Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Vad är svenskt? Är det att stirra oförstående när en annan bosatt i Sverige inte ohämmat hyllar och sjunger med i Vreeswijk den äldres tolkningar av Carl Michael Bellman? Är det att bälga i sig litervis med mellanmjölk till varje måltid? Är det att hänga utanför idrottshallens kiosk och tjabba? Poeten Freke Räihä frågade några typiska svenskar om vad svenskhet är och om de känner sig nå svenska eller.

Under en middag, med bland andra de engelska poeterna Patience Agbabi och Bernadine Evaristo, i samband med Kristianstad Bokfestival 2015 kom de ansamlade poeterna och arrangören att prata om de muntliga historier som i mycket definierar en kultur; hur många olika historier som ingår i en specifik kultur och, som jag funderade vidare på — också uppgår i en själv när en placerats i en svensk uppväxt; hur många gester och erfarenheter som delas mellan dessa människor. Dessa historier ligger underförstått i exempelvis svenskheten och de omdefinieras med varje ny generation som omtolkar de föregåendes historier genom sina egna erfarenheter. En kultur är rörlig och bunden till den plats där en vuxit upp och under vilka, inte minst ekonomiska, förutsättningar en har tagit del av.

Sverige är sedelärande berättelser om Ragnarök och Heimdals vakande gentemot främmande makter. Sverige är berättelsen om hur Olof Palme blev mördad på öppen gata och hur alla kvinnor jag känt har blivit utsatta för övergrepp. Och alla som inte är heterosexuella, alla som inte föds in i det de ser ut som och vi som inte funkar riktigt på samma sätt som det förväntas av oss. Om hur jag som turist bland medelklassvänner får höra hur de kan få allt de pekar på och som barn mest av allt önskar sig en Rolls Royce när de tar körkort. Sverige är barnets drömmar om makt över sin omgivning. Det kallas neutralitet men är statligt påhejade exporter av redskap för att underblåsa konflikter och med våld och hot om våld behärska andra människor. Om kontroll av medborgarna genom ekonomiska och andra sociala sanktioner. Som att statsmakten egentligen är ett ilsket barn som tjatar. Sverige är rökrutor. Sverige är mat från hela världen stekt och blandad med vispgrädde, salt stress och strösocker. Kaffet är obligatoriskt, annars ses en med oblida ögon. Poeten, översättaren och sjuksköterskan Sohrab Rahimi kommenterar svenskheten i ett brev till mig:

Visst finns det skillnader i kulturer och varje kultur har sin egen subkultur. Om vi antar att livet som invandrare i Sverige är att leva i en subkultur, så kan jag påstå att jag har levt i en sådan sfär, i en sådan miljö. Och det har inte varit mitt val, utan samhället har drivit mig ditåt, till gettot till isoleringen till utkanten. Där skall jag låtsas att jag är glad över att ha fått ett svenskt pass, och jag skall vara glad över att jag har ett svenskt personnummer.

Men det har aldrig hänt under dessa 30 år att någon ens har öppnat sin dörr och bjudit på en kopp kaffe. Där går gränsen. Hit men inte längre. Det finns en osynlig mur mellan vi och dem. Det finns det hela tiden. Det är ingen som säger det men alla tänker på det.

Jag kommer ihåg när jag läste på vårdhögskolan och läraren bad oss att dela upp oss i tre grupper. Vi var trettio studenter och tio utav oss var invandrare. Det blev två grupper med svenskar och en grupp med invandrare. Ingen av svenskarna ville ens ha en invandrare i sin grupp. Senare när jag hade blivit anställd var det samma sak. När jag hade rast tillsammans med en svensk sjuksköterska var det total tystnad. Jag såg när samma person hade rast med en svensk arbetskamrat. Då mal de på. Automatiskt har det blivit så att jag har vägrat ta lunchraster under mina 21 år som sjuksköterska. Det är roligare att jobba än att sitta med svennar som vägrar titta i ens ögon. Hatet strålar från deras anblick.

Därför blev jag inte förvånad när jag häromdagen, hösten 2015, läste i tidningen Metro att Sverigedemokraterna hade stöd hos 25 % av befolkningen. Rasismen i det här landet har djupa rötter. Och naturligtvis vill de inte bli kallade rasister, för de är bara rädda om sitt eget land. Precis som om vi har invaderat och ockuperat det här landet och tvingat dem rätta sig efter våra lagar och regler. I själva verket är det tvärtom. Vi har aldrig fått vara oss själva. Vi har hela tiden tvingats att anpassa oss. Vi har tvingats till assimilering.

