Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Intervju › Politik
8-mars enkät med Jens Tzan Choong

8-mars enkät med Jens Tzan Choong

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

På global nivå så är det väl ganska basic grejer; Rätt till skolgång, preventivmedel och abort. Utrota könsstympning & barngifte. Lika lön för lika arbete. Representation i politiken och populärkulturen.

Det jag tycker generellt är problemen i samhället är ju män; Manliga normer, manskultur, manlig identitet. Med det menar jag inte att övriga normer är bättre. Det är bara det att män har så mycket större makt och inflytande så att konsekvenserna av mäns normer(dåliga beteende) får helt galna konsekvenser. Män måste kunna ge varandra tillåtelse att vara fjollor på dagen och macho på kvällen, eller tvärtom, eller bägge samtidigt. Machofjolla! Asså ”frågor” som isåfall syftar till att öppna och spränga ramarna för vad som anses vara manlig. För att få bukt på all the crazyness måste männen skärpa tills sig å sluta upp. Kan tyvärr känna att jag har ganska låga ambitioner med gubbar, snubbar och de flesta män, i min förhoppning på att de ska revolutionera sina perspektiv. Större tro har jag till unga män och barn som fortfarande har öppna sinnen. Så på frågan om viktiga frågor så tänker jag att allt som satsar på att barn å unga får vettiga/rimliga perspektiv.

 

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

Saknar inga. Men alla drunknar.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

Vaddå olika feminismer? Jag är för dåligt påläst och insatt. Finns det olika ismer för att alla människor ska ha lika värde? Jag har gjort det enkelt. Jag vill att alla strukturer, synliga och osynliga, som fängslar människor i förväntningar, som diskriminerar och förtrycker, ska förstöras. Jag kan förstå att som i politiken finns det olika färger, analyser och diskussioner om vad som är bästa/sämsta verktygen. Här lämnar jag företräde till de som historiskt har fått utstå mest skit(hur en nu ska mäta sånt). Ja ni hör ju – Jag vet inte. Nästa fråga.

 

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

Jag såg på tv för länge sen nån som kallade sig feminist men som sa att pojkar å flickor föds med bestämda egenskaper, känslomässiga och fysiska. Att det finns typ Alpha och typ Beta. Idiot. Jag tror absolut att vi föds med genetiska förutsättningar. Jag gissar på att det är 50/50 socialt/genetiskt. Men hur fan ska vi veta? Spelar det roll? Kan ranta om detta länge. Min poäng är att de som hävdar att kvinnor är si och män så, och ser det som Yin och Yang. Som A och B. Fitta, kuk. Och inte som en oändligt komplicerad labyrint av DNA, kemi, möjligheter och kombinationer, val och erfarenheter, trauma och euforier. De feminister som ser på kön som antingen är du en älg eller en sko. De kan dra.

 

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

Vi slipper prata bara om vad vi är oense om. Det är mer vi är ense om och det är att förtrycket främst kommer någon annanstans ifrån.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

Caroline Holgersson, Sabina Sonning, Silvana Imam, DJ Taro, Joss Whedon, Gudrun Schyman,

 

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

“Feminism is the radical notion that women are people.”

 

 

Jens Tzan Choong är kulturproducent och jobbar för närvarande på Radioteatern i P1.

Intervju › Politik

8-mars med Katarina Nitsch

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Våldet mot kvinnors och flickors kroppar. Det är ett våld som tar sig alla former av uttryck: fysiskt, strukturellt, språkligt och känslomässigt. Och kvinnors rätt till sin egen sexualitet.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Att återkommande ställa frågan om vilka kroppar det är som arbetar för vem och för vad. Kampen mot exploateringen av kvinnors och flickors kroppar som tvingas tjäna och upprätthålla en våldsapparat av krig, dominanskultur, heteronormativitet och överkonsumtion behöver artikuleras tydligare och bli starkare.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Den feminism som skapar utrymme, luft och rörelse. Den feminism som gör det möjligt för kroppar att transcendera. Den feminism som tydligt artikulerar hur olika maktordningar samverkar och som därmed vägrar gå med på förenklingar eller att dela upp världen i motsatspar.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– De som fått för sig att bara kvinnor också får bli dominanta patriarker så uppnås jämlikhet. Feminismen handlar om att bryta med dominanskulturen, då fungerar det helt enkelt inte att själv börja utöva samma makt i en annan skepnad.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Feminismen är en kollektiv rörelse och det är de tusentals pågående kamperna som tillsammans synliggör vilka förödande konsekvenser de förtryckande strukturerna har, i alla rum och sammanhang. Kamperna går inte att separera från varandra, de hänger ihop. Det största feministiska förändringsarbetet sker utanför rampljuset. Det ingår i det feministiska tänkandet och görandet att solidarisera sig med varandras kamper.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Oändligt många. De hundratals, tusentals som utövar feminism varje dag: De som går ihop och solidariserar sig och lyfter varandra, alla killjoys som i vardagens olika situationer och sammanhang har modet att benämna sexismen och och rasismen vid sina rätta namn, poeterna och konstnärerna som skapar subversiva språk och bilder. Och alla om skapar feministiska platser för sig själva och därmed också för andra – Kultwatch är ett utmärkt exempel på det!

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– Your silence will not protect you. Audre Lorde.

Intervju › Politik

8-mars enkät med Jasminé Mehho

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Ingen feministisk fråga har väl varit oviktig, men det är inte alltid att jag känner mig inkluderad eller kan ta plats i alla feministiska frågor även om jag hade önskat det.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag tycker dels att det pratas väldigt lite om en feministisk migrationspolitik, speciellt kring både asylsökande och papperslösa hbtq-personer, men också kring äldre kvinnor som har flytt för sina liv.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Intersektionell feminism.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– All typ av vit feminism av uppenbara skäl.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Förhoppningvis skulle en sådan bred front innebära inkludering och förståelse sinsemellan alla feminister för en gemensam kamp!

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Jag inspireras och fastnar för olika feminister hela tiden, och senaste året har jag tänkt mycket på Nina Simone!

Ett feministiskt citat som inspirerar mig: 

– ”Låt ingen trampa på dig, va alltid beredd med en knuten hand”. Jag vill inte romantisera eller uppmana till våld med mitt citat, men min mamma uttryckte de orden till mig när jag var barn efter det att jag blivit retad i skolan någon dag. Om orden inte räckte till, tyckte min mamma att jag skulle visa att jag var beredd att stå på mig.

Intervju › Politik

8-mars enkät med Zahra Bayati

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag tycker inte avsaknaden av vissa feministiska frågor är problemet. Det som dominerat den feministiska kampen sett från min horisont är kampen mot patriarkala strukturer, vilket tvingat den feministiska kampen att reduceras till att bli en reflektion mot dessa strukturer och deras politik i olika områden. Problemet med att bli upptagen av att kämpa mot dominanser är att det i praktiken blir de dominerande makterna som sätter agendan för vårt politiska liv/aktivitet. Att satsa tid på att gång på gång avslöja olika maktordningar tar tid och energi från andra aktiviteter, såsom att sätta upp en agenda och planera skapandet av en bättre värld. Den feministiska kampen behöver bli mångdimensionell och frigöra sig från de binära positioner vilka enligt min erfarenhet fortsätter reproduceras, trots allt tal om intersektionell feminism. Detta innebär att vi måste se över de frågor som fått feministiska utgångspunkter. Är de fortfarande relevanta? Har de en inkluderande ingång som öppnar upp för olika typer av parallellt pågående aktivism och kunskapsproduktion, i olika områden såsom exempelvis klimat, djurrättsfrågor, klass, religion, ras, och etnicitet?

