Individer försöker desperat uppnå och uppfylla denna dominanta ideologi för att känna att deras liv har en mening. Det klassiska uttrycket: ”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”.

Om vi som folket tror att allt är som det ska vara, att allt vi lever och lär är naturligt, om vi inte ifrågasätter något så lever vi under kulturell hegemoni och tjänar en dominant minoritet i samhället. Slutsatsen blir status quo, d.v.s. sociala, politiska och ekonomiska ojämnlikheter blir motiverade, de framstår som något naturligt och bra för oss alla. Vi ser helt enkelt inte att samhället i sig är en social struktur konstruerad till att tjäna en dominant ideologi, struktur, norm, osv.

Hegemonisk världsordning är inte statisk utan flytande, det är en världsordning som konstant utmanas av marginaliserade kulturer som försöker slå sig fria från förtryck. Ett sätt för förtryckta kulturer och människor att slå sig fria från förtryck har varit just avskaffandet av koloniseringen i dess traditionella form. Det betyder inte att koloniala idéer och strukturer försvunnit och att vi idag har jämlikt utbyte och maktbalans. Vi lever fortfarande i en hegemoni där väst utnyttjar resten av världen både kulturellt, socialt och ekonomiskt. När ideologier, kulturer, folkrörelser och andra utmanar den hegemoniska världsordningen så svarar hegemonin med att ge upp den del av sin makt som den längre inte har användning för, i det här fallet så upplöstes kolonisering på pappret eftersom det motståndet blev för hårt och det inte längre fanns en användning för det.

Vi lever idag inte bara i en postkolonial värld men även i en värld där vi är lurade till att tro att kolonisering, alltså utnyttjande av andra kulturer och nationer, inte längre är ett globalt problem. Precis som det idag finns en allmän tro om att vi lever jämställt mellan könen för att kvinnor fick rösträtt, så lever vi i tron om att kulturer är jämställda på grund av globalisering och avskaffandet av det koloniala systemet.

Kulturell appropriering är en del av postkolonialismen. Idag lever vi i en globaliserad värld, sägs det. Globalisering för västvärlden innebär kulturella, sociala och ekonomiska fördelar medan det för resten av världen innebär fattigdom, misär och stölden av den egna kulturen. Förut så tvingades koloniserade nationer att ge upp sin kultur till förmån för den västerländska. En del i befriandet från det förtrycket har varit att ta tillbaka och hitta sätt att uttrycka sin kultur på. Resultatet är att andra kulturer får ett socialt, ekonomiskt och kulturellt värde enbart när dom bekräftas och används av västerländska kulturer och vita kroppar. Kulturell appropriering är ett kapitalistiskt system byggt på rasistiska strukturer, det är ett postkolonialt sätt att utnyttja marginaliserade kroppar och kulturer men utan kostnaden att faktiskt behöva åka dit och vara fysiskt närvarande för att manifestera sin makt.

Det kapitalistiska systemet slår ut produktioner i andra delar av världen och ersätter kulturyttringar som landet själv skulle kunna tjäna på med massproducering, whitewashing och som slutskede: appropriering, stöld, kolonisering. Rasifierade kroppar ses som bakåtsträvande, obildade, smutsiga, vilda och oönskade när de använder sig av sina egna kulturyttringar och tvings återigen assimilera in i den västerländska kulturen, normen, tvingas ge upp sin själ, sin representation, sin identitet till förmån för den överordnade kulturen. Vita kroppar får mer status som världsvana, utmanande, fritänkande, snygga, förnyande, önskade och överordnade när de använder sig av kulturyttringar från andras kulturer och approprierar dessa som sina egna.

Det är den här diskussionen vi behöver föra kring KA och det är just därför det är så otroligt osynliggörande att reducera hela diskursen till: får jag ha dreads eller inte?

Amra Bajric

Foto: Eugenio Azzola.

Mattias Alkberg: “Texter om kultur saknas på kultursidorna”

AV Kultwatch
1 January 2015

Hej Mattias, vem är du?

Hemskt mycket förälder och på turné just nu.

Vilken var den senaste bok du läste?

Läser alltid flera böcker samtidigt. Men den jag avslutade senast var nog Viv Albertine självbiografi. Fantastiskt bra.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Jag gillar inte nya filmer så mycket. Ser däremot typ alla teveserier som finns. Häromveckan såg jag 35 avsnitt av Modern Family på raken.

Hur ser din relation till kultur ut?

Den är bra, rätt avslappnad. Jag tycker att kulturen har ett egenvärde, alltså att allt behöver inte vara kultur för att ha legitimitet. Jag blir lite galen på att folk säger att exempelvis ”sport är kultur” eller att ”graffiti är konst”. Sport har också ett egenvärde. Klotter med. Jag gör ingen skillnad på högt och lågt heller: Ett bra avsnitt av Lilla huset på prärien är lika märkvärdigt för mig som exempelvis en dikt av Ann Jäderlund eller en låt av GG Allin eller ett YouTubeklipp med helt grym Butohdans eller en punkspelning etc. Detta som mottagare av kultur. Som utövare är det, ja, ungefär likadant.

Varför är kultur viktigt?