Det pratas mycket om integration i riksdag och kommun och radio och teve. Men kan ni bara ge ett exempel på integration? Integration är något ömsesidigt. Svenskarna måste också vilja vara en del av integrationen. Som det är nu verkar inte detta ingå i undervisningen vare sig på högstadie- eller gymnasienivå. Svennar är inte intresserade av att lära sig andra kulturer. De är så stolta över sin egen kultur att de kallar annan kultur för mångkultur. Och så drar de en mur runtomkring sig och stänger in sig där.

Svenskarnas högmod är riktigt skrämmande. Deras syn på andra människor och andra länder är direkt nedsättande. De är de vita herrar som har till uppgift att pocka ner på alla andra, lära dem veta hut och sedan låtsas de att ”vi är solidariska”. Inte i helvete heller. Det där köper jag inte. Om ni är så medmänskliga som ni påstår, börja då med er granne, börja med er klasskamrat, arbetskamrat. Bjud hem dem. Bjud på kaffe och kakor. Sedan kan du komma och tala om frihet och mänskliga rättigheter. Ni säger så för ni har lärt er i skolan att säga så. Men ni tror inte ett dugg på dessa värderingar. Ni vitingar (vikingar) tror er vara världsherrar. Och världsherrar skall inte umgås med de lägre raserna.

Ibland är tanken på en identitet som en del av min skugga. Det där avtrycket kroppen lämnar när ljus faller över det. Något som jag bär runt på, ett fragment som inte alltid syns. Som gör att jag försöker omfamna delar av något jag upplevt men aldrig förstått. Den är sällan bara en enda utan kan liknas vid en korsväg där alla mina erfarenheter, relationer och andra sorters kapital möts och samverkar. Min mamma och hennes föräldrar och syskon hamnade i Sverige, antagligen som arbetskraft. Mormor var från den delen av Karelen som intogs av sovjeterna från Ryssland, morfar från Kemi tror jag — han blev efter ett liv i Sverige aldrig svensk medborgare. Min far är född och uppvuxen i Västerbotten. Mina föräldrar födde mig i Stockholm. Ett slags mellan-, eller ingenmansland mellan mina morföräldrars bostadsort Lund och mina farföräldrars Bureå. Som barn flyttades jag runt mycket. Som längst bodde vi några år i det kosmopolitiska Lund och jag besökte Västerbotten varje sommar. Ofta själv. Rörelse har alltid ingått i mitt varande. Jag tänker att jag inte kan vara ensam om den här erfarenheten, Sverige är ju ett land byggt av invandring och otaliga kulturer sida vid sida. Jag ställer frågan om jag är ensam och får ett flertal svar. Bland annat från Linda Lovecraft, som är handläggare på Högskolan i Borås, poet och långdistanslöpare — hon sätter bättre ord på en gemensam erfarenhet:

Mamma kom från Finland för att sy kläder. Det var sextiotal och den svenska textilindustrin blomstrade: det var bara att välja en stad att åka till så ordnade arbetsgivarna med buss och bostad. Allt var klappat och klart för ett nytt liv i Sverige. Mamma gick på dans och träffade min pappa. Det blev hus och barn och alla var lyckliga — ett tag. Sedan lade fabrikerna ner. Tillverkningen flyttades utomlands, där det var bättre vinstmarginaler. Kvar blev de finska sömmerskorna med sönderarbetade kroppar som fick skola om sig efter bästa förmåga.

Samtalen vid middagsbordet där hemma fick nu ett annat innehåll. Det var arbetsskador och företagshälsovård, kassakort och kunskapslyft, timanställningar och LAS-dagar. Det var nya jobb och nya arbetsplatser. Det var kommunen och privat. Det var ständigt nya telefonnummer ifall jag ville få tag på mamma. Pappa, däremot, hade alltid samma jobb. Därför behövdes det inte pratas särskilt mycket om det. Jag gick dit ibland på besök. Det var mjuka trägolv, en vänlig receptionist, det var stillsamma korridorer utanför välordnade kontor. Det slog an någonting. Om jag nu ändå skulle bli som mina föräldrar så blev jag hellre som min far.

Så jag vidareutbildade mig. På universitetet läste vi om kolonialismen. Om hur vissa länder tog över andra länder och pådyvlade dem sina egna bruk och seder, vilket orsakade stora sår på de förtryckta ländernas nationella identitetskänsla. Men det stod aldrig något om Finland i historieskrivningen, som att det var enbart av rationella och praktiska skäl som Finland hade tillhört Sverige en gång i tiden. Trots allt har vi samma alfabet och mumintroll, och alla vet att Finlands sak är vår. Och alla de där sömmarskorna kom ju hit av fri vilja.