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Jag är inte intresserad av etiketter, ens när folk själva sätter etikett på sig själva eller sin gärning. Det mest intressanta tycker jag är hur människor tolkar och praktiserar sin feminism. Jag är som nämnts ovan intresserad av en feminism som har frigjort sig från binära positioner, en aktivism som inser att det är tid att fundera över hur vi vill ha vår värld och utifrån detta lägga fram en plan, strategier och taktiker där kampen mot olika maktordningar ingår men inte upptar hela programmet.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Den sorts feminism som länge dominerat, där vita medelklasskvinnor satt agendan för feministisk kamp med utgångspunkt i det eurocentriska kunskapssamhället i väst, i vilken man kriminaliserat ickevita män och oförmyndigförklarat ickevita kvinnor. De har länge dominerat den feministiska problemformuleringen och drivit den till etlitism, och likt patriarkala strukturer har de gynnat och privilegierat sina egna anhängare. Denna sorts feminism och dess kunskapsproduktion har dessutom även präglat den ickevita feminismens problemformuleringar och fungerat som inträdesbiljett till den exklusiva feministiska eliten.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Denna fråga utgår implicit ifrån att det finns ett behov av en enad bred feministisk front. Jag undrar vad som menas med “en enad bred feministisk front”?

Om det med ”en bred feministisk front” menas att alla ska rikta sitt fokus mot ett hinder som för stunden totalt blockerat all möjlig utveckling och framskridande, så kan jag gå med på att ett enande kan vara något att sträva efter. Annars ska det i den bästa av världar finnas möjlighet att välja det fokus en är mest motiverad av, utan att exkluderingar uppstår.

Det bör finnas en global kommunikation mellan olika slags kunskapsproduktion och kritiskt tänkande, både inåt inne i rörelserna och utåt mot olika maktordningar. Detta behövs för att utveckla frågeställningar, och därmed strategier och taktiker.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig?

– Det finns miljontals kvinnor och män som i sin vardag driver en feministisk kamp utanför belysta arenor. En som påverkat mig mycket är min mormor, som lärde mig en hel del genom hur hon levde sitt liv som människa och kvinna. Hon var en praktiserande muslimsk kvinna med hijab i Iran, men när jag inte ville bära hijab stödde hon mig; detta samtidigt som hennes egen mor fått kämpa för att få bära hijab i början av förra seklet, något som kvinnor som bär hijab i Europa genomlever i vår tid. Kvinnor och män med min mormors sinne inspirerar mig till att ”göra saker”, vara aktivist med ett öppet sinne för variationer, och på så sätt förhoppningsvis behålla kontakten med verkligheten.

Min mormor  lärde mig för övrigt även att spela schack.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig

– I ett naturprogram hörde jag ett afrikanskt ordspråk som sägs komma från ökengiraffen. Det sa mig mycket om aktivistisk kamp i motvind, så jag skrev ner det och satte upp det på min kyl. Det lyder såhär: ”Att leva i öknen uppfodrar uppfinningsrikedom”. Om vi har det som utgångspunkt när kylan, torkan och motvinden är stark i det politiska klimatet, så blir allting i livet mer lustfyllt, nyfiket och levande fyllt med uppfinningsmöjligheter. Jag är rätt säker på att det är det ökengiraffen försöker säga.

8-mars enkät med Maja Lundgren

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast? 

– Lönerna och arbetsvillkoren inom den offentliga sektorn.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag? 

– Jag skulle gärna se ett brett feministiskt ställningstagande mot ett svenskt närmande till Nato.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med? Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför? 

– Jag har svårt för idealisering av kvinnor. Idén att kvinnor är fredligare, godare, eller mindre prestigefyllda än män. Det synsättet finns som en tendens lite här och där, men kanske särskilt inom särartsfeminismen.

Överhuvudtaget tycker jag att man måste släppa tanken att det finns en kvinnlig erfarenhet. Det är fortfarande så att män betraktas som individer, medan kvinnor ses som ett kollektiv.
Kvinnor kan givetvis välja att enas kring olika frågor, men det borde vara för sent för påståenden om att “kvinnor är si, män är så”.
Jag kan inte säga att jag sympatiserar med en bestämd riktning inom feminismen. Men jag gillar det odogmatiska och lössläppta tänkandet.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front? 

– Det skulle finnas stora fördelar med en bred feministisk front för att uppvärdera traditionellt kvinnliga yrken inom vård, omsorg och skola. Det är en fråga där individuella lösningar står sig slätt. Feminismen kunde som sagt gärna enas mot ett Natointräde också. Men jag tvivlar på att det skulle fungera – många av de allvarligaste frågorna splittrar kvinnor lika mycket som män.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Jag “började” inte som feminist, utan blev det allteftersom. De som inspirerat mig allra mest är nog kvinnliga surrealister, i synnerhet Leonora Carrington. Jag vet inte om Karin Johannisson är feminist i egentlig mening, men hennes böcker, kanske särskilt Den mörka kontinenten, har inspirerat mig. Jag är också väldigt förtjust i urgamla franska feminister, t.ex Marie de Gournay, som skrev l’Egalité des hommes et des femmes (Jämlikhet mellan män och kvinnor) år 1622.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

“People under seventy and over seven are very unreliable if they are not cats”.
Leonora Carrington

8-mars enkät med Lisa Wool-Rim Sjöblom

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Jag tycker att alla frågor som tjänar feminismens grundläggande målsättning är lika viktiga, även de som till synes kan verka obetydliga eller banala. På ett personligt plan brinner jag olika starkt för olika frågor, och sen några år tillbaka fokuserar jag främst på frågor kring reproduktiv rättvisa. Något som bekymrar mig djupt, är till exempel det obarmhärtiga och enkelriktade flöde på barn som vi kan se globalt, där kvinnor från framför allt det globala syd förlorar sina barn till priviligierade människor i det politiska väst.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Jag saknar en (vit) feministisk kamp för icke-vita kvinnors rätt till vårdnaden om sina egna barn. Jag ser i väst en stark och okritisk kamp för rätten att adoptera, en kamp som helt tycks missa att det bakom varje adoption finns föräldrar som förlorar sina barn. Genom förenklade, paradoxala och missvisande narrativ beskrivs icke-vita utsatta kvinnor i det globala syd å ena sidan som offer utan valmöjligheter, å andra sidan – när det gynnar ofrivilligt barnlösa i väst – som starka subjekt med förmågan att själva välja att lämna bort sina barn. Då sker det plötsligt utan tvång och utan påtryckningar och beskrivs vara ett medvetet val väglett av modersinstinkten: ”Jag lämnar bort mina barn för att ge dem ett bättre liv (i väst).”

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– All feminism som jag upplever som solidarisk, klassmedveten, aktivt antirasistisk och inkluderande.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Jag har svårt att sympatisera med feminismer som reproducerar rasism eller som missbrukar intersektionalitetsbegreppet för att underminera andra marginaliserade grupper. Jag har även svårt för den feminism som gynnar de redan priviligierade och missgynnar de redan utsatta. Till exempel kan vi efter surrogatutredningens nej höra röster i Sverige som säger att ofrivilligt barnlösa nu i stället tvingas utomlands till en osäker industri de själva vet riskerar att utnyttja utsatta personer. Just nu bedrivs alltså en (påstått) feministisk kamp som dels argumenterar för kvinnors rätt att på förhand få avtala bort de/t barn hon sedan ska vänta och föda (och blir det inte tillåtet i Sverige, ja, då blir det utomlands), och dels går tvärt emot Barnkonventionen som hävdar barns rätt att inte bli köpta eller sålda. En sådan feminism ligger långt ifrån min analys, eftersom reproduktiva rättvisa för mig handlar om möjligheten att kunna välja bort en graviditet, att kunna vänta och föda säkert och att slippa tjäna andra än sig själva genom sina reproduktiva organ.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En bred uppslutning är en förutsättning för att krossa patriarkatet. Om man ser till den feministiska ideologins kärna, det vill säga att kvinnor ska ges samma rättigheter och möjligheter som män, så ser jag bara fördelar med en bred front. Jag ser dock inga nackdelar i att feminismen även förgrenas i olika undergrupper med egna intressen. Feminismen mår bra av att ständigt granska och kritisera sig själv.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– De många adopterade världen över som idag visar solidaritet med de familjer som förlorat sina barn till adoptionsindustrin, och som i olika organisationer kämpar för ensamstående mödrars rätt att ta hand om sina egna barn. Det kan vara allt från att verka för viktiga lagändringar som att undervisa mammor i engelska så att de ska kunna tala med de barn de förlorat men återförenats med.

