Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Allt jag inte minns

Allt jag inte minns

Den här recensionen skrevs den 29 september. 

 

Författaren bor i Berlin. Han har fått vetskap om Samuels öde, om bilolyckan som tog hans liv, om det nu inte var så att Samuel tog sitt eget liv i en bilolycka. Författaren fattar intresse för berättelsen. Och Khemiri litar på läsaren, när han i bokens inledande sidor ger en vag antydan om att intresset för berättelsen om Samuels slutgiltiga öde, springer ur författarens egen förlust av en närstående människa.

Berättelsen om Samuel vecklas ut genom författarens samtal och intervjuer med Samuels närstående och bekanta. Författaren möter grannen, mamman, personalen på Samuels mormors demensboende, bästa vännen Vandad, bästa vännen Pantern, ex-partnern Laide och mormorn, som lider av demens, innan Samuels respektive författarens egna jags perspektiv ges utrymme. Men det finns ingen sanning, alla berättelser är subjektiva.

I korta stycken ger var person sitt personliga minnes bilder av personen som lämnat dem och det dödliga livet på jorden i en eventuellt avsiktlig bilkrasch. Samuel skrivs fram genom vittnesmålen. Genom Vandad, som lämnade kriminaliteten bakom sig när han träffade Samuel och helt gick in i den nya vänskapen (eller omedvetna förälskelsen?) till den tanige killen som jagade erfarenheter och svar på livets existentiella frågor. Genom Laide, vars planer på att endast kortvarigt stanna i Stockholm efter flytten hem från Bryssel förändrades när hon började jobba som kontakttolk och därigenom träffade Samuel. Genom Pantern, den flummiga konstnären som flyttat till Berlin, hon som blev given en fristad hos Samuels familj och som varit hans bästa vän sedan tonåren.

Successivt formuleras var persons subjektiva sanning om en människa som ständigt tycks sökande efter sitt eget veritas. Samuel var rastlös, osäker. Och hans liv, mötet med de olika människorna i det, äger rum i ett samtida Stockholm som i den här boken får vara just den starka karaktär som staden är, med all sin påverkan på människorna som lever i den.

Emellan och omkring de stora evenemangen i boken skildras det nutida, vackra Stockholms vardagliga fulheter. Tjafs och stress över pengar. Inre och mellanmänskliga konflikter som grundar sig i politiska meningsskiljaktigheter, eller kanske framför allt: svårigheten att vara moralisk i en omoralisk samtidsvärld.

Samuel, Pantern och Laides karaktärer är trovärdiga och träffande porträtt av den flytande moderniteten som beskrivs av sociologen Zygmunt Bauman: ”Vi lever trots allt inte först i en förmodern, sedan i en modern och slutligen i en postmodern värld. Alla tre ”världarna” är abstrakta idealiseringar av ömsesidigt oförenliga aspekter av den enda livsprocess som vi alla så gott vi kan försöker göra så sammanhängande som möjligt.”

Allt jag inte minns skildrar det uppluckrade och individualiserade samhällets konsekvenser för dess gemene medborgare. Den individualisering som består av, i Baumans ord: ”En förvandling av människans ”identitet” från något ”givet till en ”uppgift””, för vilket Samuel är ett perfekt exempel på samtidens jagade själ, en människa som i en trasig värld försöker erfara sig hel. Bland människor vilka alla bär på endera ångest, tomhet, eller en alltför lättsam och carpe diem-inspirerad attityd, vars världsbilder och tolkningar skrapar mot varandra. Den skriver tydligt ut det samtida Stockholms allmänna tragedier, mäns våld mot kvinnor, rasismens konsekvenser för rasifierade, arbetarklassens fortsatta kamp. Den skildrar det nutida Stockholm som jag kommer minnas. Och den skildrar kanske framför allt hur svårt det är, mitt bland allt detta, att älska och minnas varandra för dem vi är.

 

Arazo Arif är poet, journalist och medarbetare bakom Kultwatch.

Podcast › Mode
Nyfiken Brun 18: Salem Yohannes

Nyfiken Brun 18: Salem Yohannes

Den här gången är vi nyfikna på statsvetaren, dansaren, skribenten och bara allmänt kloka och grymma Salem Yohannes som turnerar med sin föreläsning (och C-uppsats) Don’t Touch My Hair. Vi pratar så klart en massa om hår – i boken Svart kvinna skriver Salem om ‘Den strama knuten’ – men också en del om Beyoncé, hens radikalare syrra Solange, kulturell apropriering och dans.

Sommarkväll på gården

Novell

Del 1

Det stora golvuret i salongen hade nyss slagit tio. Festligheterna hade, trots den sena timman, ännu inte avtagit. Genom de stora fönstren sken den för dagen döende solen in, förgyllandes väggarna och målningarna, de mörka mahognymöblerna, flammande spelandes i kristallkronornas prismor och reflekterandes från gamla inglasade släktfotografier. Utanför i den ljuva sommarkvällen,  sjöng fåglarna, ledd av en koltrast vid knuten, svalorna skrek där de flög över taket och den starka doften av hägg och syrén fyllde salen via ett öppet fönster genom milda vindar, medan kvällsljuset glänste varmt över åkrarna och de gröna ängarna omkring, och glittrade i det stilla sjövattnet nedanför huvudbyggnaden.

I matsalen rådde uppsluppen stämning. Vid det fullsatta matbordets huvudända, som nu vid den här sena timmen bestod av silverfat med olika kakor, efterrätter och halvtomma vinkaraffer stående på den vita spetsduken, satt släktens oemotsagda överhuvud, gamle herr Engström, och såg försjunken ut. Hans bordgrannar befann sig i livliga diskussioner med varandra och fru Engström hade redan några timmar tidigare dragit sig tillbaka, och han kände sig nu alltmer grubblande, medan frackskjortan började kännas trång i halsen.

Många timmar tidigare hade hela släkten samlats till middag på gården, för att högtidlighålla herr och fru Engströms 40-årsjubileum. En efter en hade deras barn, barnbarn, deras äkta makar och makor, syskon, kusiner  och vänner anlänt genom bil och båt och kysst på kind, skakat hand, kramat, bockat och nigit för dem en efter en, där de stått på en soldränkt storslagen veranda och tagit emot. Hela den dagen och föregående hade deras inhyrda personal sprungit runt i det stora huset och donat, lagat mat, dukat, städat och fört oväsen, allt under fru Engströms vakande ögon. Huset var inrett med utsökta antika möbler, empir, gustavianskt, jugend, gula och gröna mönstrade tapeter, med växter som stod här och var i hörnen, så det var en del att se efter. Doften av matos och blommor fyllde hemmet.

Dagen till ära hade de angivit klädkoden som högtidsdräkt, då herr Engström var en man av den gamla skolan, strängt uppfostrad och danad att ta sig till samhällets topp, för att sedan klamra sig fast där. Vilket var precis vad han hade gjort. Där hade han också träffat sin kära älskade maka nummer  två, Charlotta, som varit avdelningschef under honom.

Vid matbordet så pratades det livligt och fördes diskussioner, tonläget var högt och allt möjligt avhandlades. Det skålades och jublades över obetydliga saker och skrattades och stojades. Några hade slagit sig ner i de stora salongsfåtöljerna med sina glas och skrattade över något gammalt minne. De yngre i sällskapet hade alla funnit varandra nu och de äldre lämnades att göra varandra sällskap. Hans gamla vänner runt honom började prata med varandra, och herr Engström fann plötsligt sig själv sittandes ensam och tyst vid bordsändan.

Han suckade djupt, vred på vinglaset, och det var vid just sådana här tillfällen som han kunde känna viss ånger över vad han gjort, som en liten intensivt skärande känsla i själen. När han var nykter hade han alltid kraftigt avfärdat all sentimentalitet och skuldkänslor över begågna handlingar, som han hade gjort för nationens bästa, och som dessutom skänkt honom två medaljer på sin frack. Åjo, visst kunde han ibland grubbla över det förflutna, men han hade tjänat landet och regeringen troget, och då tar den större meningen vid över personliga reflektioner. Det Sverige han varit med om att skapa var inget han skämdes över.

Till vänster om honom satt hans son från första frun, Gustaf, som varit sin pappas ögonsten,  och tittade surt på sin gamla pappa. Han har väl fått i sig lite för mycket, tänkte herr Engström och tittade bort, ut över sjön. Han brås mycket på sin mor, som han blivit blixtförälskad i som 20-åring och utan större eftertänksamhet gift sig med, men dock fann dem under åren att de var alltför olika; hon hade varit konstärlig och dessutom haft vänstersympatier på allt, och det höll inte till sist. De hade haft sina konflikter genom åren. Hans yngre bror, Konrad, var mycket mer disiplinerad och fokuserad, men hans strikta uppfostran hade skadat deras förhållande, de hade blivit distanserade, och de var mer kollegor än fader och son.

Runt omkring dem sprang även små barnbarn och barnbarnsbarn, flickor i små vita klänningar och pojkar i nedfläckade vita skjortor som skrek och stojade, och gamle herr Engström fångade femåriga barnbarnet Matilda, dotter till Gustaf, som skrattande försökte ta sig ur hans grepp när han satt henne i knät.

-Vad springer en sån här liten gullunge runt för så här sent? sa herr Engström med förställd allvarlig stämma.