Ju längre tid det passerar mellan inlärning och nutid desto mer integrerade blir dessa kunskaper och allt svårare att tänka kring. För mig är Sverige skog och kalhyggen, långa resor längs motor- och landsvägar belagda med asfalt och upplysta med gula lampor. Det skulle lika gärna vara någon helt annanstans. Sverige är ett ständigt vemod, berättelser om krig och flykt och svält. Om maktens inte särskilt förvånande övergrepp — den kvarlämnade rasbiologin, antropologernas utställningar av stulna kroppar, krigsbyten som konst vilka uppvisas som ett svenskt arv. Kor som betar. Ödsliga parkeringar och rötter som en ständigt snavar över. Att trilla i lera. Att staten säljer neutralitetens lögn och vapen och konstruktionen av välfärden, som med fattigbarnen är det den som tar minst betalt som får leverera; konkurrensen har visat sig lika otillräcklig som alla andra system. Välfärden fungerar lika bra som kollektivtrafiken men krackelerar när den inte underhålls med framförhållning och tillåts vara till för allas behov.

Nåväl, börjar Maria Garfjell svara på min förfrågan om erfarenheter av svenskhet. Hon försörjer sig som god man, jurist, studievägledare, bildkonstnär, poet, författare, estradör och MC. Hon fortsätter med att berätta om hur hennes mamma, som sjuttonåring, flyttade från Lyngseidet i Nord-Norge till Karesuando efter husmorsskolan, strax efter att hennes tvillingsyster börjat jobba på Grapes Hotell i samma stad, och hur hennes mamma jobbade som servitris tills hon träffade pappan som var lapplandsjägare från en liten by utanför Piteå. Hon fortsätter att beskriva ett Sverige som jag vill minnas att jag hört om i flera andra tappningar:

Karesuando är nog en av de osvenskaste orterna överhuvudtaget. Pappa stationerades först om till Jönköping och sedan till Boden och vi bosatte oss 1975 i Luleå där jag är uppväxt. Då pappa flyttade ut när jag var fyra år är jag uppvuxen med mamma som enda förälder och med hennes norska arv som även innefattar att hon har två syskon vars pappa var tysk soldat under ockupationen.

Vi har en brokig familjehistoria men jag kände mig alltid mer hemma i Lyngseidet än i Luleå, särskilt hos mormor som var mer mamma åt mig när jag var liten än min egen mamma var, hon var för ung för att klara av bördan av ett barn, i ett nytt land och nytt språk och hon stod även nästan helt utan utbildning. Det var skittufft som barn med en utrikesfödd, purung, morsa som inte behärskade språket men som var så vacker att alla karlar dregglade efter henne.

Fick ofta höra vidriga saker från gubbar som att ”sameflickor har fittan på tvären … får vi kolla”, men också saker om mamma. Alla ungar drog svensk-norska skämt när jag var i närheten och gjorde klart att jag inte hörde dit (oavsett om jag var i Sverige eller Norge, fast i Norge gjordes det utan hån och med mer hjärta märkligt nog). Det fanns många lestadianer, tornedalningar, ’finska zigenare’ och andra marginaliserade grupper i Luleå på den tiden men jag var inte riktigt välkommen nånstans och hade få vänner. Blev ofta så att jag hängde med de ingen annan fick umgås med då föräldrarna var missbrukare, kriminella eller på annat sätt utfrysta från samhället och mamma var för ung för att förstå, eller kanske hade hon nog med sitt och såg inte att jag tidigt for rätt illa.

Rahimi kommer med ett anslag som idag är långt från självklart och berättar för mig om hur han kom till Sverige som ”en 24-årig man med posttraumatisk stress från kriget” och trots att denna ofta tog sig uttryck som depression var han dock fast besluten att ”det var här jag ville bygga min framtid”. Han fortsätter: ”Allting gick lättare än jag trodde. Polisen tog emot vänligt. Grund-SFI ordandes med en gång. Bostad (boende på ett hotell) ordnades snart. Sommarjobb fick jag också: på ett äldreboende.” Jag själv minns scener från Malmö Centralstation hösten 2015 — frivilliga som gav upp sin vardag för att hjälpa till. En del slutade sova för att det var ont om tolkar mellan dari och svenska. En författarvän, som också är kock, spenderade otaliga timmar i köket på Kontrapunkt, en plats för mer radikal och direkt medmänsklighet än det övriga offentliga rummet.

