Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 4)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 4)

Fjärde delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1, del 2, eller del 3, så gör gärna det först. 
Jag sitter på bussen nu. En annan buss än tidigare denna morgon, jag sitter på nummer 18 bussen som går hela vägen in till Ramallah. Det stämmer att det bara kostar 8 shekel, vilket motsvarar 16 kronor men det är trångt och varmt och folk trängs för att få en plats. Folk är palestinier i denna bussen. Förutom jag då. Jag är en förvirring, en västerläsk version av de själva med en talad arabiska i svensk melodiaccent. Jag blir tittad på och jag blir pekad på och folk frågar mig på engelska var jag kommer ifrån. Jag drömmer mig bort och börjar jag minnas pojkarna jag mötte sommaren 2013.

 

Sommaren 2013 smugglade min vän, Mahmoud, mig igenom en av Västbankens största checkpoints – Qalandyia och jag var inte ens rädd. Trots att Ahmed, en gammal kärlek, bara några dagar tidigare hade blivit intagen på förhör för samma sak. Några vänner till honom hade försökt att smuggla in honom inför en musikfestival på andra sidan muren från Qalandyia. Han blev förnedrad och illa behandlad men när han berättade för andra om det, skrattade han bara. Jag hade svårt att förstå honom då och jag bad honom alltid att sluta när han skrattade och berätta vad dem han använt i redskap för att göra honom illa. Idag gör jag likadant. Ibland skrattar jag med. Jag menar, hur delar man en verklighet som denna utan att sorgligt nog efterapa soldaternas hånfulla flin som lämnar en naken av förnedring efter så många upprepningar. Vad gör man när detta varit ens verklighet så länge man kan minnas och varför slutar man inte förvånas trots den sanning att ockupanterna är maktgalna utan dess like. För en annan är detta ofattbart men för honom är det vardag. För en annan är detta ofattbart men för han själv är detta det enda han fått uppleva, kanske det enda han kommer att uppleva. Jag hoppas inte det men jag vet att varken han eller jag kan se det där ljuset i slutet på tunneln. Och därför skrattar han, och därför skrattar jag och därför skrattar alla mina palestinska vänner.

 

Sommaren 2013 blev jag bestulen på mitt svenska pass på en strand i Tel Aviv. Jag blev bestulen på min mobil och kontanterna i min plånbok och ja, det där passet som säger att jag är jag och att jag är svensk och inte palestinier. I alla fall inte på papper. Mina ägodelar som jag fick behålla den kvällen innan pojkarna på stranden glänste iväg med allt jag ägde var kläderna jag bar på, en halv uppäten falafelrulle och Jim Morissons biografi av Stephen Davis. Min palestinska kärlek som för första gången på 10 år fick se havet i landet han växt upp i kunde inte ha förutspått det som då hände och inte jag heller. Ahmed, hade fått ett ”tasreh”, ett speciellt tillstånd för att besöka andra sidan. ”Andra sidan” så som han och många andra palestinier kallar delen av regionen som 1948 blev staten Israel. Jag hatar att referera till en så vacker plats som “andra sidan”, men jag gör det ändå, vi alla gör det. Det känns mildare så. Och trots allt, så var vi bara glada över att få gå över tillsammans.

 

Sommaren 2013 befann jag mig på svenska ambassaden i Tel Aviv. Jag var sandig, fattig och papperslös. Jag var tröstlös, sömnlös och papperslös. Jag var papperslös.
Jag hade då blivit bestulen på mitt pass men ingen trodde mig. Särskilt inte den svenska ambassaden i Tel Aviv.
När kvinnan i luckan ber mig att upprepa min adress i Göteborg tittar hon tveksamt på mig. Typ, som om jag ljuger. Jag står framför henne med gråten i halsen och har blivit bestulen på mitt svenska pass och hon kunde inte bry sig mindre. Hennes ansikte visade hennes förvirring. 1. Hon inte ser svensk ut. 2. Hon kommer från andra sidan (alltså inte Israel).

 

Hon kunde därför inte hjälpa mig. Hon kunde inte ge mig ett nytt pass. För hon var inte övertygad att jag var svensk. Hur misslyckades jag med det? Att inte vara svensk nog. ”Du får skylla dig själv”, sa kvinnan i luckan. Tydligen ska stranddelen som just vi satt på vara en ökänd plats för personer att bli bestulna på. Och min bisarra sanning då var att jag kom från fel sida av muren. Muren som separerar människor från deras rättigheter att röra sig, att leva, att se havet. Men, hur skulle vi veta? Vi var på andra sidan och var glada för havet. Havet ligger 50 minuter från Ramallah, staden vi kommer ifrån, staden där Ahmed växte upp och staden som jag kallar hemma.
Havet är allt annat än poolen i centrala Ramallah som fylls av ungdomar varje helg under sommaren. No offence ”Snowbar” , men poolen är 5×10 meter och alltid full. Man ligger på konstgräs som sticks och tanken av att havet bara ligger 50 minuter bort, känns som en bestulen del av varje palestinier med ett grönt ID-kort. Poolen förbli därför en katastrofal verklighetsskildring med ouppnåeliga drömmar om havet.
Pojkarna på stranden satte mitt liv i perspektiv den sommaren och jag har aldrig känt mig svensk efter det.

 

15 minuter senare ser jag vakttornet på Qalandyia checkpoint. Bussen stannar. Det är kö. Jag tar upp telefonen och skriver till mamma. Det går ytterligare 15 minuter.
En del går av för att testa att gå igenom kontrollerna. Jag sitter kvar, men efter ännu 15 minuter uppmanar chauffören oss att lämna bussen.  Jag antar att han varken har tid eller ork att stå där halva dagen och om lönen ska räcka månaden ut, så måste han tillbaka till ”Damaskus gate” och plocka upp nytt folk för en bättre lycka nästa körning. Jag går av bussen.

 

Min backpacker väska är inte tyngden på mina axlar den här gången utan livet är, och livet är inte det ända som saktar ner mig utan skoskavet är. Jag hinner inte längre än att känna min onda fot i ett trampsteg ner från bussen innan en ung soldat vinkar in mig åt sidan. Utan att han säger något letar jag fram mitt svenska pass, mitt nya svenska pass som jag fick hämta ut i Göteborg, efter incidenten i Tel Aviv den där sommaren. Jag visar honom mitt pass men får inte tillbaka det av honom då det skickas vidare och lämnas senare ut till mig av en kvinnlig soldat i ännu en lucka vid en av gallerfållorna in till Qalandyia.