För att den när den funkar kan den få mig att ompröva mig själv. Och med ”jag” menar jag ”oss och vår plats i världen”, mig själv inkluderad. Det är det viktigaste jag vet nästan. Jo, en grej till, att man kan ha fel och ändå rätt, att det inte är mätbart som pengar eller sport eller klick.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Kultur, rätt mycket. Kritik och text som inte är debatt eller rent positionerande. Samtidigt förstår jag ju att det är det som är kultur i rätt hög utsträckning nuförtiden, det som det är bråttom med. Jag antar att det har med strömningar att göra, en slags populism och högeretablissemangets medvetna vilja att förneka och förklena de traditionellt ”mjuka” värdena. Det gör att somliga frågor inte får utrymme på annan plats än kultursidorna. Tänker på HBTQ-frågor, rasism, jämlikhet etc. Situationen för vissa grupper i samhället är mer akut än någonsin och det tar förstås plats och tid av till exempel essäer och litteraturkritik. Eller musikkritik för den delen. Dessutom tycker jag att klassperspektivet saknas i nästan all analys. Det är det som gör att varenda debatt tar en triljard år att tröska sig igenom. Så många har inget mål, de bara ältar och ältar och tar illa upp i all oändlighet. Men framförallt texter om kultur, texter som är kultur. Och pengar att skriva de texterna för. Och vilja och utrymme att publicera dem.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Rätt mycket ändå. Alltså, jag kommer ju ur ful- och populärkulturen, motkulturen till och med, så jag blev lite förvånad av mig själv när jag häromveckan skrev två texter om att popmusiken borde institutionaliseras. De texterna kan man googla fram rätt snabbt om man vill/orkar. Som exempel på en sakpolitisk fråga, alltså.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Sänka? Rätt ofta tänker jag att tröskeln borde höjas. Eller blicken i alla fall.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Samma som allt och alla. Kan/vill inte utveckla det mer än så.

Mattias Alkberg är musiker, låtskrivare och poet. Han var gitarrist och sångare i indierockbandet The Bear Quartet som skivdebuterade 1992. Samma år publicerades hans första diktsamling Separerade ägg, Alkberg har gett ut fem diktsamlingar. Han fick pris från Svenska Akademien 2004. 2009 gav han ut solodebutalbumet Nerverna. Han har medverkat som krönikör och skivrecensent i Norrbotten-Kuriren. Varje nyårsafton skriver Mattias Alkberg en dikt som han samma dag skickar till sina vänner.

Foto: Pär Olofsson.

Mara Lee G: “Läsa skönlitterära böcker bör vara en integrerad del av ett civiliserat mänskligt liv”

AV Kultwatch
22 December 2014

Hej Mara Lee, Vem är du?

Mara Lee, författare, poet och forskare.

Vilken var den senaste bok du läste?

Niclas Nilssons och Jenny Tunedals översättning av Anne Sexton: Sanningen de döda vet, och Bad feminist av Roxane Gay.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Bitte Anderssons Dyke hard, och Apornas planet.

Hur ser din relation till kultur ut?

Frågan: ”Hur ser din […]”, är svår. För det första: ”relationen” är inte entydig, utan skiftande, den är inte bara en, utan flera. För det andra: Är det ens en relation när allt en gör skriver in sig där?

Varför är kultur viktigt?

Kultur adresserar våra själar, våra inre liv, men förmår också starta revolutioner. Detta dubbla tilltal är unikt. Men kanske är kultur idag ett begrepp i fara. Det är ett ord vars betydelse har förskjutits mot ett oroväckande håll och används som ett vapen i kampen om nationell identitet. Denna utveckling kan och måste motarbetas med andra kulturella uttryck, som inte befäster idén om att vår gemenskap skulle vara baserad på en viss hudfärg eller en viss typ av traditionella högtider. Gemenskap och samhörighet kan skapas exempelvis genom att bli berörd av samma Sjostakovitj-preludium; där har vi en typ av gemenskap och intimitet som skär rakt igenom invanda föreställningar om identitet, språk- och nationsgränser. Där kan vi tala om kulturgemenskap. Vikten av detta. Rikedomen.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

De-positionering. Utrymme. Fördjupning. Kunskap.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Å! En massa saker. Men att läsa skönlitterära böcker bör ju vara en integrerad del av ett civiliserat mänskligt liv. Jag tror på att höja kraven, genomgående, i skolan, hemma, överallt. Att låta våra svenska barn växa upp i kulturell misär omgivna av tonvis av miljöfarliga leksaker borde vara straffbart.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Inget ansvar, bara kärlek. Vi ska krama ihjäl alla som hatar. Jag tror på passionen.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Att vi slutar svara, nån gång? Och ställer våra egna frågor. Det som är relevant för mig, oss.

Last Famous Words?

”Jag var olydig genom att lyda.”

– Marguerite Duras

Mara Lee Gerden debuterade som romanförfattare med den internationellt uppmärksammade Ladies, som 2011 följdes av Salome, och har tidigare gett ut de två uppmärksammade diktsamlingarna Kom och Hennes vård. Hon är verksam som forskare vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet, och hennes avhandling som precis kommit heter När andra skriver: skrivande som motstånd, ansvar och tid. Hon har undervisat på Biskops Arnös författarskola i många år, samt på Konstfack och Konsthögskolan i Umeå. Hon har även översatt den kanadensiska poeten Anne Carson.

Fotograf: R. Thord.

Modets plats inom kulturen

AV Linnea Sjödin
21 December 2014

När jag först fick förfrågan om att bli redaktör för modedelen på Kultwatch blev jag givetvis smickrad, men också positivt överraskad. Att mode behandlas som en självklar kulturform är ovanligt, även om en viss förändring kunnat skönjas under de senaste åren. Mode ses inte sällan som någonting ytligt och oviktigt, inte värdigt att kallas kultur, än mindre konst, och jag möts ofta av höjda ögonbryn och förvånade blickar när jag berättar att jag studerat modevetenskap på universitetsnivå.