Jag vill också lyfta fram forskaren Raka Shome som i sina postkoloniala vithetsstudier bland annat granskat hur den vita feminina identiteten skapas och hyllas genom exotisering av icke-vita kulturer, och hur media bidrar till att skapa bilden av vita kvinnor som globala mödrar som anses bättre lämpade att ta hand om världens alla barn än barnens egna mödrar.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– ”[…] The real alternative is found in welfare politics that support poor mothers of color rather than penalizing them, criminal justice policies that strengthen and heal communities rather than destroying them, and international policies that prioritize human security over profits.”

– Jane Jeong Trenka, Julia Chinyere Oparah & Sun Yung Shin

Från introduktionen till antologin Outsiders within – Writing on Transracial Adoption

Bild: Rutor från det kommande seriealbum Palimpsest, som släpps i början av maj på Galago.

Göra upp

Efter att ha sett James Bond-filmen Diamantfeber som en del av en skoluppgift i Film- och tv-kunskap, skriver Malin Gustavsson i ett irritationsrus över filmens vidriga kvinnosyn dialognovellen “Göra upp”, där hon i en gestaltning gör upp med James en gång för alla.

Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

I vanlig ordning har han avverkat ett antal skurkar för att hamna här, i den sista avgörande striden. I vanlig ordning har han tagit sig förbi alla hinder; han har klättrat upp för husfasader, voltat med lyxbilar, undkommit fyrverkeriartade explosioner. I vanlig ordning har han hunnit förlusta sig också; han har druckit en martini (”shaken, not stirred”), besökt några kasinon, knullat ett par brudar.

Med ryggen mot dörren sitter jag i en lyxig kontorsmöbel som kan snurra – ett aningen uttjatat men ofelbart dramatiskt koncept. Jag har en katt i knät, en elegant och snorkig siames vars päls jag långsamt stryker. När James stormar in i rummet låter jag stolen sakta rotera ett halvt varv.

”Välkommen”, säger jag. ”Välkommen till slutscenen.”

James ser lite förbluffad ut över min närvaro, trots att det måste vara minst tjugonde gången han möter en illasinnad figur med snurrstol och kisse. Jag fortsätter:

”Slutscenen. Hur känns det?”

Han ser ut att ha hämtat sig lite, och vågar sig till och med på ett överlägset leende.

”Ja du ler James. Du känner igen situationen. Du tror att du har kontrollen. Du förutser att jag snart ligger dräpt på golvet. Ja du ler James, men du tar fel. Den här scenen får inte samma slut som vanligt.”

James låter sig inte skrämmas, han fortsätter att le och tar ett hotfullt steg mot mig. Siamesen ger honom en överlägsen blick, tar ett språng ur mitt knä ner på golvet och spatserar iväg ut ur rummet.

”Vet du varför du är här James? Du är här för att jag är så jävla trött på dig.”

Han stannar upp och ser återigen häpen ut.

”Ja jag är så jävla trött på dig. Du tror att bara för att du dödar några gangsters då och då kan du bete dig hur som helst. Det måste få ett slut.”

Jag ser på honom att han inte förstår vad jag pratar om.

”Okej jag ska vara tydlig. Du beter dig som ett as, framförallt mot kvinnor. Du tror att de bara existerar för att tillfredsställa dig. Du objektifierar. Du förnedrar. Du ljuger. Du sviker.”

Han yttrar sina första ord sedan han entrade rummet:

”Men hallå är det bara därför jag är här? Jag trodde att det här var slutscenen. Jag trodde att det handlade om något viktigt. Jag trodde att jag skulle få rädda världen.”

”Kvinnor! Kvinnor! Kvinnor är viktiga. Är du medveten om att cirka hälften av jordens befolkning är kvinnor?”

”Ja fast…”

”Jag tillåter mig att upprepa ett tidigare uttalande: jag är så jävla trött på dig. Du tror att dina uppdrag är nyckeln till att rädda världen. Men du räddar inte världen, du förpestar den! Jag är dock inte oresonlig. Du får lämna utan en skråma om du går med på ett villkor: bli feminist!”

James ser på mig som om jag vore en rymdvarelse. Plötsligt brister han ut i ekande gapskratt. Jag suckar, jag hade hoppas på ett annorlunda scenario även om jag inte är chockad över hans reaktion.

”Synd James. Det hade kunnat sluta lyckligt det här. Jag måste säga att jag är lite besviken, efter så många år borde du ändå ha blivit lite klokare.”

Jag reser mig upp och går mot honom, stannar inte förrän vi står öga mot öga några decimeter ifrån varandra.

”Det här är tramsigt”, säger han. ”Du är kvinna, vad kan du göra mot mig?”

En sekund senare ligger han med ansiktet ner i mattan och en pistolmynning pressad mot bakhuvudet.

”Inte feminist alltså?” frågar jag. ”Världen kommer att bli en bättre plats utan dig James. Några sista ord?”

Jag tror att han kanske säger något, men mattan kväver alla eventuella försök till uppfattbara yttranden.

Det är den allra sista scenen. Det är bara jag och James Bond.

Jag trycker av.

Malin Gustavsson skapar i text eller bild eller vad som helst, gärna så att det betyder något men ibland bara i ren ilska över kvinnoförnedrande skitfilmer. Hon bloggar också här.
Intervju › Politik
8-mars enkät med Anna-Klara Bratt

8-mars enkät med Anna-Klara Bratt

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Som jag ser det är feminism både en politisk kraft, ett pedagogiskt måste, en aktionsapparat och en löst organiserad massa. Oavsett vilken del så upplever jag att den uteslutande viktigaste frågan just nu är att hålla koll på den demokratiska kräftgången och utbredningen av nationalistiska krafter både i och utanför Europa. Det som behövs just nu är förmågan att kunna hålla den kritiska rösten klar och högljudd samtidigt som vi agerar, jag menar bokstavligt. Lämna soffan. Ta med ungarna. Gå med i facket, gå på ett möte. Hämta kraft hos andra. Var en partypajare och en aktivist samtidigt. Kort skulle jag säga att ”Vi” är bättre än ”jag”.
Vilka feministiska frågor saknar du i dag?
– Tänker att feminism är bättre som ett perspektiv som läggs på alla frågor. Då är inga frågor heller irrelevanta, och ingas engagemang heller fel. Ta diskriminering, det kan inte isoleras från sammanhanget som det utförs i. Sedan vet jag också att det utförs en massa arbete hela tiden, som bara inte når ytan. Ett exempel fackliga ansträngningar för kortare arbetsdag som inte ens feminister har koll på. Det är också dumt att köpa den mediala ytan, där feminism är bortskrapad. Att till exempel feminister inte skulle diskutera ekonomi, när feminister och klimataktivister just nu är de enda som diskuterar ekonomi. Många feminister går också och retar upp sig på andra feminister helt i onödan. Saknar du en feministisk fråga – titta i vårt kalendarium innan du upprörs. Personligen är jag intresserad av politik och politisk förändring.

 

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Frihetligt socialistisk feminism med ett intersektionellt och postkolonialt perspektiv. Olika feminismer är användbara på olika arenor. Jag är i det avseendet en multipel feminist och en internationalist.
Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?
– Borgerlig, essentialistisk feminism, transexkluderande radikalfeminism och framförallt nationalistisk feminism.
Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?
– Den uppenbara. Möjligheten att få till stånd strukturell förändring. Tänker att det bästa är att samlas runt enskilda frågor för största möjliga bredd. Just nu, till exempel Europas rämnande flyktingpolitik, antirasism, freds- och säkerhetspolitik och internationella solidaritetsaktioner. Ingen tid för stand by, här alltså. Skulle gärna se ett partiöverskridande rödgrönrosa feminismöte, med fackliga allianser och kopplingar till civilsamhället där så många feminister just nu är aktiva.