 

Gångarna är långa och smala. Jag har 5 centimeter utrymme på vardera sida. Jag försöker gå så rakt som möjligt så att min ryggsäck inte fastnar. Men, jag fastnar, och en pojke bakom hjälper mig. Jag säger tack på arabiska och han frågar mig var jag kommer ifrån. Jag skrattar och tänker månen men svarar, “härifrån”. Gången tar slut och vi står i inhägnaden som även den är i galler när jag möter hans ansikte framför mig. ”Ahlan wa sahlan” (välkommen på arabiska) säger han med en genuin entusiasm. Han är övertygad om att jag inte är palestinsk. Jag skrattar men tackar. Pojken är ung, yngre än jag. Han har en grön t-shirt och svarta jeans på sig. Hans mörka hår ser smutsigt ut, nästan dammigt. Kanske är han byggarbetare. Han ser alldeles för ung ut för att jobba. Jag undrar om han ens går i skolan. Om handleden bär han ett armband med en palett på. Jag känner igen den eftersom jag har ett likadant. På paletten står det Falastin, det byter Palestina på arabiska. Kanske var det han som jag köpte den utav sist jag var här. Jag förblir undrande och efter ett par sekunders granskning så känner han att det får räcka. Han granskar inte mig men istället frågar han mig igen var jag kommer ifrån. Jag svarar med att fråga honom varifrån han kommer. Han skrattar och pekar på himmelen, ”Från gud”. Jag tar min hand på hjärtat men jag vill faktiskt bara krama honom, jag vill stå kvar och prata med honom, jag vill fråga honom vad han drömmer om.

 

Det händer ibland att vissa personer dyker upp i ens liv men försvinner lika fort. Pojken från Gud försvann bakom gallret igen och jag passerade Qalandyia som att en evighet aldrig var en tid i detta livet.

av Dima Lina Yassin

 

 

Debatt › Musik
Replik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Replik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Nu svarar Sarah Hansen Karaduman på det hon menar är felcitat av henne och hennes argument i Kallenbergs text.

Tyvärr så tycks det ha uppstått lite oklarheter kring mina uttalanden i dokumentären Lys upp skuggorna, som handlar om Kartellen, och sändes på SVT [reds. anm. dokumentären finns att se på SvtPlay via länken]. Detta har jag förstått efter att jag läst Kim Silow Kallenbergs artikel här på Kultwatch, i vilken hon diskuterar dokumentären och felciterar det jag sagt. Jag förklarar därför igen.

Mitt argument handlar inte om att försöka tysta ner Kartellen – alla ska ha rätten att få höja sin röst (utan att hetsa någon). Jag säger heller aldrig i dokumentären att Kartellen ska sjunga mer om “de som grillar på fälten”. Det jag gör är att berätta om en onyanserad bild av förorten och oss som kommer härifrån, och hur denna bild till största del byggts upp av hur media presenterar dessa områden, men även via populärkultur som musik, där den forsätter reproduceras och cementeras. Det är därför jag frågar dokumentärfilmarna varför de valt att filma mig framför de absolut högsta husen i Akalla, och inte framför 1800-tals gården, de röda husen med de vita knutarna där djuren går omkring bredvid. Det korta svaret på den frågan är, för att den bilden av förorten och dess invånare inte är det som säljer. Den är inte lika tacksam att reproducera. Och om jag, en brud från orten, ska prata om orten så är det enligt denna logik självklart att jag placeras i den delen av Akalla som ser mest ut som detta “ghetto” man vill porträttera. Här undrar jag hur Kallenbergs felcitat fungerar. Hur kommer det sig att hon hör det som passar in i hennes egen bild av hur Kartellen beskrivs och bemöts?

Men min och Kallenbergs åsikter går också isär något när Kallenberg skriver att Kartellen är rösten för människorna vars röst inte hörs. Kan Kartellen ens representera alla de ungdomar som har/haft en komplicerad och kriminell uppväxt och kommer ifrån förorten? Det är för mig en för långtgående reduktion att tänka att en grupp som sjunger om grov kriminalitet i förorten representerar alla kriminella ungdomar i förorten.

Kallenberg skriver att vi ska lyssna på och lära oss av Kartellen, för att de representerar en grupp som sällan hörs. Och det är ju jättebra om de kan lära människor som Kallenberg, som är högutbildade och bor i helvita områden, att förstå andra människor lite bättre. Det finns extremt mycket sjukt bra musik som handlar om just människor som är från orten och har hamnat i knas, Kartellen är inte dom enda som sjunger om den verkligheten. Problemet är inte att en del ungdomar kan känna igen sig i Kartellens texter, utan problemet uppstår när detta är den enda bilden som lyfts fram av både media och musikvärlden, och när åttaåringarna sen börjar tro att det mest respektingivande är att snacka och bete sig likadant som Kartellen. Det normaliserar en extremt negativ syn på sig själv och sin närmiljö, extra mycket så i Kartellens fall eftersom de faktiskt har väldigt mycket respekt bland de som lyssnar på dem. Däri ligger problemet med att nästan enbart en sida av förorten hela tiden lyfts fram, den kriminella.

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 3)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 3)

Dima Lina Yassin fortsätter dela sin gripande dagbok från en resa till Qalandyia i Palestina. Har ni inte läst del 1 och del 2 så gör det först. 
Jag tänker på Mahmoud som jag träffade på ”La grotta” i Ramallah, jag tänker på när han presenterade sig för mig, vid baren. Bukahara spelades i bakgrunden så jag tänkte på Ahmed. Han var inte i Palestina då. Han hade lämnat men ändå så hörde jag hans röst i stenväggarna och hans ståbas stod bredvid mig och spelade. Abu Ali, bartendern men också min vän sjöng med och bjöd oss på en shot.