-Jag leker bara med de andra, vi letar efter katten, sa Matilda glatt uppjagad och fnissade

Jasååå du, katten, sa herr Engström, ja den är väl någonstans, men sitt med gamle farfar nu en stund och låt honom titta på dig.

Lilla Matilda skrattade som bara ett barn kan och satte sig tillrätta i farfars knä.

Efter en stund hade sorlet och allt prat i rummet fått henne att bli trött, och hon lutade sig mot sin farfar herr Engströms bröst. Hon började leka med hans två medaljer han hade på fracken, och frågade nyfiken;

-Farfar, vad är det här?

-De har jag fått för jag varit duktig, precis som du är när du äter upp din mat och lyssnar på din mamma, hann herr Engström precis säga innan han avbröts av sonen Gustaf, som nu resignerat tittade upp.

-Din farfar är en mördare.

Hela salen tystnade nu och någon satte drickan i halsen.

-Gustaf, lägg ner! utbrast hans bror Konrad, som satt till höger vid bordet med en cigarett.

Den lilla flickan, som inte förstod allvaret i vad som precis höll på att hända, frågade oskyldigt;

-Pappa, vad är en mördare? och herr Engström hann slänga en hatfylld blick på sin son precis som han sa,

-En mördare, Matilda, är en människa som dödar andra människor, och dödar andra små flickor precis som dig.

En dödstystnad infann sig nu i salen, och bara fågelsången utifrån, bubblorna i glasen och vattnets stilla skvalpande hördes utifrån.

-Gustaf, sa herr Engström, vi har pratat om det här. Dra inte upp det nu, inte här. Vi har diskuterat det här. Saken är över.

Matilda tittade storögt på sin farfar som nu med uppriktigt allvarligt sa;

-Gullungen min, det är dags för dig att sova. Med de orden kom hennes mamma, Anna, Gustafs fru, snabbt och tyst och plockade upp henne i sin famn och försvann upp på övervåningen.

Stämningen i matsalen var nu så tät att man kunde skära genom den med kniv. Herr Engströms vänner från militären, en i full uniform, tittade stumt ner i bordet. Konrad tog ett bloss på sin cigarett och lutade sig vant bakåt på stolen, beredd att ta ytterligare ett bråk. En varm bris med tung doft av hägg svepte in i rummet genom de nu öppna fönstrerna, rörde de tunna gardinerna och fortsatte genom kristallkronan vars prismor tyst klirrade.

-Gustaf, min son, sa herr Engström medans han med spelad värdighet försökte hålla minen och skruvade sig på stolen,

-Det där ligger i det förflutna, jag vill inte du drar upp det, inte här, inte nu.

Gustaf satt lutad på högerarmen över bordet och gav sin far en blick fylld med förakt.

-Vi gjorde det för er, för oss, för Matilda, för kommande generationer. Vi byggde upp ett bättre, ett starkare, ett mer patriotiskt samhälle centrerat runt vår nations grundvärden, starkare, mer grundade individer, och ja, det skedde vissa obehagligheter, men de var nödvändiga, annars skulle vi inte sitta här idag. Men, om jag får vara så elak, och nu när vi ända förstört den här middagen, kan jag säga inför våra församlade gäster att du ändå aldrig varit den som förstått dig på politik!

-Åh nej pappa, åh nej pappa, jag förstår nog, sa Gustaf med allvarlig ton.

-Käften på dig Gurre, sa Konrad som nu fimpat sin cigarett i tallriken. Gå upp och lägg dig, och nyktra till för satan! Vi är här för att fira mamma och pappa och det ska du fan inte få förstöra.

Orden agiterade bara Gustaf ännu mer.

-Någon gång måste jag också få säga min mening! skrek Gustaf, nu med gråten i halsen och glans i ögonen.

Herr Engström ställde sig nu upp och sa

-Kära gäster, vänner och bekanta, jag får be er att ursäkta min son Gustaf och mig själv, vi har litet saker att diskutera. Men gå gärna ut i bersån, där finns det ett till bord uppdukat. Var så goda! med ett forcerat leende.

Under tystnad ställde sig de flesta snabbt upp och gick ut. Herr Engström sa åt en stackars inhyrd kypare som stått livrädd i ett hörn under hela händelseförloppet att stänga dörrarna och gå ut och hjälpa gästerna i bersån. När alla fotsteg inne i huset försvunnit slog herr Engström näven i matbordet så besticken och glaset skallrade. Nu satt bara Herr Engström, hans två söner, hans ena dotter, hans två militärvänner och hans yngre bror Axel vid bordet.

-Nu får det vara nog! Nu gör vi slut på det här en gång för alla! Du får inte göra sånt här, Gustaf, jag förbjuder dig! Skämma ut mig inför alla våra ärade gäster! Hur kan du vara så oförskämd?!

-Pappa… sa Gustaf nu lite mer sansat.

-Var ska jag börja?

Herr Engström tittade strängt på sin son.

-Lova vara lugn bara, pappa, inte hetsa upp dig så. Men vi har spelat det här spelet för länge nu, där vi låtsas som inget hänt och vi är fria från skuld. Jag är INNERLIGT TRÖTT på dessa scharader, detta skådespel vi fört, som familj, som människor, trots att drömmarna är med oss om natten och samvetet om dagen! Vi måste kunna tala ut om det här någon gång, som familj!, sa Gustaf upprört.

-Så tala då, sa herr Engström kort.

-Ska vi börja med hur du tillät media att sprida hat och lögner om minoriteter i vårt land, människor, precis som -DU och JAG- som bara ville leva och jobba i fred och frihet, men som du och ditt folk, under täckmantel av yttrandefrihet och demokrati, hetsade emot?! Ni sa ni ville värna demokrati och yttrandefrihet, och uppmanade genom det till förföljelse av folk som NI inte tyckte passade i vårt land! Och hur alla jävla journalister tillsist gick med på den världsbilden, hur de alla sålde sig till er.

Herr Engström tittade vredgat på sin son.

-Jaha Gustaf, så du ska dra upp det där! Äsch! Det är väl för satan inget att förstöra en middag över! Hur ofta samlas vi alla så här, ni, barnen, barnbarnen, släkten?! För historiska anekdoter har du skämt ut mig i mitt eget hus! Röt nu herr Engström högt och samtidigt som han upprepade gånger slog nävarna i bordet i takt med sina ord så det dundrade och ett par vinglas närmast föll omkull så spetsduken framför honom blev blodfärgad.

-Kära bror, besinna dig nu lite! sa Axel, och steg snabbt upp och lade sin hand på herr Engströms högra axel.

-Skäms på dig Gustaf! Dra skam över far din såhär, mitt under det glada firandet. Skäms! sa Axel.

Herr Engström andades tungt och ilsket. Han ställde upp sitt vinglas, hällde det halvfullt och svepte allt i en omgång innan han kort sa:

-Jag ska lära dig vad som hände.

-För all del, sa Gustaf lika kort, gör du det.

Herr Engström suckade och började:

-Du ser, på min tid var Sverige ett annorlunda land. Inget av det  varken du eller Konrad vuxit upp med var som det var när jag var i er ålder. Landet var fyllt med invandrare, utlänningar, som tagit med sig sina sedvänjor, vi skulle ha mångkulturalism etcetera… inget som folket någonsin bett om men eliten var  rädda att trampa ‘gästerna’ på tårna. Detta fick sedan inte ifrågasättas. I samband med detta inleddes också det som kallades eran av politisk korrekthet. Du förstår, Sverige hade runt den tiden format sig en bild av sig själva som godhetens och toleransens högborg, där alla sidor skulle respekteras. Median, med stöd av de politiska eliterna, dikterade för svenska folket var som var acceptabla åsikter eller inte. Först var de försiktiga, men sedan började de inbilla sig att man måste tillåta allt, utan förbihåll. Det var då vi kände att vår tid började komma..

Herr Engström hostade till och fortsatte;

-Man började säga att det var en inskränkning av din nyss nämna yttrandefrihet att förbjuda någon åsikt, så det skedde så att allt blev tillåtet och de var dessutom väldigt stolta över det. Man skulle vara intolerant mot intoleransen löd mottot, och nog var de intoleranta, ja, de tillsist fullkomligt nedgjorde de som försökte gå emot oss. Under mantrat att man ‘måste ta diskussionen’ med oss så fick vi framföra alla våra åsikter med dess grunder öppet och oförhindrat. Sen höll de sig ju på viss distans ett tag men det rådde vi ju bot på… sade herr Engström och lutade sig med något nostalgiskt över sig bak på stolen under det en koltrast satt sig i häggen utanför och påbörjat sin skymningssång.

-Journalisterna var dessutom lydiga, livrädda för att säga fel och bli av med karriär och sina platser i samhället.

Gustaf tittade uppretad på sin pappa.

-Det var en del i vår strategi, och vi utnyttjade media flitigt, vi lyckades ändra samhällsklimatet och de var tvunga att förhålla sig till det. Vi visade att det är inget problem med att kritisera vissa skadliga grupper i samhället, och vi fick dem till slut med oss, inget konstigt. De kunde ändå inte tänka själva, idioterna. De enda som tänkte kritiskt sade vi inskränkte vår yttrandefrihet, och då rök dem. Du ser, på min tid när jag gick in i leken var media väldigt rädda för att klampa i klaveret.