 

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

– Många inspirerar mig – på daglig basis: Nasim Aghili, Ulrika Dahl, Gudrun Schyman, Edda Manga, Maud Eduards, Patricia Lorenzoni, Tiina Rosenberg, Victoria Kawesa, Ylva Habel, Nathan Hamelberg, Signe Bremer, Pia Laskar, Rossana Dinamarca och Ulla Andersson, Joanna Rubin Dranger, Annika Hamrud och Hélene Lööw, hela RUMMET-gänget och Streetgäris. Fanna Ndow, Fanny Ambjörnsson och Ingeborg Svensson. Också alla brudarna som drar igång humorscenen, klubbscenen. Håller också koll på Sanna Vestin och FARR. Ibland checkar jag in hos Sara Edenheim för att se vad hon bråkar med, eller Ekis. Sedan har vi fredsgänget och de vassa samiska feministerna. Och så Fempers-gänget, så klart, var en nu drar gränsen. Du! (Arazo Arif reds. anm.) Därtill alla som inte syns, skriver eller sjunger. Alla feminister är ju inte scenartister. Det finns ingen annan så vital sfär i Sverige som den feministiska. Och det ser likadant ut i många andra länder. Sedan alla feminister som når igenom på ett internationellt plan. Hur lång tid har vi?
Ett feministiskt citat som inspirerar mig:
Ett från i dag: ”Jag ser dig Seinabo Sey. Jag ser och jag hör dig. Jag ser också det kollektiv, du har bakom dig. Tack för att du detta år börjat ett oerhört viktigt jobb för Sverige.”
Länk:
Jyothi Swahn Bai  i Feministiskt perspektiv om behovet av att uttrycka stöd till dem vars erfarenheter en inte delar utan att för den skulle sno åt sig tolkningsföreträdet.
Anna-Klara Bratt är chefredaktör och ansvarig utgivare på tidningen Feministiskt perspektiv.

8 mars enkät med Patrik Lundberg

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Lön, pension och föräldrapenning.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Svenska feminister älskar att tala om intersektionalitet. Men få talar om situationen för kvinnor och transpersoner från Östasien och Sydostasien. Jenny Nguyen och Angela Larsson är två lysande undantag.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Med risk för att låta pretto: Cultural studies-feminism, en tvärvetenskaplig akademisk gren som inte har slagit igenom i Sverige ännu. Den fokuserar bland annat på hur kultur och sociala fenomen samspelar med maktordningar som klass, kön, genus, etnicitet och ras.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Marxistisk feminism. Den som tror att patriarkatet kommer upplösas automatiskt om klassamhället störtas tror fel.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– En enad front – åtminstone i vissa sakfrågor – hade kunnat stärka det realpolitiska inflytandet.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Frilansjournalisten Elina Pahnke och Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– ”Rosa Parks sa aldrig att det ska va lätt” – Annika Norlin.

8 mars enkät med Sam Holmqvist

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast? 

– Det är svårt att säga, eftersom allting hänger ihop. Ojämlikheten mellan olika kön hänger ihop med rasismen, som hänger ihop med fördelningspolitiken, som hänger ihop med klimatproblemen, som hänger ihop med flyktingsituationen, som försvåras av rasismen. Allt hänger ihop med hur vissa människor framställs som ”normala” och ”vanliga”, i kontrast till andra människor som framställs som ”onormala”, ”minoriteter” och ”undantag”.

– Alla feministiska frågor är viktiga, både stora och små. Men just nu, i Sverige, överskuggas förstås det mesta av den växande fascismen och högerextremismen. Det är utan tvekan den mest akuta politiska frågan.

Vilka feministiska frågor saknar du i dag? 

– En djupgående diskussion om medelklassens bortskämdhet. Om inte medelklassen lät sig mutas av löften om ytterligare ekonomiskt välstånd skulle det vara möjligt att ändra på många av dagens största politiska utmaningar i en handvändning. De grundläggande ojämlikheterna i samhället skyls över så att över- och medelklassen ska slippa tänka på dem: istället för att göra något åt att heterosexuella män inte delar på hushållsarbetet så inför vi rut-avdrag. Även om vi inte kan göra slut på kriget i Syrien så skulle vi kunna hjälpa människor att fly och att skapa sig liv någon annanstans. Även om vi inte kan hindra klimatförändringarna skulle vi kunna sluta flyga och sluta förlita oss på industrier vars konsekvenser drabbar andra än oss själva. Istället prioriterar vi bostadsrenoveringar och lyxkonsumtion. Det är idiotiskt. Det är så klart inte bara medelklassens fel, men den utgör en stor grupp med (alltför) mycket makt. Och på överklassen kan vi ju knappast förlita oss.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med? 

– Alla. All feminism är bra. Men ett feministiskt perspektiv måste utgå ifrån att människor är lika mycket värda och förtjänar samma rättigheter och möjligheter. Annars är det inte feminism.

– Därmed inte sagt att jag sympatiserar med alla feminister. Men det är också bra. Det är ingen vits med att alla tycker likadant.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför? 

– ”Feminism” som bara räknar vissa delar av mänskligheten som legitima subjekt i en feministisk kamp. Till exempel bara cispersoner, bara vita personer eller bara rika. Men egentligen vill jag inte räkna det som feminism.

– Sedan är jag också skeptisk mot de feministiska yttringar som utgår ifrån att intern kritik splittrar rörelsen och per definition är dålig. I grund och botten brukar det handla om en rädsla för att bli av med sina egna privilegier. Som vit medelklassperson kan jag känna igen mig i den rädslan, men den är verkligen djupt osympatisk. Den så kallade debatten om ”åsiktskorridoren” tycker jag är ett bra exempel på hur annars vettiga människor plötsligt får panik när de möts av kritik.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front? 

– Alla. I alla fall så länge vi fortsätter att gräla med varandra. Jag tror mycket på allianser. Alla kan inte kunna allt, men vi kan lyssna på varandra. Vi behöver inte vara överens om allting heller. Gräl är en förutsättning för fortsatt samtal.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? 

– Marsha P. Johnson och Sylvia Rivera, för att de tog kampen på allvar. Varje gång jag blir ledsen lyssnar jag på Riveras tal ”Y’all Better Quiet Down!” (https://vimeo.com/45479858). Sen ger jag mig själv en örfil och går tillbaka till arbetet.

– Katarina Taikon, för att hennes livsgärning är så oerhört imponerande. Inte bara gjorde hon ett jättelikt arbete som aktivist och skrev en fantastisk självbiografi, hon spred dessutom sitt budskap till nya generationer genom Katitzi-böckerna. De är ett retoriskt mästerverk.

– Eftersom jag är verksam som akademiker: Magnus Hirschfeld, som gjorde vetenskap av sin aktivism och aktivism av sin vetenskap; och som har haft en enorm betydelse för hur vi ser på kön och sexualitet idag.

– Studenter som ställer kritiska frågor. Jag undervisar på universitetet och möter en massa studenter som säger ”Nej” och ”Varför då” och ”Det här borde du ha tänkt på” när jag tror att jag ska få hålla låda och veta bäst. Att ställa kritiska frågor är i sig ett feministiskt arbete. Det förs (inom universitetsvärlden och lite överallt tror jag) en diskussion just nu där studenter framställs som jobbiga och krävande. Det hänger ihop med den där åsiktskorridorsdebatten. På fullaste allvar verkar folk mena att när en person med mycket begränsad makt (t.ex. en student) kritiserar en person med mer makt (t.ex. den lärare som sätter betyg på studenten) så blir läraren förtryckt. Jag har svårt att förstå den logiken. Vi kommer ju aldrig att komma någon vart om inte folk ställer varandra mot väggen.