 

Mahmoud berättar för mig att han kommer från Qalandyia. Jag nickar och verkar oberörd men egentligen så är jag förvånad över att en person från Qalandyia, vistas i gamla stan, i Ramallah, i en bar. Förvånad men å andra sidan positivt överraskad. Jag känner, att han är en blivande vän…. Mahmoud berättar för mig att han är frisör och äger en frisörsalong i Qalandyia by. Han avbryter sig själv och beställer in en öl. Han dricker öl tänker jag och låtsas som ingenting. Sen tänder han en cigarett och frågar ödmjukt om jag vill ha en. Det vill jag. (Mahmoud har dreadlocks och han påminner mig om Mowgli i djungelboken) Jag tänder min cigarett och frågar ifall han vill klippa mitt hår. Han ler och säger tyvärr eftersom hans frisörsalong endast är för men. Men, bara någon dagar efter vårt första möte så besöker jag honom i Qalandyia. Det ärr både uppskattat men upprörande när ett filmcrew och jag rör om i salongens tidigare oskrivna regler om att en kvinna inte tillåts klippa sitt hår där. Jag blev Mahmouds första kvinnliga klippta kund och aldrig tidigare hade en kvinna vistats i hans salong. Inte ens hans systrar. Han är ett av nio syskon i sin familj men bara han gillar att dricka öl och därför träffade jag Mahmoud från Qalandyia, på ”La grotta” den kvällen.

 

Låt mig skriva några rader om Qalandyia. Låt mig skriva om var det är för plats på denna jord. Låt mig skriva om vad som händer på denna yta och låt mig skriva om allt som du aldrig kommer att förstå, om du aldrig satt din fot i Qalandyia.

 

Qalandyia är en by utan Ramallah i Västbanken.
Qalandyia by expanderar och är nu ett av många interna flyktingläger i Palestina.
Under andra intifadan sattes en blockad upp för en passkontroll mellan Ramallah och Jerusalem. Denna kom att kallas Qalandyia checkpoint.
Qalandyia checkpoint är en av alla 522 så kallade säkerhetskontroller i Palestina.
Qalandyia checkpoint är störst och tillhör Östra Jerusalem.
Som Palestinier med grönt ID-kort får du inte passera Qalandyia checkpoint. Om du har ett blått ID-kort får du det men det är ett helvete. Om du är svensk med visum är det lättare men om du är svensk och inte bär något pass så kan IDF (Israel Defense Forces) gripa dig.
Dom kallar detta säkerhet, men vad är då apartheid?
Qalandyia ligger 15 minuter från Jesus och profetens gammal hoods.
15 minuter från en av världens största C-värdigheter.
15 minuter från heliga platser för heliga människor.
Qalandyia ligger 15 minuter ifrån de palestinska myndighetshögkvarteren, fast nu talar jag om 15 minuter på andra sidan muren.
Muren som är dubbelt så hög som Berlinmuren var, som är dubbelt så hög som 4 meter som är 4 gånger gånger så hög som staketet Empan och jag hoppade över när vi smet in på Psykjuntan. Empan skadade sig, eftersom det var alldeles för högt.
Qalandyia är 15 minuter från Ramallahs skönaste bar.
Qalandyia är 15 minuter från Palestinas kanske bästa falafelhak.
15 minuter från en annan checkpoint och kanske även 15 minuter till en tredje.
Jag är inte säker men tänker att det inte är omöjligt och istället sant.
Qalandyia är smutsigt.
Qalandyia är fattigt.
Qaladyia är en plats där du kan finna allt du helst inte vill se.
Qalandyia är barnarbete.
Qalandyia är droghandel.
Qalandyia är farligt.
Qalandyia är en fara för ditt liv eftersom israeliska soldater från hela världen får bära vapen utan lagar, utan hämningar och utan en egentlig mening till varför just dem står just där och deltar till en ständig vardagsmisär för människor som lever under ockupation. Under makthavarnas illegala handlingar.
Dessa soldater, med vapen och utan lagar är bara 18 år. När jag var 18 år var jag bara ett barn.
Qalandyia är en checkpoint där barn mördas, och där gravida kvinnor lämnas vid vägkanter för att föda nya barn för att en checkpoint kan stängas på väg till sjukhuset. Det händer att dem också dör.
Barn dör, hela tiden.
Tänk Ockupanter.
Tänk Ockuperad.
Tänk Ockupation.
Qalandyia kallas för Area C och här vill ingen passera om inte en måste. Men, nästan alltid så måste man.

 

Min slutdestination är nu avslöjad//Jag orkar inte. Datum 26.06.15 tid  08:47  (konkret anteckning på mobilen)

 

Eftersom chauffören inte vill köra mig längre än där vi nu befann oss (okänd plats), när min slutdestination avslöjades så kastade han ut mig. Han bad mig att ta ut min väska ur bagageutrymmet och svor, ”sharmota” på arabiska sedan något på hebreiska.
Han sårar inte mig.
Det enda jag tänkte på, var flygplatser. Hur jag gillar dem och hur jag ogillar dem. Varför jag har en åsikt och vad det är för åsikt jag har. Den är sorglig men samtidigt befriande, precis som flygplatser kan vara.
Jag tänker att, en dag kanske Palestina har sin egna flygplats. I samma sekund kommer jag på det ironiska med tanken som jag precis gav hopp för. En tanke om en dröm som skulle kunna göra mina hemfärder lättare.
Jag börjar minnas att jag bär på vetskapen om att just Qalandyia en gång varit en flygplats men, som så mycket annat, bombades 1967. Jag skrattar. Jag minns bilderna som jag sett på Facebook. Där finns en sida som visar bilder från förr, bilder från tiden innan Israel. Bilder på Palestina. Bilder, som nu bara är minnen.

 

Efter att jag blivit utröstad ur bussen, fått betala dubbla priset, fått min väska utslängd på gatan och blivit kallad hora eftersom jag är deras fiende – en sanning som inte passar in i deras lögn – så står jag här vid vägkanten någonstans i Östra Jerusalem och andas och solen skiner i mitt ansikte och jag ler. Mitt leende trollar fram tårarna, igen. Solen torkar bort dom, men lämnar ännu en tom plats för mig att fylla någon annanstans.