Gustaf tittade äcklad ner i bordet och föll ut i attack mot sin pappa;

-Folk såg inte vad ni höll på med. Ni övertygade alla om att det var er heliga jävla”rätt” att hetsa, att det bara var enkel jävla yttrandefrihet, att de fick tåla det och anpassa sig, och det gjorde de! Och hur folk bara kunde titta på! Varför ingrep folk inte?!

Herr Engström drog lite på munnen.

-Speciellt stockholmare är ganska konformistiska, de anpassar sig. Ingen vågade säga emot, för de ville inte ha bråk, inte konflikt. Vårt folk, som en gång var kända som modiga soldater, fick märkvärdigt svårt att stå upp för saker, konflikträdslan är ett starkt vapen. Det var just med den som vi vände saker till vår fördel. Folk vill bara leva sina små liv…

Det andra då pappa, sa Gustaf och hytte med fingret, det andra då?

-Vilket då? sa herr Engström förställt uttråkad och hällde upp lite mer vin i sitt kristallglas.

-Jag pratar om era operationer, sa Gustaf. När er regering börjat känna sig så mäktiga, och förtryckt människor till den graden att de ville slå tillbaka, och ni skulle visa er starka. När dina jävla vännner efter oroligheterna i förorterna och alla de där demonstrationerna, när de demonstrerade för att de konstant blev trakasserade av dina jävla vänner, skickade in polis och militär! De som dog, alla som skadades, blodet över asfalten.. hur kunde ni? Skarp ammunition…? sa Gustaf uppgivet.

Herr Engström vände sig nu med hela kroppen mot sin son och tittade honom djupt i ögonen och sa;

-Det var nödvändigt. De där människorna kunde man inte diskutera med. Vi var tvugna.

En av herr Engströms militärvänner lade sig i.

-Det stämmer, sade han. Det var bara pöbel. Jag hade själv med dem att göra då, bara bråk och fanstyg, skulle vi låta samhället plågas av dem?

-Jaha, och du tror inte deras beteende berodde på förtryck och förföljelse, “herr överste”? sade Gustaf tillbaka syrligt.

Han tittade tyst tillbaka på Gustaf utan att svara, snäste till och tog en klunk vin.

Gustaf fortsatte;

-Jag minns, hur mycket kritik Sverige fick ta emot till sist, då brotten mot mänskliga rättigheterna i Sverige blev…

Herr Engström avbröt sin upprörde son.

-Mänskliga rättigheter? fnös han.

-Vad är mänskliga rättigheter? Vem definierar det? Är de olika från land till land? Vill du moralisera så varsågod, idealisten ser bara himlen ovan den brända jorden. Du var varken med eller förståndig nog att se vad som behövdes för att rädda landet undan total undergång från globaliseringens förbannelse. Vi var dem som inte kunde sitta och se på medans landet långsamt begick självmord, vad gör vackra principer på dyrbart papper för skillnad då? Kan du berätta det för mig, om du nu vet så mycket?

-Människoliv är heligt, sa Gustaf tillbaka kort. Det går inte att diskutera om.

-Se, filosofen har talat, idealisten har talat! sa Konrad föraktfullt.

Han hade hela tiden suttit och smålett åt sin upprörda bror åmsom tittat på sin telefon. Han hade drillats i partiets ungdomsförbund och var väl härdad.

-Du tar väl det där lite väl hård, sa han torrt. Visst, blod som flyter är tråkigt men pappa gjorde oss alla en tjänst, varvid han tände en ny cigarett.

-Är det här värt att våra gäster ska stå och trampa i trädgården för? Du tar pappa ifrån dem som värd. Orka med dina diskussioner och ditt snack, vi var alltid schyssta och tolererade det, trots att du betedde dig precis som de vi bekämpar, men att så här mitt i vår middag ställa till med sånt här skit.. ? Fy fan, jag orkar inte mer.

-Folk visade bara de var trötta på mångfald. Så vi skred till verket. That´s it. Dessutom är det historia, när ska du fatta det?

-Ja, under er demonisering av medmänniskor, Konny. Det gillade du va? sa Gustaf som stod upp och blängde på den lugne Konrad på sin stol.

Nu inföll dottern Lovisa i samtalet.

-Pappa gjorde vad han var tvungen, annars skulle landet gått åt helvete, sa hon med allvarlig röst.

-Tyst med dig! väste Gustaf och hon tittade bort.

Konrad suckade trött och vände sig om och såg ut över vattnet, som glimmade i skymningen och bländade honom.

-Pojkar, inte bråka nu, sa herr Engström.

-Du har ändå alltid älskat Konrad mer än mig, sa Gustaf och bröt ut i tårar.

-Ja herregud det här blir ju en fars att förklara för våra gäster, suckade Axel uppgivet.

Herr Engström slog ned näven hårt i bordet.

-Nu är det nog!

(slut på del 1)

Förvirrade pojkar känner efter

Förvirrade pojkar känner efter

I måndags sändes de två första avsnitten av SVTs nya serie Boys. Redan i början av september lyckades en trailer skapa surr om denna serie som ämnar att bredda den mansroll som visas upp i dagens tv-ruta. Armand Mirpour och Adam Pålsson spelar Leo och Victor, två unga stockholmskillar som bara vill skapa musik och hitta kärlek. 

Första avsnittet öppnar med att Victor bestämmer sig för att hoppa av sin civilekonomsutbildning på Handels. Han är trots allt en kreativ person och vill, så som han uttrycker det, bli sig själv. Han flyttar in till Leo så att de ska kunna vakna upp bredvid varandra varje dag, och utan några andra åtaganden satsa till hundra procent på musiken. Förutom Leo då, som är personlig assistent. De sätter direkt igång med att spela in vid Leos blygsamma hemmastudio, men blir snabbt avbrutna av något viktigare – tjejer.

Och tjejer främst, samt lite musik, får ta plats i serien. Här är två killar som inte vet vilka de är och det ska framhävas. Det som följer är en kavalkad av scener där Leo och Victor får visa upp hur känslosamma de är. Beröring och osäkerhet inför att skriva kram eller inte när de skickar sms ska ge bilden av emotionell komplexitet. Victors nervositet under en dejt är så påtaglig att det nästan blir pinsamt, trots att dejten Alice (Nour El-Refai) är inbjudande och skämtsam. Leo blir orolig för att vara för dominant när han har sex med Ellie (Nanna Blondell) och ber om att bli leksamt strypt för att jämna ut det.

Dock lyser problemen med sin frånvaro, två avsnitt in. Victors dejt blir till slut rätt nice, och Leo hamnar i ett mysigt ”efter (nästan) sex”-samtal. Serien har än så länge inte vågat utmana våra boys på riktigt och jag undrar varför jag ska bry mig om vad som händer i deras liv. Seriens skapare Olof Leth tycks vilja säga något om mansrollen i dagens moderna samhälle, men verkar inte veta riktigt veta vad det ”något” är. Kanske är ämnet han tar sig an för stort för ett format på 16 minuter, men i slutändan fastnar jag varken för pojkarna eller deras problem.

Den uppvisade känslosamheten kommer antigen fram i situationer där de är osäkra, eller interagerar med varandra. Leos funderingar kring mansrollen verkar främst bestå av oron att uppfattas som patriarkal. Ytan blir viktigare än handlingen, att vara viktigare än att göra. När han och Ellie (nästan) har sex lyckas han inte självmant förstå att det kan vara bra att fråga vad hon tycker och tänker. Victor lyckas förvånansvärt fort strunta i att Leo inte vill låta en DJ untz:ifiera deras musik. Istället för att prata om det stormar Leo iväg, måttligt arg och rimligt bestämd. Jag förväntar mig nästan ett ”Hug it out, bitch”-aktigt försonande i nästa avsnitt, Entourage style. Känsligheten finns där, men hela tiden är blicken vänd inåt. Den unge Werther hade passat in bra.

En ny serie från SVT som ska tilltala manliga 20-någonting, så som mig själv. Tyvärr känner jag inte igen mig. Varken i Victors avhopp från Handels för att ”bli sig själv”, som verkar sakna både emotionella och praktiska konsekvenser, eller i Leos ängsliga ifrågasättande av den patriarkala manligheten. Icke-sexuella sätt att relatera till kvinnor lyser med sin frånvaro, vilket känns som ett misslyckande för en serie som vill ge nyanserad bild av den moderna mansrollen. Jag funderar själv över manlighet och patriarkala strukturer, men Boys skildrar inte mina funderingar och känns snarast missvisande för hur unga vuxna umgås idag.

Men det är en svår och förvirrande värld där ute i Stockholmsdjungeln. Jag kanske bara inte uppfattar de subtila nyanserna som finns under ytan. Kanske bär serien på visdomar om det moderna livet som vuxen pojke i storstan. Kanske det finns en ironi som går över huvudet på Leo och Victor. Eller så kanske serien dras med samma gamla mansroll, anpassad till dagens sociala klimat. Frågorna är än så länge många och obesvarade. Vad vill Olof Leth säga med Boys? Vad är det han egentligen säger? Hur känner Leo för att tjejer verkar vilja att han bara ska ligga med dem? Och varför blir Victor så arg för att han inte kommer in på F12 utan att vara på listan? Det och mer får vi kanske veta nästa vecka

 

Kevin Thylin är nästan litteraturvetare, journalist och fotograf. Han skapar instagrampoesi och funderar över detta som är Stockholmsexistens.