Det finns många möjliga förklaringar till varför mode sällan beskrivs och behandlas som en kulturform och faktisk vetenskaplig disciplin. En av dessa förklaringar, vilken jag personligen finner mest betydande, är att mode av logiska skäl förknippas med skönhet; ett intresse som kvinnor tradtionellt och historiskt (åtminstone om vi ser till de senaste seklen) ägnat sig åt. Att mode därmed betraktas som någonting ytligt och oseriöst är därmed föga förvånande då det är ett faktum att kvinnliga intressen och sysselsättningar värderas lägre än manliga diton.

En annan möjlig förklaring är att mode är att betrakta som den kulturform som är närmast förknippad med konsumtion, någonting som generellt anses fult inom kulturkretsar. Detta är dock en logisk slutsats att dra, då mode kan betecknas som en av de få kulturformer som är fullkomligt omöjliga att undslippa. Vi kan alla i någon mån slippa att aktivit förhålla oss till kulturformer såsom musik, teater och litteratur, men mode är ofrånkomligt då vi alla enligt lag måste bära kläder när vi rör oss utanför hemmet. Det spelar därmed ingen roll huruvida du personligen hyser ett intresse för mode eller inte; du är juridiskt förpliktigad att bära kläder, och din omgivning kommer att läsa dig på olika sätt baserat på de klädesplagg du väljer att bära.

Huruvida det går att sätta ett likhetstecken mellan begreppen ”mode” och ”kläder” är omdebatterat, likaså huruvida mode är att betrakta som en konstform. Dessa diskussioner må vara intressanta, men det är ett obestridbart faktum att de kläder vi bär påverkar hur vi bemöts i offentliga rum och sammanhang, och således bör mode respekteras, betraktas och behandlas som den tvärvetenskapliga discplin det är. Värt att tilläggas är även det faktum att mode i dagsläget är en av de industrier som anställer flest människor av alla industrier i världen, något som i sig är att betrakta som ett skäl att ta mode på fullaste allvar.

Det vi på Kultwatch ämnar göra är att diskutera och analysera mode utifrån både ett sociologiskt och estetiskt perspektiv, samt att granska och dra kopplingar mellan hur mode är tätt sammanflätat med rådande samhälleliga maktstrukturer, såsom exempelvis kön, ras och social klass. Det är ingen hemlighet att mode, i likhet med andra kultur- och konstformer, är starkt påverkat av det samhälle vi lever i, och därför djupt präglat av bland andra patriarkala, rasistiska och klassistiska maktstrukturer. Vår ambition är därför att fungera som ett normbrytande, ifrågasättande och utmanande organ, där viktiga röster som annars sällan får komma till tals får möjlighet att höras.

Vit tystnad = Vitt samtycke

AV Gästskribent
19 December 2014

R.I.P Eric Garner

Barack Obama har nyligen föreslagit att låta öronmärka $75 miljoner för att kunna utrusta 50 000 amerikanska poliser med kroppskameror. Denna satsning ämnar öka förtroendet för polisen samt öka tryggheten för både polisen och befolkningen. Frågan är dock vilken skillnad det gör för vårt förtroende för polisen, när till exempel vem som helst, i dagsläget, kan se på en video där en vit polis stryper Eric Garner till döds på Youtube utan att åtal väcks mot de involverade poliserna?

Det kan ju inte vara brist på bevis. Det här en fråga om rasistiska strukturer som missgynnar afroamerikaner i det amerikanska samhället. Afroamerikanska män löper 21 gånger större risk att dödas av polisen än unga vita män. Den amerikanska polisens våldsmonopol tar inte hänsyn till att poliser också gör fel, och för många gånger har unga svarta män dödats på öppen gata utan att någon ställs till svars.

Men många arga vita män, konservativa politiker, och andra opinionsbildare har försökt förvränga sakfrågan. Den före detta borgmästaren i New York, Rudy Giuliani, tappade nyligen behärskningen i en debatt mot akademikern Michael Eric Dyson. Giuliani utbrast plötsligt följande under en debatt rörande att polisen inte speglar resten av befolkningen i Ferguson, Missouri där Mike Brown sköts till döds av en vit polis:”I find it very disappointing that you’re not discussing the fact that 93 percent of blacks in America are killed by other blacks. We’re talking about the exception here [in Ferguson]”.

Giuliani tar sakfrågan rasism och gör det till en fråga om ett problem inom ”the black community”. Att peka på den mycket selektiva statistiken är att rentvå poliserna och skjuta tillbaka problemet på offren för rasism genom att påstå att rasism mot svarta är ett svart problem. Men vem frågar sig någonsin hur många procent av den vita befolkningen som dödas av andra vita? Vem problematiserar och granskar ”the white community”?

Faktum är att ca 84 procent av vita dödas av vita också, men ”the white community” i USA ses inte som en enskild grupp. Istället blir de en synonym för de ”civiliserade”; de som utgör normen, ”jaget”, medan afroamerikaner ständigt reduceras till ”de andra”, de ”våldsamma”, ”de onormala”.

När Giuliani hävdar att ”the black community” och andra minoritetsgrupper, är själva problemet, frågar han egentligen: ”varför kan ni inte bara vara som oss? Varför måste ni råna? Varför måste ni döda och uppföra er ociviliserat? Det gör ju inte vi. Kom över till vår sida, bli vit. Bli människa.

