Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Tensta Konsthalls Textpris – Marianne Al-Ghorabi

Jag är en Tensta-katt

 

Kära kattdamer och kattherrar, den här berättelsen är för er. Jag är en utekatt, jag har inget namn jag vill ha, och jag bor i Tensta. Människor kallar Tensta för ”förorten” men jag kallar det för kattparadis. Ni kanske tror att jag är en Gangster-katt nu med tanke på var jag bor, men jag gör er nog besvikna, jag är bara en välutbildad katt. Jag har inte alltid bott här i Tensta, min förra ”ägare” som var en gammal dam, (hon luktade gammalt i alla fall), bodde på Thorlidsplan. Jag vet hur löjligt det låter med ”ägare” men det är vad människor tror. De tror på fullt allvar att de äger oss. Skratta gott ni, men skatta inte så hårt att ni spottar hår.

Ni kanske är lite nyfikna på vad jag har blivit kallad av människor. Min nuvarande ägare kallar mig för ”Kisse-Misse”, aldrig i livet att jag ska reagera på det där okreativa namnet, det låter ju hur töntigt som helst. Min förra kattägare var ännu värre, hon hade inte tillräckligt med hjärnceller för att komma på något namn för mig, så hon kallade mig ”Katt”. Om jag fick välja namn så skulle jag nog heta Black Beauty, efter den vackra svarta hästen i en klassikerbok som människor brukar läsa. Jag har ett par vita fläckar här och där på min päls men namnet skulle definitivt passa mig då jag sannerligen är en skönhet.

Här i Tensta är det chill. Det finns inte många som går runt med hundar. Vad det beror på är inte så underligt om man har förståelse för religion och kultur, så som jag har förstås. Familjen jag bor hos är muslimer, och enligt muslimer är hundar smutsiga djur. Om oss katter har de ingen nämnvärd åsikt. Det känns bra att min ärkefiende anses vara smutsig av nästan en tredjedel av människobefolkningen. Människor gillar inte att man generaliserar för mycket, då heter det att man ”dra alla över en kam”, men vi är ju inte människor så vad spelar det för roll? Det är nog en brist på religiös mångfaldighet i området jag bor, väldigt många är muslimer vilket gör Tensta till ett kattparadis så klart. Här kan man njuta av en morgonpromenad utan att höra en massa hundar skälla. Dessutom finns det ingen brist på utländska kulturer i detta område, så om ni vill ha en exotisk ägare så är det bara att komma hit. Jag har nog inte sett så mycket av världen, men jag måste tala om för er att Thorlidsplan var inget bra kattställe. Jag var tvungen att stanna hemma på morgonen för då var människor ute och gick med sina hundar som urinerar över allt. Så småningom tröttande jag på att försöka undvika hundar så jag stannade hemma med den gamla tanten som var så ensam att hon köpte oss, men insåg snabbt att det var för jobbigt att ta hand om mig och min bror. Ja, jag hade en bror, men nu är han inte med mig längre. Jag antar att det händer oss alla. Människor tror det är helt okej att separera oss från varandra. Tänk om vi kidnappade deras bebisar och sprang iväg med dem? Då kanske de förstår hur vi känner. Om någon vild kattdam eller kattherre läser detta så vill jag varna er. Om ni verkligen värdesätter er förökningsförmåga så fortsätt att vara vilda, för om man är för nära människor så förlorar man den.

Jag har som sagt inte sett mycket av världen men jag berättar gärna om det jag har sett. Här finns det en massa röda byggnader, och en massa gula. Själv bor jag i en gul byggnad, om det inte vore för att jag är så uppmärksam när jag är ute och går så skulle jag definitivt hamna hos en granne. Här kör man bil som galningar, en av mina vänner blev överkörd nästan ett år sen, men folk dör och livet fortsätter. Så om ni är ute efter ett lugnt ställe så är Tensta inget för er. Här är det människor överallt. En gång om året så är det så fullt med människor att det är ingen idé att ta någon promenad. Sådana tider kallas för ”Tensta marknad”. Det brukar lukta gott, men man vill ju inte riskera livet för en liten kebab-bit.

Människor här kan skaffa sig upp till två människokullar. På Thorlidsplan så skaffar man sig en halv människokull eller ingen alls. Man ska nog inte komma till Tensta om man har människobarnfobi. Familjen jag bor hos har 5 människobarn vilket är en aning jobbigt om man inte gillar att bli klappad hela tiden. Jag gillar Tensta, jag gillar när människor luktar olika. Människor brukar kalla sådana områden för ”mångkulturella”, så om ni någonsin hör dem säga ordet, glöm inte att spinna för då kanske ni får komma hit och hälsa på. Maten luktar olika från hus till hus, ibland luktar det starkt, då är det ett ”pakistanskt” eller ”indiskt” hushåll. I ett ”somaliskt” hushåll så luktar det Injera ibland. Det är faktiskt en ”etiopisk” maträtt som min ägare har smakat på men den förknippas med det somaliskaköket. Mitt hushåll är ”arabiskt”, men maten de äter luktar ”italienskt”, ”svenskt”, ”asiatiskt” och sällan ”arabiskt”. Jag förstår mig inte på människor, de kallar sig själva för saker och ting för att göra skillnad mellan sig och andra, men de är ju alla människor, de luktar annorlunda, men ingen luktar mindre gott än den andre. Bara döda människor luktar ruttet.

Det är mycket jag har vittnat i detta område. Än idag så är en av dörrarna i Tensta centrum pajad. Det är dörren som är närmast mataffären som heter Lidl där min ägare brukar köpa mat åt mig. Det var nämligen en traktor som gick rakt in i den, och fortsatte sin väg till guldaffären för att råna den. En traktor är oftast gul, och har väldigt stora svarta hjul, (ca 53 kattassar lång) och tar ut en massa oljud. Ni har nog sett en sådan under vintern. De går runt och sprider en massa grus för att göra det jobbigt för oss att gå. Hur som helst så är det lite mer action i mitt område, så om ni är sugna på att uppleva sådant så kom hit, men akta er för att hamna nära ett människoslagsmål, för ibland kan de ha prylar med sig som man ser i James Bond filmer. De tar ut ett hjärtstoppande ljud, så det gäller att hålla för öronen. Det var inte så länge sen jag hörde ett av barnen prata om en människa som inte kunde använda sina baktassar längre på grund av att någon annan hanterade prylen fel. ”Tänk att det hade hänt mig?” Varför frågar inte människor sig denna fråga före än de använder sig av sådana prylar? Jag ser denna människa le ibland, vilket gör mig glad, trots att jag sällan bryr mig om vad människor känner.

Ett till råd för er mina kära katter, göm inte er under bilar i mitt område, det är inte så smart att göra det längre. Det finns en grupp människosmåttingar som bränner upp bilar när de känner för det. Så om ni inte vill riskera att bli ”shish-kebab” borde ni gömma er någon annanstans. Nu är det slut på action, jag ska berätta för er om något annat.

För de vilda katter som läser detta vill jag säga att man får gratis mat om man spinner och jamar. Jag är så van vid det att jag skulle nog inte klara mig själv ute i det vilda. Dessutom har människohus en bekväm och oföränderlig temperatur, så om ni är en vild katt och har aldrig varit i ett människohus rekommenderar jag er att försöka smita in i ett. Att lyckas smita in i något arabiskt hus utan att få höra ”Kssshh Ksshhh” (oljud som arabiska människor tar ut när de vill schasa iväg oss) är så gott som omöjligt. Vi katter har ju trots vårt vackra utseende ett ganska dåligt ryckte i bland annat arabiska länder, där är vi kända för att äta böndernas kycklingar och tjuva mat från folk. Så lukta noga och se till att ni inte hamnar i ett arabiskt hushåll. Min nuvarande familj är arabisk, men de är konstiga, så det finns antagligen några konstiga hushåll som är ”oregelbundna”. Annars tycker jag att ni ska försöka lukta efter gamla människor för de brukar inte kunna göra hastiga rörelser.

Det är mycket jag har vittnat, bilbränder, rån, skottlossning och en massa annat, men jag älskar Tensta, för här lukar människor olika.

 


Marianne Al-Ghorabi tilldelades för sin text “Jag är en Tensta-katt” första pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

För ett egensinnigt och fantasifullt perspektiv på Tensta sett ur en hemtam främlings ögon. Genom kattens osentimentalt värderingslösa blick ger Marianne Al-Ghorabi läsaren tillträde till olika rum i staden, och i stadsdelen, allt drivet av humor och precision i sällsynt och skärskådande kombination.”