 

En man stannar med sin bil vid sidan om mig och frågar på arabiska vart jag ska. Jag svarar Qalandyia. Han lämnar mig med en blick av besvärlighet, med en blick av förödande levnad och jag förstår genast att Qalandyia onekligen är en plats som han besöker en dag som denna. Han kör vidare och jag blir arg. Jag vill ju bara att han ska ta med mig i sin röda fjuttiga lilla skitbil, för att sedan skjutsa hem mig till min familj, till min säng, till mitt kylskåp. Jag är hungrig. Jag känner mig låg och det enda jag egentligen vill är att jag sitta på psykjunta igen, med Emelie och alla andra fina människor som inte ska till Qalandyia. Jag vill lyssna på musik på riktigt och inte genom hörlurarna, inte på de här gatorna och inte med de här människorna.
Jag är arg nu. Nej, jag är sårad.
Varför kommer jag aldrig fram? Varför tar detta en evighet. Det känns så, som en evighet.

 

Jag skriver de här raderna i min trasiga iphone och meningarna blir lika oklara som mitt tillstånd. Oklara men verkliga.  Med blicken ner i telefonen ser jag att mamma har försökt nå mig. Hon är orolig, som alltid när vi åker hit. Jag ringer upp – hon är orolig, så jag gör som hon säger: ”Dima, åk till Damaskus gate och ta nummer 18 bussen, betala åtta shekel och kom hit. Dom säger att det inte är så mycket rusning vid Qalandyia så du är här fortare än du tror”. Jag vill kontra mamma med att säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om. Jag vill gråta och säga att hon inte har en aning om vad hon pratar om eftersom det alltid är rusning vid Qalandyia, för det är alltid ett jävla helvete vid Qalandyia. Men jag säger, ”Okej”.

 

Jag ser en hållplats vid tågspåret lite längre bort. Det står några pojkar i båset som tittar på mig medan jag närmar mig.  Dom pratar arabiska så jag frågar hur jag kommer till Damaskus gate. Dom visar mig vägen. På vägen dit omringas jag av pojkarnas frågor om vem jag är, och vi skrattar när jag svarar att jag kommer från månen.

 

– Dima Lina Yassin

Verk › Litteratur

Om att läsa med kropp

Ett ultrasubjektivt referensbiblotek, föränderligt

Detta är en högst personlig text om (min) läsning:

Jag kan inte minnas med vem, eller varför vi kom att prata.

Jag kan däremot minnas vad detta samtal startade,

en strid ström av själviaktagande läsning.

Det slog mig att det finns några få titlar

som jag ständigt återvänder till.

Det är böcker som sticker ut bland alla andra,

De står till och med lite utdragna ur bokhyllorna:

Jag har inte tänkt på det förut.

Dessa böcker har gemensamt att jag läst dem med kroppen.

Sång, vibration, ett utbrott.

Samtalet föranleddes av att jag samma dag funnit en sådan bok.

Som jag läste från pärm till pärm i samma andetag.

I vilken det fanns rader som slog rakt ner i mitt huvud

och vidare ner

och in.

Känslan av att ta dikten, inte bara till mig utan in i mig.

Stryka dikten mot benen i min kropp.

Låta den rusa längs hudens insida.

Vet inte om det är intressant vilken bok det var? Är det det?

Det var Agnes Gerners Skall.

Det finns säkert teorier om dessa böcker och deras nedslag i mig.

Hur det kommer sig att orden veckar och vrider.

Just här.

Jag är väl för nära mig själv i det avseendet.

Ser inga träd osv.

Men jag känner dem.

I urval:

Första gången det hände mig,

Att kroppen läste

i vuxen ålder

var när hela klassen på folkhögskolans skrivarlinje läste

”Du är den ende mitt hjärta har velat” av Eva Ribich.

Dess mättade storslagna passion.

Tillbakahållen och frilöpande på samma gång.

Vindlingar och vrår: plötsligheten och vilan.

Den slukade mig, och jag har säkert läst den 100 gånger.

Den andra gången det hände mig

i vuxen ålder

var när min morbror kom in i rummet

när jag vakade över min döende mamma:

Han slängde Jenny Tunedals Kapitel 1 i knäet på mig

och talade med forcerad röst:

”Jag hade tänkt ge dig den vid ett trevligare tillfälle,

men det verkar aldrig komma så du får den nu”.

Jag slog upp sviten Ensamhet på måfå.

Läste den bara timmarna innan min mamma dog ifrån mig.

Bara så.

Ett par år därefter, den tredje gången

I vuxen ålder

Samma morbror sände mig Mitt krig, sviter.

Samma Tunedal.

Samma tidsmässiga vurpa i bokens process: den var ju också min. Mitt krig, sviter handlar om en dotter som förlorat en mor.

Om att hela tiden bära den förlusten och dess verkningar.

Med boken en instucken recension med understrykningar.

Min morbror förstod.

Jag har en gång mött Tunedal i detta.

Berättat om hur hennes böcker kommit till mig, briserat.

I mig.

Jag tror vi båda hajjade till.

Jag söker ofta ett systerskap i det jag läser. En helig allians.

Ofta är det böckerna som landar hos mig

De visste redan om var de skulle

Min rätt strikta homotextuella läggning har säkerligen gjort att jag vandrat förbi böcker jag borde stannat till vid.

Jag tror dock att det finns ett syfte, eller en avsändare, för systerskapet.

Ett säkert rum.

Jag vill dela erfarenhet och kunna vara erfarenhet.

Göra kropp av orden jag läser.

För mig är en diktsamling också något alldeles eget.

Ett rum eller flera rum.

Alla de rummen vill jag vara.

Jag har på känn att jag skriver denna text för att listan snart kan komma att revideras, eller byggas på.

Det där att vara erfarenhet:

ha en kropp och se den förändras.

Jag skriver med en syn på ordet

som en sammanblandning av kropp och tanke.

Ofta får det jag formulerar effekter i kött. Mitt kött. I andras.

Det går kanske att sätta ett namn på det jag erfar?

Jag tänker mig något som är inkorporativt.

Inom kroppen. En litterär aneurysm?

Det måste ju vara det mest njutningsfulla sättet att erfara orden?

Många frågetecken blir det, men alla dessa vindlingar och vrår:

De klarar det. Ber om det.

 

Litteraturlista, i skrivande stund:

Du är den ende mitt hjärta har velat, 2000, Albert Bonniers förlag.

Kapitel ett, 2008, Wahlström & Widstrand.

Mitt krig, sviter, 2011, Wahlström & Widstrand.

Sond, 2004, OEI editör.

Skall, 2014, Albert Bonniers Förlag.

