Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Det kommer en dag då du ser på mig och säger något i stil med att också jag kommer lyckas, att också jag kommer ligga där med ansiktet nedåt i sanden och kroppen piskad av vinden utan att känna smärta, att också jag kommer vara uppfylld av de känslor du aldrig inför mig har ätit av, druckit upp, andats in och levt på. Den dagen kommer jag vända blicken inåt, ansiktet nedåt, men inte uppfylld av den konstiga mytomspunna kraft som kanske skulle göra det möjligt för mig att ge upp kontrollen, utan något annat. Och jag kommer hålla tillbaka gråten precis som du alltid har hållit den tillbaka inför mig, lärt mig att den är ett tecken på svaghet, lärt mig att ingen kärlek i världen är värd att visa sig svag för. Jag kommer hålla tillbaka alla impulser att slå dig i ansiktet för sanningen du tvingat mig att se, konsekvensen av din egen blindhet, hur omöjligt jag gör detta livet att levas i närhet, istoppad den lilla trälådan du snickrat för mig med dina bara händer, dem du vägrat använda för att blidka mig. Jag kommer inte säga till dig att du har fel, för att jag för en gångs skull kommer vilja låta dig le utan påminnelser om det brustna, även om jag inte kommer vara säker på att du förtjänar det. Den dagen kommer du, som i dag, inte vilja inte kännas vid ditt ansvar, så du kommer skratta och säga, att nästa gång vi sitter här och äter middag kanske vi kommer vara fler än bara du och jag. Och jag kommer tänka att jag vet, att även om så vore, skulle jag aldrig dela någon annan med dig. Jag kommer aldrig lära mig glömma, vända blad och börja om, blicka bort från ditt handlande när det föreligger oss här. Inte heller den dagen kommer jag kunna låta orden sippra ut ur munnen och krossa oss, krossa alla falska förehavanden som vår sköra relation förutsätter. Ett du och ett jag i ett nu och ett då som aldrig slutar jaga, jag är rädd för att det snart inte finns fler platser att gömma sig på, gömma sanningen och såren.  Jag har ännu inte lyckats lura mig själv att tro att vi har gått vidare, för i dagar som passerar revy, dagar som jag fyller för att du en gång ska se på mig med blicken jag har föreställt mig att du behärskar, sitter jag fast i ett hav av papper och pränt, saker som jag tror att vi kan vara stolta över, men som inte kommer att rädda någon av oss eller de andra. Det finns luckor i vårt förflutna, sammansatta sjok av förlorad tid, täckta av tomhetens fulaste toner. I dem, där någonstans, skedde alla misstag, i dem lades grunderna för detta, dagar som passerar revy, dagar som jag sitter fast i. Den dagen annalkande kommer jag ännu att skämmas, för kroppen och språket jag aldrig lärde mig. Jag vet att den dagen inte har kommit, men att en annan redan har varit, en då jag blev tvungen att sluta. Till någonstans i rymden sände jag en liten flicka som bodde i mig, för att hon skrek ditt namn för varje förvillelse genom vilken jag förde mig framåt, beskyllde dig för slagen mot mig själv. Där i rymden färdas hon runt runt, hennes röst ekar inuti och säger till mig att här är vi inte klara, färdiga, det var för tidigt för oss alla att gå. Hör hennes röst i mitt bakhuvud medan jag plockar upp mina känslor en för en, rullar dem mellan handflatorna till små, lena kulor. Leker med dem när tid finns, lägger undan dem i en liten låda när tiden inte räcker till, mest hela tiden, för att fokusera på produkterna av min existens, kvittot på mitt värde. Visar det för dig och känner en liten glädje i magen när du, samtidigt som du fortsätter stirra ut på vägen där vi sitter i bilen för att du ska släppa av mig någonstans, säger det är bra, fortsätt så. Och jag tänker att av alla saker du inte vet om är det ännu en. Hur jag fortsätter fortsätta.