Foto: Knut Koivisto/SVT

 

Varför är vi romer mest hatade i hela Europa och kanske i världen?

Varför är vi romer mest hatade i hela Europa och kanske i världen?

Jag är trött, ledsen och upprörd över att Europa förväntar sig att varje romsk individ ska ta ansvar för alla 12 miljoner romer i kontinenten. Ska jag förvänta mig att en svensk individ tar ansvar för tio miljoner svenskar? Är det logiskt? Europa har medvetet försatt 12 miljoner romer i utanförskap, varför ska romerna själva ta ansvar för det? Romskt utanförskap är europeiskt utanförskap, romskt lidande är europeiskt lidande. Och romsk kultur är europeisk kultur. Varför är alltid romerna mindre värda?

I hela mitt liv har människor spytt sina fördomar och sin okunskap över mig. De har förväntat sig att jag ska ta ansvar för 12 miljoner människor med romskt ursprung. Antiromism och normaliseringen av hatet mot romer är vansinnigt. Många romska lärare, läkare, poliser, sjuksköterskor och studenter vågar inte berätta om sitt romska ursprung, eftersom de inte kan förutse vilka negativa konsekvenser det kan komma att få. Testa säg att du är rom någon gång och se hur människor kan ändra attityd mot dig och bli fördomsfulla, näst intill onda.

När och var skapade man dagens föreställningar och fördomar om romer? Räknas romernas kamp in i kampen för mänskliga rättigheter? Det är först nu, 2015, som många organisationer har börjat tänka på romernas utsatthet. För att påvisa det rasistiska Europa kan jag dela med mig av att jag, Emir Selimi, är grundare till världens första humanitära organisation för romska barn, ”Save the Roma Children”. Det fanns ingen annan! Jag grundade den första. Hur kommer det sig att andra organisationer inte tar det ansvaret? Hur många gånger har du hört talas om att tillgodose romska barns rättigheter? Tänk dig att det finns romska barn som inte har vatten eller tillräckligt med mat för att göra sig mätta.

När jag gick årskurs ett i Serbien fick jag veta att jag var mindre värd bara för att jag var rom. Mina klasskamrater slog mig, spottade på mig och läraren kunde misshandla mig om jag sa ifrån.
Jag undrade då varför man behandlade romer som man gjorde. I dag undrar jag samma sak.

Romernas historia har dolts från oss, i Europa har romer varit slavar i 500 år. Romerna kom ursprungligen från Indien på 1000-talet och hamnade i Grekland på 1200-talet. Då blev romerna positivt bemötta på grund av alla kryddor, all textil, henna och läkarkonst. Men den positiva bilden vändes snart till en mer negativ sådan. Då började greker för första gången kalla romer för ”xenos” vilket betyder främling. Det utvecklades troligen till tsigenos, tsitgan, cigan, zigoner, zigenare. I Sverige mellan åren 1923-1959 tilläts inte romer att bo mer än tre veckor på samma plats. Mellan 1600- och 1800-talet var det tillåtet att mörda romer i Sverige och få skottpengar.

Jag tröttnade till slut på alla fördomar jag fick ta emot när jag sa att jag har romsk bakgrund. År 2013 startade jag föreningen organisationen Unga Romer för att lyfta förebilder, öka kunskap och visa den verklighet romer lever i. Jag är själv waldorf-bildlärare, PR-konsult, IT-tekniker, digital designer, amatör filmskapare och webmaster. Jag tänkte att det var dags att själv göra något åt fördomarna mot romska befolkningen. Efter ett års kämpande fick jag äran att ta emot 2014 års Raoul Wallenberg-pris. När föreningen organisationen Unga Romer fyllde två år fick vi en personlig inbjudan av statsministern. I dag växer vi över hela Europa för att skapa en gemensam röst för unga romer i kontinenten. Romer ger Europa och världen flamenco, riverdance, ryska dansen och hela balkan musiken! Vad får vi tillbaka? Hat och fördomar! Romer har aldrig krigat och det finns inga romska terrorister. Är det någon som borde få nobel fredspriset så är det den romska folket! För att vi är förebild för hela världen. Jag vill organisera romer att höja rösten för sina mänskliga rättigheter, utan våld och med förståelse. För att rom betyder människa! Vi är alla romer, vi är alla människor!

 

Emir Selimi – Ordförande Unga Romer 

 

ANTITERRORN SOM SKAPAR EN OSÄKRARE VÄRLD

ANTITERRORN SOM SKAPAR EN OSÄKRARE VÄRLD

Fjorton år efter att det som kallades Kriget mot terrorn inleddes, så lever vi i en osäkrare värld. Rashi Musa, Förbundsordförande för Sveriges unga muslimer, riktar kritik mot den föreslagna terrorlagstiftningen.

Idag för fjorton år sedan inledde George W. Bush Operation Enduring Freedom, det vill säga den USA-ledda interventionen i Afghanistan. Detta blev startskottet på det globala kriget mot terrorismen för att göra världen en säkrare plats. Drygt en månad innan stod Bush inför den amerikanska kongressen och ställde ett ultimatum till hela världen. Antingen är ni med oss eller med terroristerna. Påföljden blev att terror besvarades med terror.

Fjorton år senare har vi fler krig, fler militanta grupper och en hel region som står i lågor. Vi har en av de värsta flyktingkatastroferna sedan andra världskriget, en islamofobi som har gjort comeback på den politiska scenen, och muslimerna i väst används som ett slagträ i integrationsdebatten. Kriget som skulle göra oss säkrare har bara gjort oss osäkra.

I takt med Islamiska statens framfart i Syrien och Irak pågår det en intensiv och högljudd diskussion om säkerhetspolitiska åtgärder. Runt 300 personer bedöms ha åkt från Sverige för att ansluta sig till militanta grupper i Syrien eller Irak. Budskapet från vår regering har hittills varit att man ska dels jobba förebyggande men också med repressiva åtgärder. Det har bland annat inneburit att man har tillsatt en samordnare mot våldsbejakande extremism både på nationell och lokal nivå. Men också genom att man nu vill utöka nuvarande antiterrorlagar som ska försvåra och förhindra finansiering och rekrytering av terrorism.

Den terrorlagstiftning som stiftades 2003 av en socialdemokratisk regering, som en konsekvens av terrorattackerna mot World Trade Center, och som sedan utökades 2006 av en borgerlig regering, har visat sig vara ett rättsfiasko. Trots att man påstår att lagstiftningen inte på något sätt är riktad enbart mot muslimer, har nästan samtliga av de 28 kända frihetsberövanden som gjorts med stöd av den lagen varit av muslimer. 12 av de som åtalats i och med dessa gripanden har också varit muslimer. Åklagarkammaren för säkerhetsmål har endast lyckats få till två fällande domar. Lagens ineffektivitet och godtycklighet är något som har kritiserats av Advokatsamfundet och många fler.

Säkerhetspolisen har även gått ut och sagt att man sedan 2010 har förhindrat två terrorbrott i Sverige med hjälp av FRA-lagen. Men enligt riksdagens utredningstjänst som har tittat på hur många personer som dömts i Sverige för terroristbrott sedan 1 januari 2009 – då FRA-lagen trädde i kraft – är svaret lika med noll. Trots att SÄPO påstår att man flertals gånger stoppat en olaglig verksamhet har ingen blivit åtalad eller dömd. Vad det är SÄPO egentligen har förhindrat har aldrig framgått och den frågan har heller inte blivit ställd.

Ett annat fall som visar på terrorlagstiftningens godtycklighet är fallet med den 37-årige svensken som i fjol greps på Londons flygplats Heathrow av brittiska antiterrorstyrkor. Han misstänktes för att ha deltagit i terrorläger och på sin Facebook hade han publicerat bilder på när han poserar med döda kroppar. Han uppgav även själv att han stred i Syrien för al-Nusra-fronten, en del av al-Qaida, som terroriststämplades 2012. Nio månader senare lägger man ner åtalet mot honom. Anledningen var inte på grund av brist på bevisning, utan för att den brittiska regeringen hade försett gruppen som han stred för med logistik under tiden som han var nere i Syrien och krigade. Vilket gjorde det omöjligt för det brittiska rättsväsendet att väcka åtal.

Idag finns det ingen entydig definition på vad terrorism är. Det innebär att varje land tolkar terrorism utifrån sina egna nationella intressen. Det kommer inte bli mer effektivt att lagföra terrormisstänkta med den nya terrorlagstiftningen som presenterades av regeringen. Vad vi istället kommer att få är ännu fler godtyckliga arresteringar på vaga grunder. Dessutom kommer polis och säkerhetspolis ges utökade befogenheter att använda hemliga tvångsmedel och i vissa fall även preventiva tvångsmedel i förhållande till de föreslagna brotten. Regeringen har heller inga som helst förklaringar på hur man ska skydda individers demokratiska fri- och rättigheter i kampen mot terrorn.