Debatt › Politik
Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen

Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen

Det är en molnig och kall dag i södra Stockholm. Jag är på jobbet och går ut för att tända en cigarett, men de kalla vindarna är inte nådiga. Mina redan snustorra kinder svider. Så jag går snabbt in igen.

 

Väl inne möts jag av total lycka. En av de ensamkommande ungdomar som jag arbetar med har precis fått besked om permanent uppehållstillstånd. Han ropar att han klarade det! Att mödan och osäkerheten inte varit förgäves. Att det har varit värt varenda gång han fått sitta i turkiskt fängelse för att han inte klarat båtresan hela vägen till Grekland.

 

Av alla de berättelser jag hört om flyktvägen till Sverige har alltid skildringarna av turkiska fängelser gjort störst intryck på mig. Vittnesmål om hur hundratals barn och vuxna trängs i små utrymmen. Om hur brödbitar knådas ihop med vatten och formas till små speltärningar för att dagarna ska vara någorlunda uthärdliga. Allt i väntan på nästa försök till färd över medelhavet så snart flyktingarna släpps fria igen.

 

Samtidigt som jag känner lättnad för den ungdom som fått permanent uppehållstillstånd, har jag en klump i magen. Jag tänker på den nyhetsrapportering om Turkiet som tagit fart och form i Sverige under den senaste tiden. Det har rapporterats om hur kurdiska städer belägrats av turkisk militär och hur civila fallit offer för deras brutalitet. I årtionden har minoriteters grundläggande mänskliga rättigheter kränkts. Våldet har ständigt varit närvarande. Turkiska fängelser kryllar av journalister och regimkritiska akademiker. Turkiet är rankad på plats 151 av 180 i reportrar utan gränsers pressfrihetsindex (ett index som mäter press- och yttrandefriheten i olika länder reds anm.).

 

Trots detta sålde Sverige förra året vapen för 35 miljoner kronor till Turkiet, enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Och i höstas beslutade EU och Sverige att ingå i ett avtal med Turkiet som i princip innebär att Turkiet agerar gränsvakter och flyktingförvar åt Europa. 700 miljoner svenska kronor har tillägnats ändamålet. Så sent som för två veckors sköt turkiska gränsvakter åtta syriska flyktingar till döds, många av dem var barn.

 

Det förtroendeavtal som EU har ingått i med Turkiet har skapat en legitimitet för de brott mot mänskliga rättigheter som Turkiet begår. Det har skapat ett klimat där en representant för den turkiska ambassaden i Sverige tar sig friheter att utöva påtryckningar mot TV4-Gruppen. Med anledning av en dokumentär om folkmordet 1915 som sändes på en av TV4-Gruppens kanaler. Ett folkmord som den turkiska staten fortfarande förnekar. Det är inte konstigt att en stat förnekar sin blodiga historia då blodet ännu inte slutat rinna.

 

I samtidens skenheliga Sverige blir debatten om fascism ett moraliskt alibi när det kommer till att avsätta enskilda personer från sina ministerposter. Inte för att det inte är rättfärdigat, utan för att motståndet uppenbarligen inte är ideologiskt eller principiellt förankrat. För om det hade varit det hade vi varken sålt vapen till – eller slutit mångmiljonavtal med – ett land där fascistiska ageranden är aktuella och levande. Jag är rädd att vi i framtiden kommer att bevittna en total diktatur som vi själva hjälpt att resa genom våra makthavares systemförankrade samarbete, oavsett hur många ministrar vi avsätter i vårt eget land.

 

Jag är glad över att ungdomen som jag jobbar med får stanna i Sverige, men jag kan inte sluta tänka på de barn vars krigsdrabbade liv slutade genom kulor vid den turkiska gränsen och framförallt att vi lät det ske. Detta samarbete måste upphöra idag och Sverige måste öppna sina gränser för att ha någon chans att återupprätta sitt rykte som ett land som värnar fundamentala mänskliga rättigheter.

ProtesBarn och avkolonisering

Jag har läst Frantz Fanon på sistone. Jag har funderat kring det koloniala, kring systemiskt förtryck. Jag har suttit med Slavoj Zizek också, och hans funderingar kring våld. Det har varit en del av den forskning jag gjort inom ramen för min masteruppsats om utsatta barns subjektskap. Dessa funderingar kring våld, kring barn, kring systemiska förtryck, har blivit som en del av mitt syreupptag. Oavsett vart min forskning leder mig så finns det en fråga som hela tiden dyker upp: När ska vi börja prata om det koloniala föräldraskapet? Nu pratar jag inte om infantilisering av koloniserade befolkningar långt härifrån. Jag pratar inte heller om föräldraskap inom dessa befolkningar. Jag talar om föräldraskapet som en kolonialmakt.

Zizek organiserar våld i tre kategorier. Han särskiljer subjektivt våld, symboliskt våld och systemiskt våld. När vi diskuterar våld mot barn landar det alltid i det subjektiva våldet, föräldrar som misshandlar och våldtar sina barn. Detta behöver fortfarande uppmärksammas då det är ett allvarligt problem i samhället och än mer för barn som lever under sådana omständigheter. Men jag vill fokusera på de andra två formerna. Det symboliska våldet handlar om hur vi talar om människor, grupper och företeelser, vanans språk. Det systemiska våldet är de förtryckande konsekvenser som uppstår när vårt ekonomiska och politiska system fungerar som det ska. Dessa två våldskategorier utgör koloniseringen av barn.

Hur pratar vi egentligen om barn? De är oansvariga, ovetande, egendom, medel för att uppnå ändamål. Vi talar om barn nästan enbart i termer av något som inte är färdigt (som om vuxna någonsin är färdiga). Språkligt berövas barn sin agens, sin självständighet, om och om igen. Frasen “(att skaffa) barn är ingen rättighet” dyker konstant upp i debatten kring surrogatmödraskap. Jag håller med. Definitivt. Dock indikerar sättet det sägs på att barn är ett privilegium. Vad säger det om vår syn på barn när vi pratar om deras existens som rättigheter och privilegier? De är bihang. De är förlängningar, proteser, ägodelar. De är ting som ska höja vuxnas status. När får barn vara personer? Om de har nån bestämmanderätt över sina livsförhållanden är det alltid vuxna/föräldrar som ska först bestämma vilka möjligheter som finns tillgängliga. “De måste ju lära sig att en inte kan få allt en vill.” Nä, de får bara välja sådant som föräldrarna tycker är okej. De får inte välja nya föräldrar.