Till slut fick staten, vars ansvar det egentligen borde vara, ta över mottagandet och min fru berättar om en vänlig leende polis med en laminerad skylt som visar flyktingar mot tillfälliga kontor ute i hamnen; samtidigt hotas mängder av människor av omplacering till andra platser där de kommer att fängslas och torteras. I början av 2016 införs passkontroller för transport över gränsen mellan Danmark och Sverige. Plötsligt blir det mycket tydligare att gränserna är verkliga. Staterna sluter sig. Nu senast hör jag om två poeter, Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi, som dömts av den iranska staten till vad som i Sverige motsvaras av livstids fängelse och därtill tortyr medelst piskrapp. Deras brott? Att vara konstnärer med hög integritet och vägra följa en våldets statsmakt. Saudiarabien och andra stater följer samma vedervärdiga exempel. Under senare delen av hösten 2015 och vidare in i påföljande år gör den svenska staten ett missberäkning och stramar alltså åt gränserna för att tvinga andra länder i Europa att välkomna flyktingar — precis som att andra stater skulle göra tvärtemot när det självpåtagna världssamvetet också sluter sig. Konsten måste dock även här i Sverige stå i opposition till maktens utövande. Och den måste fortsätta vara sådan hur än det politiska klimatet hårdnar, konsten måste ställa frågor om världen. Rahimi fortsätter:

Det man hör hela tiden är att hela Sverige skall skramla eller att människor blir ombedda att skänka pengar via swish eller sms till Radiohjälpen, för Sverige skall rädda världen. Moder Svea skyltas som alla hungrigas och krigsdrabbades skyddshelgon. I själva verket bidrar svenska företag till miljöförstöring och exploatering av människorna i Asien, Sydamerika och Afrika. Detta kompenserar de delvis genom att vid vissa tidpunkter ta in flyktingar eller skänka pengar till det de kallar tredje världen. Ändå vill 25% av svennarna inte ens att denna lilla hjälp skall finnas. Dessa rasister vill ha ett samhälle där människor med olika färger har olika ID-kort och olika pass. Invandrare skall aldrig ens få lov att ha samma rättigheter inför lagen som en vit inföding. I en sådan subkultur har jag tvingats att andas i 30 år. Inte konstigt att jag nu har drabbats av obotlig astma och kronisk lunginflammation.

För mig har det andra svenska alltid varit det som alla andra håller på med. Som att jag inte skulle vara en del av den självförnekande, postkoloniala och patriarkala struktur som jag försöker motarbeta. Det enda som egentligen berör mig och som kan kallas svenskt är den folkmusik som spelas — i dur och moll; medelst fiol, dragspel eller nyckelharpa. Det finska. Musiken och språket, bastun och maten — det är det jag bär med mig, det är det som synts. Jag fick aldrig med mig finskan hemifrån eftersom min mamma ansåg att jag med två språk skulle ha svårare att vara svensk. Det var så jargongen gick på 70- och 80-talet kanske. Även om hon och syskonen kunde svenska, Finland har ju en delsvensk historia av ockupation och invandring, så minns jag en muntlig berättelse om hur de på svenska utpekades i skolan: det sades att de inte skulle utpekas. Lovecraft förstärker i sin tur just detta med språket:

Men bara för att man flyttar bortanför nationens gränser betyder det inte att själen automatiskt gör samma resa. En av mammas landsmaninnor lärde sig aldrig svenska. Det behövdes väl inte när det ändå fanns finska sidor i tidningen, Sisuradio och Moi Mukkulat, och sedermera finskspråkiga ålderdomshem. Mamma å sin sida lät finskan förfalla, försvenskade sig både i arbetslivet och privat, och förpassade det kulturella arvet till memma på påsk och kålrotslåda på jul. Effekten blev kanske inte den avsedda, men mycket effektiv; de långkokta fattigmansrätterna stod mestadels orörda i sina ugnsformar, som tysta, anklagande utropstecken bland det svenska överflödet jag hade fötts in i. Jag skämdes både för att jag inte åt och för att jag inte förstod.

Rahimi kan i sin tur, i ljuset av ett globaliserat medieutbud, ha tät kontakt med de delar av landet han vill behålla men också, i någon mån, med det han lämnat för att överleva. Kanske är detta att söka sig tillbaka lika mycket ett sätt att överleva som att lämna det?

Visst kan jag känna mig kluven när jag skriver på svenska och ändå blir jag ratad av det svenska samhället som en enstöring som förgäves försöker likna de vita genom att försöka vara duktig och till slut sitter jag där i min soffa i vardagsrummet gloende på teve eller sittande på köksbänken skrivande på ett trasigt papper. Tänk dig ett barn som vill amma och en moder som hela tiden sparkar i munnen på barnet. Så känner jag mig. Jag är Sveriges oälskade barn som hanterar mitt kulturella arv genom att ständigt följa nyheterna via iransk radio, teve och tidningar. Jag har också en hel del telefonkontakt med Iran. Jag skriver i iranska tidningar. Jag publicerar böcker i Iran. Lyckligtvis är jag mer en världsmedborgare än en svensk medborgare.