 

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

 

 

Tensta Konsthalls Textpris – Evyn Redar

Vår historia

 

En powerking som tynger ner mjukisbyxorna på högersidan.
Kompenserar upp det genom att fylla vänstrafickan med nycklar, mobil, cigg och två
tändare.
Två, om någon skulle behöva.
Min mörkblåa hoodie är sönderbiten vid muddarna.
Jag överväger att byta men bestämmer mig snabbt för att behålla den på, minnen över
dom nervösa tillfällena är starka och den har funnits med mig för länge för att bli
lämnad.
Lite lätt smink för att se levande ut och en “slarvig” bulle på huvudet som jag egentligen
krigat med att få till i en timma, men ingen ska få se att jag fixat mig.
Naturlig yani.
Jag låser dörren och går ut genom porten.
Det är svalt ute och solen håller precis på att gå ner.
Jag kollar till vänster och funderar på om det är värt att springa till bussen.
Äsch, jag går.
2 cigg max sen är jag framme.
Möter upp alla i gallerian, dom sitter vid foodcourt.
En av 7 äter.
Han pallar inte mer så det blir ka chi boom om vem som får resten.
Alla har pengar, men ingen orkar köpa.
Vi sitter kvar tills väktaren säger att dom ska stänga igen.
Lite jidder med han men sen går vi ut.

 

“Vad händer nu?”
“Har du bil?”
“Aaa?”
“Låt oss tagga till Edsviken”
“Jalla”

Edsviken.
Vattnet.
Promenaden runt.
Det är vid sånna här tillfällen alla blir djupa.
Samtal om världen, våra föräldrar, oss och dom.
Dom som vi vill vara.
Dom som vi kommer att bli.
Jag kollar på Hedil och tänker att hon, hon måste vara med mig hela vägen.
Dom andra kommer jag att glida ifrån, det vet jag.
Vi lever nuet och vi älskar det.
Men framtiden är inte på vår sida.
Den ena kommer flytta och den andra kommer skaffa gäri.
Den tredje kommer bli praktiserande och den fjärde kommer att bli för fin för oss.
Den femte kommer jag att sakna och den sjätte kommer stå kvar på exakt samma plats
när vi andra vandrar vidare.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Han svek våra löften och blev det vi lovade oss själva att aldrig bli.
Han blev formad efter mallen som alla rappare rappar om.
Han kommer jag aldrig att förlåta.
Vi sätter oss i bilen igen.
Ett snabbt stopp på donken innan avsläppnings-rundan börjar.
Jag är först ut.
Stänger igen bildörren och tittar på när dom rullar vidare i tonerna till Ludacris.
Sakta promenerar jag till porten samtidigt som jag drar några snabba bloss ur den sista
ciggen i paketet.
Någon dag ska jag skriva om vår historia.
Innan jag går in tittar jag snabbt upp mot himlen.
Solen har gått upp igen.

 


Evyn Redar tilldelades andra pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris för sin text “Platsen där jag bor / Vår historia” med motiveringen:

För fint iakttagna situationer och konkreta ögonblicksbilder av unga människors liv på en särskild plats, allt skildrat med varm innerlighet och distanserad kyla. Via ett rytmiskt språk genom vilket läsaren en stund får befinna sig i Evyn Redars fiktiva värld frammanar hon starka bilder av kamratskap och svek, glädje och tristess, hopp och hopplöshet.

 

Mer om tävligen och dess syfte finns att läsa här

Tensta Konsthalls Textpris – Arazo Arif

OM PLATSEN DÄR JAG BOR ÄR VÄRLDEN VEM ÄR DÅ JAG

 

*

 

Jag  behöver  vara  ensam  med  mina  tankar  lämna  mig  inte  ensam
Det  talas  om  språket  där  jag  vandrar  jag  vet  inte  vad  jag  ska  säga
Om  jag  behärskar  språket  vad  finns  det  att  behärska
Språket  är  en  mask  och  en  förhandling
Det  är  ord  på  ord  på  ord  men  meningen  med  allt  glömde  vi  någonstans  längs  vägen

 

*

 

Vägar  det  är  där  man  möts  vi  står  här  och  försöker  komma  nära  jag  och  orden  och
alla  andra  det  finns  många  som  vill  komma  nära  vi  vet  inte  hur  man  gör
Någon  sa  rädsla  det  betyder  inte  samma  sak  för  alla  människor
Inget  betyder  samma  sak  för  alla  människor
Det  kanske  är  det  svåra  att  finna
En  gemensam  betydelse  en  gemensam  innebörd  ett  gemensamt  språk
Vad  som  helst  som  är  gemensamt
Här  finns  gemenskapen  i  utanförskapet
Alla  är  med  i  ensamheten  i  drömmen  i  världen

 

*

 

Några  försöker  förändra  världen
Jag  trodde  också  att  jag  kunde  en  gång
Nu
Försöker  förändra  mig  själv
Ta  bort  mig  ta  bort  ilskan
För  att  vi  glömdes  bort  för  att  vi  får  slåss  hårdare
För  våldet  och  för  avsaknad  av  kärlek

 

*

 

Kärleken  till  orden  finns  rummen  är  svårare  att  kliva  in  i
Jag  hade  aldrig  befunnit  mig  i  litterära  rum
Jag  hade  aldrig  befunnit  mig  i  skogen
Jag  gick  på  dagis  en  gång
Jag  visste  vem  jultomten  var  jag  hade  ingen  egen
Det  finns  barn  som  tomten  glömmer
Barn  som  inte  varit  stygga
Tomten  glömmer  samma  barn  som  världen  glömt

 

*

 

Världen  glömmer  mycket
Också  språket  och  historian
Världen  tycker  om  att  upprepa  sig
Också  språket  och  historian
I  dikten  finns  åtskilliga  upprepningar
Och  jag  upprepar  mig  mycket
Upprepar  sorgen
Upprepar  smärtan
Upprepar  snedstegen
Dikten  lär  sig  aldrig
Inte  jag  heller

 

*

 

Vem  är  jaget
Vem  är  jag
Ibland  någon  som  inte  vill  beskrivas
Det  finns  karaktärer  som  inte  kan  skrivas  fram  sanningar  och  spöken
Ord  är  inte  tillräckliga
Det  finns  många  men  jag  har  bara  lärt  mig  några
Språket  är  ingenting  man  föds  med
Jag  föddes  för  ett  annat
Språket  mitt  är  splittrat
Som  jaget

 

*

 

Identitet  är  överskattat
Världen  är  beskaffad  på  falska  grunder
Allt  är  stulet  man  kan  inte  stjäla  till  sig  ett  jag
Man  kan  köpa  ett  skal  en  stil
Jag  köper  avslappning  på  CD  eller  på  spa
Jag  köper  spänning  i  substanser  eller  på  en  scen
Man  kan  inte  köpa  ett  språk  men  man  kan  köpa  böcker
Det  köper  jag
Ett  kapital  för  varje  livskris
Letar  fortfarande  efter  orden  vet  inte  under  vilka  stenar  språket  är  dolt

 

*

 

>>Vilket  språk  pratar  du<<
Det  är  ingen  som  frågar  mig  det
Man  frågar  vart  jag  kommer  ifrån
Jag  kan  inte  svara
Jag  kommer  från  risken
Från  hopplösheten  som  ledde  till  risken
Jag  kommer  från  gråten  och  hungern
Jag  kommer  från  ett  torrt  och  hett  landskap
Där  är  jag  nu  en  främling
Här  också
Men  här  är  det  kallt
Ibland  fuktigt
Kanske  kommer  jag  från  en  kärlek

 

*

 

Kärleken  är  förklädd  i  smärtan
Det  är  en  vacker  ombonad  utan  element
Vintrarna  är  långa
Inte  ens  björnar  kan  sova  i  dem
I  sömnen  kommer  påminnelser  om  allt  som  inte  står  rätt  till
Tar  sig  ut  genom  urinen
Gråten  också
Ibland
Tårar  gör  att  det  skimrar  på  kinderna
Som  frost  på  fönster
Det  är  fint  att  försöka  tänka  på  sorg  som  något  vackert
Om  det  fungerar  är  det  ännu  finare

 

*

 

Det  fina  följer  med  smärtan
Visst  gör  det  ont  när  knoppar  brister
Visst  gör  det  ont  när  lögner  sprättas  upp  likt  kuvert  fyllda  med  salta  tårar
Fönster  kan  krossas
Tänk  om  kroppen  hade  fönster  och  vi  kunde  se  igenom
Vi  letar  efter  det  som  gör  ont  men  det  finns  för  många  gömställen
Mörkret  är  genomträngande  ogenomträngligt
I  kroppen  och  i  rummet

 

*

 

Jag  ska  skapa  ett  rum  för  min  kropp  men  jag  har  inte  lärt  mig  att  bygga
Vet  inte  vilket  material  jag  ska  använda
När  rummet  är  klart  kanske  du  får  plats
Annars  kan  jag  göra  rum  för  dig  i  mig
Som  att  skapa  bakelser  av  krig
De  jag  delat  världen  med  har  gått  vidare
Jag  sitter  fast
Inte  ens  vintern  vill  vara  med
Snöflingorna  stannar  i  himlen

 


Arazo Arif  mottog tredje pris i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

“Med formstark diktning och insiktsfulla reflektioner för Arazo Arif in läsaren i en språkvärld där inget riktigt existerar utanför formuleringen och där den väl avlyssnade metaforen gör att vi får syn på en komplicerad verklighet som blir självklar först när den formuleras.”