Ett av de största problemen med terrorlagstiftningen är idén om att kunna förhindra potentiella terrorister att begå terrordåd genom att kartlägga människors åsikter. En framstående terrorism-expert som har lyft fram problemen med begreppet “radikalisering” är John Horgan, chef för Internationella Centrum för studier av terrorism vid Pennsylvania State University. Han citeras i rapporten A decade lost: Rethinking radicalization and extremism där han säger att en överväldigande majoriteten av människor som håller radikala övertygelser ägnar sig inte åt våld. Och det finns santidigt ökande bevis för att människor som sysslar med terrorism inte nödvändigtvis håller radikala övertygelser.

Betyder det att vi inte ska lagföra personer som har begått kriminella handlingar överhuvudtaget? Inte alls. Det går alltså att dömas för folkrättsbrott idag. Handlingar som bryter mot folkrätten kan bl.a. vara anfall mot civila, tortyr, deltagande i planering, inledning och förandet av anfallskrig och slavarbete. I år nämligen dömde Södertörns tingsrätt en man för att ha begått folkrättsbrott i Syrien.

Den svenska regeringen tar till metoder som distanserar sig från vad som kännetecknar Sverige som en sann demokratisk och liberal rättsstat – utan att för den skull lyckas förhindra terrordåd. Istället tar vi ett jättekliv mot ett Orwellskt samhälle där framförallt unga svenska muslimer riskerar att bli ytterligare misstänkliggjorda i en post 9/11 värld.

 

Rashid Musa
Förbundsordförande för Sveriges unga muslimer

Farnaz Arbabi om pjäsen Vitsvit

Farnaz Arbabi om pjäsen Vitsvit

Farnaz Arbabi är teaterregissör och konstnärlig ledare vid Unga Klara på Stadsteatern i Stockholm gör teater om det aktuella, av det aktuella. I våras satte hon upp pjäsen X om arvet från Sveriges rasistiska och koloniala historia och i förra veckan var det premiär för dramatiseringen av Vitsvit, diktsamlingen av Athena Farrokhzad. I en intervju med Arazo Arif berättar Arbabi för Kultwatch om arbetet bakom pjäsen.

Varför valde du att dramatisera Vitsvit?

Jag fick läsa en tidig version av Athenas bok och blev helt knockad av texten. Den berörde mig på djupet och stannade kvar i mig länge. Tanken att göra teater av den kom direkt, dels för att den brände till i mig så starkt och dels för min spontana känsla kring diktens form var att den faktiskt påminde om dramatik på så sätt att alla strofer är utsagor, citat, repliker.

Att göra teater av en form- och språkmässigt strikt dikt – hur går det till?
Vi har närmat oss texten från flera håll. Dels ett rent fysiskt, hur gör vi kropp av texten, vilka dimensioner kan skådespelarna och regin tillföra? Vi testade att stryka och flytta om vissa delar av dikten, men det visade sig vara omöjligt. Diktens form är en förutsättning för textens styrka.

Vad är pedagogernas uppgift i samband med uppsättningen av pjäsen?
Vi spelar både offentliga föreställningar på kvällstid och skolföreställningar på dagtid för nior i Stockholms län. I samband med skolföreställningarna gör Unga Klara ett stort pedagogiskt projekt, i samarbete med Revolution Poetry. Alla elever som ser Vitsvit på dagtid har även fått en poesi-workshop med pedagogerna där de får utveckla sitt eget skrivande. Efter att de sett föreställningen får de möta pedagogerna igen för ytterligare en workshop. Projektet och föreställningen är helt gratis för de skolor som deltar, och möjliggörs av Stockholms läns landsting som gett oss medel att genomföra det pedagogiska arbetet. Tanken med det pedagogiska projektet är att inspirera niondeklassare till kreativitet och eget skapande.

Vad har varit det bästa i arbetet med uppsättningen av Vitsvit?
Det fantastiska gäng jag fått samarbeta med! Arbetet har varit intimt, nära, personligt och vi har delat erfarenheter med varandra – både inom ensemblen och teamet.

Har du stött på några utmaningar längs vägen?
Det har inte varit lätt att göra teater av poesi, eftersom poesi är en egen konstform och de verktyg skådespelarna och jag som regissör har för att analysera och konkretisera dramatisk text inte alltid varit tillämpbara på den poetiska texten. Vi höll länge på med ilska på scenen, skådespelarna och jag var väldigt arga på väldigt mycket (rasism, vithetsnorm, migrationspolitik) och vi använde oss av diktens ord för att uttrycka det. Men det som hände var att textens styrka försvann i samma ögonblick som vi la på våra stora känslouttryck.

Vilka är dina förväntningar inför premiären och visningarna av pjäsen?
Under repetitionsperioden har vi mött både vuxen och ungdomspublik och responsen har varit över förväntan. Vi på Unga Klara jobbar alltid nära vår publik och Vitsvit har inte varit något undantag från det. Jag tror att den här uppsättningen är en känsloupplevelse: det är starka uttryck i konceptet, scenografi och kostym och texten går in under huden på en. Den unga publik vi samtalat med under arbetets gång har uppskattat verkets ärlighet och rakhet, att vi visar upp våra hjärtan för dom utan att ironisera eller distansera oss. Den vuxna publiken har också varit uppskattande, men kanske reagerat mer på sorgen i uppsättningen. Nu har ju premiären redan varit och den gick fantastiskt bra den också!

Ja, jag träffade faktiskt Athena (Farrokhzad) på tunnelbanan samma kväll när hon var på väg hem från premiären, väldigt glad över hur kvällen utspelat sig. Har hon haft något att säga till om i processen?
Athena har varit med en hel del, mer än vad som kanske är vanligt i en annan teaterprocess. Vi har stor respekt för varandras arbete och hon har gett oss frihet att tolka hennes verk som vi vill, det har varit ett stort förtroende som vi återgäldat genom att bjuda in henne till processen och låta hennes tankar kring vårt arbete vara en del av vår process. Det beror säkert också på att vi känner varandra sedan innan och uppskattar att prata och diskutera kring våra arbeten även när vi inte arbetar ihop. Och för att vi haft en otroligt mysig repetitionsprocess där vi legat på vår röda scenografimatta och pratat om livet, konsten, politiken, språket, våldet, samhället, familjen och oss själva.

Fotot är taget av Sara P Borgström för Unga Klaras pressbilder. Vitsvit spelas upp på Unga Klara och hade premiär 2 oktober. Biljetter finns att köpa här. 

Analys › Politik

När min mormor var en finndjävel

Stellan Beckman om rasifieringen av finländare i Sverige.

Min mormor kom från Kangasniemi i Finland till Sverige tidigt 50-tal. Hon flydde från en kristen sekt som hon och hennes syskon hamnat i. Planen var senare att fortsätta till Kanada men hon stannade kvar i Sverige. Hon hade träffat min morfar.

Något jag minns väldigt väl med min mormor var att hon sällan tolererade skämt om finnar eller Finland. Då förstod jag det inte så mycket, jag hade inte särskilt nära relation till Finland eller finska traditioner. Visst lagade mormor mat från Finland under jul och påsk, och visst hörde jag henne prata finska. Men det var som en främmande värld som gjorde sig påmind då och då. 

Nu, när hon varit borta ur mitt liv i snart fem eller sex år, har jag börjat gräva i svensk historia i syfte att förstå var det var som skapade den som blev min mormor. Jag började med att fråga mamma och morfar. Bland många saker var det dels att på den tiden som min mormor skaffade familj med morfar i Sverige, 50-talet, så var finnar något exotiskt. Arbetskraften som kom från Finland vid den här tiden var inte liten. Och statistik över andelen finnar som bodde i olika svenska städer går lätt att hitta på nätet.

Min mormor fick höra att hon inte skulle lära sina barn finska eftersom de kanske skulle få det svårt med svenskan. Ja, det fanns inte ens undervisning på finska i skolorna vid den här tiden och finska barn fick inte tala finska på skolgården heller. Att finskan fick en högre status blev en verklighet i samband med att sverigefinnar fick en minoritetsstatus i Sverige, tack vare lång och organiserad kamp. 

Att det finska språket sågs som mindre fint, vilket också var en syn finska migranter internaliserat, gjorde att de flesta valde att helt enkelt inte tala finska offentligt. De kände sig även osäkra på det svenska språket och blev kända som ‘tystlåtna’.

Andra stereotyper som kretsade kring finnar var även att de drack mycket sprit, jobbade hårt (och skadade ackorden vilket gjorde svenska arbetare förbannade) och slogs med kniv. Finska män ansågs även vara oerhört potenta, och sågs på så vis som ett hot mot den svenska mannen. 

Det fanns även en tendens att i tidningar välja negativa saker kring finnar, före de positiva, och att använda epitetet ‘finndjävel’. Pressens användning av det begreppet gjorde att finska ambassaden till slut ryckte in för att stoppa bruket. Däremot vet jag inte ifall det gjordes något mot det faktum att finnar ibland kunde nekas att gå på restauranger.

Jag har främst läst om allt detta i Tiden har haft sin gång av Mirjalisa Lukkarinen Kvist och Är Du Finsk Eller? Av Marja Ågren. Ibland har jag varit tvungen att lägga undan dem för att smälta de saker finnar var med om, saker som min mormor förmodligen fick uppleva.

