En 21-årig vit man går in på en gudstjänst i en kyrka i Charleston i South Carolina, USA som traditionellt haft ett afro-amerikanskt klientel och mejar ner nio personer med en pistol som han ska ha fått i födelsedagspresent av sin pappa. Dylann Roof, som mannen heter, greps relativt snabbt efter dådet och olika fakta började rullas upp om en 21-åring som ofta hörts dra rasistiska skämt och som gärna poserat på bild med diverse rasistisk rekvisita såsom den röd-blå “sydstatsflaggan” som för många amerikanska vit makt-anhängare kommit att bli en nostalgisk symbol för Söderns gamla slavsamhälle. Medan dylika makabra detaljer har cirkulerat i media har en del invänt att denna uppmärksamhet bara ger Roof den plattform han vill ha och de bilder som egentligen borde spridas i media är de på offren.
Och det finns nog fog för att tro att Dylann Roof precis som den norska terroristen Anders Behring Breivik vill göra sig själv till en martyr för “den vita rasen”. Sin ideologiska drivkraft har han knappast hymlat med. Enligt ett vittne ska han i samband med dödsskjutningarna sagt till sina offer: “Ni våldtar våra kvinnor”, och när han greps var han inte sen med att deklarera att han ansåg sig föra ett “raskrig”.
Trots detta har Roofs dåd beskrivits som “obegripligt”, vilket signalerar att det skulle vara sprunget ur ett svårt sjukt psyke som inte låter sig penetreras av ideologiska förklaringsmodeller. Precis som i fallet med Breivik spekuleras det betydligt mer om den individuella psykiska (o)hälsan än det brukar göras när gärningspersonen beskrivs som “jihadist”. Medan terrordådet på Charlie Hedbo-redaktionen i Frankrike i vintras nästan omgående beskrevs som just ett terrordåd så använde Dagens Nyheter den slingriga formuleringen “kyrkskjutning” trots att Roofs ideologiska motiv framgick med all önskvärd tydlighet. DN använde även ordet “massmord”, som visserligen kan tyckas vara en mer korrekt beskrivning men som också det döljer den ideologiska dimensionen.
Inte heller FBI ville rubricera dådet som terrorism.
Det finns med andra ord en rasistisk diskurs som gör att brottslingar som uppfattas som muslimer på ett självklart sätt läses som religiöst motiverade terrorister medan vita i mycket högre grad individualiseras och psykologiseras till “störda individer” vars våldsbenägenhet står att finna i en “trasig barndom” snarare än i samhället eller religionen.
Att uppfattas som en individ med ett komplicerat psyke och inte som en del av ett stereotypiserat kollektiv är sålunda ett vithetsprivilegium, men bakom oviljan att beskriva terrorister som Anders Behring Breivik och Roof som företrädare för ideologier finns också en rädsla hos majoritetssamhället för att behöva befatta sig med den egna strukturella rasismen. Det finns nämligen något som gör den vita, rasistiskt motiverade terroristen annorlunda än den jihadistiska terroristen och det är att hen verkar i ett samhälle som är strukturellt rasistiskt. Erkänner majoritetssamhället att personer som Breivik och Roof är ideologiskt motiverade terrorister måste det också konfronteras med möjligheten att de skiljer sig i grad snarare än väsen från en ideologi som redan genomsyrar samhället.
Även om vi kallar vita, rasideologiskt drivna terrorister för terrorister så finns det en risk att de görs till Enskilda Onda Rasister, så monstruösa att varje jämförelse mellan dem och andra företeelser blir omöjlig. Med rasismen förlagd till sådana gestalter som “alla”, kollektivt, kan ta avstånd från behöver majoritetssamhället inte tala om strukturer. Det behöver inte tala om poliser som dödar svarta ungdomar utan att åtalas. Det behöver inte tala om varför vissa barn kan få sina huvuden dunkade mot golvet av ordningsmakten och sedan beskrivas som “farliga” och “kriminella” snarare än som barn vilka i egenskap av just barn borde ha en okränkbar rätt att skyddas från våld från vuxna.
Anna Remmets är litteraturvetare och frilansskribent inom kultur och litteratur.