Arazo Arif

Vad är egentligen Norrland? Är det ett neutralt begrepp för att beskriva större delen av Sveriges yta, eller ett namn som berättar en historia om ett mytologiserat landskap som sträcker sig långt bortom det geografiska? Och vem får göra anspråk på berättelsen om Norrland?

I Aftonbladet Kultur i onsdags förra veckan bemötte Gustav Borsgård, doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet, den text i vilken jag riktar kritik mot kulturskribenten Jack Hildéns betraktelser från den västerbottniska byn Missenträsk (Aftonbladet Kultur 3/5). I korthet går Borsgårds kritik ut på att det är problematiskt att anse sig äga rätten till en plats och en berättelse. Först och främst vill jag poängtera att jag inte någonstans i min text skrivit att jag anser att Hildén inte får skriva om norrländska platser, utan istället beskrev jag vilka berättelser jag skulle föredra att ta del av. Enligt mig handlar det dock inte så mycket om att anse sig ha ensamrätt till en plats eller patent på en blick, utan den diskussion jag vill se rör snarare vem som får möjlighet att sprida sin berättelse om platsen ifråga. Vems blick och berättelse som räknas. Det är en fråga om makt. Det är en fråga om klass.

I sin informativa och välformulerade text ”Det handlar om makt”  beskriver den samiske musikern och politikern Oscar Sedholm träffande kärnan i problematiken med kulturarbetares Norrlandssafarin; ”Problemet är att när Hildén skriver en artikel av detta slag i en av Sveriges största tidningar är att han har en maktposition. Bara genom att nå ut till så många och genom att tillhöra majoritetssamhällets skribent-elit, baserad i landets huvudstad, gör att Hildén har mer makt att påverka bilden av Norrland än den absoluta majoriteten av Norrlands befolkning, vit eller inte vit.”

Att vår blick formas och påverkas av den plats på vilken vi växer upp är inget märkligt. Att Hildéns blick på en västerbottnisk by skiljer sig från min blick på densamma är inte märkligare än att min blick på Stockholm, i egenskap av inflyttad, troligen skiljer sig från Hildéns blick på Stockholm. Problemet ligger , som Sedholm beskriver, i vems blick som äger förmågan och möjligheten att påverka den allmänna bilden av plats. Det är oerhört problematiskt om kulturarbetare från Stockholm ges mer utrymme att berätta om norra Sverige i riksmedia än vad norrlänningar ges. Gustav Borsgård menar bland annat på att vi som tagit oss rollen som ”Norrlands beskyddare” i själva verket tycker om att bli missförstådda av kulturarbetare från Stockholm. Förutom att detta uttalande är nedlåtande bygger det även på ett felaktigt förutsättande. Risken att bli missförstådd förutsätter nämligen chansen att bli förstådd, och båda dessa alternativ möjliggörs endast av att få utrymme att höras.

Ett första steg vore i sådana fall att upplåta det utrymmet.

Jag anser det vara relevant att förklara varför jag i min text använder mig av begreppet ”Norrland” för att beskriva en plats som utgör en så stor del av Sveriges yta. Länge ryggade jag tillbaka när man talade så svepande om ”Norrland” men nu anser jag att begreppet fyller en både praktisk och politisk funktion. Visst finns det markanta skillnader de nordliga landskapen emellan, men i slutändan spelar inte dessa skillnader särskilt stor roll för hur dessa landskap behandlas och beskrivs varken inom rikspolitik eller av riksmedia. Det är norrlänningar som grupp som beskrivs som tärande när vi anses klamra oss fast vid vår glesbygd. Det är norrländska som samlingsbegrepp för en rad olika dialekter som beskrivs som å ena sidan charmigt, å andra sidan obildat och bonnigt. Norrland är också mer än ett namn på en geografisk plats, det är ett begrepp som rymmer en rad föreställningar och mytbilder. Föreställningar som appliceras och används oavsett vilket norrländskt landskap det är vi talar om.