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

Tensta Konsthalls Textpris – Lema Shansab

*

Jag heter Lema shansab och kommer från Afghanistan.
När jag var barn och bodda I Afghanistan, då var jag i en konflik med den
kultur och religion som jag hade hemma och den som var untenför hemmet , den religion som talibanerna visade oss.
De talibanerna som symbolserad Islam de talibanerna som kallade sig riktiga muslimer, de som hade långa skegg och store turbaner på huvudet.
Så jag hade två olika förklaraing av Islam, den ena som min familj pratade om
och den som talibanerna visade oss.
Jag vissta inte vilka som var rätt.
På nätterna brukade jag spela upp ett spel, der talibanerna var på en sida och
min farfar var på andra sida.  Men jag kom ganska tydlig fram till att jag föredrog farfars tolkning av Islam framför talibaner.
Jag var liten och mina frågar var också enkla. Jag frågade mig om Gud är så liten att han vill hindra mig från skolan eller vill inte att jag ska leka ute med andar barn om Gud är så småaktig som vill straffa
mig bara för att jag inte bär sjal.
Jag fortsatt med den diskussion varja natt, nu var min farfar inte ensam, nu var
jag med på den diskussion. I bland brukade jag skrika på talibaner
Nej Nej Nej!! ni har fel och jag har rätt.
Jag levda i två olika världen,en som var verklig och den andra min lilla dröm
värld, som var mycket rättvis och vackert.
När jag flyttade till Sverige, då var en stort förändring i mitt liv som var inte
helt positivt heller.
Jag fick veta ganska tydlig att det fanns vi och dom.
Jag har blivit fördomt av båda muslimer från mitt land (för att jag bär inte sjal)
Och den svenska samhället.
Då började den diskussionen på nytt men den var inte på samma sätt. Nu är
jag stor och mitt världen är också stort nu har jag svårare frågor, nu kan jag
inte besvare mina frågor. FINNS DET NÅGON  SOM VILL LYSSNA PÅ MIG
OCH VILL SVARA PÅ MIG, UTEN ATT FÖRDÖMA MIG?


Lema Shansab mottog ett hedersomnämnande i 2015 års upplaga av Tensta Konsthalls Textpris med motiveringen:

För en naken ärlig berättelse om såväl det absurda i religiöst förtryck som i att definieras av sitt kön och av sin tro. Med små stilmedel förmedlar Lema Shansab den hemlöshet som intolerans ger, och frammanar genom barnets undran en smärtsam desperation som bara mildras av relationen till en älskad farfar.”

Mer om tävlingen och dess syfte finns att läsa här

Den afrikanska diasporans filmröst behövs i Sverige

Den afrikanska diasporans filmröst behövs i Sverige

 

I en binärt uppdelad världsordning glöms diasporornas ofantliga kraft ofta bort. När CinemAfrica nu presenterar en hel festivalhelg med filmer som utgår från erfarenheter i den afrikanska diasporan är det nära sammankopplat med den punkterande sprängkraft exilen fortfarande har, skriver Johan Palme, verksamhetssamordnare för CinemAfrica.

Ibland är det knappast så att det märks i Sverige, men det finns en viktig och historiskt vital idébildning som hävdar att den afrikanska diasporan är helt central för att förstå moderniteten.

Den menar att diasporans strömningar i politik, kultur och litteratur – men även dess demografiska och strukturella strömningar, och hur den förhållit sig till en eurocentrisk hegemoni – är nyckeln till de senaste århundradenas historia, på ett sätt som sträcker sig långt bortom enskilda nationers gränser. Tankar om att placera svarthet och afrikanska rötter centralt i samtidsförståelsen (eller, helt tvärt om, den specifika avsaknaden av ett sammanhållande Afrika) har dykt upp gång på gång  genom historien. Med geografisk spridning, men samtidigt sammanlänkat genom det Paul Gilroy beskrev som den “svarta atlanten”, diasporans kopplingar, utbyten och genealogiska trådar och dess inneboende idékraft. Och dessa vitala och nyskapande tanketrådar kan lika gärna dyka upp i till exempel systrarna Nardals Paris som någonsin i Kapstaden eller Ouagadougou.

Men knappast, i alla fall inte historiskt, i Sverige. Här dominerar istället fortfarande bilden av den utsatta, tallösa, Andra afrikanen (implicit då förstås räddad av de vita riddarna i “det goda Sverige”). I en sån konstruktion kan varken en svart atlant eller en modernitetscentral diaspora ta plats – och en serie premisser byggs upp för ett antirasistiskt samtal där just utsattheten, även hos diasporan, görs central. Utmaningen mot “det goda Sverige” måste självklart gå genom att visa hur dess egalitära fasad rämnar; men en sådan utmaning har fortfarande bara en marginell dimension av att lyfta fram diasporans egna röster.

Att vi nu väljer att visa starka afroeuropeiska och afrikafödda amerikanska regissörer innebär förstås inte att den strukturella utsattheten inte existerar för diasporan, tvärt om. Grunderna för den moderna diasporans existens – det transatlantiska slaveriet, kolonialismen, det globala kapitalistiska världssystemet – är våldsamma brott som ligger till grund för en från början sårig exil och rotlöshet, och det innan vi ens kommit in på västsamhällernas interna maktstrukturer.

Men samtidigt ligger just i diasporans själva exil en potential att utmana världsordningen, som mycket väl kan vara grunden till att dess idéströmningar så djupt utmanat och förändrat samtiden. Den martiniquanska filosofen och poeten Édouard Glissant ser i exilen en möjlighet att agera mellan och runt de färdiga strukturerna, skapa nytänkande sammanlänkningar och öppna upp de ingrodda, våldsamma västerländska samhällena. Just diasporans flytande, osäkra, rotlösa (rhizomatiska, för Glissant) existens rimmar illa med en världsordning som bygger på ett stadigt, binärt vi-och-dem. En världsordning helt beroende bilden av ett praktiskt, avhumaniserat, enhetligt Afrika långt borta.

I det läget kan ett fokus på diasporan-som-diaspora vara minst lika utmanande som någonsin en afrocentrism. Den mexikanskamerikanska feministen och teoretikern Gloria Anzaldúa diskuterar den binära världsordningen som två stränder vid en flod – bokstavligen, i hennes fall, Rio Grande mellan USA och Mexiko – där en utmaning som bygger på att stärka den utsatta sidan inte nödvändigtvis får själva konstruktionen att rasa. I stället finner hon den rämnande potentialen i floden själv, i det upplösta, flytande, osäkra, queera gränslandet som eroderar de säkra, låsta positionerna. Diasporans utsatthet och exil bygger på fruktansvärda brott, men kan vara själva nyckeln till att slutligen välta just de brottsliga strukturerna.

Nu i helgen, 27-29 mars, visar vi på CinemAfrica vad som i alla fall i Sverige är en unik festivalhelg med fullständig utgångspunkt i just diasporan, där samtliga regissörer (eller i ett kortfilmsfall producenten och manusförfattaren istället) själva har diasporabakgrund.

Att som Anzaldúa utgå från marginalerna, periferierna, gränslanden är ett genomgående tema i många av festivalens filmer. Den afrotyska filmaren Mo Asumang går bokstavligen med sin kropp in på territorier som är fullständigt, ideologiskt rent vita, hos bland andra Ku Klux Klan, och söndrar med lugna frågor och stabil närvaro den ideologiska rasismens premisser. I Mohamed Hamidis öppningsfilm blir gränsens arbiträra och maktmässiga tragik till dråplig satir när huvudpersonen får sitt pass stulet och inte blir tillbakainsläppt i det Frankrike han fötts i, fastnad i EU:s rasistiska yttre gränskontroller, som rasifierad aldrig en riktigt godkänd medborgare. I Samori Tovatts korta familjebetraktelse Bland-Bröder gestaltas mellanförskapet fascinerande nog vandrandes genom en avlägsen skog.

Stadens bokstavliga periferier, de marginaliserade förorterna där diasporans flytande existens får en förkroppsligad geografisk manifestation, spelar en viktig roll i hälften av filmerna. Jag har hört ryktesvägen att en del av vår mer afrikacentrerade publik har avfärdat diasporahelgen som “bara massa såna där förortsfilmer” – vilket väcker frågan, vad exakt är en “sån där förortsfilm”? De fyra filmerna med förorter eller marginaliserade stadsdelar som skådeplats kunde inte vara mer olika sinsemellan.