– Alla kvinnor 60+. De gör allt. Tar hand om barn, arbetar som volontärer, städar, reser sig för gravida på tunnelbanan och håller hela kulturlivet under armarna. Dessutom idoliserar jag, liksom många i min generation, grupp åtta-kvinnorna och deras systrar på ett i det närmaste osunt sätt. Vi driver förstås inte helt och hållet samma frågor, men det säger ju sig självt. (Min mamma, som jag räknar in i den här gruppen, skulle till exempel bli skitförbannad om jag sa ”tack mamma det gjorde ni bra, jag lägger mig ner nu och njuter frukterna av ert arbete”. Med rätta. Vad är det för mening med att uppfostra ungar om de inte gör något mer än det man själv redan har gjort?)

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

– ”I’m fond of observing how obsession is the most durable form of intellectual capital.” Eve Kosofsky Sedgwick, i Touching Feeling.

Intervju › Politik
8-mars enkät med George Chamoun

8-mars enkät med George Chamoun

· Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?
Jag tycker alla feministiska frågor är viktiga. Det finns inga frågor som inte är viktiga, om de inte exkluderar vissa personer då. Men några av de grejer som behövs lyftas fram extra mycket tror jag är kampen för unga tjejers och flickors rättigheter världen över. Rätten att få vara barn, rätten till sin egna kropp, rätten till utbildning och att inte utnyttjas för sitt arbete, för kapitalismen och för att vi i väst ska ha det bra.

· Vilka feministiska frågor saknar du i dag?
Det behövs mer arbete med unga killar. Feministiska teorier och strategier behöver läras ut i skolorna redan i ung ålder. Det sätts alldeles för mycket ansvar på unga tjejer idag med fokus på hur de ska göra och bete sig för att slippa undan mäns våld när det behövs läggas mer resurser på att förhindra att pojkar, killar och män lär sig att bli våldsamma och anamma maskulinitetsnormerna.

· Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?
Intersektionell feminism (myntades av Kimberlé Crenshaw 1989) är den feminism jag tycker är absolut viktigast att lyfta fram. Det är en feminism som ser och förstår hur olika former av förtryck fungerar tillsammans med varandra och där till exempel klass och rasism har centrala roller i analysen.

· Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?
Det skulle vara motsatsen till intersektionell feminism, alltså så kallad ”vit feminism”. Den känns extremt förlegad, exkluderande och ibland rentav rasistisk och kolonial. Kvinnors kamp för frihet ser olika ut världen över och det är något man måste förstå om man vill kunna jobba feministiskt på ett bra och rättvist sätt.

· Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?
Fördelarna är att just att man står enade och för en gemensam kamp. Men man måste samtidigt förstå sina egna privilegier och kunna rannsaka sig själv. Inte ta för mycket plats till exempel som cisman. Man måste även inse att även om man driver en gemensam kamp så ser inte ens förtryck likadant ut.

· Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)
Jag är verkligen helt in awe inför alla grymma unga blattetjejer som driver feministiska frågor framåt. Som ifrågasätter strukturer och kämpar för att krossa både rasismen och patriarkatet. Ni har hela min beundran. Det är ni som är framtiden.

· Ett feministiskt citat som inspirerar mig:
Nicki Minajs ”Bossing Up” rant (från 01:26 och framåt).

 

 

George Chamoun är frilanskonstnär, fritidsledare och klubbarrangör. 

 

Rasism, alibin och vita väggar i våra svenska konstinstitutioner

Jag befinner mig i Malmö för att lyssna på museologen Ana María Bermeo Ujueta. Föreläsningen utgår från Ana Marías upplevelser av arbetet med utställningen En sårad dröm. Utställningen handlade om migrationens erfarenheter och visades först på Moderna museet. Utställningen genomfördes i samarbete med organisationen Individuell Människohjälp och deras projekt S.A.Y (Stories Art Youth). S.A.Y arbetar med delaktighet och konstnärliga uttryck.

Föreläsningen, som mer liknade framförandet av ett manifest, riktade kritik mot institutioners rasism, vithet och användande av alibin.

Något som chockerade Ana María var uttalanden från tjänstemän inom museisektorn som uttrycker en elitistiskt och rasistiskt förhållning. Ett exempel är en chef för en institution, som dessutom sitter i flera styrelser, om antagningsprocessen i skolan: “det går inte ens att läsa ansökan från andra kulturer och man känner inte igen deras uttryck”. En annan tjänsteman: “exilkonstnärer och exilpoeter tillhör kanske biblioteken. Svenska institutioner är till för att upprätthålla konsten precis som den är”. Båda uttalanden kommer från chefer på stora konstinstitutioner.

Ana María säger att “många har i många år uttryckt sig kring mångfald, inkludering och integration”. Ord som ingen ifrågasätter inom institutionerna. Istället sker arbetet i form av “välformulerade dokument som hamnar på hemsidan och stannar där. Ana María fortsätter med att tala om att problemet ligger i att institutioner stänger dörrarna för konstens möjligheter, ”konsten ger oss perspektiv och öppnar dörrar. Dörrar som institutionen sedan stänger”. Museerna är homogena och exkluderande, vissa konstnärer har en självklar plats i institutionerna. Ana María säger att vissa har till exempel gått i skolor som ger tillträde till institutionerna och andra har även släktingar som har gått i samma skolor som ger tillträde.

I sitt arbete på museet har Ana María bland annat kontrakterat Interfem i Malmö för att de skulle genomföra ett normkritiskt workshop med museets personal. Efter det kunde hon se att personalen lärde sig nyfikenhetens gränser. Nyfikenhet är för Ana María ett dolt uttryck för kategorisering och rasism. Kategoriseringen av människor, påminner Ana María oss, är ett arv från Linné och som genomsyrar det svenska samhället. Hon exemplifierar hur denna typ av kategorisering fungerar: journalisterna som intervjuade de medverkande i utställningen var upptagna med att fråga om de medverkandes bakgrund istället för deras konst i utställningen. Journalisterna intresserade sig mer för ursprung, uppehållstillstånd, antal flyktningar, hur många asylsökande? Konstnärerna ifrågasatte journalisten och ställde motfrågor. Var det någon som frågade journalisten var hen kom ifrån? Varför börjar inte journalisten med att berätta var hen kom ifrån.

*

Efter föresläsningen sätter vi oss och pratar kring strategier för att arbeta inifrån institutionerna.
Museerna bör värna om förändring och kanske, säger Ana María, är deras nuvarande arbete inte relevant längre. Institutionerna anser sig lida av teoretisk ångest på grund av alla begrepp som är omlopp, “det innebär att institutionerna inte kan komma ikapp dagens normkritiska perspektiv”. När institutionerna inser att de inte är så kunniga som de trodde, då borde de jaga efter svar och öppna för röster där de blir ifrågasatta, säger Ana María. Hon berättar att hennes aktivism handlar om att vara en synlig block som hela tiden utmanar strukturerna på institutionen. För henne är aktivism en rörelse som förespråkar en aktiv handling, ”som en möjlighet att använda sig av konfronterande åtgärder för att stödja något man tror på”.

Vad ska vi göra för att motverka museernas stängda rum?

Museerna släpper inte ifrån makten. Som tjänsteman måste en se upp med att bli inte konformist. Om jag till exempel vill att någon annan gör en visning, någon som inte har med konstfältet att göra, ska jag försöka få igenom det och kunna argumentera varför det är viktigt. Jag har försökt göra det men det visas ingen intresse alls ännu.

Hur har du mött på motstånd inom institutionen?

Inför utställningen med S.A.Y. skulle rum bokas i organisationens produktionssytem. Jag fick datum när rummet kunde användas för utställningen och så plötsligt blev rummet uppbokat. Detta kallar jag passiv aggressivitet. Motståndet skedde genom små men effektiva sätt. Jag bestämde mig till sist för presentera utställningsprojektet för personalen. Min chef såg att det var ett viktigt projekt och efter det gick det lättare. Det fanns ingen tilltro till utställningsprojektet från början. Hela produktionen var marginaliserad.

Du tror på det konstnärliga uttrycket?