Borsgård brister i sin analys av begreppet kolonialism och dess aspekter när han argumenterar för att det skulle vara ”okänsligt” att i egenskap av vit norrlänning använda sig av begrepp som kolonisering gällande den både historiska och samtida systematiska exploateringen av norra Sveriges resurser. Kolonisering handlar nämligen inte enbart eller alltid om rasism, utan innefattar också en ekonomisk aspekt av betydande karaktär som Borsgård i sin text verkar bortse ifrån. I detta fall handlar det, förutom om rasismen gentemot samer (ett folk som förövrigt rasifieras, vilket Sedholm påpekar i sin text) främst om klass. För att beskriva just det historiska utsugande av norrländska naturresurser som jag behandlade i min första text är kolonisering därför ett högst adekvat begrepp att använda sig av. Att använda sig av begreppet kolonialism för att beskriva det som gjorts mot Norrland, och Sápmi i synnerhet, innebär heller inte en jämförelse med, eller ett förminskande av, (värre) global kolonialism. Kolonialism är kolonialism oavsett på vilken plats den sker och vem kolonisatören är, och bör benämnas med sitt rätta namn.

Att hävda att det koloniala inflytandet skulle vara överspelat och att Norrland och Sápmi i dagsläget inte fortfarande lider av sviterna efter den svenska centralmaktens kolonisering är att mörka en del av vår svenska historia som bör hållas levande. Att försöka förneka och förminska de konsekvenser denna kolonialism haft på landets nordliga delar är ohederligt.

Borsgård anser att det faktum att det oftast är kulturarbetare från huvudstaden som ges utrymme att reflektera kring landets norra delar är en annan diskussion vilket jag omöjligt kan hålla med om. Att antyda att det utrymme (eller brist på utrymme) skildringar av norra Sverige bereds i rikstäckande medier inte skulle ha en inverkan på de politiska satsningar, och då inte minst kultursatsningar, som riktas mot Norrland anser jag vara rent felaktigt. Det tyder, som Sedholm behandlar i sin text, på en bristande förståelse för hur samhället fungerar och hur dess olika delar påverkar varandra. Jag anser det även problematiskt att inte diskutera den maktobalans som uppstår mellan södra och norra Sverige när den huvudsakliga politiska, ekonomiska och kulturella makten finns i södra Sverige och Stockholm, och hur denna obalans i sin tur påverkar berättelsen om och synen på Norrland.

Avslutningsvis anser Borsgård min skildring av norra Sverige vara ”schablonartad” för att jag talar om fabriker och hjortron. Jag tänker att Norrland, som utgör större delen av Sverige geografiskt sett, rymmer både hjortronplockande och ungdomsfestande, både vidsträckt tystnad och intensivt liv. På den plats där jag kommer ifrån finns det vinterdagar då solen knappt tycks gå upp och sommarnätter när solen aldrig går ner. Alla bär vi både mörker och ljus inom oss, alla upplever vi både hopp och förtvivlan. Alla bär vi på berättelser som förtjänar att höras. Oavsett om vi befinner oss i en femma på Mariatorget eller i en avbefolkad glesbygd. Just därför önskar jag ett större engagemang och intresse från de rikstäckande medierna gällande vad som försiggår i norra Sverige.

För att hela Sverige räknas. För att våra berättelser och våra liv räknas.

Linnéa Sjödin studerar litteraturvetenskap och är medarbetare på Kultwatch.

Foto: Rikard Fröberg

Foto: Sebastian Bjurbom

Jag förstår att det är lockande att skriva om Norrland. Om melankolin som ibland nästan tycks svepa in tillsammans med snön över kalhyggena, om de tomma landsvägsbussarna som passerar utanför de obebodda trähusen. Jag kommer själv från Norrland och förstår att det norrländska landskapet kan romantiseras, idylliseras och exotiseras. Därför blir jag inte heller förvånad av att se att Aftonbladets kulturskribent Jack Hildén gjort just detta i en text som fått namnet ”Missanpassad i Missenträsk” (Aftonbladet Kultur 3/5 -15).