Jag har din rygg är en kort våldsdans där pusselbitarna hamnar obönhörligt fel i ett soligt sommarjordbro. Gone Too Far! är en vass, språkligt nyskapande och fruktansvärt rolig tonårskomedi, som på ett knivskarpt sätt dissekerar fram diasporans egna frågor om status, makthierarkier och identitet. I May Allah Bless France gestaltas svartvitt och självbiografiskt ett sökande efter andlighet och kreativt utlopp i hiphopen, där världen rämnar sönder med en fot i det exkluderande litteraturklassrummet och en i grabbgängets kokainkupp. Och Fevers, vinnare av Afrikas mest prestigefyllda festivalpris Guldhingsten, tar den geografiska platsen ett steg högre, där själva brutalismen i förorten blir en storsint och andlig medspelare i den unge pojkens försoning med världen. Är dessa filmer en “sån där förortsfilm” vill jag se oändligt många fler.

May Allah Bless France (QuAllah bénisse la France)

Och sist men inte minst, filmen som diskuterar frågorna kring diasporan självt mer än kanske någon annan: Peres Owinos Bound: Africans vs African Americans. Med utgågspunkt i mötet mellan olika delar av diasporan ställs frågor om identitet, rasism, exotifiering och makt på sin spets. Peres Owino kommer själv till festivalen för att ta diskussionen vidare och applicera den på specifikt svenska förhållanden i en omfattande diskussion direkt med publiken, där över 60 inbjudna gäster representerar en bredd och intellektuell skärpa från den afrosvenska diasporan.

För även om det i Sverige bara marginellt förts en diskussion med utgångspunkt i en modernitetscentral diaspora tidigare, är situationen annorlunda idag. Afrosvenska intellektuella och debattörer tar en allt större och mer självklar plats i det offentliga samtalet, inte minst här på Kultwatch. Och det är en utveckling som vi på CinemAfrica, en majoritet själva afrosvenskar, arbetar för att stödja så mycket det bara går. Den här festivalhelgen är på många sätt en del i det arbetet.

Johan Palme, verksamhetssamordnare för CinemAfrica

Elise Karlsson: “I kulturen kan jag lära mig om att vara människa på ett tryggt sätt, samtidigt som det på ett annat sätt inte alls är trygg”

Elise Karlsson: “I kulturen kan jag lära mig om att vara människa på ett tryggt sätt, samtidigt som det på ett annat sätt inte alls är trygg”

 

Hej Elise, vem är du? 

Jag är författare, litteraturkritiker, språknördig redaktör, litteraturvetare, halvsvensk, halvfransk, dotter till en överläkare och en mentalskötare, uppväxt i Rinkeby, vänsterpartist, lesbisk.

Vilken var den senaste bok du läste?

Felicia Stenroths Indianlekar. Fler borde läsa den. Den har fått mycket bra recensioner, men man verkar väja för att beskriva den som klasskildring. Det pratas en del om arbetsskildringar nuförtiden, och ”Indianlekar” är en sådan bok, också – även om den mest handlar om att inte jobba. Men framförallt är det en arbetarklasskildring, i klass med ”Äta sova dö”.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Senaste filmen var Dear white people. Annars knarkar jag tv-serien Parenthood, en sunkig amerikansk feelgod familje-serie. Behöver sådana meningslösa serier som det inte går att säga något intressant om, för att koppla bort från mitt jobb – serier som inte ger mig idéer till texter.

Hur ser din relation till kultur ut?

Kultur har sedan jag var liten varit den plats där jag kan vara och skapa mening utan att behöva interagera med andra människor, eftersom mötet med andra människor ibland är svårt för mig. I kulturen kan jag lära mig om att vara människa på ett tryggt sätt, samtidigt som det på ett annat sätt inte alls är tryggt; jag har vågat vidga min värld på ett annat sätt i kulturen än jag har gjort i världen utanför (samtidigt som det så klart inte helt går att separera kulturen från omvärlden). Vågat möta tankar som inte går ihop med mina, och därför börjat tänka nya tankar.

Varför är kultur viktigt?

Kultur kan vara avkoppling eller en upplevelse av skönhet som man behöver för att över huvud taget orka leva. Eller känslomässiga och intellektuella upplevelser som gör att vi förändras och utvecklas som människor.

Men kulturen är också ett av de ställen där vi förhandlar om hur vi ska bygga vårt samhälle och vår värld. Där vi producerar idéer om hur människor är eller bör vara. Därför måste vi kunna ha en kritisk diskussion om exempelvis vilka klichéer och stereotyper vi producerar och reproducerar i kulturyttringar, och varför vissa grupper representeras mer sällan än andra.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Mod.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

I dag: Att man använder sin lilla skärva av statens budget till att stötta sådan kultur som har svårt att överleva på marknaden och att man ökar den skärvan. I det arbetet är det förstås självklart med ett mångfaldsperspektiv. Liksom att man satsar på att främja demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. På sikt: Att man flyttar fokus från tillväxt till att människor ska kunna leva meningsfulla liv, vilket kommer att påverka kulturens roll i samhället.

Vad tror du behöver göras för att öppna många dörrar in till kulturen?

Att man gör det möjligt för människor som inte har föräldrar som kan stötta en ekonomiskt att verka på kulturområdet. Det handlar inte bara om kulturpolitik utan om politik över lag. Om att man inte ska behöva känna skräck för att hamna utanför systemet, om att man inte ska behöva äga sitt boende för att ha ett boende, om att inte bygga upp samhället kring att alla har fast arbete samtidigt som man driver in människor i egenföretagande.

Det handlar också om att man behöver möjliggöra för fler att känna igen sig i kulturutbudet och kulturbevakningen. Att man aktivt arbetar med mångfald i vilka som skapar och bevakar kulturen, inte minst vad gäller vilka som är i redaktörs- och ledarskapsroller.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Vad gäller kulturskapande tror jag att skapare själva måste få definiera sitt ansvar eller sin brist på ansvar. Jag tror på att skapandet ska kunna vara fritt, men det innebär förstås inte att konstnärer därmed står bortom all kritik.

Vad gäller kulturbevakningen finns ett ansvar att tala till så många i samhället som möjligt, inte genom att anpassa sig till ”den allmänna opinionen”, men genom att ta upp frågor som angår ett brett spektrum av grupper. Jag menar inte framförallt att man ska ta upp frågor som angår alla, utan att man ska bevaka många områden som i sig är smala, men som sammanlagt angår många olika grupper.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Jag hoppas att man aktivt kommer att söka läsare och medarbetare bland de som inte redan jobbar med eller intresserar sig för kultur. Men också att man söker upp kunniga människor inom olika områden som inte hörs i offentligheten i dag, att man till exempel lyfter fram ny forskning som inte syns i andra medier. Jag hoppas också att man ska våga ta in texter som kommer att bli noggrant lästa av få, snarare än slarvigt lästa av många.

Last Famous Words?

”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” (Sven Lindqvist)

Elise Karlsson är författare, litteraturkritiker och redaktör. Linjen är hennes tredje roman, efter Lonely Planet och Fly, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

Foto: Sara Mac Key.

 

tala ur skägget kvinna

mäns ord är tydligen alltid lättare att ta till sig

än mensord

 

 

Mäns ord väger så mycket tyngre

än flyktiga nätta små kvinnoord

 

 

Mäns röster tränger liksom längre in i örat

medan kvinnopladder går bredvid

 

Herrskribenter skriver så fint och känslosamt

– det går direkt in i hjärtat

Damer skriver bara så tjatigt o neggigt

– det går direkt i omloppsbana

 

ca 40 varv runt jorden innan det lyckligtvis plockas upp

av kompetent gullig herrskribent

 

Ety…

 

@moder_justitia_txt är en ny femisistisk och samhällsanalytisk röst, som arbetar med lyrikens formspråk och Instagram som främsta plattform. Med en blandning av humor, sarkasm, allvar och en tydlig ideologisk profil, vill hon förmedla lyrik som är lätttillgänglig; såväl kontextuellt (Instagram) som intellektuellt. Bakom alteregot, döljer sig en kvinnlig byråkrat med underordnade kreativa uttrycksmöjligheter. Hon beskriver sig själv som en ulv i fårakläder, medan @moder_justitia_txt får gå helt fri från förklädnad. Hon är tvärtom någonting så befriande som en ulv som får lov att vara en ulv. En ulv som pratar öppet om manshat, onani, ångest och mens. En ulv som inte behöver ta varken hänsyn eller konsekvenser. Välkommen till den prepostpatriarkala världen of moder_justitia_txt

Illustration av Sara Lovisa Bäckström.

Serie av Lisa Wool-Rim Sjöblom

Serie av Lisa Wool-Rim Sjöblom

1 . Serie

2

“Den här serien gestaltar vardagsrasism i några av dess olika skepnader: som aggression, mikroagression, välmenande och som nyfikenhet. Huvudpersonens bokstavliga förvandlingar för varje rasifierande händelse ämnar visa att intentionen bakom handlingarna inte spelar någon roll för den drabbade, rasifieringarna skaver likväl. Serien försöker även att med de yttre förvandlingarna berätta hur man känslomässigt kan uppleva att få sin vardag avbruten på det här sättet. Man är till en början sig själv, men för varje rasifiering så bryts man ner till en stereotyp förenkling – i detta fall till den i Sverige folkkära nidbilden av en östasiat.”