Under tiden finns det fortfarande stereotypiseringar av finnar kvar där ute. Senast var det genomslaget av Partajs parodi av Jarmo från K-rauta reklamen. Ni vet, beställ en finne av det rätta virket, som bygger på just de exotifieringar som kretsat kring finska män. Jarmo är här för att lära svenskar hur vi ska göra, han ska lära svenska män att ligga som riktiga män. En kommentar till de videor med Jarmo som ligger uppe på Youtube klagar på att det hela är en konspiration, menat att skapa bråk mellan svenskar och finnar. Vi är nordiska bröder, anser kommentatorn. Men med tanke på den historia som Sverige och Finland delar på så många plan, och vad min mormor kan ha upplevt vill jag helt enkelt säga nej, det är du som är konspirationen.

I dag ses finnar som väldigt integrerade. Ingen finne talar som mumintrollen, brukar det låta. Men jag själv, och andra finskättlingar jag talat med, vet att det är en grov förenkling. Att den här bilden har vuxit fram kan lika gärna bero på att efter 70-talet så kom det nya migranter från andra delar av världen. Som Marja Ågren visar i sin avhandling ledde det till att finnarna inte blev utsatta för den vardagsrasism de tidigare fått erfara. Istället blev de en del av den svenska vitheten. 

I en tid då vi pratar väldigt mycket om integration, och sällan frågar oss vad integration är, tror jag det är viktigt att ta upp finnarnas historia i Sverige. Den ställer många frågor, tillsammans med samers, romers, tornedalingars och judars historia i Sverige: om Sveriges syn på sig själv som ett tolerant land. Om inte annat visar den det hyckleri som ändå finns bakom den där fasaden.

Bild 2015-10-03 kl. 15.57

KULTURENKÄT MED MI TJIO

KULTURENKÄT MED MI TJIO

Vem är du? 

Mi Tjio, en kvinnlig konstnär född och uppvuxen i Norra Skåne av föräldrar med ursprung i södra Kina.

Vilken var den senaste bok du läste?

The Textile Reader, ed. Jessica Hemmings

Vilken var den senaste film/serie du såg?

Film: Liftarens guide till galaxen

Serie: Cosmos (dokumentär serie)

Hur ser din relation till kultur ut?

Jag är kulturarbetare. Lär ut bild och media till barn på Solna Kulturskola. Arbetar på mitt eget konstnärskap. Arbetar för att förändra kulturscenen i Sverige till att bli mer jämställd (särskilt inom ras och klass).

Varför är kultur viktigt?

Kultur kan öka livskvalitén. Den har kapaciteten att skapa individuell lycka genom kreativitet, skapande och personligt uttryck. Den har kapaciteten att skapa samhällsförändringar (både positiva och negativa) genom visuell utsmyckning eller ifrågasättande av rådande strukturer. Den har kapaciteten att bevara, lämna kvar eller föra vidare historier, spår och känslor för framtiden. Det är därför viktigt att se på kulturen, använda sig av den och rikta den till att uppnå våra mål. Jag anser att ett viktigt mål är att uppnå jämställdhet.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?

Tycker att det överlag att kultur får för lite plats på nyhetssidor. Vad som saknas på de kultursidor som finns är kanske mer diskussion kring vad kultur kan vara och för vem de skrivs.

Vad önskar du av kulturpolitiken?

En bra och jämn fördelning av kapital. Att kultur ska få mer utrymme i samhället. Att kulturen ska nå alla.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?

Öppna upp, eller prata och diskutera om begreppet kultur på det öppna sätt som det egentligen innebär.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?

Kultur har mycket ansvar. Kultur har frihet. Det är en frihet som kan användas på gott och ont. Det är därför viktigt att fundera över bl.a. hur kulturen används, vad man vill uppnå med den och hur och vad som synliggörs i kulturen.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?

En plattform där folk, organisationer eller grupper kan finna varandra och organisera sig för att stötta kulturell utveckling.

Last Famous Words?

…

Mi Tjios verk kan ni hitta en del av på hennes hemsida mitjio.com

Verk › Litteratur
#Blattegirl av Zeinab Abdi

#Blattegirl av Zeinab Abdi

#Blattegirl

Khat i parfymkartonger, Halwa som väger mer än 500 g och Adibas skor du vet sådana från

hemlandet som Amo lyckas sälja fortare än vad Usain Bolt kan springa

Blod, svett o tårar

Du är sötare än Baklawa så din beundrare på busshållplatsen förra veckan

Innan du hann stiga in i de vita rummen

Du är produkten av din mors små henna färgade fingrar och din fars hårda blick

Antagligen vill Erik från din klass rädda dig

Dina tankar ligger bevarade någon annanstans

Du tänker nog på den äckliga klassresan som väntar

På hur du redan övergett den lokala kiosken för Espresso house

Kanske smakar inte de utdaterade varorna nostalgi längre

Idag gungar du fortfarande till den släpiga Hit Em Up med Gud och Womanism i ditt hjärta

Mama sa att visdom inte faller ner från himlen

I silverbrickan med de rödaste rosorna du någonsin betraktat och de allt för många sedlar på Sorayas

förlovningsfest

Finner du den

Du hittar mormor och de långa stegen hon tog mot sin frihet

Du fann mama och hennes första år på marken som var allt annat än välkomnande

Trumman, de ljusa rösten som sjunger på ett annat språk om vackra kvinnor och deras öden

Skratten och en miljon leenden med de glittrande tygen som vajar vid midnatt

Du är allt och inget Ya Habibah

Stjärnorna vakar över dig min kära, följ Siratul Mustaqeem

Vi väntar på dig där himlarna möts

Foto: Zeinab Abdi. Bilden är en av bilderna som Zeinab Abdi ställer ut på Malmö Högskola.

KULTURENKÄT MED ROJDA SEKERSÖZ

KULTURENKÄT MED ROJDA SEKERSÖZ

Vem är du? 
Rojda, filmregissör och poet med många tankar och bra pigment.

Vilken var den senaste bok du läste?
Anarkistiska minnen av Emma Goldman

Vilken var den senaste film/serie du såg?
Flocken av Beata Gårdeler

Hur ser din relation till kultur ut?
Kultur är ju något vi skapar hela tiden, medvetet eller omedvetet. På det sättet är ju allt jag gör i princip kultur. Men om du menar kultur som i konstnärligt uttryck så arbetar jag ju med det. Det är jävligt jobbigt, kul och nödvändigt. Jag tycker att kultur är politiskt underskattat och undervärderat. Jag tycker nog mer om att skapa än att konsumera kultur.

Varför är kultur viktigt?
Den beskriver vår samtid, historia och framtid. Den skapar känslor och tankar hos människor. Den underhåller oss. Framför allt så tycker jag att kultur är viktigt för att det är ett otroligt starkt maktverktyg.

Vad tycker du saknas på kultursidorna idag?
Jag är dålig på att läsa sånt, men överlag tycker jag att diskussioner som förs idag är för individfokuserade.

Vad önskar du av kulturpolitiken?
Alltså kulturpolitiken är ju en del av den politiken vi lever i som samhälle så det är väldigt svårt att önska bara av kulturpolitiken när jag anser att det är en samhällsförändring i stort som behövs. Men en konkret grej är väl anställningsformer som råder för kulturarbetare. Jag i princip tvingas tex. till att vara egen företagare, vilket jag helst skulle slippa. Så någon typ av statlig basinkomst skulle inte skada.

Vad tror du behöver göras för att sänka trösklarna till kulturen?
Det måste vara mycket billigare att konsumera kultur, speciellt på statliga ägda platser. Det måste finnas en större mångfald (klass, etnicitet, kön, sexuell läggning etc.) av människor som tar beslut om hur kulturpengar ska fördelas. Inga fler mångfaldspottar, någon måste ut så att en annan kan komma in, det finns ingen genväg om det är det här samhällssystemet vi vill leva i.

Vad har kulturen för ansvar i samhället?
Att bredda antalet berättelser som berättas, våga påstå någonting och inte använda statliga medel för att ”undersöka” privata angelägenheter. Vi navelskådar för mycket tycker jag. Jag är inte världens mittpunkt. Inte du heller.

Vad hoppas du att Kultwatch som plattform ska bidra till?
Ge utrymme till och skapa nya röster. Jag upplever att tröskeln till att få något publicerat på Kultwatch tex. är lägre än andra sidor. Det ger en energi att fortsätta skriva när man vet att det finns en publik som kan läsa. Ni skulle också kunna ordna nätverksträffar. Tror det finns många möjligheter.

Last Famous Words?
Alla kulturarbetare borde ta sig själva på mindre allvar och sitt arbete på större allvar.

NÄRHET AVGÖR NYHETSVÄRDE?

NÄRHET AVGÖR NYHETSVÄRDE?

I veckan har vi drunknat i nyheter om flyktingkatastrofen. Aktuellt ägnade 31 av 46 minuter av sin kvällssändning åt flyktingkatastrofen (15 september 21.00), frågan toppar Ekots nyhetssändningar och DNs nätupplaga flera dagar i rad. Det rapporteras från Sverige, Syrien, Ungern och Kroatien. Det är av allt att döma en stor nyhet. Men när blev det en stor nyhet? När inbördeskriget som drivit 12,2 miljoner syrier på flykt började? När de allra första rapporterna om civila offer kom? Eller nu, när vi måste trängas med asylsökande på tågstationen, eller när de vägrar kliva av vår lokalbuss? Frågan har inget svar men den tål att tänkas på.