Liknande erfarenheter gestaltas i Expressens podcast 60 minuter där Theodor Kallifatides menar att gemenskap sker i språket. Men jag tänker att det även inom ett språks ramar går att finna gemenskap. Som möjligen kan tillskrivas sociolekter, alltså ett utarbetat språkbruk inom en mindre grupp där fackspråk och ett konsensus kring hur olika talade och skriftliga genrer bör uttryckas för att vara en accepterad del av gemenskapen. Språket splittrar lika mycket som det för oss samman.

Jag frågar mig ofta vad som egentligen är utmärkande för svenskarna, vad i mig själv som bär spår av Sverige, vad som bär spår av Finland. Hur stor del av det globaliserade samhället som påverkat mig, varför jag känner mig lika främmande vars jag än tar mig.

De sätt på vilket svenskarna firar de roterande årstiderna: majbål, midsommarafton, kräftskivor och andra skördefester, midvinter (jul) och nyårsafton förkommer i olika tappningar inom flertalet västerländska kulturer som levt nära jordbruket och fisket. Liknande årstids- och andra skifteshögtider firas överallt, de platsspecifika omständigheterna lägger grund för kulturerna. Handlar firandets särprägel mest om variationer? Även den traditionella fikan har sina motsvarigheter. Vetebröd och kaffe kan på sina håll motsvaras av en macka och en öl eller te och småkakor i sina oändliga former. Filterkaffe och baklava torde vara en strålande kombination, liksom hummus med lingonsylt och finskt efterugnsbröd.

I tidningen Författaren (nr. 3, 2015) jämför Isabelle Ståhl känslan av den svenska småstaden, i hennes fall Ängelholm, med att långsamt dränkas i mjölk. Och ingenstans har jag äcklats så av det eviga mjölkbäljandet som det som tycks ingå helt reflekterat i den svenska kulturen. Att mjölka djur på deras späddjursmjölk på mer eller mindre industriell nivå och mata oss själva med det är å andra sidan inget isolerat fenomen — samma förhållande till djurodling genomsyrar så många mänskliga samhällen. Människa och djur, allt omgivande, görs av maktfullkomligheten hos makten till verktyg för självförhärligande.

Rahimi menar att han visserligen tycker att svenskan är världens vackraste språk, att han brinner för det — Sohrab Rahimi har gett ut ett antal böcker även på svenska och även varit delaktig i översättandet av en mängd poeter till det svenska språket — men att han egentligen inte vet vad det är som är svenskt och aldrig har aldrig känt sig sådan. ”Jag ser inte heller något behov av att vara svensk”, säger han och gestaltar tydligt en genomgående dubbelhet: ingen tydlig, enhetlig bild av svenskhet finns men inte många skulle medvetet vilja erkänna den om de såg den hos sig själva. Svenskheten är något som händer andra. Som sker i Stockholms innerstad och i bilpendlingen till förorten där skolorna är groteska avbilder av de fördomar vi försöker glömma.

Att återbesöka eller besöka den andra ytan som är en del av ens ursprung, den som den tredje generationen troligen inte alls kommer att ha en särskilt tydlig relation till, var för mig inget som lagt sig i minnet annat än som en sekund där jag inget förstod och skogarna var som svenska skogar — alla visste vem jag var men jag kände ingen, kände inget. Lovecraft beskriver det som mitt minne väckt till liv, om jag nu haft något:

Ibland skulle möderneslandet besökas. Hos otaliga släktingar smattrade rösterna som kulsprutor och slet sönder luften ovanför mitt huvud. Jag frågade pappa varför de var så arga. ”De pratar bara vanligt”, sa pappa glatt och kastade sig in i samtalet efter bästa förmåga. I väntan på att dagarna skulle gå studerade jag timmerstockar som yxats till hastigt och hjärtlöst, sju sorters skuldpåförande kakor, struma i strupar, ekon från berättelser om blodtörstiga björnar i skogen och hjortronmyrar man drunknade i. Isoleringens klump växte i magen. Sedan åkte vi hem, på trasiga vägar genom myggtäta samhällen med bristande infrastruktur.

Att mamma sa att alla i Finland läser svenska i skolan gjorde det ännu tydligare att det inte fanns någon plats för mig där. I Finland var det jag som var avvikelsen. På sätt och vis kan man se det som ett politiskt genidrag, att de få gånger jag blev tilltalad var på finska och förväntades förstå. Det var som att jag fick klä skott för mammas svek mot ätten, eller som ett slags kollektiv bestraffning för svenskan som de hade lärt sig mot sin vilja. Sverige å sin sida hade gjort bedömningen att det inte behövdes kommuniceras med Finland, så det var inte aktuellt med hemspråksundervisning.

