Sanna Samuelsson har läst det senaste numret av Kritiker – det fjärde numret i översättningsserien med poeter från olika länder i Mellanöstern. I en essä för Kultwatch skriver hon om platsen, poesin, censuren och översättningen.
I #37, senaste numret av tidskriften Kritiker möts poeter från Sverige, Bahrain och Saudiarabien. Rubriken är ”Drömmar är inte förhandlingsbara”. Det är tidskriftens fjärde utbyte och medverkande är Ranwa al-Amasy, Roqaiah A al-Fareed, Huda Almubarak, Wadha Almusajen, Hilda Ismail och Mona Saffar, Sarra Anaya, Helena Boberg, Ida Börjel, Sara Hallström, Balsam Karam och Iman Mohammed
Det är intressant läsning, de befinner sig i en läskigt lyxig lägenhet i Manama, de översätter poesi tillsammans, diskuterar poesi, medan gästarbetarna återvänder från sina tolvtimmarsskift till barackerna de fått bo i, i kvarteren bredvid. Det är ett Bahrain som är ett annat Bahrain, sedan protesterna 2011. Pärlrondellen, som blev en symbol för oppositionen, är riven, raderad, existerar inte längre. De svenska poeterna letar efter den, men den är ju borta. Det kan ses som en symbol för det som också tvingas utelämnas ur poesin från Bahrain men särskilt Saudiarabien. Det som kanske är svårt att översätta till svenskan, tillståndet av naturlig censur, som syriska författaren Yassin al-Haj Saleh beskrev i en intervju i The New Inquiry nyligen, ”den inneboende polisen”: shurti dakhili, ألشرطي الداخلي. Att inte kunna kalla saker vid dessa rätta namn, att behöva använda tricks.
Den bahrainska poeten Hilda Ismail säger i ett samtal i tidskriften att ”Det kan vara både och. Vad tror du själv? Jag läste en dikt om kaffe igår och fick höra att sådant där kan man inte prata högt om. Det är min strategi och ingen kan döma mig. Det är enda sättet för mig att säga allt och ingenting på samma gång.”
Men kanske gör vi alla så, hela tiden. Kanske är det poesins styrka.
Ja jag har sett den, Pärlrondellen innan den blev en symbol, innan den försvann, innan den på samma sätt blev något, men jag har inga bilder därifrån, jag har inga minnen. Jag minns en taxichaufför och ett zoo utanför Manama, zebrorna var stilla i värmen. En struts var lös. Varför skriver jag det här, jo, för jag antar att jag vill på något sätt anknyta till en plats. Jag vill att texten ska vara mindre ensam.
Jag tänker på saudierna som åker till Bahrain för att gå på bio. Hur friheten kanske på något sätt känns närmare då. Men ändå. Poeten och curatorn Ashraf Fayadh som nyligen dömts till dödstraff i Saudiarabien. Han co-curerade 2013 utställningen Rhizoma på Venedig-biennalen. 150 personer har avrättats av staten hittills i år. Det är rekord. Han har 30 dagar på sig att överklaga.
De svenska poeterna översätter texter av varsin bahrainsk eller saudisk poet. Det är inte alldeles helt lätt, de funderar mycket över vad som går förlorat i översättningen. Referenser, känslor, ja, drömmar är inte förhandlingsbara och erfarenheter är inte översättningsbara. Inte ens skiljetecken. Det är så mycket som går förlorat hela tiden.
Huda Almubarak skriver i dikten ”I-phonens designade oskärpa”, översatt av Sarra Anaya.
”4.
otydliga timmar flödar av ljus
min son kommer inte att känna mig
han kommer inte förstå det jag har diktat”
Vi sträcker oss ut mot världen med de ord vi har och det är det. Men vad händer när ett världsspråk som arabiskan ska rymmas i ett så litet språk som svenskan? Det lilla landet Sverige i slutet av väst. Ändå vår egenformulerade tyngd i världen, i egenskap av nästan till exempel Storbritannien. Är vår självbild översättningsbar. Ja, jag vet inte, det är lätt att fastna vid skillnader.
Någon skriver i ett av de gemensamma docs som återkommer i tidskriften: ”har jag rätt att ta mig an en text vars språk jag enbart kan tala och längta till?” Och jag tänker att det finns en ängslighet kring översättningen i tidskriften. En helt rimlig oro, men ändå, är poesin så skör, tänk om den är mycket mer basal än så, en kraftig underström i tillvaron, som finns oavsett.