Vad denna diskurs bortser från, är att vithet också innebär något, med en egen historia och kulturellt arv. Att vara vit innebär att befinna sig i toppen av hierarkin. Även om fattigdom, kriminalitet, och mord präglar många vita människor, demoniseras man inte som grupp i media. Man gör aldrig kopplingen till problem inom ”the white community”. Att vara vit innebär att man inte kommer bli dödad av polisen för att man verkar ”aggressiv” eller ”hotfull” när man går ner för gatan med händerna i fickorna.

Viktigt att poängtera här är att man inte nödvändigtvis behöver vara eller verka aggressiv för att dödas av polisen i USA, det räcker med att man är svart. Eric Garner bad poliserna att sluta strypa honom flera gånger. Hans sista ord var ”I can’t breathe”, en fras han upprepade ett flertal gånger innan han avled.

Hudfärg är förstås inte det enda skälet till att afroamerikaner missgynnas, utan det är även en fråga om klass. Afroamerikaner utgör en stor del av arbetarklassen i USA, vilket medför ännu fler stereotyper och stigman.

Att vara vit innebär att inte behöva reflektera över sin egen vithet. Det är mitt ansvar som cis-hetero vit man att reflektera, synliggöra och tänka kring vad det innebär att vara vit, precis som människor med andra hudfärger tvingas göra varje dag.

Det är dags för white people att börja säga emot och sluta ta det så jävla personligt så fort någon talar om ”White privilege”. White people vet mycket väl att de, med mycket stor sannolikhet aldrig någonsin kommer bli behandlade av en polis som Eric Garner blev när han ströps till döds. En afroamerikan dödas var 28:e timme av en polis i USA, men åtal väcks i endast två procent av fallen. Reflektera över din vithet, och ditt privilegium. Ha lite ödmjukhet din ”white devil”, som Malcolm X brukade säga.

Jag avslutar med att återberätta Michael Eric Dysons svar till Rudy Giulianis uttalande: ”Black people who kill black people go to jail. White people who kill black people do not go to jail”.

10625103_10154584283080144_900281926287624213_n

Edgar Mannheimer är 21 år. Följer Hip-Hop och Mellanösternpolitik religiöst. Pluggar journalistik och skriver.

Foto: Thomas Altfather Good.

KW Tipsar › Perspektiv

Vad är: Rasifiering

AV Kultwatch
17 December 2014

Första ordet i vår ordbok är Rasifiering

Nedan kan du ta del av texter/video/radio som berör rasifiering.

Sara Abdollahi: Vi Får Inte Bli Bekväma

Egbert Alejandro Martina: Bitter

Amra Baijric: Felanvändning Av Begreppet Rasifierad Riskerar Att Osynliggöra Utsatta Grupper

Fredrik Edin: Postkolonialismens Fader

Katarina Mattsson: Den Vita Blicken

Saknar du någon länk som berör ämnet? Maila oss: info@legacy.kultwatch.se

Lisette Pagler: “Omfamna PK. Var snäll. Rösta den 22 mars”

AV Kultwatch
17 December 2014

Hej Lisette, vem är du?

Jag är skådespelare och musikalartist men ser mig gärna utan specifik titel. Hellre fri än inramad.

Vilken var den senaste bok du läste?

Prins Charles Känsla av fenomenala Liv Strömquist.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Orange is the New Black.

Hur ser din relation till kultur ut?

Min relation till kultur utgör en stor del av mitt liv. Jag kan inte få nog av den, allra bäst tycker jag om kultur när den får mig engagerad och inspirerar mig till mod ibland på gränsen till högmod…haha.

Varför är kultur viktigt?

Kulturen är ofrånkomlig då den skapas och pågår överallt omkring oss. Vi behöver den, vi formar vår tillhörighet med hjälp av den och den för oss samman. Viktigt att komma ihåg att den på samma sätt kan verka exkluderande.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Det går inte att skriva för mycket om kultur för barn och ungdomar. Det är där det händer och ska få hända.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

Jag önskar att kulturpolitiken orkar stå emot den starka vinststyrda samhällsutvecklingen och istället fungerar som en motpol där kulturen får verka fritt med tron på att den först då kommer att fungera bäst som en mänsklig investering både nu och i framtiden.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

En behöver ta sig en fundering på hur vårt samhälle ser ut idag, varför det det ser ut på det sättet det gör och utifrån det skapa kulturella upplevelser/plattformar för att vi bäst ska kunna förstå varandra och den verkligheten vi lever i. Ett hett tips är att satsa på kultur för barn där den gärna får bidra till inkludering och kreativitet utan individuella prestationer som en kontrast till dagens Idol-konsumtion. En konst i sig.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kulturens största ansvar och utmaning är att den ska vara tillgänglig för alla, dess innehåll ska trigga igång våra sinnen, vidga vårt seende, öka vår empati och fungerar som en nitisk sparringpartner till dagens rådande normer. Eftersom våra sociala förutsättningar förändras i takt med omvärlden behöver vi vara medvetna om dessa strukturförändringar för att ha en chans att påverka dem. Först då tror jag kulturen kan får den verkliga kraft och mening i våra liv som den har potential till.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Kloka ord, nya tankar och idéer om vad kultur är och hur den påverkar oss.

Last Famous Words?

Omfamna PK. Var snäll. Rösta den 22 mars.