Detta ligger i samhällssystemet. Det ligger i hur barn inte anses kunna göra något, eller iallafall inte göra något rätt. De är potentiella samhällsmedborgare. De kan kanske göra något bra när de inte längre är barn. De har fötts in i ett kolonialt system. Det är för deras egen skull. När Fanon skriver att den koloniserade drömmer om att ta kolonisatörens plats, kasta bort den och själv ha makten, ser vi detta i barns aktiviteter (barnlek är ett ord som bara befäster att barn inte klarar svåra saker). Hur ofta är barn vuxna i olika former när de roar sig? Hur ofta önskar barn att de inte har några föräldrar? Det finns starka drömmar om att inte längre vara koloniserade. 

Frågan är som alltid: jaha, hur ska vi göra då?

Fanon säger att avkolonisering alltid är våldsam. Den är alltid blodig. Den är alltid förgörande. Vi ser med jämna mellanrum barn som våldsamt bryter upp från koloniseringen. De mördar föräldrar. Det är väl däri det ligger. Att mörda föräldrar. Fast inte bokstavligt. Vi ska mörda föräldraskapet. Vi behöver ta död på föräldraskapet som kolonialmakt. Vi behöver ta död på ideologin som reproducerar barn som ägodelar, som statusprylar. Vi måste sluta säga att barn är något en skaffar, som att det är det mest normala i världen. Om barnen inte får göra som dom vill, få det dom vill, så ska inte föräldrar få göra som dom vill med barnen. Föräldraskapet är en maktposition som intersektionell feminism glömmer om och om igen, förutom när det ska diskuteras subjektivt våld, men då är det mäns våld som diskuteras och barnen blir objekt igen. 

Kan vi istället prata om föräldraskapande? Moderskapande? Faderskapande? Kan vi ge barnen makten att skapa sina familjer, att producera sina föräldrar? Kan vi låta barn (som vi hela tiden insisterar är fyllda med mer visdom än vuxna i andetaget innan vi säger åt dom att vara tysta för att vi inte hör oss själva prata) ta över kommandot gällande hur deras familjer ser ut, vilka som ingår och i vilken kapacitet? Antingen är barn personer eller så är de objekt som vuxna äger.

Bestäm er. Gör om. Gör rätt.

Vanim Zetreus är en ordsamlande, ordbråkande och ordspridande genusteoretiker.

Podcast › International
Nyfiken Brun 24: Neda Sanai & Berlin

Nyfiken Brun 24: Neda Sanai & Berlin

Äntligen gör vi en Berlin-special och djupdyker i frågan; Vad är det med denna stad som får svenska queers och lesbianer att vallfärda dit år efter år? Vår gäst är dj’n, musikern och bartendern Neda Sanai som bott i Berlin i många år. Neda serverar öl på måste-baren Möbelolfe och är samtidigt något av en socialarbetare i kvarteret. Hon har varit vakt på världsberömda måste-technoklubben Berghain och släppt in “rätt” gäster. Ni vill för allt i världen inte missa detta samtal som kastar sig mellan door selection, droger, darkrooms, sexuell frihet, lesbiska squats, kosmos, månen, integration och (vita) privilegier.

Verk › Litteratur

De förnekandes röstspel

Jag är en skrivande varelse och så hanterar, bearbetar, tolkar och lever jag mitt liv. En skrivande varelse. Jag tänker denna morgon på Simone de Beauvoir och ”Det andra könet”. Hur ångestfyllt och komplext subjektblivandet är. Våra objektsnormerande identiteter ― att genomkorsa dem ― och bli ett talande subjekt ― i världen. Det är klart att en djup rädsla infinner sig som ett darrande löv, i själen. Det är klart att starka krafter inom oss vill ta stegen tillbaka in i det trygga men ack så reducerande.

Jag är ensam nu. Jag vet inte om jag valde ensamheten eller om ensamheten av nödvändigheten tvingade sig in i rummen där jag bor? Ensamheten. Jag har alltid känt mig ensam. Det övergivna barnets ensamhet. En form av mutism. Läppar som rör sig men aldrig har kunnat formulera orden som berättar vem jag är. Det är en sorg. Det finns en plågsamhet som rinner upp ur den insikten. 

Summera. Konkludera. Implodera. Explodera. Integrera. Dominoeffekter och samspel. Motstridigheter. Harmonier. Disharmoni. Omtagningar. Lite grann som att sitta och titta i fotoalbumen och undra vad kände jag då? Var befann jag mig? Var det en vacker eller regnig dag? Vem fotograferade?

Jag sa till dig häromdagen att jag tycker att kärlek är banal men att kärleken är på allvar. Jag vet inte riktigt vad jag menade med de orden. Varför slank de ur mig? Speglingen. Jag har tolkat min distanserade blick på kärlek som en känslokyla men nu vet jag att det inte är så. Kvinnor behöver en gard. Kvinnor kan inte tillåta sig för stor naivitet. Kvinnor är det andra könet. Kvinnor som skriver är undantagen som får strida för det egna rummets sinnesro. Strida för sin sinnesro. Strida för rätten att tänka, känna och leva. Överleva normalitetens härskartekniker.  Du hör. Det låter inte klokt. Det är inte klokt. Det är oklokt för både kvinnor och män. Båda könen är förlorare. Nitlotten. Förlora tid. Tiden i livet. Könens nitlott. Går det att hitta en röd tombola? Går det att nå ett möte? Är kärleken möjlig? Jag vet inte men jag hoppas.

Simone sprang längs Paris gator och estrader med ångesten som rev i bröstet. Den där förnedringen som ligger i att älska och att behöva. Jean – Paul älska mig.

Välj mig. Välj mig. Chose ME! Pick ME! Som om ens hjärta och väsen vore en grönsak. En möbel. En tavla. Ett inredningsmagasin. Det är så förbannat själslöst. Det är ingen plats och existens för skrivande varelser. Subjekt. Tillblivelse. De objektifierande blickar som förnekar våra olikartade skrivande väsen. Förnekade. 

Det är en lång och knagglig väg att vandra. Det behövs kryckor och stavar. Ibland kommer det att behövas både rullstol och rullator. Ibland kommer vi lägga oss ner och gråta och ge upp. Ge upp! Ge upp är också ett beslut. Ge sig. Jag vill inte ge mig men jag tröttnar ofta på kampen.