Björn Häger skriver i sin bok Reporter – en grundbok i journalistik, om nyhetsvärdering. Där beskrivs det som en nästintill matematisk formel med faktorer som vikt/viktighet, lättbegriplighet och närhet – den är enkel och i en tilltalande, behaglig punktform. Men vad betyder kriterierna i praktiken, för nyhetsredaktören och journalisten? Hur kommer de vägas mot varandra, hur kommer de tolkas? Vad betyder det för läsaren och i ett vidare perspektiv för samhället, vilka berättelser får berättas och på vilket sätt?

En av faktorerna är närhet. Ju närmare oss en nyhet kommer, desto mer går den upp i värde. En tågolycka i Danmark med dödsoffer i Danmark skapar större rubriker än en tågolycka med fler dödsoffer i Indien – sådan är nyhetsjournalistikens logik. Med närhet menas såväl närhet i tid och rum, som kulturell och känslomässig närhet. Enligt en undersökning som gjorts av institutionen för journalistik, medier och kommunikation på Göteborgs universitet år 2011 var 95% av journalisterna födda i Sverige, mot 81% av befolkningen i stort. 34 % uppger sig ha en arbetarbakgrund, mot 56 % i befolkningen i stort. Journalisten är alltså sannolikt en vit man eller kvinna, uppvuxen i medelklassen. Vilka berättelser kommer dessa journalister känna sig berörda av, vilka upplever de sig vara nära; kulturellt, politiskt, ekonomiskt och religiöst? Hur påverkar det nyhetsrapporteringen och medielandskapet? Hur hade nyhetsrapporteringen sett ut om fler journalister hade en annan bakgrund än etnisk svensk, vilka berättelser hade berättats då?

”Breddad rekrytering”, skulle någon kunna svara då, på frågan om vad som är lösningen på problemet; journalister med andra erfarenheter och ytterligare etnisk, kulturell eller religiös bakgrund kommer berätta andra berättelser. Det är frestande att svara så, att en ökad representation inom journalistkåren skulle resultera i att fler berättelser blev berättade, och självklart bör vi också arbeta för en bättre representation. Risken är dock att det endast är de journalister med en annan bakgrund än etnisk svensk som anpassar sig till de rådande normerna som får möjlighet att komma till tals, och då blir ”mångfalden” endast chimär och bidrar inte till någon verklig förändring.

Det räcker inte med inkvoterade alibin. Jag tror att vi måste skåda inåt, in i oss själva, in i vårt språk. Hur pratar och skriver vi om världen? Vad gör det med oss, att prata om ”invandrare”, om ”flyktingar”? Ylva Brune, journalist och doktor i filosofi diskuterar mediernas roll i strukturell diskriminering i rapporten Medias Vi och Dom (SOU 2006:21). Hon beskriver hur medierna bidrar till skapandet av ett ”vi”/”svenskar”/”det normala” och ”dom”/”invandrare”/”det avvikande” med medfödda, essentiella egenskaper. ”De avvikande” mäts utefter viets måttstock. Avvikelser från detta föreställda ”vi”/”det normala” får genast större nyhetsvärde; ett tydligt exempel på detta är hur det talats om så kallade ”hedersmord”, istället för att prata om ett strukturellt våld, mäns våld mot kvinnor, pratar man om ”hederskulturer” och ger den här typen av nyheter större utrymme. Våldet bor hos ”dom”.

Flyktingarna är inte ”dom”, ingen är ”dom”. Vi är alla ett vi, och vi måste ta ställning till vems berättelser vi vill berätta och med vilket språk. Med journalister med andra bakgrunder erfarenheter som tillåts verka på sina egna villkor skulle våra föreställningar om vad som är kulturell, känslomässig och geografisk närhet förändras, och därmed också nyhetsrapporteringen.

 

 

Milla Leskinen bor för närvarande i Berlin och studerar journalistik. Till vardags läser hon psykologi i Uppsala. Hon tror på att politisk förändring är möjlig genom kultur, och har bland annat varit med och startat en tidskrift, samt arrangerat en feministisk festival för musik och konst. 

VI KAN VARA HAV

Vi lägger oss ner i vatten

Vi antar att det är vatten eftersom vi får svårt att röra oss

Vi sveps

Det är en varning

Vi kränger med armar och ben

får sår

Vi tror att vi kommer över havet

Vi simmar och våra fotsulor famlar

En uppfattning om vad vi ser och vi hör svajar och blir något annat

Fåglarnas skrän, spelande sammet, fläckvist ljus

Vi undrar över fåglarna, de är stora och svarta

Vi förstår förstås att det är mörker

som formats till vingar och kroppar

Vi är rädda för horisonter

Vi är rädda för att slås samman.

Vi är rädda för att himmel hav och land skall smälta samman

Vi är rädda för mörkret

Vi är rädda att vår tyngd skall upphöra

Vi önskar att det är vi som är de fåglarna och att vi spänner våra muskler

Utrymmet är skärpt och de nya fåglarnas vingslag är snabba och reflexartade

Vi är förstora för att själva kunna lyfta

Vi kommer att börja röra oss framåt nu och tillslut kommer våra kroppar att vara så hårt vridna att de ger upp

Inom oss rör sig civilisationer precis som vi rör oss

Vi mjuknar, tar i marken

Asfaltsytan, markbålen

Det är en horisont vidare än att mäta från ett hav till ett annat

Vi söker tillräckligt med markremsa som tar emot

Vi kommer att sträva mot att röra oss igen

Vi kommer att vilja samla oss ytterligare.

 

Charlotte Qvandt bor i i Stockholm. Verksam som poet. Debuterade 2007 med Söka min mors ro. Aktuell med diktsamlingen Vi, Tigerhjärtat (Holmstrand böcker) och i början av 2016 släpps Epikris på Sadura förlag.

Det här är Sverige, snäll gråt när ingen ser

Kulturdebatt

Jenny Nguyen om en värld där vissa liv inte är sörjbara.

Det måste ha varit en fotbollsmatch utan like igår för vrålen från Harrys på Malmö Centralstation ekade med jämna mellanrum genom byggnaden. Ljudet av alkoholpåverkade mansröster färdas långt – mycket längre än ljudet av ett par trötta steg mot betonggolvet.

Bara några meter bort går en pojke med en stor ryggsäck med just de där tysta, trötta stegen. Han tittar på dig. Frågar på engelska om han kan få stanna i Sverige nu. Han låter inte rädd, men i hans blick skymtar någonting du inte kan sätta ordet på. Du ler svagt, mumlar någonting ohörbart och hänvisar honom till Migrationsverket. Det skiljer fyrtio centimeter mellan er, men språket skapar barriärer som hindrar dig från att göra någonting annat än att peka mot ett oklart framtidsöde. Hans sluttande rygg försvinner sakta från ditt synfält.

Utanför Malmö Central, lika långt från Harrys som från pojken, kommer en person cyklandes med flyttlådor inlindade i lager av tejp. Han går fram till volontärer med ett stolt leende. Ni skakar på huvudet. Pekar mot skylten med texten “Inga donationer mottages för tillfället”. Samtalet fortsätter och en förändring sker hos honom. Någonting om otacksamhet sägs, men vid det här laget har er korta uppmärksamhet vänts mot annat håll. Det finns varken tid eller energi att lägga på att vårda individers sårade stoltheter nu.

Några meter bort sitter fyra barn på fem filtar. Filtarna är omsorgsfullt utplacerade på asfalt, som för att be om ursäkt för att det är just hård asfalt de placeras på. Ett av barnen är 4 år och hans korta ben trummar förvånansvärt snabbt mot asfalten. Volontärerna springer efter honom med jämna mellanrum, men varje gång är hans 11-åriga storasyster alltid steget före. Varje gång sveper hennes taniga amar upp honom i ett fast grepp. Det märks att hon har gjort det många gånger förut. Hon håller förstrött i två gosedjur, men sneglar på honom med jämna mellanrum. 11 år.

Ett annat barn går fram till mig och frågar tyst efter toaletten. Jag följer honom dit och väntar utanför. En ordningsvakt frågar mig om det är lugnt ikväll. Jag vet inte vad jag ska svara. Är det lugnt när människor sitter utmattade på bänkar på Malmö Centralstation, istället för att mötas av gränspoliser med taggtråd och pepparspray? Är det lugnt för att vi tar hand om levande människor som klarat resan hit, istället för de som mist livet innan och under vägen hit? Jag rycker på axlarna och går därifrån med pojken.

Jag stöter ihop med barnets pappa och han tackar mig på engelska. Frågar var jag är ifrån och när jag säger att mina föräldrar kom från Vietnam för 23 år sedan tänds en gnista i hans ögon. Han berättar kort om den gången han var i Hanoi för längesedan. I hans ton finns en underliggande nostalgi som skär djupa sår genom luften. Hans gamla liv i ett annat land och en annan tid tycks med ens befinna sig inom räckhåll, trots att vi står på perrongen i ett kallt Malmö. När vi säger hejdå gör jag en töntig high five med pojken och han fnissar förtjust.