Wadha Almusajen skriver om det poetiska tillståndet i en mejlväxling med Mona Saffar: ”Det poetiska tillstånden kan uppstå varsomhelst och närsomhelst. Det drabbar alla människor, till och med den som inte talar om poesi dagligen eller sysslar med att läsa och skriva. Människans samtal med någon som är frånvarande är ett poetiskt tillstånd.” Och ja, det är inte lätt att läsa poesi när världen är så fucked up. Min mobil stör mig. Det poetiska tillståndet undslipper oss, förvägras så många. Och jag är medveten om mina egna begränsningar.
Balsam Karam skriver om interpunktionen i arabiskan, om punkterna. Hur hon som sexåring var noggrann med punkterna när hon låtsasskrev i en teckning till sin pappa. Kringlorna och sen många punkter, tjugo säkert. Hennes pappa använde bara tre kanske, men ändå, punkternas tyngd. Och punkterna skapar ibland problem för översättare av poesi från arabiska till svenska. För är det rimligt att behålla de två punkterna.. om de på svenska uppfattas som ett korrfel. Vi har bara en punkt. eller tre punkter… och till och med de tre punkterna är omtvistade i svenskan. Användningen skiljer sig mellan generationerna. Jag minns en chef jag svarade ”Krya på dig…” när jag anmälde mig sjuk. Punkterna framstod som mikroaggressioner. Antydde han att jag egentligen inte var sjuk utan bara låg och åt bakelser i sängen när jag egentligen borde jobba? Antagligen var det så, men jag är fortfarande osäker på om han inte menade något annat med de punkterna som gick mig förbi. Att våra trettio år i åldersskillnad skapade språkförbistringar. Och jag har tagit efter hans ambivalenta interpunktion för psykande effekter vid väl valda tillfällen. Testa att skriva ”kram…” i ett sms till någon…
Punkterna i arabisk poesi kan jämföras med radbrytningar i svensk poesi menar Karam, men samtidigt så översätts alltid en svensk radbrytning till just en radbrytning när översättningen går till arabiska. Men när man översätter tvärtom så faller ofta just de mångfaldiga punkterna bort. Vad går förlorat i den översättningen? Pauserna, vilan, ambivalensen, en längtan, en förväntan? En punkt är osynlig, två är störande i svenskan. Så läser vi texter beroende av hur olika prickar är placerade.
Översättaren Jonathan Morén skriver apropå det, med översättarens rättmätiga plågade tonfall, att det råder en viss interpunktionsanarki i arabiskan. Det kan bli svårt i översättningen tillsvenskan med sitt tydliga förhållande till punkt, kommatecken, frågetecken, utropstecken. Toleransen för ett eget uttryck där är större i arabiskan, menar han. Och när Balsam Karam frågar hur man gör, hur man undviker att missförstå, undviker att göra så att texten slutar nynna, svarar han att man som översättare måste bekanta sig med varje enskild författares stil och användning av skiljetecken innan man översätter. Man kan alltid fråga poeten, men det är inte säkert att den vet exakt. Kanske är det svenskan som bör släppa sin stelbenthet kring punkterna. Som i Helena Bobergs översättning av Hilda Ismails dikt ”Den undflyende”.
”Mina korta diker
förvandlade till snaror
Kommer obönhörligt att snärja dig ..
i poesins drömdunkla landskap!!”
De svenska poeterna diskuterar i återkommande .docs och det är disidentifierade texter, det är tankar, lösa utkast, utkastade bland de andra. Det är intressant, jag kommer på mig själv med att leta efter fränder och fiender bland poeterna. Vilka ställer frågor och vilka bara pratar på? Vem skriver vad? Vad är förutsättningarna för ett utbyte, vem lär sig av vem, kan vi någonsin lära oss något av någon annan när vi bara ser allt genom våra egna rosa dockkalejdoskop?
Som någon skriver i ett av de återkommande doc:sen.
”Efteråt vet jag mer, men också mindre.”
Ja, jaså, jadå, ja men jag tror väl det.
Sanna Samuelsson är journalist och redaktör. Hennes hemsida hittar du här!