– Lisa Wool-Rim Sjöblom

 


 

Erik Wijk: “Det svåra eller roliga med kultur är det samma som är svårt eller roligt i övriga världen och livet”

Hej Erik, vem är du?

Jag är en medelålders vit manlig författare av borgerligt ursprung – alla problem samlade i en person!

Vilken var den senaste bok du läste?

Therese Bohmans klassdrama i romanform: Den andra kvinnan.

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Wild Tales – en argentinsk höjdare. Klassdrama, revanschsaga o grymt underhållande skrattfest!

Hur ser din relation till kultur ut?

Egentligen rätt avspänd eftersom jag har en mycket bred och, som jag hoppas, icke-hierarkisk definition. Kultur är i princip all mänsklig kommunikation där någon uttalar sig om eller reagerar på världen på ett sätt som någon annan kan tolka (efter eget huvud) och helst gärna bemöta. Det svåra eller roliga med kultur är det samma som är svårt eller roligt i övriga världen och livet: orättvisa förutsättningar, bristande kunskap, bråddjupen, det ibland väl knöliga sätt som individer och grupper har i mötet med varandra, den ändå möjliga förståelsen etc.

Varför är kultur viktigt?

Min definition är så bred att vikten säger sig självt – det nödvändiga i att kommunicera, uttrycka sig (individuellt eller kollektivt), förstå, diskutera, delta på olika kampfronter.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Både djup och bredd. Djupet uteblir för att kompetens och utrymme ofta saknas (det lilla utrymmet bidrar dessutom till att kompetens aldrig utvecklas). Någon verklig bredd blir det sällan eftersom den köpstarka medelklassen är tidningarnas annonsintäktpelare och rekryteringen mest blir att låta en snäv värld (den urbana, den trendiga, den medelklassiga, den fin- eller populärkulturella) bekräfta sig själv.
Det mesta av kulturdebatten är meningslös eftersom antingen-eller-tänkandet dominerar och viljan att förstå saknas eftersom det ofta mest handlar om att lomhört positionera sig. Det prövande samtalet är sorgligt sällsynt.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

1974 års kulturproposition tror jag innehåller det mesta man kan önska sig av kulturpolitik – rent principiellt. Det handlade om decentralisering, jämlikhet, stöd till eftersatta grupper, antikommersialism etc. Det svåra är att idag hitta politiskt stöd för detta, att avsätta tillräckligt med pengar och kanske framför allt att se till att kulturbyråkraterna är tillräckligt kunniga och omutliga. Eller helst avskaffa byråkratin, lokala råd med kulturutövare och kulturkonsumenter bör bestämma – men risken för orättvisa uppstår överallt, det måste finnas mekanismer mot det.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Fungerande och jämlik skolundervisning är den stora demokratiska grunden – tillsammans förstås med ett mer jämlikt samhälle på alla plan. Det måste finnas kunskap och redskap för att delta och det måste finnas vilja att släppa in och bjuda in de som kan och skulle kunna vilja delta. Biblioteken är oerhört centrala – fler bibliotek och generösare öppettider vore en dröm. Och att de utformas lockande och tillgängliga. För mig var biblioteken viktigaste ingången till både musik och litteratur, tillsammans med någon enstaka lärare.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Samma ansvar som allt och alla andra – det går inte att trolla bort. Vilket inte hindrar att vi parallellt med kamp och solidaritet måste kunna ha bara roligt eller bara vackert etc. Jag tror inte det finns någon egentlig motsättning. Glädje och skönhet ger styrka och uppslag för fortsatt kamp och i bästa fall är kampen både rolig och vacker.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

Kan ni lyfta fram nya röster och nya perspektiv så är det bra jobbat!

Last Famous Words?

Vi får hoppas att sista ordet inte är sagt!

Erik Wijk är författare och kulturjournalist, han har skrivit ett tiotal böcker och har ett förflutet som tidningsredaktör och förläggare. 2009 utkom boken Allt vi här drömma om, berättelsen om hans far. Hans senaste bok handlar om hans mor och heter Bara de riktiga orden.

Ordningen

Ordningen

Det här betyder omänniska det här betyder lydnad det här betyder straffhållning.

En kropp byttes.

Det här är ett avtal om företeelse.

Det här är översättning av hud och ljud i allas vätskeomlopp.

En hudyta där hudens artspecifika mönster sprids och degenererar.

Fläckar.

Transplanterar. Byter ut oss.

Överför.

Sötebröd är alltid sötebröd.

Orena.

Smittar men tvättas.

*

inte mer våld än vad lagboken kräver

inte mer våld än vad agboken kväver

inte mer våld än slagboken av näver

inte mer våld än vad magboken häver

inte mer våld än vad dagboken blöder

inte mer död än vad gråtboken väver

inte mer våld än vad blodboken behöver

*

Översätt nu den här hållningen.

Översätt nu det här fyllda skrovet.

Översätt nu det här viskande vädrandet till din melodi av korpskrik.

Översätt nu det här visslandet.

*

Nu vet ni hur ni gör det nu vet ni hur man gör det nu vet ni hur man vänder och vrider på samtliga ting tills de kvider.

Ber om nåd eller nit.

Mitt hjärta av vildsvin blir en yxa i din hand.

Gör de yviga rörelserna till bundna.

Gör den ansträngda rösten till ett stilla väsande.

Gör gången vaggande och ödmjuk.

Gör ansiktet osynligt.

Gömslen.

Tukt.

Transformerar oss till en bäck ett bäcken och ett vårdavtal vi aldrig kommer att sakna.

Transformerar mig till den där. En likriktning och en puppa som kläcks om morgonen.

Selektiv avel.

Räven smyger ur sin lya och tråcklar en människodräkt.

Gläfser och rabblar människomeningar.

*

Sörlänning blir smålänning.

Norrlänning blir upplänning.

Drar med linjal och krita runt.

Alla egenskaper som blandas.

Vi sorterar och rensar.

Mätinstrumenten.

Det klingande ljudet av metall mot sten.

Mäter skallar omformar dem till andra skallar. Händer söker över kranier, en nordisk vana.

Här är det klang och jubel.

Fostran.

Det är i övergångarna vi finner.

I mellanrummet sitter vi och väntar.

En ytspänning av ord som sen brister.

Dödvatten.

*

det är inte den fysiken det är deportation

befolkning register och nu skrivs en

vitbok det skälver i anleten inte den

konstitutionen i lekamen lyte skadedjur

i tabellerna kroppskulturen rister och

vränger byggnaden är trasig det är revor rapporter

avstånden som förs in mellan hand och mun

det är maskstungna mantalsskrivningar

beräknar det är orena skalbaggar kryper utbredning

vandringsvägarna det är årsgamla barnhänder

i din hand det är vingbruten en skevhet vi

sorterar och sorterar hållning fel avstånd

så mycket muskler rör sig värker ut svulster

förteckningen förvar kartläggning står i vrån

det läcker det besmittar vi mäter och väger samlar

skallar lämningar och ben inventering

nu är det slukhål som ropar nu är det duggregn

nu är det varmt nu är det gryning

nu är det repression

*

Det här är hemvård vid våra fötter du brakar ut och blommar du är inte dig och du viskar om en stillnad kamp och kalla fötter du är ett dagligt bröd och vi ger dig en ny cirkulation och nya strategier ditt språk är umbärligt i din mun men du spottar i koppar det flyter iväg och du ropar efter.

Lemmar som utväxlas.

Tyngden från kroppen när den fylls av lera och vatten.

Syr ihop.

Stammar en maning om räfst och rättarting. Kontrollerar över vår hudyta.

Varje centimeter ögnas.

Som en päls att fördra.

Att förlänga med krakar och en fjäderskrud att plockas.

Ersätter med hala glaskroppar och groende puppiller.

Varnagel som en mistlur i ditt öra.

*

VILL DU HA DET SOM LIGGER OCH RYCKER?

*

Omvandlingen till nya lätet går bra.

Letar efter en kräva.

Här finns mycket att hämta.

Rotar med händer under furans grenverk.

Sprider förna i vinden. Som tistelfjun bort över åkern.

Är saprofyt.

Tränger in sporer i dina veck.

Ett ökande.

Översätt nu det här muskelminnet.

*

Alla kroppar alla dina varma munnar alla som skrek lika för lika men fortsatte räkna och skriva i dokumenten.

Alla kartläggningar.

Sida efter sida med anlag och mellanmänskliga band.

Salta och buckliga.

Nu råmar du över bygden.

Alla allmänningar som rister.

En språkdräkt att ikläda sig. Den rinner och trilskas.

Snattrar och piper.

Ett pickande.

Översätt nu en hand mot en ryggtavla.

Fastnar i skägglaven.

Vanart. Ett samlingsnamn

*

Ett revben och en sten.

Frustande veckades skalet ut. En könslig glans. Skörlevnad.

Metamorfosen har avstannat. Griporganet fladdrar ryckigt.