”Det finns saker man måste göra annars är man bara en liten lort” – Astrid Lindgren.

Lisette Pagler är skådespelerska och musikalartist. Hon har bland annat medverkat i Cats, Singin in the rain och SVT-serien Äkta människor. För närvarande arbetar hon på Kulturhuset Stadsteatern.

Från Timbro till Kultwatch

AV Kultwatch
16 December 2014

I snart sagt varje större livsmedelsbutik, i varuhus, gallerier, andra butiker och till och med i gatustånd hörs den från morgon till kväll: skvalmusiken!

Pop, hårdrock- och hitlåttonerna dunkar oss kunder i öronen, vare sig vi har bett om dem eller inte. Ingen har för övrigt, vågar jag skriva, gjort det förstnämnda. Vem går till butiker för att höra pop eller rock, när syftet är att handla?

En gång som förste besökare en morgon i en mindre klädaffär i Norrköpings största galleria, ställde jag frågan rakt ut till det unga kvinnliga medarbetaren, som var kvickare än katten på råttan att vrida på musiken i hög volym, varför hon gjorde detta.

-För att folk vill det, svarade hon utan att tveka.

-Vem har då bett om det, kontrade jag lika snabbt.

Först då blev hon tyst. Hon vred naturligtvis på musiken, skruvade upp volymen för att hon själv och ingen annan ville lyssna.

Är det ideliga skvalandet enligt ovanstående ett kulturuttryck?

Nej, svarar naturligtvis nästan alla, utom möjligen ett antal ungdomar, vilka bara lyssnar på sådan musik och aldrig har fått stifta bekantskap med varken klassiska toner, teatern, konsten eller litteraturen. Tillfrågas butikscheferna om varför musiken dånar i deras domäner från morgon till kväll utan en minuts tystnad, blir svaret att den stimulerar köpviljan. En Domuschef uttryckte det en gång:

-Det värsta jag vet är en tyst butik!

Han och många av hans butikschefskollegor tror nämligen benhårt, men felaktigt, att just musiken får kunder att spendera mer pengar på varor, om hårdrocken, hiphopen eller vilken populärmusiksgenre dånar från morgon till kväll.

Om den sextett, som nu har startat Kultwatch och som den 28/10 på Dagens Arena presenterade sina planer på en annan och bredare kulturkritik än dagens insnävade och huvudsakligen Stockholmscentrerade, är beredd att reagera ej blott mot huvudstadens ryggdunkande s k kulturelit utan också mot förytligandet i kulturen, nedvärderingen av kvalitetskulturen, den som brukar kallas ”finkultur”, bredda det geografiska seendet till alla delar av vårt avlånga land och där upptäcka fantastiska ljusglimtar av konst- kör- musikcirklar och dito -liv, teater och andra spännande exempel på att kulturen på region-och lokalplanet lever, gör den en stor insats.

Men har Kultwatch egentligen sådana ambitioner? Jag ställer frågan. Det finns sannerligen mycket i kulturvärlden som är dolt, beroende just på de snäva perspektiven. För övrigt undrar jag varför just begreppet ”finkultur” har blivit belastat. Är operan, klassiska toner från de stora mästarna, exempelvis Wienklassikerna, på förhand utdömda, därför att en bred yngre generation inte visar tillräckligt intresse för musiken? Varför pläderar kulturdebattörerna inte i stället för att på skilda sätt bredda intresset för klassisk musik, skolsystemet betona det som jag utan att darra på manschetten kallar kvalitetskultur, exempelvis med Tyskland som förebild. Där har varje förbundsstat (delstat) ett rikt kulturliv och med få undantag operahus.

När såg vi exempelvis på de stora tidningarnas kultursidor något om kyrkornas fantastiska körliv? I Svenska kyrkan är uppemot hundratusen (100.000) personer engagerade körsångare och lägg därtill frikyrkornas körer?

Överhuvud är den klassiska musiken placerad i strykklass på såväl kultursidor som i kulturdebatten. De som inte delar slutsatsen, uppmanas läsa tidningarnas kulturbevakning, recensioner och nyhetsartiklar samt följa radions och televisionens kulturprogram. Jämför gärna bevakningen med den som görs av rockfestivaler, exempelvis Sweden Rock i Sölvesborg. Dagliga helsidor i kvällstidningarna under en veckas tid. Och vilka summor omsätts inte i pop- och rockvärlden, för att inte tala om de årliga TV-satsningarna med ett antal påkostade schlageruttagningar inför Eurovisionfinalen! Och vad finns i de ovannämnda butikernas högtalare? Är det då stört omöjligt att variera den musikaliska konfekten och ge klassisk musik en chans? Den som bestrider detta får ha bra på fötterna.

Att satsa på klassisk musik är heller inte elitistiskt. Strävan måste just vara att systematiskt bredda musiken, göra den lättillgänglig för alla, våga satsa på den. Detta är att slå vakt om kvalitetskultur, ty ingen skall försöka inbilla oss att allt som i dag slarvigt sorteras in under kvalitetsbegreppet är kultur. Här tycks också Kultwatchs sextett vara ute på farliga vägar när den strävar efter att sudda ut gränser mellan, som det heter, fint och fult.

Men en pornografisk graffitimålning kan aldrig jämställas med ett förnämligt verk av en erkänd konstnär! En rappares provokativa och våldsförhärligande texter inte med Verdis eller Wagners undersköna produktioner! Feministiska/politiska paroller i bokform aldrig med Strindbergs texter! Slutsatserna ger sig själva – av innehållet i respektive produktion. Människans inneboende förnuft och möjligheter att skilja mellan en bilhandlares Chrysler och en överbliven Trabant borgar för detta. Kvalitetsbegreppet i kulturen är relevant.