Jag vill vara jag. Jag vill att de många jagen ska samsas. Jag vet inte om jag söker frid men jag vill inte mera ofrid. Jag vill. Jag vet inte vad. Jag vet att jag vill.

När jag hör min röst ser jag dig

“Attention is the rarest and purest form of generosity.”

Simone Weil

Jag vande mig vid att berakta livet genom ett nålsöga: det lärde sig barnet redan i fosterstadiet. Jag avvärjde minnen som väckte plågsamma känslor och det ockuperade jaget förvisade mig in i böckernas och teoriernas skyddsrum. Jag tillbringade min barndom i ett kaotisk och hotande mörkrer och vände bort mitt ansikte så att ingen skulle se mig. Kroppen föll samman i olika delar för att jag felkopplade smärtsignalerna. Det förträngda förvandlade mig till en känslomutist, en mental anorektiker, som förvägrade mig livet med inlästa glosor och välrepeterade repliker.

Jag insåg efter ett tag att jag tittade åt fel håll med en inre kompassriktning som ledde mig på avvägar. Längs förvirrelsens kunskapsväg mötte jag solidariska kamrater som gav mig svårtydda ledtrådar och mystiska tecken. Det tog mig ett sekels världsomsegling  för att kunna formulera: kroppen är min men den bedömdes av andras objektifierande blickar.

Judith Butler lärde mig att ingen skulle känna igen mig om jag inte klädde på mig igenkännbara normer som gradvis skulle ge mig identiteter. Livsberättelserna om oss sammanflätas med andras men det är inte alla sömmar som håller och vi bär klädesplagg som vi inte ens trivs med eller tycker om. ”Vem är du”? ”Vem är det som tilltalar mig”, undrade jag till slut. Det var nästan redan försent när jag ställde frågan som tålmodigt hade väntat på mig längst inne i mörkret.

Jag remmiterades till en krigs – och traumaterapeut. Han som fick i uppgift att sy ihop mig med hållbara trådar ─  var högste chefen för teamet för krigs och tortyrskadade. Jag kände en djup skuld över att jag tog vårdtider från dem som behövde dem bättre än mig. De som hade det mycket värre. De med synliga tortyrskador, granatsplitter i kroppen eller låg i apatiska tillstånd och fick sondmatas. Jag såg alla traumatiserade flyktingar som jag hade försökt hjälpa genom åren.  Åren som Förintelseforskare. De verkliga offren.

”Vad skulle du vilja kalla barn som ligger på kvinnokliniker med livslånga skador i underlivet”, frågade traumaterapeuten efter några månaders samtal. Han lutade sig över bordet och tittade vänligt på mig, och pekade på de medicinska journalerna, som han hade begärt ut från olika vårdavdelningar. ”Vilken berättelse innehåller alla de här meterhöga akterna?”, sa han med en uppfodrande röst.  Jag svarade inte men mindes alla underlivsdiagnoser som började med den tolvåriga flickans äggledarinflammationer, livmoderskatarrer och två månader som tillbringades på sjukhus, i sjätte klass. Cellförändringarna som började vid sexton års ålder och slutade med att halva livmodern fick opereras bort. Missfallen.  Mina övervakade graviditeter eftersom störtblödningarna inte upphörde förrän i sjunde månaden med något av mina barn. Samlagen när den skadade kroppen penetrerades och den stönande fejkade njutningen men blodpölen på lakanen talade med ett nedtystat skrik.

Snart fyller jag 49 år. Jag har två vuxna barn. När jag fick min psykos sa min son till sin storasyster: ”mamma blev sjuk för att hon ville bli sjuk”. Tre år senare efter sammanbrottet  återvänder jag till teorierna och det är som att återse kära gamla vänner. Jag hälsar glatt på  Judith Butler,  Michel Foucault,  Alain Badiou,  Nancy Fraser, Bell Hooks och Hélène  Cixous. Det situerade subjektets kroppstillblivelse är en historieskrivning som  kräver många reverserade läsningar, innan dess praktiker kan tolkas och förstås.

Jag gapflabbar när jag läser:  “[dessa] beundransvärda hysterikor som utsatt Freud för så många vällustiga och skamfulla stunder, då de bombarderat hans mosaiska skepnad med sina köttsliga och passionerade kroppsord…”, ur Cixous senaste bok Medusas skratt. Språkkroppens katedral kan fly/befrias, från panoptikon genom skriften, kreativiteten och konsten. Det går att komplettera Cixous med Terry Eagletons reflektioner om den universella slitsamma kroppen som förenar oss; är det som att komma ut ur språklabyrinten ─ som en mer integrerad kropp utan ett förlorat socialt patos.

När man frågar en människa: vem är du? Den frågan ska man inte ställa om man inte vill ha ärliga svar. Vad är en människa? Klä av henne plagg efter plagg och fråga vem som tillverkade kläderna. Vem rev sönder underbyxorna? Vilka skötte om såren?  I de djupaste skikten av oss själva befinner sig en begärande, levande,  sårbar, stark, social, politisk och dödlig kropp. Vad utmärker våra kroppar? Jag känntänker att intellektualiseringen som var mitt starkaste psykologiska försvar; hyllmeter efter hyllmeter med böcker, forskarstudierna, universitetsläraren ─ var min långa och meningskapande omväg. Jag väljer alltmer en annan berättelse. Den kunde inte skrivas utan metaberättelsens blödande narrativ och tolkningen beror på vilken plats och position vi läser texten ifrån.

 

*Medusas skratt, Översättning: Sara Gordan & Kerstin Munck, Modernista förlag 2015.

 

Cecilia Persson är författare och historiker

Debatt › Musik

Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Etnologen Kim Silow Kallenberg skriver om dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson, och den betydelse musikgruppen har för de unga som lever i samhällets marginaler.