Absolut! Det konstnärliga uttrycket behöver inte godkännas enbart av en institution eftersom det tillhör alla. Visst värnar institutionerna om konsten, men som den har varit. Institutionerna hinner inte komma ikapp eftersom de flesta verkar vara rädda. Kanske är de rädda för att förlora sin identitet och position som dem som ”värnar om konst”. Det är kanske dags för en ny museologi, där museernas roll i samhället utvecklas, inte bara för att värna om arvet utan för att uppmuntra skapandet av ett arv som speglar exakt vilka vi är. Därför nämnde jag att jag tror på museer som ”mötesplats”, alltså som ett forum som öppnar upp för alla, som speglar samhället vi lever i – och inte samhället som det var, utifrån någons specifik synvinkel. Kanske drömmer jag om något annat som helt enkelt inte finns ännu… En plats där man kan skapa sin egen konsthistoria.

Du säger att vi borde skriva vår egen konsthistoria. Vad menar du med det?

Du har en egen konsthistoria, men det gäller att ha tillgång till det. Din historia representeras inte i institutionerna, därför måste du skriva din egen konsthistoria. Frågorna som är viktiga här: Hur ska vi ta tillbaka? Ska vi äga? Ska vi ta tillbaka? Ska vi göra annat?
Vi litar för mycket på att ge makten till institutionerna. Man litar på att man vill ha institutionernas bekräftelse. Moderna har sin samling men den ser ut som den ser ut. Konstnärer som släpps in är duktiga efter västerländska sammanhang och definitioner.

Institutionerna ska inte definiera dig. Museet bekräftar det man tror man kan om konst och det man tror man inte kan. Det som händer är att museet bekräftar att man är dum om man inte förstår. Museet säger att du behöver en nyckel för att förstå minimalismen till exempel. Museet säger att den som institution har rätt och äger kunskapet.

Hur går det ihop med att du riskerar användas som alibi inom institutionen?

Jag var volontär åt SAY under arbetet med utställningen och arbetade annars på halvtid som värd på museet. Jag fick inte betalt för arbetet med utställningen och jag tillät det. Men jag ångrar det inte för jag trodde på utställningen. Och jag kan se, utifrån min position som både akademiker och aktivist, att jag kan med små steg ändra. Genom att ha en fot i institutionen och en fot i självorganiseringen kan jag möjliggöra för olika sorters arbete och strategier. Jag tror att förändring måste ske även på individnivå som i bearbetandet av mina museikollegor. Ett exempel är händelsen med Showan. Jag föreslog att museet skulle stänga under demonstrationens timmar för att ge möjligheten för personalen att solidarisera sig.

På worskhopen sa Interfem att det var tröttande att utbilda det vita konstrummet. De behövde paus efter workshoparna. Men det vita folket behöver utbildas. Och vi behöver en paus, liksom vi behöver ha vår egen plattform där vi inte behöver förklara och tillfredsställa folks nyfikenhet.

*

Jag och en vän tog tåget från Stockholm bara för att lyssna på Ana María. På något sätt manifesterar vår resa fram och tillbaka för 40 minuters föreläsning ett behov av dessa berättelser om aktivism som förändrar konstinstitutioner inifrån. Hur och på vilket sätt utförs ett sådant arbete i det dagliga?

Samtalet rörde upp flera frågor. Vilka strategier finns när det aktivistiska arbetet riskerar ätas upp av en institution som sedan kan använda både Ana María och hennes arbete för att visa att museet ägnar sig åt “mångfald”?

Vilka tjänar på att ställa ut en marginaliserad och utsatt grupp som migranterna är? Jag och min vän försöker förstå det aktivistiska i Ana Marías arbete. Har vi missuppfattat henne? Eller är vår definition av aktivism ensidig? Vi vrider och vänder på detta hela vägen tillbaka till Stockholm. Vi pratar om hur vi själva har arbetat mot strukturer på ett inifrån-perspektiv som skulle kunna vara aktivistiska enligt Ana Marías sätt. Genom att lyfta och belysa vissa perspektiv som lönesättning, städarnas villkor, hur representationen ser ut bland personalen. Att vara gruset i skon i det vardagliga administrativa arbetet.

Jag funderar efteråt om det är så att Ana Marías aktivism handlar om att ta ansvar. Att hon har möjlighet att förändra inifrån och den möjligheten har hon ansvar för. Hon pratar mycket om ideologi, man måste fortsätta kämpa upprepar hon och hänvisar till Audre Lorde som säger att ilskan är full av information och energi. Jag tänker att det svåra är att arbeta långsamt i ett byråkratisk organisation. Det är långt ifrån den knutna näven på torget-aktivismen, men nog knyter Ana María näven på museet och finner energi i ilskan.

*Föreläsningen var del i serien Queera strategier för konstproduktion, arrangerad av Konstitutet i samarbete med curatorerna Ellen Suneson och Julia Björnberg.

Macarena-Dusant-664x346

Macarena Dusant är konstvetare (snart) fil. mag. vid konstvetenskapliga institutionen, Södertörns Högskola.  Aktuell med en bok om nyanlända konstnärers villkor i det svenska konstfältet.

#OscarsSoWhite: The Bigger Picture

#OscarsSoWhite: The Bigger Picture

The Oscars 2015 stirred up a controversy for its lack in diversity with an all-white cast of twenty acting nominees, and nearing the 2016 Academy Awards tomorrow, #OscarsSoWhite exploded back online and in the Twittersphere when this year’s nominations revealed another whitewash. In a response to the criticism that followed, the Academy Board recently stated that they have set up a goal to double female and minority members by 2020. But however noble an objective this might be, things won’t really start to change unless currently underrepresented minority groups also increasingly take the director’s chair, and are repeatedly cast in leading roles, writes Sarah K. Hellström, a Cinema scholar and industry professional.

Black & White Cinema

The Academy’s body of voting members is overwhelmingly white at 94%, and about 77% are male. Unfortunately this is a very accurate representation of the film industry in Hollywood. Now that we are finally discussing this misrepresentation of race and ethnicity, it seems as though all we can handle is one singular concern at a time. Mass-media has for some reason chosen to focus almost exclusively on the discrimination of Black Americans in film, and the almost zero exposure of everyone else of color means that the Oscars might very well remain extremely white, with a black actor nabbing a nomination once in awhile.

In 2002, Halle Berry took center stage as the first African American ever to win the Academy Award for Best Actress. In an emotional acceptance speech Berry dedicated her Oscar to all women of color who she now believed would have a chance to win, as the door had been opened. Since that hopeful Oscar moment and up until now, every single winner in her category has been white. One entertainment news report after the other has discussed Jada Pinkett Smith and Spike Lee’s boycott of the Oscars, further speculated over how comedian and host Chris Rock will handle the subject with his jokes on Oscar night, and examined the lacking and problematic representation of Black people at the Oscars.

What has almost continuously gone overlooked is that Latinos, America’s largest ethnic group, Asian Americans and Native Americans are suffering from even greater underrepresentation, being in fact almost entirely overlooked in leading roles, as well as generally missing or barely present in most big studio movies. Native peoples so much so, that it once inspired Marlon Brando to boycott the Oscars, in 1973. It is true African Americans make up the second largest minority group in America, and we must continue to acknowledge and fight the marginalization of black performers, as well as the enduring stereotypes of black people in film, but this should not be our only objective. Continuously omitting everyone else from the discussion, and thereby dodging an enormous blind spot, is nothing short of an embarrassment.

In the cinematic year of 2016, are we still only able to see in black and white?

A Forgotten History

One question we do not ask, is whether it has always been this bad. It is assumed that we move at a constant in one singular direction: forward. We love to talk about progress, and often repeat how we’ve come a long way, that we are moving in the right direction – but is this really true, or could it be that we have forgotten history? At the dawn of cinema, women and people of color were remarkably more present as directors in the industry, and were, as a result thereof, also more successful than they are today. Alice Guy-Blaché was a pioneer of special and visual effects and interracial casting, directed Charlie Chaplin and made over 1000 films in the US and France, including what is considered the first narrative film in film history (“La Fée aux Choux”, 1896). Lois Weber was one of the silent film era’s most successful directors, considered one of the first true auteurs of American cinema, and Oscar Micheaux was one of the most successful black directors and producers in early American cinema; in fact he was the first African American to produce a full-length feature.