Vid midnatt har myndighetsrepresentanterna gått hem för dagen. Kvar finns människor som har flytt från krig och katastrofer, sida vid sida med volontärer som bemannar centralstationen dygnet runt. Dessa hundratals kroppar som håller på att gå sönder i en och samma byggnad är bara en droppe i det hav som går förlorat till ett havererande system. Hur många fler människokroppar kommer att gå sönder innan förändring sker?

Jenny Nguyen är 21 år gammal. Egentligen studerar hon juridik, men vill helst spendera dagarna på att skriva om antirasism och feminism ur olika aspekter. Drömmer om en jämlik värld då dessa ämnen kommer att vara överflödiga, men fortsätter envist till den dagen inträffar. Hon skriver på jennynguyen.se och twittrar under namnet @kevlarsjal__ 
 

 

Tal för en värld bortom Europas murar

Nadja Awad, ordförande för antidiskrimineringsbyrån Örebro Rättighetscenter, anordnade häromdagen tillsammans med Örebro för alla en demonstration mot Europas murar och den inhumana flyktingpolitiken. Här följer hennes tal i sin helhet.

Just nu flyr människor från krig, förtryck, fattigdom, tortyr, och politisk korruption. Fler än någonsin flyr över Medelhavet. Med djup desperation flyr människor över landskap i förfärliga förhållanden för att nå olika delar av Europa. Detta leder även till att en stor del människor dör under den brutala flykten på väg till sin slutdestination, med undernärda barn och gravida kvinnor utan läkarvård.

Europas politiker diskuterar lösningar: flera lagliga vägar in i Europa för att söka asyl. EU:s länder måste ta ansvar för en gemensam human flyktingpolitik. Men mest av allt behövs det politiska lösningar på de konflikter som människor flyr ifrån. Dessa lösningar är jätteviktiga att diskutera om, men om de inte verkställs förblir åtgärdsprogrammen lönlösa.

Vad som vi däremot behöver prata om är anledningen till varför människor i grund och botten tvingas fly och varför dessa människor som flyr blir i sin tur skuldbelagda för att vara välfärdsdödare, potentiella terrorister och dåliga föräldrar, och varför dessa människor i senare tur får hjälp när det är försent. Anledningen är människosyn. Föreställningar vi människor har om varandra. För säger inte det något om oss att vi människor endast reagerade, på riktigt, över flyktingkrisen när denna kris har pågått i flera år, när vi såg en bild på 3 åriga Alan Kurdi:s döda kropp uppspolad på en strand i Turkiet. Jag frågar: varför krävdes det en bild för att väcka våra explosiva reaktioner? Är människan så mekanisk att vi inte kan känna vid andra människors elände och misär om inte vi har det kastat i våra ansikten? Behöver vi en massiv mediaspridning av bilder på döda människors kroppar för att vi ska känna något och för att vi ska reagera samt agera?

Normaliseringsprocessen sker i takt av att vi vittnar främst kroppar, som inte påminner oss om den vanliga européns, bli reducerade till siffror och statistik, till objekt istället för subjekt och slutligen till ett mått för lönsamhet, till att helt enkelt bli avhumaniserade är en anledning till varför människor började reagera så sent. Vi är vana vid att se dessa kroppar uppradade och livlösa, om inte så ser vi dem som problem eller genom profiterande ögon.

Europas flyktingpolitik är en spegling av denna människosyn. En gräns har blivit dragen i sanden och politiker säger att här är vi och där är ni. På ena sidan ser vi materiellt överflöd, mänskliga rättigheter och säkerhet men på andra sidan ser vi krig, svält och fattigdom. Omedelbart kommer icke-européer vilja korsa gränsen. Europas flyktingpolitik satte då upp murar, taggtrådar och poliser. När väl människor har kommit förbi dessa murar, taggtrådar och poliser möter de problematiska lagstiftande akter: Dublinförordningen – enligt den får man som asylsökande inte välja vilket EU- land som ska pröva ens asylsökande. Detta kan komma att innebära att flyktingar som vill ta sig till Sverige istället får asyl i ett annat EU-land och kan tvångsdeporteras till länder där högerextremistiska partier har en framgång. Alltså har inte människor som flyr till Europa lika stor rätt till självbestämmande och när europeiska länder beslutar att hjälpa så ska det vara på deras villkor utan att flyktingar ska få säga till om hur deras framtidssituation ska se ut. Så när väl Europa släpper in människor, får inte ens de diktera sina egna liv. Ifall denna förfärliga människosyn genomsyrar politiken, är det inte heller en tillfällighet att denna människosyn har förts ner till medborgarnivå som bär på denna avhumaniserade synen om flyktingar för vi är en produkt av politiken och politiken genomsyrar alla ekonomiska, politiska, sociala aspekter i våra liv. 

Därför vädjar jag till er att se bortom denna problematiska människosyn Europas flyktingpolitik vill propagera för. Rannsaka människosynen som egentligen önskar för en ökad polarisering i vårt samhälle. En ökad andrefiering där den vanliga europeiska kroppen sätts över den icke-europeiska kroppen och där den icke-europeiska kroppen ser som något främmande, hotfullt, läskigt, och icke-välkommande. Detta när denna kropp egentligen inte skiljer sig alls ifrån alla andra människokroppar om vi avklär kroppen ifrån alla strukturer i samhället som säger att den gör.

Nadja Awad är ordförande för antidiskrimineringsbyrån Örebro Rättighetscenter samt är jag cirkelledare för en separatistisk studiecirkel för personer som blir rasifierade som kallas för Motmakten. Hon anordnade häromdagen tillsammans med Örebro för alla en demonstration mot Europas murar och den inhumana flyktingpolitiken.

Caricaturists often tend towards asshole-hood

I have to admit, I’m not overly fond of caricatures. Never have been. I guess sometimes they manage, just like a good metaphor does, to capture something important about its object that was not as obvious before. The thing that a caricature brings out about the object is usually intended to render it ridiculous. Most things are partly ridiculous, of course, it’s almost never a useless way of viewing a thing. But it becomes particularly useful if the thing, or person, or group,  is in power, is pompous, is revered to an unreasonable extent. It becomes less so, even harmful, if the thing or person, or group, is already despised, disenfranchised, already treated as ridiculous.

The reason why I’m not overly fond of caricatures, or metaphors for that matter, is that they rely on putting emphasis on certain things at the expense of others, and the result, the ”translation”, as it were, depends on whether that serves to correct the received view in order to reflect the actual importance of those things. Caricatures have a history of ridiculing power, and that history is well-rehearsed these days. But they also have a history of serving power. Of dehumanizing people it deems of less importance, which makes these people even easier to disregard, or even to kill.

There is an argument that says that we have freedom of speech in order to protect precisely the sort of statements that we do not like. This is spurious. It may be true that the extent of freedom of speech can be measured by exactly how offensive, vitriolic, hateful, debasing, threatening expressions that it allows, but it hardly seems to be the point of having freedom of speech. Some people will say that freedom is a value in itself. Others, like the more often quoted than read J.S. Mill, say that freedom of speech is an instrumental value, which serves a function. And it can be limited when it fails to serve that value. On this account, we can say that freedom of speech is a matter of costs and benefits. The offensive can occasionally be a benefit, the hateful very rarely is, but we may want to preserve the right to make hateful assertions because the total value of relatively unregulated speech is positive.  The benefits may outweigh the costs. (It should be noted that this analysis could, and, I believe, should, adjust for fairness. If the costs and benefits are unfairly distributed so that the worst off bears the greatest burden, the cost may be unacceptable even if it is outweighed in absolute terms). Hate speech laws tend to draw a line between the offensive (which is allowed) and the hateful (which is not), but some legal scholars and a lot of libertarians believe this distinction fail to track anything of moral importance.

Now. In moral philosophy, the notion of an asshole is quickly turning into a technical notion of considerable use. An asshole is a person that does not infringe on other peoples rights, but does everything he/she can to reap the benefits for him/herself, and nothing to help others. It is the kind of person that uses freedom of speech to say all the worst things he/she is allowed to, and contributes nothing to a productive discussion. The behavior of such people tend to be on the cost side in the cost/benefit analysis of a right. Assholes are on the cost side, and if they become too many, the instrumental value of certain freedoms decreases. At the same time, the fact that we tolerate them (even encourage them in certain contexts) may be a testament to the strength of our society, our resilience. Assholes also serve the considerable function of showing the gaps in our systems.

I’m going somewhere with this. I have not made myself familiar with the works of Charlie Hebdo. I don’t know french, and I’m not sufficiently familiar with the cultural and political context. If I understand things correctly, their tendency has been to make fun (if that is the right word) of power and pompousness in all it’s guises. It certainly is no straightforward instrument of power. But equal treatment does not amount to equal effects, especially when the people and groups treated have different social standings to begin with. Some of their work may render things ridiculous that we all benefit by viewing in that light. Some of it may serve to dehumanize and ridicule people that are already being discriminated against, whose social standing in the context is low. The latter is an unmitigated cost, and it is the work of assholes, in the technical sense described above. Caricaturists will often tend towards asshole-hood. And it is possible that they should, that it is for the good that there are people, and publications, like that. But it would probably be unbearable if we were all like that. And while the extent of free speech may be measured by the worst things it allows, the value of it must be measured by the best things it allows that would otherwise have been banned.

David Brax är praktisk filosof verksam vid Göteborgs Universitet. Han forskar främst om hatbrott.