Upprepningar

Grävling infrusen i bäcken.

Ur ryggen min värker en rottråd fram.

De uteslutna står i skogsbrynet. Elden prasslar genom fjolårsgräset.

Lägg ut åtel och ropa.

Petra Möldal

Petra Mölstad kom ut med diktsamlingen Införsel 2013 på förlaget Glas. Hon skriver på grund av en politisk sorg, hon skriver för att använda orden och termerna vi blivit givna. Ibland som dagsverser efter nyheter om vaktövervåld eller register. Det är ihopsmältningar. Allt hör ihop. Ni vet linjaler, gränser och det mjuka kroppsliga som växer och uppfattar. Kroppen och dominansen. Arterna. Det odomesticerade. Rösterna. Domningarna. Funktionerna. Fraktionerna.

Petra Mölstad har även publicerats i antologier och tidskrifter, exempelvis Ord & Bild, Serum, Kom Ut och Ett lysande namn, samt forum som tex Queers Mot Kapitalism och Riksteaterns Ny text. Deltar i uppläsningar. En gång aktivist alltid aktivist.

Foto: Petra Mölstad

Recension: ”Dear White People”

Recension: ”Dear White People”

Det är nutid på ett fiktivt amerikanskt Ivy League-universitet, Winchester University, och vi blir direkt varse om att denna värld, likt den verkliga, inte är befriad från maktstrukturer och förtryck. Prologen, som är en hastig inblick i vad som kommer äga rum fem veckor framåt i tiden, spelar upp ljudet från olika nyhetssändningar som handlar om ett ”rasbråk” på ett universitet, medan bilder på huvudkaraktärerna växlas.

Innehållet till trots så är Dear White People inte  diskbänksrealism. Den ljusa, nästan fluorescerade bilden med pastellfärger, kostymen och designen ger en slags modern rokokokänsla. Tvärtemot den gängse bilden som afrikan-amerikaner porträtteras i så är detta är inte svart underklass på gator i innerstadsmiljö, utan gröna campusområden och anrika akademiska rum med mörk träinredning, klassiska lampetter och statyer. Detta är svart medelklass och den är i centrum.

Av dragningarna, kompositionerna, perspektiven, etiketter och titlar förstår vi att det här är en arthouse-film. Men den uppsluppna känslan, leende karaktärer och Samantha ”Sam” Whites (Tessa Thompson) studentradioprogram som satiriserar vithet, Dear White People, får en seriös underton när bilden sakta glider över formella och informella gruppindelningar på universitetet till Danse des petits cygnes. Grupptillhörighet, symmetri, anpassning och skydd.

För det är vad filmen handlar om; hur individer rör sig i och mellan grupper i förhållande till maktstrukturer. Sam, som inte bara driver studentradio, är även ordförande i den svarta studentföreningen och ska med namninsamling och demonstration gå emot regeländringen på universitetet som gör att studenterna får sina studenthem slumpade. Konsekvenserna blir att det helsvarta studenthemmet Armstrong Parker House inte kan fortsätta vara svart, och upphör därmed som paus och andrum i en rasistisk värld. Sam väljs (överraskande) till ordförande i Armstrong Parker House, och går emot universitetets politik med sitt första beslut, som egentligen riktar sig mot den vita rektorns son Kurt.

Colandrea ”Coco” Conners är den cyniska klassresenären som mästerligt gestaltas av Teyonah Parris. Coco motsätter sig inte uppdelningen på universitetet, hon rider snarare på rashierarkierna. Hon klandrar sina föräldrar för att ha gett henne ett namn som är alldeles för ”ghetto” och kallar sig därför för Coco istället för Colandrea. Coco föraktar indelningar och kollektivisering, men föraktet spiller även över på kollektivet i sig. Tidigt hamnar Coco i motsatsrelation till Sam, och det är här jag skulle vilja placera huvudmotsättningen i filmen, de båda är nämligen var sin sida av ett mynt. Som betraktare vill man snabbt placera Coco med sina repliker i en stereotyp, men hon tillåter inte det genom sitt agerande. Istället visar hon sig vara den mest komplexa karaktären i filmen, och blir på fler än ett sätt den svarta svanen i handlingen.

Är det någon som försöker hitta sin plats och undvika alla strukturer så är det Lionel Higgins (Tyler James Williams), som initialt är den mest tragiska karaktären. För att förstärka hans svårigheter att passa in är han okategoriserad i ämnesval när etiketten med titel dyker upp. Lionel har tidigare flyttat från ett studenthem till det han bor i nu och försöker byta ännu en gång, av samma anledning som första flytten. Han utsätts nämligen för grova homofoba trakasserier blandat med rasism. I det här hemmet är det Kurt som är i spetsen för attackerna. Lionel börjar skriva för studenttidningen efter att blivit uppmanad av redaktören, men inser efter ett tag att han, även i den gemenskapen, har svårt att bedömas efter sin person och kompetens.

Och så Troy Fairbanks (Brandon P. Bell) dekanens son, hunken och fram till nu den obestridde ordföranden på Armstrong Parker House. Troy är konformisten som inte ser några problem. Han har inte, som han säger, stött på någon lynchmobb. Han har inget eget existensberättigande, bortsett från att fungera som en schackpjäs för de runtomkring honom. Han vill hellre skriva skämt och stå på scen, och ser ett tillfälle när han blir av med ordförandeskapet men hans far, dekanen, får honom att sikta in sig på ordförandeskapet för alla studenter istället. Troys karaktär symboliserar arvet från den äldre afrikan-amerikanska generationen, och vad den kämpat för så att dagens generation ska få bättre villkor, samt den ambivalens denna roll kan innebära.

Dear White People’s styrka är att den lyckas karaktärsutveckla roller som först verkar vara stereotyper. Men i Sams fall så landar det i ännu en stereotyp i andra änden. En annan svaghet är könsdimensionen, exempelvis så ställs Sam och Coco för ofta i opposition till varandra, och definieras obekvämt  mycket efter vilka de vill eller har legat med. Att Sam dessutom definieras väldigt mycket i relation till den vita flirten Gabe (Justin Dobies), samt att hennes oberoende nödvändigtvis sammanstrålar i en parrelation med honom, är också minst sagt problematiskt.

För den som inte kan plocka upp referenser som pekar mot uttryck i afrikan-amerikansk kultur och inte lyckas snappa upp de kvicka och syrliga replikerna, som ger smarta och enkla svar på frågor om strukturell rasism, blir detta en platt film. Justin Simien som skrivit, regisserat och producerat Dear White People har inte gjort det lätt för den publik som han genom sin titel verkar vända sig till. Jag tänker framförallt på den svenska kontexten där exempelvis en framhållen vithetskritiker alldeles nyligen i P1 Kritiken i ett inslag angående kritikerrollen ägnade ungefär 90 procent av sin tid till att visa sin skepsis gentemot vithetskritik. Samma vithetskritiker som försvarar när Play av Ruben Östlund kritiseras, för att reproducera stereotyper och rasistiskt narrativ, med att denna enskilda och specifika film nämligen aldrig berättats tidigare. Det är dessa logiska motsägelser och den typen av vit ”medvetenhet” som Dear White People satiriserar, samhällen som präglas av rasism men där alla förment inte ser ras och dess konsekvenser.

 

Araia Ghirmai Sebhatu, Filmskribent på Kultwatch. 

Albys gyllene regler

Albys gyllene regler

Tunnelbanestation Alby. Röda linjen mot Norsborg. 18 stationer från T-centralen. Ungefär 32 minuter mellan öar av bebyggelse.

Ta till höger från spärrarna, och utgången från tunnelbanan leder till Alby Centrum. Där finns även torget som stod färdigt 1996 efter en tid av renovering. Som del av upprustningen togs allmänna regler fram som gestaltade en önskad förändring av området. Reglerna placerades precis vid utgången av tunnelbanan och utgörs av en textmassa med målad bakgrund. Titeln är Albys gyllene regler.
Reglerna är nio till antalet och signerades av prinsessan Victoria. I en undertext får vi veta att reglerna är framtagna efter förslag från skolelever i Alby. Estetiken för tankarna till muralmåleri och folkkonst, där folket självt har skrivit förhållningssätt för sig och sina medmänniskor i området. Detta är den förenklade tolkningen. Det reglerna ”gör” är att manifestera en generaliserad föreställning av Alby som plats och vilka som bebor platsen. Först, Albys gyllene regler är:

  • Alla har rätt att ha vänner
  • Förstör inte Alby – det är vår framtid
  • Vi ska vara rädda om allt som växer
  • Alla har rätt att bo i Alby
  • Finns det hopp så finns det liv, men vi vill inte se någon kniv
  • Vi ska försöka stoppa våldet
  • Ge oss ett drogfritt Alby
  • Tänk med hjärnan – spara din biceps
  • Behandla alla stora och små med respekt

En gyllene regel är en eller flera etiska principer som kulturer och religioner använder. Enligt Nationalencyklopedin är det synonymt med vishetsregler i olika former. Den grundläggande principen är att du ska bete dig mot andra såsom du själv vill att andra ska bete sig mot dig. Regeln kan också uttryckas negativt: gör inte mot andra såsom du inte önskar att andra gör mot dig. Utifrån detta kan Albys gyllene regler förstås som principer författade av Albyborna till Albyborna. En dialog inom det egna kollektivet.
Är det så enkelt?