I korthet går texten ut på att Hildén beger sig till Sara Lidmans hus i just byn Missenträsk för att skriva färdigt ett manus. I en bisats nämner han hur han ”skäms över att åka till Västerbotten bara för att…skriva” men vad som sedan följer är den sedvanliga, lätt koloniala och exotiserande redogörelsen av den norrländska glesbygden vi sett reproduceras i oändlighet. Hildén har svårt att höra vad ortsbefolkningen säger, betonar att lokalborna inte läst Sara Lidman och blir upplyst om vad en lada är för någonting. Han är visserligen noggrann med att i texten framställa sig själv som den okunniga och missanpassade, vilken textens titel antyder, men resultat blir ändock en betraktelse skriven ur ett ovanifrånperspektiv som gör den rent provocerande att läsa. Det faktum att Hildén medger att han inte ens läst Sara Lidman själv, men ändå fått möjligheten att åka till hennes hus för att skriva kan anses anmärkningsvärt. Att detta besök dessutom utmynnat i en lång självcentrerad text där Lidman knappt nämns är bara grädden på moset.

När Hildén skriver hur han efter ett antal dagar börjar ”uppleva att nyheterna inte angår mig. Så långt ifrån allt som händer att det inte spelar någon roll.” är det ytterst talande för den position från vilken denna text är skriven. Dels visar dessa meningar på en häpnadsväckande Stockholmscentrism och jag kan personligen försäkra Hildén om att saker och ting händer även på den norrländska landsbygden. Dels tyder det på en okunskap gällande det skeva maktförhållande som existerar mellan Norrland och övriga Sverige. Det är en relation som under lång tid har byggt på systematisk utsugning och kolonisering av Norrland, vilket i sin tur bär en del av skulden till varför de avbefolkade ”hålor” Hildén beskriver ser ut på det sätt de gör idag. Jag begär inte att Hildén ska ge en utförlig redogörelse för det sätt på vilket resurser och kapital successivt flyttats till södra Sverige och vilka förödande effekter detta haft på de norrländska regionerna, men om man nu ämnar skriva ur det utifrånperspektiv Hildén valt att göra kan det vara på sin plats att förhålla sig till denna verklighet.

Om nu personer som ej är bosatta i Norrland nödvändigtvis vill skriva om sina upplevelser av Norrland, så vill jag hellre se texter skrivna av oss som inte lämnar den norrländska glesbygden med känslan av att ha upptäckt en främmande plats och med ett romanmanus på hårddisken. Texter skrivna av oss som återvänder till storstäderna med en känsla av skuld som är svår att formulera, vi som betraktar de fallfärdiga, tomma husen med en sorg som känns i maggropen. Vi som oroar oss över hur våra åldrande släktingar ska klara sig när den sista lanthandeln i byn tvingats stänga igen. Vi som varje dag bär Norrland inom oss, som ser våra berättelser, våra liv och våra platser beskrivas som vore de från en främmande värld i en av Sveriges största tidningar.

Jag skulle vilja berätta för Jack Hildén om mitt Norrland, ett Norrland med verkliga människor där verkliga saker sker, hela tiden. Jag skulle vilja berätta om vad det innebär att växa upp med avskedet redan insprängt i kroppen, på en plats alla väljer att lämna. Om en arbetarklass som fortsätter kämpa på i de avbefolkade orterna, som kämpat i många generationer.

Jag skulle vilja berätta om min farmor som hade talang för handarbete och hade velat bli syslöjdslärarinna, men som växte upp på en plats där drömmarna och möjligheterna inte sträckte sig längre än till den bergiga horisonten. Hon kom att arbeta på fabriken istället, som så många andra i det lilla samhälle där hon bodde. Jag skulle tala om  hennes sönderarbetade lungor, hennes värkande fingrar i ett hårt grepp om hinken med hjortronen vi plockade tillsammans. Hur gyllene bären var i hennes händer. Jag skulle vilja berätta om allt detta för Jack Hildén, men jag är inte säker på att han skulle förstå mig.

Han har ju uppenbarligen svårt att höra vad vi säger.

Linnéa Sjödin studerar litteratur och är medarbetare på Kultwatch.