Av förklarliga skäl blev det därför inte särskilt mycket sagt på släktträffarna, för min del. Ett kort tag bedrev jag privatstudier på egen hand. Jag analyserade klisterlappar på element som ej får övertäckas, dissekerade prosodi och problematiserade stereotyper, men gav upp ganska snart. Språket var så vasst och spetsigt att jag ständigt skar mig på konsonanterna och stack mig på vokalerna. Det var dessutom något uppfordrande och förebrående över finskan, som att allt var hårt och kallt, och som något andra bara talade i slutna sällskap.

Så jag läste andra språk istället. Jag behövde ord som kunde bära mig och inte behövde värja mig mot. Engelskan forsade ut ur radio, teve, böcker och internet, så jag vände blicken allt mer västerut, mot människor och länder som kunde ta upp mig i ett sammanhang. Mot slutet av utbildningen började jag projektera det här med jobb, bostad, tandvård och giftermål utomlands. Men så mindes jag mitt nittiotal: mamma vid köksbordet med korsord som inte går ut. Kassakort som skulle fyllas i. Blanketter som ska skickas in. Pappa som förklarar myndighetsbeslut. Obegripligheten i det nya landets lagar. Tabeller över kasus. Kompisar som frågar varför mamma pratar konstigt. Aldrig riktigt passa in. Skulle jag frivilligt byta ett utanförskap mot ett annat? Nej, då ville jag hellre vara svensk. För uppenbart kan man tappa en nationell identitet, men det är inte lika lätt att skaffa sig en ny.

Likadant menar Garfjell att det fanns en skiljelinje mellan henne och de andra:

Mamma hade massiva språkproblem men hon fick efter en kort tid AMU-utbildning ändå jobb på Försäkringskassans telefonväxel och riktigt bra vänner. Hon jobbar som handläggare på Försäkringskassan än idag och får inte sällan Dagens ros i lokaltidningen, hon är topp, jag är stolt över henne nu.

Själv avancerade jag snabbt i skolans alla ämnen men framför allt i sport och fick börja spela med killarna som trots råheten och att jag var tjej ändå accepterade mig lite mer än tjejerna. Min bästa vän var en grannkille från Polen som var två år äldre och också utanför. Tillsammans spöade vi som barn på alla dumma. Språket blev snabbt mitt vapen då jag skämdes för morsan och hennes oförmåga att lära sig svenska; hon har idag nästan tappat norskan när hon talar och skriver fortfarande rätt taskig svenska — hon har nog aldrig brytt sig.

Om det skulle ges ett exempel på lulemål var jag ’the it-girl’. Gjorde som många invandrarungar, överkompenserade allt. Söp, slogs och knullade samtidigt som jag var bäst i klassen och skolan på allt. Skolkade jämt och höll på att tappa fotfästet i åttan innan ’det coola gänget’ klev in och räddade mig och jag blev en av dem — skitskumt! Fortsatte skolka men fokuserade och gick ut med toppbetyg samtidigt som jag var FA-ledare i nian, fick röka i lärarnas rökrum, satt i elevrådets styrelse och hade frisedel till allt. Lärarna och studierektorn som sett min kamp — jag gick i samma skola i nio år — blev som min familj mot slutet och jag har fortfarande kontakt med min gamla studierektor idag, hon räddade nog mitt liv i en turbulent tid av våld, droger och självmordsplaner. Våldet förekom även hemma, jag och mamma har alltid haft en komplicerad men kärleksfull relation.

Det fanns i Luleå klara subkulturer där svenskungarna från stan eller de finare villaområdena var lite för fina för att vilja umgås med oss. Mamma däremot hade en kuslig förmåga att hamna mellan lakanen med de viktigaste männen i staden, regionen och senare hela Sverige… en träffsäkerhet som jag skulle upptäcka går i arv.

Även Rahimi ger en liknande bild av hur den strukturella segregationen gestaltar sig på individnivå — hur den internaliseras och han ser på sin son och tänker att barnet känner sig hemma men: ”även där märker jag att han inte har några svenska vänner. Det blir invandrarbarn som umgås med invandrarbarn.”