Fram till 1960-talet bestod Alby mest av ett lantligt landskap. Som stadsdel invigdes Alby 1972. Området var då del av det så kallade miljonprogrammet. Ganska omgående förvandlades miljonprogramsområdena till förorter (med negativ klang) där kritik mot den modernistiska stadsplaneringen skapade mediala bilder av segregation och socialt utslagna platser. Som förort (med grumliga fantasier om ”getto”) skapades Alby när förorten + kriminalitet + ”invandrartäthet” blev lika med sant. Kulturgeografen Irene Molina har studerat mediernas rapportering av förorten och menar att den gick från att porträttera platserna som ”ett »svenskt problem« till ett »invandrarproblem«”. Områdena sågs som ett allmänt problem som angick alla, där etnicitet inte nämns, till att handla om ett problem kopplat till invånare med utländsk bakgrund menar Molina. Under 1980- och 1990-talet skapades en bild av förorten som etnisk segregerade platser där de boende i området inte längre ses som utsatta för en segregerande bostadspolitik, de boende blir istället själva orsaken till områdets problem. Den mediala bilden av områdena skapar direkta associationer, ”människorna, särskilt ungdomarna, beskrivs i termer av gäng och invandrargrupper och de står inte och pratar utan ’hänger’”.

Stigmatiseringen av förorten bygger med andra ord på enkla bilder och föreställningar som kopplar gettofiering till etnicitet och ras. Ett talande exempel är ett reportage publicerad av journalisten David Lagercrantz i Aftonbladet. Där beskrivs Alby som ”Sveriges första getto”. Frågor som ”Sveriges värsta förort?” inleder texten liksom ”Var finns vårt Bronx, vårt otryggaste getto?” och att svaret är ”förmodligen Alby”. Där bär ungdomarna på vapen, folk som inte borde ha råd äger en BMW, maffiavärderingar finns bland de boende, och så vidare. Vidare rapporterar texten att antalet svenska medelklassinvånare är försvinnande litet i Alby. Detta befäster förorten som den främmande platsen; den andres plats. Platsen som inte är del av samhällets sociala ordning.

Inte helt oviktigt i sammanhanget gällande framkomsten av Albys gyllene regler är den subkulturella scenen som började växa fram under början av 1990-talet: hiphop. Även om rapmusiken var förhållandevis liten under 90-talet liten, i jämförelse med annan musik i den mediala sfären, hade filmen Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993) fångat en generation ungdomar (och säkerligen försett moralpanikande vuxna med dopp till kaffet). I filmen Sökarna fick hiphopgruppen Infinite Mass sitt genombrott för en bredare publik i och med att låten Area Turns Red spelades i filmen (låten hette Shoot the Racist från början men titeln fick ändras då den ursprungliga ansågs för magstark). 1994 släppte The Latin Kings sin första skiva Välkommen till förorten. Med The Latin Kings blev Alby Förorten med stort F; Betongen, Det marginaliserades plats nummer ett, En egen värld i den svenska världen. – Välkommen till min jävla förort, rappar Dogge på TLK:s första skiva.

”Hip-hop var en ghettokultur på den tiden. För första gången fick vi invandrarungdomar någonting som verkligen blev mediehypat och som vi kände tillhörde oss” säger Ayodele ”Dele” Shekoni i boken Mikrofonkåt om när hiphopen gjorde entré i Stockholm, under mitten av 1980-talet. Sociologen Ove Sernhede menar att hip-hop både mytologiserar sin plats samtidigt som den motsäger sig den mediala bilden av miljonprogrammen genom att skapa motbilder och egna berättelser. Motbilderna och de egna berättelserna om platsens villkor kan förstås under ljuset av att själv äga berättelsen mot (den svenska vita) normen. Poeten Johannes Anyuru skriver att TLK:s texter ”har varit med och förändrat Sveriges bild av sig självt … det kollektiva vatten som rinner djupt under varje samhälle har klarnat en aning, så att det stiger upp som en känsla av att ha rätt inuti den som utsätts för rasism och orättvisor”. Den egna berättelsen handlar lika mycket om en politisk akt där rapmusiken äger förmedlandet av sin plats. Det synliggör det undangömda och undanträngda. Mot det som är mainstream och välpolerat.

Media är duktiga på att fånga upp hip-hopens strategier och använder den för att reproducera en förenklad och stereotyp bild av förorten (och hip-hop, speciellt rapmusik). Framkomsten av Albys gyllene regler bör därmed förstås i en kontext där kommunen och även de boende i Alby sökte vägar ur den negativa massmediala bilden av området. Efter medierapportering av brott som begicks i Alby under 1994 startades lokala initiativ som till exempel Samling för Alby. På så sätt framstår Albys Gyllene regler som en, av flera, metoder för att förändra Albys dåliga rykte. Reglerna blir då ett kvitto för den som blickar utifrån. Jag som besökare läser reglerna som en försäkring på att här bor människor som delar samma grundläggande etiska syn som jag. Något som säkrar min närvaro i ett område jag besöker tillfälligt. Jag ska inte behöva vara rädd, här bor bra medborgare.

Samtidigt fungerar reglerna som ett moraliskt pekfinger mot Albys invånare där paternalism kostymeras i form av en offentlig anslagstavla med skolelever som alibi. Det finns ett våldsförande i reglerna som inte är materialiserat i fysisk form, ett osynligt våld som sällan definieras som just våld. Filosofen Slavoj Žižek menar i sin bok Violence att den allmänna definitionen av våld utgår från en föreställning om ett synligt och subjektiv våld i motsats till ett ”non-violent zero level”. En tankebana vore att detta ”non-violent zero level” innebär olika nivåer av icke-synligt våld. Ett våld som både är hämmande och dirigerar rörelsemönster, till exempel övervakning (tänk disciplinering à la Foucault). Det ickesynliga våldet kan även vara ett direkt kontrollerande. Till exempel i form av närvarande poliser eller representanter för myndigheter som agerar och pekar ut specifika grupper, vilka utgör ett potentiellt hot mot de utpekade (tänk REVA). Sammanfattningsvis skulle det osynliga våldet sägas vara ideologiskt och alltid aktivt då den utpekade gruppen eller kulturen inte kan pausa från det osynliga våldet.

Albys gyllene regler kan ytligt läsas som självklara regler för det goda (som implicit innebär det ordnade) samhället. De är placerade på allmän plats där torget symboliserar den demokratiska arenan. Alla ska känna sig välkomna till torget, det offentliga rummets utgångspunkt och emblem, agoran som marknadsplats och allmän mötesplats. På Alby torg finns en permanent kommunikation som omyndiggör stadsdelens invånare och önskar disciplinera enligt en specifik logik. Mycket i reglernas formulering för tankar till att texten är kanaliserade genom vuxna som troligtvis vägledde skolungdomarna. Med andra ord har framtagandet av reglerna varit helt eller delvis styrt av vuxna.
Vi:et i reglerna pekar på att Albybornas egen röst har fått tala och där ett gemensamt kontrakt har upprättats. Det problematiska är att reglerna är reproducerade föreställningar för och om de som bebor platsen. Det osynliga våldet gör sitt och pekar ut, hämmar samt reproducerar en generaliserande bild av Albybon. Dessutom uppstår det en felleverans där det sociala ansvaret för området förskjuts från myndigheter till den enskilde invånaren.

För några år sedan klottrades bokstäverna F.T.P. (Fuck the Police) vid ena hörnet av reglerna. En talakt som motsade sig det överordnade makten i samhället som polisen symboliserar. För en kort stund samsades två talakter om rätt till torgets offentliga kommunikation, disciplinerandet av den andre med den andres motstånd mot disciplineringen. Tills klottret sanerades. På senare år har Albys gyllene regler ifrågasatts. 2009 rapporterade lokaltidningen Södra sidan att reglerna ska bort från torget främst på grund av svårigheter med underhållet. I artikeln står också att reglerna diskuterats på kommunens webbsida av politiker och de boende där det framkommit både kritik och positiv feedback kring reglerna. Någon politiker tycker att reglerna speglar sin tid medan en annan anser att reglerna ”stämplar området som ett socialt problem”. Idag är reglerna fortfarande kvar (och fortfarande nedslitna så att det börjar bli svårt att läsa i vissa partier) men lokala organisationer och privatpersoner fortsätter att ifrågasätta Albys gyllene regler på olika sätt. Emma Dominguez, aktiv inom organisationen Alby är inte till salu, samarbetade med projektet Förorten i Centrum 2014 där hon genom muralmåleri och deltagandeprocesser problematiserade reglerna. Filmaren Ahmed Nuru producerade en kortfilm där han iscensatte en berättelse av Marita Castro. Castro sågar ned Albys gyllene regler med en motorsåg hon införskaffat under en premieprenumeration från tidskriften Sköna Hem och bär reglerna på sina axlar till Gamla stan för att där placera dem i en nisch på slottet.