Fakta i kulturmålet är alltså existensen av tyngd, kvalitet, bildning. Ingen tjänar på att förneka detta. Ingen har ju en annan uppfattning vad gäller skolan. Där är kvalitet nu ett flitigt använt ord. Därför gäller det, anser jag, att göra kvalitetskulturen tillgänglig för så många som möjligt, helst förstås alla. Att på ekonomisk och politisk väg öppna dörrarna till operan, kör- och musiklivet, teatern och konsten, osv.

Kultur måste bli den odling för själen i vårt genomkommersialiserade samhälle som är dess huvudsyfte, bli den inkörsport till en vardag, som bidrar till att fjärma oss från ytlighet och kallpratets meningslöshet för att i stället få oss att upptäcka nya världar. En offensiv satsning på kultur från makthavarnas sida leder också i förlängningen till – med risk för att det kan låta högstämt! – en rad vinster som tryggare och lyckligare medborgare, minskade utgifter inom en rad samhällssektorer och ett allmänt kunskapslyft med också en rad andra positiva effekter. Det vore därför förödande om tankesmedjan Timbros filosofi, att det offentliga stödet till kultursektorn skall minskas drastiskt eller helt slopas till förmån för sponsring slår rot hos de borgerliga allianspartierna. Signalerna från den nytillträdda Timbrochefen, Karin Svanborg- Sjövall om en nyliberal ”återideologisering” och ”syresättning” av borgerligheten är oroväckande. En annan Timbromedarbetare, Fredrik Segerfeldt, publicerade för några månader sedan en bok, där han upprört frågade varför undersköterskan i Säffle skall betala för Östermalmstankens operabesök.

Nehej, och varför skall då det barnlösa paret i Haparanda betala barnomsorg för trebarnsfamiljen i Ystad, eller vapenvägraren i Arvika av sina skattepengar betala flygflottiljen F 17:s flygövningar och personal i Kallinge, etc, etc, etc?

Segerfedlt och Timbro har tydligen aldrig hört talas om något som heter solidarisk och gemensam finansiering – en för alla och alla för en! Utan samhällsstöd vore det ajöss med Kungliga Operan, Dramaten, en rad region- och andra teatrar, muséer och för övrigt nästan all kulturverksamhet i Sverige.

Upp flyger alltså Timbrotexterna, medan tankarna stilla står!

Tack och lov har tankesmedjans kulturfilosofi inget gehör i de borgerliga partileden.

Bengt Olof Dike är samhällspublicist, han var tidigare politisk redaktör vid Norrköpings Tidningar.

Replik Vad är finkultur?

När kroppar raderas i solidaritetens namn

AV Gästskribent
14 December 2014

Jag är transkvinna. Jag är bokmal. Jag är sci-finörd. Enligt mig är vårt samhälle och vår kultur intimt sammankopplade. Därför tror jag att kulturen har möjligheten att både spegla vårt samhälle och förändra det.

Under mitt liv har jag tagit del av väldigt många kulturyttringar, men jag kan räkna på en hand hur många gånger jag har blivit representerad i dessa. I alla fall på ett sätt som inte är direkt skadligt, då jag nästan bara får se transkvinnor som antingen ”män i klänning”, ”galna manliga mördare i kvinnokläder” eller ”män som försöker lura till sig sex genom att klä sig i kvinnokläder”.

När jag ser dessa stereotyper brukar jag kritisera dem, men jag brukar inte bli hörd. Samhällets blick på mig är nämligen som sådan: jag finns men ska helst raderas, aldrig höras, aldrig synas. Inte räknas. De som skriver vårt kulturella narrativ bryr sig inte. De som pratar om kultur bryr sig inte. Tvärtom håller många kulturtyckare ofta med om det transfoba synsätt som befästs och reproduceras genom kulturen. Vi måste kritisera detta förtryckande system. Med “vi” menar jag feminismen och vänsterpolitiska organisationer. Men många gånger bjuds personer med transfoba åsikter in, medan transpersoners röster ofta inte lyssnas på. Och när detta händer måste vi ha möjligheten att kritisera och få gehör.

Hur bemöts jag när jag påpekar exploateringen av oss transpersoner? Vi blir anklagade för att splittra vänstern/feminismen, bedriva häxjakt eller starta drev. Låt mig bena ut det här: vi splittrar inte vänstern och/eller feminismen för att vi påpekar att en talare som har bjudits in är transfob. De som som splittrar rörelsen är de som aktivt stänger ute oss, mig och mina transsyskon. Våra ”arga” röster är endast en reaktion på en förtryckande aktion. ”Häxjakt” är fel ord för vi är inte ute efter att sätta dit specifika personer. Vi kritiserar orättvisor, och de finns vårt system, som är transfobt system. Vi kämpar alla mot samma mål: Allas lika värde.

Transkampen får ofta orimligt mycket kritik, och ibland känns det som att det inte spelar någon roll vad vi säger eller gör. Om vi kritiserar strukturer inom feminismen blir responsen: ”Ja, det är ju inte bra att de andra gör så, men jag är ju duktig”. Transkampen mäts med en dubbel måttstock, ett ganska vanligt maktmedel som ofta används för att marginalisera grupper och hålla dem på plats. Vi får kritik för att vi inte är tillräckligt specifika. Kritiserar vi personer som är explicit transfoba så får vi kritik för att försöka tysta ”viktiga röster”.