What these filmmakers were instinctively able to do, was to create complex characters not as interpreted through the white male gaze, and they were thus able to tell stories that a broader spectrum of moviegoers felt kinship with. Their accomplishments provide a colorful canvas that should have set the scene perfectly for future directors and actors of all races and genders, but the grim reality of the past couple of years shows that at two of the biggest and most successful studios, Disney and Warner Bros., not a single movie was directed by women or people of color.

Role Models & Diverse Stories

What is so profoundly provoking is that Hollywood acts literally tone-deaf when it comes to respecting its audience: role models are crucial. Kids of all ethnicities and genders have a right to be shown that anything is possible. Everyone needs to see themselves represented on-screen. Successful individuals have always led the way and shown mere mortals what is possible, and that you can live your dream if you want it bad enough and are willing to work hard for it. But we haven’t really gone in the right direction in making this a reality. The fact is that women and ethnic minorities – the vast majority – are almost completely excluded from today’s multi-billion dollar film industry. As a result, voices of women and ethnic minorities are silenced, and protagonists of color and female gender are conspicuous by their absence.

Non-whites make up almost 40% of the population in the US, yet non-white actors and actresses are far less represented in Oscar history. The African American-population-to-acting-Oscar nominee ratio actually adds up fairly closely, but why should that even matter? If that’s how we operated, at least as many directors would be women, not make up a depressing 6,4% (US films released in 2013-2014). In California and Los Angeles where Tinseltown is at work, the Census Bureau’s data from last summer shows the majority population is officially not even white anymore, it’s Latino. If numbers really mattered, Latinos ought to soon dominate Hollywood. But this isn’t kindergarten, and we’re not painting by numbers. Straight white actors and straight white male directors are so vastly overrepresented – and they have been for a very long time – it only makes sense to flood the film industry with a diverse group of professionals, and make sure their presence becomes as natural to the average movie-goer as the now-existent, lily-white picture of Hollywood that we all know.


After all, we’re talking about people, and it’s not just about balancing numbers: diversity is more than skin-deep. Diversity on- and off-screen is about more than counting minorities in movies, more than statistics and data. The progress Hollywood needs, and that we all need, means making sure that we may meet a multitude of credible, original, convincing and multifaceted characters portrayed by a truly varied group of artists representing not one, not two, but all ethnocultural groups in society.

 

Sarah 

Sarah K. Hellström is a Cinema scholar and a film industry professional with 15 years of experience working in the US, the U.K. and Sweden. She is a freelance writer, university guest lecturer in Cinema Studies and Film Production, and a jury member of the Guldbagge Awards (Swedish Academy Awards) for Best Foreign Film.

 
Photo of Oscar statuettes: Prayitno/CC

Det finns ingen plats bland oss för “vulgoblatten”

Att engagera sig är för många något man gör på sin fritid. Jag har själv alltid varit engagerad politisk. Sen om det verkligen har grundat sig i något så förenklat som “intresse” är jag högst tveksamt till. Idag är jag engagerad i det civilasamhället i ideella organisationer och partipolitik. Förra året gick jag i väggen. Jag gick i väggen i mitt ordförandeskap och avgick mitt under min mandatperiod. Det var något av det bästa jag har gjort, men konsekvenserna var delade.

Jag upplever att det finns en otrolig elitism inom rasifierade grupper. Att det är skamfullt att visa på svaghet, rättelse sårbarhet.

Vi är en stor del att upprätthålla en norm bland oss rasifierade; man härdar ut, man förhåller sig till läget, även om det är för jävligt eller att det finns en uppenbar orättvis behandling – “det är bara att gilla läget”.

Vi pratar mer än gärna om strukturerna på objektiv nivå men total vägrar ta konflikten på subjektiv nivå i våra egna organisationer. Detta är inget nytt. Det har tidigare generationer gjort, nuvarande och det kommer även ske i framtiden. Det är en konstant upprepning.

Jag upplever att det är tyst i vår egna grupp när det gäller att prata om oss med erfarenhet av att leva som arbetarklass eller som upplever en arbetarklassbakgrund som en helt vanlig vardag med fattigdom.

Om jag utgår från mig själv; uppväxt i miljonprogram, föräldrar som INTE har akademisk examen eller för den delen ens gymnasieexamen från deras hemländer, att ha växt upp i fattigdom, med föräldrar som varit arbetslösa eller sjukpensionärer, bidragstagare – är till största delen min uppväxt. Att själv inte ha fixat gymnasiet, på papper inte ha gymnasieexamen , inte läst på högskola och inte har de perfekta betygen utan snarare mer åt lägre än medioker.

Förra året var ett oerhört jobbigt år för mig. Jag var arbetslös och bidragstagare mer än ett års tid, samtidigt så flyter ens “engagemang” på som ingenting. Att stressa hur man ska få ihop dagen, allt från ekonomi att ens ta sig till möten; Med vilka pengar? Kan jag fixa skjuts? Helvete nu kommer kontrollanten; “kolla ut genom fönstret” och “agera casual så ingen frågar om din biljett” – var osynlig.

Jag har samtidigt fokuserat på mötet samtidigt som jag har smsat runt var jag kan övernatta när jag har varit bostadslös:

– Varför går du runt med en resväska jämnt?
– Varför har du inte tagit körkort? Det är mycket enklare att ta sig någonstans med bil?
– Varför har du inte ätit idag? Det finns en matbutik runt hörnet, vad är problemet?

I mitt engagemang har jag börjat bli mkt ärligare med min verklighet och folk kan inte hantera det. Ibland inte ens rasifierade runt mig i organisationen. För oftast kan jag inte identifiera mig ens med dom. Klassiskt att träffa och matas med rasifierade tjejer som gör klassresor och högpresterande, och att alla är lugna, duktiga, pratar fint, läst juridik. Inte nog med att man inte matas tillräckligt med förebilder som man antas representera sig med men när vi väl matas med någon som ser ut som en så är det som är “succesful” – den här idén att om du jobbar tillräckligt hårt då kommer allt lösa sig, och med det även förtjänat ditt värde.

Jag känner att det ibland inte finns utrymme för “vulgoblatten”, att det hämmar mig att våga tro på mig själv, att jag  avstår från att söka vissa politiska tjänster, eller från att göra vissa saker, skrämd för att bara köra. Det hämmar mig.

Varför skulle inte en person som mig kunna vilja skriva rapporter, skriva bok, krönikor, starta eget? Kräva makt och utrymme? Bli politiker?

Men det hämmar mig  att det inte står tillräckligt på papper. Jag känner att jag är min största fiende, Hämmar mig själv av rädsla. Typ; Hur kommer jag uppfattas? Vem tror jag att jag är? Är jag naiv? Dum? Kommer jag bli utskrattad eller förminskad? Blir jag tillräcklig trovärdig fast jag är självlärd och folkbildad i politiska och civila organisationer?

Jag tror vi fortfarande har en lång väg kvar och gå om vi kan prata om strukturer på objektiv nivå men att vi fortfarande bestraffas och bestraffar oss på individnivå – när vi vet att det egentligen inte är jag som ska behöva hämma mig själv.

Lisbeth Estrada Pérez är fritidspolitiker i Uddevalla och styrelseledamot i Interfem. Skrattar sig igenom politikens tragedikomedi och även så genom livet.

Laide har rätt, han vet ingenting om oss

Rojin Pertow om en blind fläck i Jonas Hassen Khemiris “Allt jag inte minns”.

Det känns märkligt att lägga ifrån sig, framförallt för att det gick så fort. Hastigare än det brukar, men så är också alltid fallet de gånger jag hållit någonting signerat Jonas Hassen Khemiri i mina händer. De följer med mig över land och stad, i fickan på ytterrocken, på nattduksbordet, i väntrummet, på tåget till Gävle där jag gjorde mina första avtryck i snön. Det är också hans sätt att skapa figurer som redan finns, plocka upp dem och skruva till deras person så att den översätts till berättelse på ett vis jag kan läsa om. Och känna igen. Ögat för detaljer skapar den säregna hyperrealismen i karaktärerna och miljöerna, det är svårt att beskriva det enkla utan att övergå i banalt.