Macarena Dusant är konstvetare (snart) fil. mag. vid konstvetenskapliga institutionen, Södertörns Högskola. Aktuell som gästredaktör för kulturtidskriften Hjärnstorm, tema Menstruation.

[Reds. anm. Sedan 2016 så är Macarena Dusant även redaktionsmedlem hos Kultwatch samt ordförande i den ideella föreningen Kultwatch.]


Källhänvisningar

“AlieNation is my Nation. Hiphop och unga mäns utanförskap i det nya Sverige”, Ordfront Pocket 2007.

Johannes Anyuru, ”Vi får leva här”, förord till The Latin Kings. Texter, Ruin 2004.

David Lagercrantz, ”Sveriges getto”, Söndagstidningen i Aftonbladet, 1994-09-18.

René Leon, Den lokala demokratin. En studie av Samling för Alby, Mångkulturellt Centrum 1999.

Irene Molina, ”Miljonprogrammet och förortens rasifiering” i Bor vi i samma stad? Om stadsutveckling, mångfald och rättvisa, Ola Broms Wessel, Moa Tunström, Karin Bradley (red.), Pocky 2005.

I.Molina, U. Eriksson och P.Ristilammi, “Miljonprogram och media – Föreställningar om människor och förorter”

Stella Papapanagiotou, ”Albys regler bort från torget”, Södra sidan 31-10-2009.

Fredrik Strage, Mikrofonkåt, Atlas 2001.

Slavoj Žižek, Violence, Profile 2009.

Foto:  Erwin Schoonderwaldt

Den svenska censuren

Den svenska censuren

Det är märkligt att det alltid verkar som att det råder konsensus kring yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Särskilt efter dåden i Danmark och mot Charlie Hebdo poängterar många hur viktig yttrandefriheten är och hur långt de är beredda att gå för att försvara den. Vissa är till och med beredda att dö för den. I verkligheten finns kraftiga konflikter om och inskränkingar i såväl yttrandefrihet som konstnärlig frihet i Sverige idag.

Det sker dock på ett mer effektivt sätt än genom att mörda konstnärer. Istället ger myndigheter verksamhetsförbud till konstnärer som använder fel estetik. Kultur och konst som inte är i närheten av kränkande som Muhammed-karikatyrer censureras.

Och det är inte några ytterkantsgalningar som sett till att det blivit så. Det är till största del vanliga konservativa och liberaler, moderater, folkpartister och annan borgerlighet, som drivit det hårdast. Men också en och annan socialdemokrat, vad gäller Stockholm.

Så hur absolut är yttrandefriheten? Hur långt är du beredd att gå för att försvara den?

I Stockholm har vi en kommunal policy som lett till så kraftiga inskränkningar att den brutit mot själva grunden i vår demokrati, nämligen regeringsformens nionde paragraf som kräver saklighet och opartiskhet. “…regler måste dock vara generella till sin karaktär och får inte diskriminera olika budskap på grund av deras innehåll”,  skrev Justiteombudsmannen när hen kritiserade policyn.

– Konstutställning med otillåten estitik stoppas.

– Nedstängd utbildning på Kulturskolan för att den undervisade om otillåten estetik.

– Stoppad reklam för kulturevenemang för att den innehöll otillåten estetik. Mer specifikt var “affischens utformning, programmets innehåll” olämpligt enligt Stockholm stad.

– Betalningkrav från Stockholms stad gentemot Riksteatern för att ha arrangerat kulturevenemang med otillåten estetik.

– Krav om att riva utställning med otillåten estetik.

– Konstnärer har inte tillåtits delta i offentliga upphandlingar för att de använder otillåten estetik.

– Alla konstnärer med graffitiestitik har sållats bort. Inte ett enda konstverk med graffitiestitik har uppförts genom beställning via Stockholm stad – ett verksamhetsförbud mot vissa konstnärer.

Samtliga av dessa händelser har skett i enlighet med Stockholm stads policy. Samtliga av dessa händelser är brott mot yttrandefriheten och den konstnärliga friheten.

Personer som idag försvarar vår yttrandefrihet har inte reagerat mot dessa övergrepp. Hur långt sträcker sig och hur djupt är engagemanget? Det förefaller grunt. Media såväl som konstnärsorganisationer har varit tysta. Tystnaden har gjort att övergreppen kunnat fortsätta.

Personerna som får sin yttrandefrihet och konstnärliga frihet inskränkt av myndigheter äger inte tillträde till vare sig medieutrymme eller representation hos kulturorganisationer. Det finns en kraftig maktobalans mellan de inblandade aktörerna. I princip kan man tala om hela det samlade etablissemanget med polis, politik, kommun, stat, landsting, media och kulturorganisationer mot företrädelsevis unga oorganiserade graffitimålare som inte känner till sina rättigheter.

Den här artikeln har ingen av Dagens Nyheter, SvD eller Aftonbladet Kultur velat publicera. De som äger dessa utrymmen och tillträde till dem bryr sig inte och tycker inte den här censuren är särskilt viktig. Det är inte deras kultur som begränsas. Klotter är ju ett problem, tycker många. Och vi måste ju ta krafttag, förklarar andra i ett förvirrat resonemang om att laglig graffiti leder till intresse för skadegörelse.

Även om den nya majoriteten i Stockholm har tagit bort en av nio paragrafer i sin policy, som tagit bort verksamhetsförbudet för konstnärerna, så finns trots allt flera inskränkande paragrafer kvar. Bland annat paragraf fyra, som säger: “Skol- och fritidspersonal, socialsekreterare, föreningsaktiva m.fl. ska kontinuerligt utbildas och informeras för att bli medvetna om subkulturen runt klotter och dess riskfaktorer.”

Bortsett från att det naturligtvis inte finns större “riskfaktorer” runt graffiti och hiphop än andra kulturer, så ska myndigheter i en demokrati överhuvudtaget inte ägna sig åt att motarbeta kultur och sprida desinformation. Det är med rasismens logik man klumpar ihop människor och talar om kulturer som en riskfaktor.

Som icke-muslimsk svensk är det enkelt att försvara rätten att kränka muslimer i yttrandefrihetens namn, men hur är försvaret av vår yttrandefrihet när kulturen utmanar de egna värderingarna? När man ifrågasätter äganderätten eller använder uttryck som anses vara “förfulande”?

Yttrandefriheten kommer aldrig att riskeras av extremister så som de som utförde dådet mot Charlie Hebdo eller som gör att Lars Vilks lever med personskydd från säkerhetspolisen. Yttrandefriheten reglerar förhållandet mellan medborgaren och staten. Yttrandefriheten är hotad när staten själv censurerar medborgaren och när få eller ingen reagerar.

En kort sammanfattad historik om de politiska turerna kring graffiti hittar ni här.

Mathias Leveborn low-res

Mathias Leveborn är bland annat styrelseledamot i Graffitifrämjandet och politiker i Vänsterpartiet. Han har arbetat med politik och kulturorganisationer och är särskilt intresserad av medborgardeltagande och rättighetsfrågor.

Foto: Erin Nekervis.
Artikelbild: Listen to my Silence av Meta-morphosis

Hej Blekk, Varför behövs mer feminism i kulturen?

Hej Blekk, Varför behövs mer feminism i kulturen?

– För att kultur påverkar människor att se världen med nya ögon, byta perspektiv och tänka på andra sätt. Då blir kulturen, när den behandlar feministisk tematik, ett viktigt verktyg för att förändra destruktiva eller förlegade attityder, traditioner och normer.

Michaela Larsson, formgivare och skribent som bloggar på hej.blekk.se.

Fler svar finns att läsa på vår Facebooksida: https://www.facebook.com/kultw

Kultwatch välkomnar vår nya filmskribent!

Kultwatch välkomnar vår nya filmskribent!

Filmsektionen i Kultwatch kommer från och med nu att drivas av vår egen filmälskare.

Araia Ghirmai Sebhatu

Som nattmänniska har filmen alltid varit Araia’s kompanjon. Som ung smög han upp efter det att föräldrarna somnat för att se Midnight Express och prata om filmen med fritidsledarna. Araia minns fortfarande smärtan (och känner den ibland) inför att han inte fick se Demolition Man på bio när han var 14. Det var så nära. Som tonåring smygrökte Araia till nattserier som Tour of Duty (Pluton B i Vietnam) och Kvinnofängelset. Idag försöker han hinna med att se en film varje dag, när barnet har somnat även om det straffar sig på morgonen dagen efter – men det är det värt. Motto: Filmen har följt med mig genom hela livet och visuell kultur är egentligen det jag analyserar även om jag är kultur- och konstvetare.