En annan anklagelse är att vi blir anklagade för att vara liberaler, oavsett vad vi tycker, för att vissa tror att våra identiteter som vi föddes med även skulle vara någon form av ideologi. Som om trans är en ideologi, vilket det absolut inte är.

Att vara solidarisk innebär också att kunna sätta sig i någon annans kläder, att kunna alliera sig med transpersoner såväl som icke-transperson. Personer som inte är trans bör lyssna på oss, ge oss utrymme och be oss om ursäkt när de kränker oss. När någon med transmisogyna åsikter ges utrymme kan vi inte förväntas vara tysta. Vi vill inte straffa någon, det vi kräver är att behandlas som människor, precis som alla andra. Vår tilltro till vänstern är större än vår tilltro till till exempel högern, därför blir vi extra oroade när vänstern som utger sig för att stå för solidaritet låter transfobi och transmisogyna åsikter passera.

Kulturen speglar samhället, och samhället speglar kulturen. Vi är en del av samhället de helst av allt vill radera, som om vi inte fanns. Vi kräver vår plats i både kulturen och samhället. Att dörrarna inte stänger ute oss, att den inte stöter bort våra kroppar. Tala till oss, inte om oss.

Radera inte våra kroppar i solidaritetens namn.

Saga är transkvinna, nörd och högskolestudent. Hennes politiska gärning är främst centrerad till Twitter och kan beskådas på Twitter

Podcast ›

Fatima & Sara: Avsnitt 1

AV Kultwatch
11 December 2014

Nu är första avsnittet av Fatima & Saras podcast ute!
Vi träffas på ett fik och pratar bland annat om när vi träffades första gången, alla reaktioner på Kultwatch och vad som skulle hända om gatukonst och reklam bytte plats.

Musik: Kasimir Bergman/ casemayer

Pooneh Rohi: ”De slöjbeklädda kvinnorna saknas på kultursidorna”

AV Kultwatch
10 December 2014

Hej Pooneh, vem är du?

Oj. Kanske en ganska vilsen människa som inte riktigt får ihop det här med livet; vad det är, vad man ska göra med det och hur man ska leva det.

Vilken var den senaste bok du läste?

The Childhood of Jesus av J.M Coetzee. En helt fantastisk bisarr och märklig bok som tycks ha väldigt lite att göra med Jesus barndom. Läste någonstans att bara en så pass prisbelönt, väletablerad och enastående författare kan komma undan med att skriva en så konstig bok.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Kan jag inte få rekommendera några bra iranska filmer istället? Det tycks ske en kulturell revolution i Iran just nu inom just bland annat filmindustrin där extremt välproducerade filmer ges ut. Har man inte sett (vi tar titlarna på engelska) A separation ska man se den genast. Och gillar man den kan man också se About Elly av samma regissör. För övrigt rekommenderar jag också Offside, Crimson Gold och Women’s prison varmt, varmt. Det är iranska filmer vilket innebär att det är ont om lyckliga slut.

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag har nog insett att konst och kultur som inte syftar till att vara eller kan tolkas politiskt, det vill säga som inte syftar till att vilja förändra, skaka om, problematisera och omvärdera, intresserar mig väldigt lite. Sen har jag ärligt talat pinsamt dålig koll på en hel del av det kulturella utbudet.

Varför är kultur viktigt?

När tiden per automatik tycks göra oss alltmer dekadenta kan kulturen vara ett verktyg för att påminna oss om idealen, de svåra frågorna, och kärnan i att vara människa. Få oss att vända blickarna bort från mobilerna, från kreditkorten, från vår image, från klättrande uppåt på statusstegen.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Muslimerna. De slöjbeklädda kvinnorna. De saknas i princip överallt i media. Var är dom?

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Kanske inte bara söka inkludera de som oftast inte finns representerade i publiken i just publiken, utan istället göra dem till själva skaparna av kulturen.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Ansvar är kanske alldeles för starkt. Men för mig har kultur och konst möjligheten att problematisera snarare än att proklamera. I livet kan ibland två sanningar existera samtidigt. Möjligheten att söka och gå fel snarare än att vara i slutpunkten. Misstagen är ovärderliga.

Last Famous Words?

Grundaren till den första Wikin, Cunningham, lär ha sagt att det bästa sättet att få fram rätt svar på nätet, är att posta ett felaktigt. Så som på Wikipedia, men också utanför nätet.

Pooneh Rohi är författare och skrev Araben en skönlitterär bok i postkolonial anda. Hon är doktorand i lingvistik och hennes forskning handlar om iranska språket.

Fotograf: Linda Gren

Public Service, ni kan bättre!

AV Kultwatch
9 December 2014

Hej!

Jag söker någon afrosvensk (som pratar svenska) och som bott eller bor i USA!

Vore tacksam för hjälp snarast!

Sänd mig namn och kontaktuppgifter.

Hälsningar

***** **********

Reporter

Sveriges Radio

Det här är ett mejl vi på Kultwatch mottog från en reporter på Sveriges Radio (SR) i förra veckan. Till att börja med vill vi kommentera formuleringen i mejlet: en afrosvensk ”som pratar svenska”? Skulle detta vara något tillräckligt ovanligt för att behöva nämnas? Nästa fråga som uppstår är varför vi skulle vilja förmedla en kontakt utan att känna till vad det rör sig om? Vi förväntar oss mer av en professionell journalist, åtminstone en förklaring till varför det inte går att nämna vad ärendet rör sig om. Förövrigt skulle det vara önskvärt att imperativet i sista raden skippades.