Och vad händer i ett land när stora delar av dess befolkning förflyttar sig, som när den välutbildade medelklassen i Syrien flyr till västra Europa — för att svårligen kunna erbjudas arbete inom sitt fält. En veterinär måste med dagens lagstiftning skola sig ytterligare fyra år för att kunna vara verksam som just veterinär i Sverige. Vad sker när alla dissidenter tvingas skriva utifrån ett annat lands gränser? Hade jag slutat skriva om de svenska förhållandena om jag flydde härifrån till ett socialistiskt land på den sydamerikanska kontinenten? Ja. Men min kärlek till Sverige är inte besvarad eller särskilt framstående. Jag känner mig inte hemma här — jag är alltför drabbad av en globalisering för att inte känna igen mig i något vars jag än hamnar. Solhatten tar jag ju med mig. Och spegelbilden. Lovecraft har, precis som jag, stannat i Sverige trots att identifikationen med landet haltar:

Jag stannade alltså i Sverige, först i brist på annat och sedermera som ett aktivt val. Men vägen dit har kantats av den längtan som alla de där sömmerskorna hade för snart femtio år sedan. Det måste ha varit en bomb som briserade i norra Finland och skakade landet i grunden när så många valde att flytta därifrån samtidigt. Plötsligt synliggjordes framtiden som landet inte kunde ge sina medborgare. Tänk, att det som inte fanns plötsligt blev det som märktes mest.

Men efterdyningarna begränsades inte vid landsgränsen i tid och rum. Jag drabbas av dem fortfarande. Det är som ett slukhål jag försöker klättra upp ur med tänder och klor; en skärmvägg som ställer sig mellan jaget och självet; ett tomt förhörsrum där man frågar och frågar utan att få svar, som om det är jag som ska stå till svars för något, fast jag vet inte vad.

Det pratas så mycket om kulturer som krockar, men desto mindre om identiteter som glider isär. För om man tappar taget om den ena får den andra automatiskt övertaget. Det handlar inte om kulturell suveränitet per se, utan om frånvaron av en förväntad konflikt; det, som hade kunnat vara en oerhörd tillgång. I retrospektiv kan jag ibland ångra att jag tolkade Finlands otillgänglighet som ett avvisande istället för att leta noggrannare efter dess ingång. Samtidigt kan omöjligen allt vi inte talade om enbart tillskrivas kulturella särdrag. Eller så är det precis vad det kan. Det är hur som helst inget som syns på mig om man inte tittar noga. Men de röda tonerna i mitt hår sägs komma från min mormor. Och Finland sägs vara det enda land som efter kriget betalade hela sin statsskuld.

Är svensken tyst av sig? Även finnländaren sägs vara så. Varför sägs de vara introverta? Reserverade? Har du någonsin mött en tillbakadragen svensk? Upptagna med sitt flit, sitt protestantiska livspussel med arbete och att räcka till i små isolerade familjer möjligen. Alla vill ha sitt eget rum, sina egna saker. Välfärden gör dem giriga. Och uppfyllda av sin känsla för plikt, likt en rädsla, följer de reglementen och står i kö för att bli serverade.

I Sverige säger vi du till varandra, använder förnamnet även i ganska formella sammanhang. Det är en tanke om alla människors lika värde. Jag är enligt den tanken en lika bra människa som en kollega till mig som skulle kunna tituleras herr doktor professor och har ett arbete som försörjer honom. Att endast vara sitt eget sammanhang gör annars märkliga saker med ens självkänsla. Det är som att en som person definieras inte av det som en är utan vad en gör. Som bäst har jag under mitt trettiosjuåriga liv försörjt mig medelst lån jag aldrig kommer att kunna betala tillbaka. Jag trodde jag kunde vara en saga om lycka, men i slutändan hatar jag ändå allt jag definieras som. Även Garfjell värjer sig i viss mån mot att, trots att det är oundvikligt, identifieras utifrån:

Jag kommer aldrig att känna mig som svensk. Då de inte ville ha mig när jag behövde dem gör jag en Groucho Marx på dem nu när de nästan bönar och ber om det. Det finns ett klart agg mot svenskheten hos mig som har att göra med den tröghet, träighet och trångsynthet många svenskar har. Kan inte relatera till dem och blir lite av en ’rebel without a cause’ här, även mot mig själv på ett destruktivt sätt.

Under de tolv år jag bodde i Tyskland har jag inte för en sekund känt att jag inte var välkommen, tvärtom. För mig som reser och flyttar runt så mycket har det blivit en självklarhet att världen är mitt hem och att jag bor just i Sverige igen visar upp den otroliga envishet jag har. Jag ger inte upp förrän Sverige ligger på rygg, accepterar mig som jag är och låter mig klia det på magen. För morrar det och försöker tvinga mig till underkastelse så slutar det alltid på samma sätt, och hittills är det inte jag som förlorat de striderna.