Det är därför jag är besviken. Jag tänker på Laide, som ytligt sett är som jag och många av mina vänner. Underblåst av ett bottenlöst begär efter rättvisa, aktivist, politisk dissident, brydd. Men är det allt vi är? Nej, Laide är också svartsjuk, kontrollmanisk, snobbig och ironiskt nog självisk. Är det så Jonas ser oss? Vi kvinnor som på de sätt vi kan tar oss fram i en tillvaro kantad av krokben och glastak. Som känner andra människors situation i våra egna ben, inpå och in i kroppen. En hand som letar sig in genom bröstkorgen och lungorna men stannar innan ryggraden och tar ett kyligt järngrepp om någonting onämnbart. Att döva sitt eget dåliga samvete genom att göra det man kan efter förmåga till behov är inte bara själviskt, det är också empatiskt. Männen Vandad och Samuel gör inget för världen omkring dem, men de är roliga och sympatiska. De älskar varandra och försöker ta tillvara på sitt enda liv, hela och flerdimensionella karaktärer. De är hyperrealistiska.

Som hastigast tänker Laide att han inte vet någonting om henne och hennes historia, vad hon varit med om och vad som driver henne. Det verkar tyvärr vara sant, han vet inte varför hon är som hon är, han vet bara att hon är så. Köper ekologiska varor och äter vegansk soppa men inte ett spår av den blödande moral som driver en sådan konsumtion. Vi är inte såhär. Vi har fler dimensioner. Det är olustigt att se en författare jag sett så mycket upp till sälla sig till ett digert stall av manliga oförstående som blickar ut på kvinnligheten. Någonstans undrar jag hur det kan gå ihop. En observatör av verkligheten av denna kaliber, kan han ha en blind fläck i sitt synfält? Jonas pockar på varenda smula av vad det innebär att vara brun i en vit majoritet, men här skissar han endast konturerna av en bekant femininitet.

I Laide skapar han en alternativ “manic pixie dream girl”, en kvinna som förnimmer om någonting verkligt men som inte är verklig. En chimär av mig och mina vänner. Som jobbat gratis för att säkra mat och husrum åt de trötta, de fattiga, de som flytt. Protesterat, rört upp känslor, skrivit och slagits. Vi som inte kan leva med oss själva. En av två saker har hänt; antingen finns Laide bara till som ett komplement till Samuel, en stöttepelare till den han är. Eller så vet Jonas ärligt ingenting om oss, eller bryr sig inte tillräckligt. Båda scenarion är dessvärre just hyperrealistiska och helt i enlighet med den verkliga ordningen.

Besvikelsen blir därmed också bearbetad. Varför besvikelse, det är precis som i den vardagligaste av vardagar? Kvinnornas arbete, känslor och engagemang nedvärderas och bortses till förmån för de egenskaper män finner irriterande. Som kontrollbehovet, svartsjukan och snobbigheten. I en sista tillbakablick viner Laide förbi i Samuels minne, hon är sur över en ledare i Dagens Nyheter. Det är allt. Det är så han minns denna oförglömliga kärlek som ruckade på grundvalarna i hans tillvaro. Laide har rätt, han vet ingenting om oss.

Rojin Pertow är socialantropolog och frilansskribent. Recenserar regelbundet film i Nöjesguiden och är en återkommande kulturkritiker i Feministiskt perspektiv. Bloggar på Lacket. Uppvakta gärna med beundrarmail. 

“Mina bröst och min rumpa förstör min egen estetik”

“Mina bröst och min rumpa förstör min egen estetik”

Att vara flicka och kvinna kanske är det sämsta man kan vara. Jag skulle personligen aldrig vilja vara något annat, men om vi ska tro vårt samhälle, så är det från dag ett en nackdel att födas som flicka. I Sverige, i USA, i Kina, i Kenya. Oavsett var i världen vi vänder oss, är det klassiska “rosa täcket” fortfarande något som innebär att du föds ojämlik med pojken som ligger i rummet bredvid.

Det är därför heller ingen överraskning att den för evigt trendkänsliga modevärlden, som jag jobbar inom och brinner för, har insett att det inte bara är en socioekonomisk fördel att födas till kille, det är även trendigare att vara man.

Modebranschen är traditionellt en av de få branscher där kvinnor och femininitet har fått regera under åren och har, till följd av detta, även blivit orättvist reducerad till en enbart “ytlig och fåfäng” bransch, precis som kvinnorna som jobbar inom den. Det är ingen slump, enligt mig, att vårt samhälle tar den bransch, och den konstart, som kvinnor faktiskt dominerar inom och har mest makt över, och reducerar den till en ytlighet. Det är ett inrotat patriarkalt trick för att se till att kvinnor aldrig kan ses som likvärdiga med män, även om de har lika mycket makt och pengar. Detta finns det otal exempel på genom historien. Virginia Woolf, Sylvia Plath och andra kvinnliga författare som skrev böcker om klassiskt “kvinnliga” intressen, blev aldrig placerade på samma nivå som Sartre eller Strindberg. De manligas verk ansågs, och kanske fortfarande idag anses, även om det inte öppet skulle sägas, som snäppet vassare och viktigare.

Så när modebranschen under den senaste tiden har gjort “det androgyna” till den mest efterfrågade estetiken, är det med kluvna känslor jag tar mig an den det. I sak är det bra, det är fantastiskt. & Other Stories gör könsöverskridande kollektioner, Acne Studios låter en 12-årig pojke fronta vårkampanjen och Prada blandar manliga och kvinnliga modeller på catwalken. Men det är samtidigt här som problemet kommer in. Könsöverskridande, javisst. Androgynt, JA. Jag älskar det. Att kvinnligt kan bli manligt och vice versa. Fast, stryk vice versa. Kvinnor kan bli manliga, men en man kan aldrig bli kvinnlig. En enkel bildsökning på Google på “androgynous” visar detta inom några sekunder. En snygg parad av kvinnliga modeller som bär maskulina plagg och numera även transpersoner som bär feminina plagg. Men var är männen med markerad midja och byst?

Androgynt mode och ett androgynt ideal har blivit synonymt med ett neutralt tillstånd som är manligt. Modeller ska helst se så pojkaktiga ut som möjligt, och när jag tittar mig i spegeln så är mina bröst och min rumpa två av de saker som förstör min egen estetik. När man väljer modeller inför en plåtning är ofta uteslutande faktorer “hon är för bystig”, “hon har för stor rumpa, det kommer att se billigt ut”. Det kan kanske låta krasst för en utomstående, men när man jobbar inom mode så är detta vardagsmat. Jag har modellat och fått höra det själv och jag har sagt det om andra som stylist.

Kvinnliga kurvor förstör de raka, minimalistiska linjerna och ger ett “billigt”, kommersiellt intryck.

Och det blir nästan en paradox att Sverige är ledande och trendsättande land inom både jämställdhet och det androgyna idealet, där den maskulina kroppen blir norm. Vi stoltserar med en riksdag där 50 procent är kvinnor och 12-åriga pojkar som visar mode som ska säljas till vuxna kvinnor. Vi vinner nya feministiska kamper i högre takt än de flesta andra länder i världen, samtidigt tejpar vi våra bröst för att se rätt ut i våra Acne-kappor.

Och jag undrar, är detta ett undermedvetet, inbyggt patriarkalt motstånd mot en värld där kvinnor har börjat ta alltmer plats? Män jag dejtat bekräftar detta. De är medvetna feminister, men är även väldigt medvetna om vilken typ av tjej de vill ha – för dem är kurvor inte attraktivt. En kille jag dejtade för ett tag sedan sa till mig “Jag gillar Acne-tjejer, du vet ni som har den looken.”

Jag vet vad han menade. Acne-looken som alltmer börjar likna en pojke i tolvårsåldern.

amanda