Vi vill lyfta problemet som vi anser att Sveriges Radio har med representation, vilket bland annat lyfts av Tankesmedjan i P3, då specifikt om bristen på representation bland utrikeskorrespondenterna. En ytterligare aspekt är problemet med gratisarbete. För en del kanske det är otydligt vad detta har att göra med mejlet som vi fått, och andra kanske inte anser eller tror att det finns ett problem med representation på SR. Vi hoppas att ni efter att ni läst denna text fått tydliga svar på eventuella tvivel eller frågor.

Under våren gjorde Anaïs Iriarte och Hanna Eriksson Wiita som kandidatuppsats en studie vid Södertörns Högskola som heter ”Den kommersiella mångfalden – En kvantitativ undersökning av mångfalden hos Sveriges Radios externa produktionsbolag”. Fler studier har gjorts på området mångfald i medier, vilka alla visar på en underrepresentation av icke-vita svenskar bland personalen. Denna studie tar dock upp ytterligare ett intressant faktum, nämligen att privata produktionsbolag som är underleverantörer till SR i snitt faktiskt är bättre än SR:s egna produktionslag vad gäller antal medarbetare med ”utlandsklingande namn”. Detta är extra intressant då SR har ett mångfaldsuppdrag, vilket deras underleverantörer inte har. Det bör också tilläggas att inte någon av vd:arna på de 10 produktionsbolagen hade ”utlandsklingande namn”.

Hur illa är det egentligen?

Under förra året hade 27,96 procent av befolkningen i Sverige utländsk bakgrund. Procentandelen personal med utländsk bakgrund på de externa produktionsbolagen var 14,79. Hur var det med SR då? Var deras produktionslag bara snäppet sämre? Nej, där var motsvarande siffra endast 9,83 procent, alltså cirka en tredjedel utav vad det borde vara. Detta innebär alltså att hela 90,17 procent av medarbetarna på SR är vita svenskar, och därmed är vita svenskar överrepresenterade med 18,13 procent. Det är därmed rimligt att hävda att det sker en positiv diskriminering av vita svenskar.

Överlag är representationen av icke-vita inom hela Public Service undermålig. Dels visar studier det, dels har vissa av oss själva kunnat observera detta som tidigare medarbetare eller i kontakt med Public Service. Det kan göras mer för att förbättra situationen.

När Fatima och Sara var med i Gomorron Sverige var de tydliga med att Kultwatch vill sudda ut gränser mellan vad som räknas som “fin”- respektive “ful”- kultur. Det var vi redan från början i vår första artikel där vi skriver varför vi startar plattformen. Trots detta blev titeln på klippet från deras medverkan: “Kultwatch vill bredda samtalet om kultur och också inkludera fulkulturen”. Vi mailade och bad dem korrigera utan att få någon respons. Vidare satt kulturpanelen någon vecka innan och fällde förminskande kommentarer om vår plattform. Det är bra att vi själva fick medverka och förklara vad Kultwatch är för något, då kulturpanelen helt klart misslyckades.

När Alex nämnde vad han uppfattade vara en väldigt dålig representation på SVT Göteborg i ett samtal med den då nytillträdda chefen på SVT Göteborg, Ylva M. Andersson, fick han mothugg från några journalister på Uppdrag Granskning, som med sig själva som referenser menade att representationen visst var bra. Samtidigt vill en del gärna ge SR en klapp på axeln. Medievärldens chefsredaktör, Axel Andén, lovordade i oktober SR för deras mångfaldsarbete, men “glömde” att nämna exakt hur illa det ser ut. Gissningsvis så är dock Andén inne på en del av lösningen, och det är att företag måste bli bättre på att ta in icke-vita på chefsposter.

Konsekvenserna av hur det ser ut idag är många, och utöver det så blir bristen på representation inom journalistkåren och mångfald bland rösterna som hörs i media överlag, ännu mer problematisk när ett rasistiskt parti får sprida lögner och rasistisk propaganda på bästa sändningstid, vilket Somar Al Naher påpekade i Aftonbladet i söndags.

Mejlet vi fick är en av dessa konsekvenser.

Denna typ av förfrågan är inte ovanlig, vi har hört liknande berättelser från många vänner i branschen. De mjölkas av journalister på den kompetens som dessa saknar, utan att få varken cred eller lön för mödan. Förutom att mejlet tyder på en kompetensbrist hos SR:s reportrar, så förväntas alltså vi på Kultwatch och andra som inte jobbar för SR att fylla den kompetensluckan. Och vi förväntas dessutom göra det gratis.

Vi skulle enkelt kunna sätta reportern i kontakt med mer än tio personer som stämmer in på reportens förfrågan. Den relevanta frågan här är dock varför en reporter på SR vänder sig till en extern kulturplattform, och varför vi ska jobba gratis åt SR? Vårt råd är att SR anställer journalister som besitter rätt kompetens för det arbete de förväntas utföra, det vill säga att de förändrar sin kompetensvärdering i rekryteringsprocessen. Annars finns risken att diskriminering till fördel för vita svenskar fortlöper. Att Public Service bör vara måna över att se över hur väl de håller sitt löfte till publiken borde inte behöva påpekas.

/Kultwatch

Plattform för konst och intersektionell kulturanalys