Jag tycker allt snack om integration är just det, snack. Vi är olika oavsett var vi kommer ifrån och Sverige skulle må mycket bättre av att stärka människor i sina egenarter så de kan förfina dem istället för att med våld försöka fila bort dem och göra svenskheten till en grå homogen massa. Vem vill vara som alla andra? Ingen. Mer individualism. Mer mod. Mer frihet. Mer kärlek. Mindre rädsla. Den som är sig själv fullt ut är aldrig rädd för ’de andra’. Gruppmentaliteten som finns här, och som jag tack vare mitt utanförskap som barn aldrig fastnade i, är farlig. Vi måste bli bättre på att acceptera varandras egenarter. Klart är att mamma under åren blivit svensk och att jag är adopterad av Tyskland, men hemma är vi båda fortfarande i Lyngseidet.

Det slår mig hur stor del av det på 70- och 80-talet framlyfta individuella oberoendet — som efterkrigstidens välfärd och som den därmed påföljande högervridningen av den offentliga diskursen initierat — har gjort oss som vuxit upp i det också främmande för gemenskap och den tanke av solidaritet som byggt det samhälle som gjort oberoendet möjligt. Sverige fick det så bekvämt att det inte längre fanns något incitament för att sträva mot ett bättre samhälle. Och ändå, eller på grund av det, härskar en allt större, växande, hierarki. Rahimi drar paralleller mellan det inrutade och allt mer nedmonterade välfärdssamhället Sverige och livet här som underställt en militär disciplin. Ett liv besatt av hierarkier, där en klumpas ihop till en identitet, en grupp, en grupp i gruppen:

Det var inte särskilt svårt att anpassa sig till det svenska systemet. Jag hade gjort militärtjänsten i Iran innan jag kom hit, så jag var van vid det här militära torra byråkratiska system som är berett att döda varenda gnista av glädje och entusiasm.

För mig var Sverige en stor militärbas, där människorna kontrollerades och bestraffades. Jag hade bott i en liknande regim i Iran så det var inte särskilt svårt att stå ut med detta nya modernare system av slaveri och förtryck. Det har hela tiden låtit som ett krav på att jag skall tacksam för att jag har blivit emottagen i det här landet. Jag tycker jag har tackat tillräckligt. Men det har aldrig hänt att Sverige har tackat mig för att jag har valt att bo här.

Jag har jobbat och betalat skatt. Jag har varit kulturellt och politiskt engagerad i samhällsfrågor. Jag har bidragit till det här samhället med det ena och det andra. Ändå får jag dagligen frågan varför jag kommit hit och om jag är tacksam som fått lov att komma hit. Dagligen blir jag påmind om min hudfärg, min religion, min ras, min kultur, mitt språk, trots att jag jobbar på ett svensk arbetsplats och bara pratar svenska hela dagarna och skriver på svenska varje dag. Samhället vill inte acceptera olikheterna. Samhället vill ändra på dig och förgöra dig, smälta samman dig med normen. Så länge du inte ingår i normen, är du onormal, en outsider.

Är det så att de som känner sig hemma inte talar om det? Är det känslan av att inte vara med som sätter fart på det tänkande som kräver uttryck? I slutändan är det som att vi alla försöker hitta en plats där vi är välkomna, som välkomnar oss, så att vi själva kan ta del av det som erbjuds av andra. Som vi kämpat fram genom åren. En plats med tillhörighet. Någonstans måste det finnas en gemenskap som kan välkomna en i sin helhet. Känner vi fyra gemenskap med varandra? I nästan varenda mening i den här texten finns ett spår av dessa muntliga berättelser som inledde min fundering över nationell tillhörighet, det gör att den kan upplevas som intern — som svensk. Jag ser det, den svenska berättelsen om Sverige. Jag är den. Vi är den.

Är det enbart efter förtjänst och arv som vi kan vara en del av en kultur. Måste allt bygga på meriter. Inte ens när den svenska kulturen kan breddas och är inkluderande får den lysa i någon prakt. Den måste röra på sig. Den måste ständigt förnya sig, växa, för att inte förbli en unken göl. Om en håller sig ájour med världen genom sociala medier och medier med kraftigt vinklade nyheter finns en risk att en blir nedslagen — samma risk finns alltid om en går utanför dörren och talar mot en krympande högerextrem och allt mer desperat rörelse. Samma princip finns hos alla övertygelser i barnaåldern; en tro som kräver ständig bekräftelse. Trots att det finns en tydlig hotbild och få resurser att motverka den kräver deltagandet i ett demokratiskt samtal att konsten, och debatten, att jag inte backar om mina erfarenheter. Detta jag är allas jag. Att bebo ett demokratiskt kollektiv är komplicerat och det måste få vara komplicerat. Och vi måste vara så trygga att vi kan öppna upp oss för en förändring. Vi måste förändra allt, vi måste förändra allt igen.

Freke Räihä,

med Maria Garfjell, Sohrab Rahimi och Linda Lovecraft