Första gången jag hörde Kartellen var i en bil sommaren 2009. Gruppen hade ju redan funnits ett tag vid det laget men jag hade ännu så länge enbart nåtts av deras rykte. Jag färdades längs motorvägen tillsammans med en tonårig ung man som jag vid tillfället arbetade tillsammans med. Jag var behandlingsassistent och han var placerad på avdelningen där jag jobbade. Han hade begått allvarliga våldsbrott och hade missbruksproblem. Hans familjebakgrund var trasigare än de flestas vad gäller relationer och andra livserfarenheter. Detta hade lett honom till tvångsvård på ett av statens särskilda ungdomshem. Under de månader jag kände honom umgicks vi genom att lyssna på musik tillsammans och mycket av det han föredrog var sådant inom hiphopgenren som innehöll skildringar av våld och brott. Kartellen var en av de grupper han uppskattade allra mest. I deras texter kände han igen sig själv och sina livserfarenheter.

Det var han inte ensam om bland de ungdomar som befinner sig i samhällets marginaler. Under mina år som behandlingsassistent och under min tid som forskare om tvångsvård återkom sedan Kartellen gång på gång. Ungdomarna kunde deras texter utantill och delade låtarna med varandra. Detta var något som ofta problematiserades av personalen som inte uppskattade musiken och som menade att Kartellen och andra liknande artister utövade dåligt inflytande över ungdomarna i behandling. Sällan försökte personalen sätta sig in i vad det var som lockade i Kartellens musik; vad musiken fyllde för funktion i ungdomarnas liv. Snarare ville man förbjuda det som ansågs problematiskt, gömma undan det och fokusera på annat. Vissa berättelser fick inte finnas och ansågs skadliga för behandlingen.

I dokumentärfilmen Kartellen- Lys upp skuggorna, av regissören Thomas Jackson fokuseras ett liknande tema. Gruppens olika medlemmar kommer till tals och vi får även följa en del av de kontroverser som uppstått i gruppens väg. Här är det också Kartellens dåliga inflytande över de yngre generationerna som ofta är temat, men även sådana ämnen som autenticitet och representation. De rappar om tung kriminalitet, pengar och vapen men – frågar man sig – har de verkligen gjort det de säger att de gjort? Deras texter handlar om ett förortens utanförskap men – frågar man sig – är deras erfarenheter verkligen representativa för de människor som lever på dessa platser? Dessa båda invändningar löper ibland också samman då idén om representativitet ofta förutsätter autentiska subjekt som ska företräda en viss position eller en särskild identitet. Kartellen avfärdas som autentiska kriminella; flera röster i filmen menar att deras beskrivningar är starkt överdrivna. De avfärdas också som representanter för förorten; då med motiveringen att den bild de tecknar av livet där inte är representativ för de allra flesta som bor där. I dokumentären får vi också möta några av de personer som är kritiska mot rapkollektivet av den senare anledningen och alltså ifrågasätter den bild av förorten som representeras i deras texter. Sarah Hansen Karaduman (Orten i fokus) frågar sig till exempel varför de inte skildrar alla de människor som grillar i ortens grönområden på somrarna, utan bara höghusens gråa fasader, missbruk, vapen och prostitution. Orten är ju så mycket mer och hon känner inte igen sig i deras beskrivningar. Ja, vill jag säga, det är klart att förorten är mycket mer. Jag håller med. Men vad Kartellen beskriver finns också, och de representerar en grupp vars röster sällan hörs.

I Kartellens texter känner jag igen berättelser från tvångsvård och andra behandlingsverksamheter som jag har varit inblandad i, ett sammanhang som de flesta inte någonsin kommer i kontakt med vare sig de bor i förorten eller någon annanstans. Omkring 1000 ungdomar placeras i statlig tvångsvård varje år, att jämföra med att omkring 32000 totalt omhändertas av sociala myndigheter årligen. Det är alltså en liten del som utgör dessa de mest krävande, skadade och ibland även farliga ungdomarna. Men dessa människor och deras erfarenheter finns ändå, även om de är få sett till en totalpopulation. Det finns något problematiskt i att vilja tysta dessa röster, att hävda att de inte finns eller att de inte är representativa för någonting utanför sig själva. Jag undrar varför vi ställer sådana krav på just Kartellen eller andra grupper och artister som försöker skildra samhällets skuggsida. Denna idé om representativitet kommer ju snarare från kritikerna än från Kartellenmedlemmarna själva. Kartellen berättar historier, det är vi andra som därefter tolkar dem som något som går utöver det berättade och vill beskriva det som representativt eller icke representativt.

Jag menar att det intressanta med Kartellen inte är huruvida en eller flera av medlemmarna verkligen har gjort sig skyldiga till de brott som den folklore knuten till gruppen tillskriver dem. Frågan om autenticitet är ganska irrelevant, och dessutom kommer den nästan bara upp som något slags krav i relation till hiphop. Inte heller är det väsentligt att reda ut om de är så kallade ”bra förebilder” eller inte. Det som däremot är relevant att fråga sig är vad deras musik fyller för funktion. Varför har Kartellen fått den status de har bland de mest marginaliserade och utsatta ungdomarna? Varför är deras beskrivningar av verkligheten så lockande, eller kanske nödvändiga i vissa sammanhang?

Det är mycket som bränns och som provocerar med Kartellen, på flera olika nivåer. I dokumentären får vi följa den resa som gruppen har gjort från låtar med mer hatiska och våldsglorifierande budskap till låtar med innehåll som är politiskt på ett annat sätt. Sebbe Staxx säger i filmen att de ofta får frågan: ”Varför blev ni politiska?” Hans svar är att ”vi har varit politiska från dag ett.” Flera av medlemmarna talar om Makten med stort M som något diffust och tvingande som ska kritiseras eller som man känner hat inför. Om makt definieras som normer för hur livet bör levas eller som partipolitik så har Kartellen riktat kängor mot dem båda. Det har gett dem framgång men inte på något enkelt och problemfritt sätt. Det bränner ofta till. Som när Sveriges radio beslutade att inte spela Kartellens Svarta duvor och vissna liljor som var ett samarbete med Timbuktu och vars text var starkt kritisk mot det politiska läget i Sverige år 2014 och kanske särskilt mot Sverigedemokraterna. Som när Kartellen avbokades från spelningar på stora festivaler, eller programmet som Uppdrag granskning gjorde om Kartellen. Ett klipp från det sistnämnda programmet finns med i dokumentären och där får Sebbe Staxx en fråga från Janne Josefsson om varför han i en musikvideo poserar med Revolutionära fronten trots att de använder sig av antidemokratiska metoder. ”Men hela jävla Sverige är antidemokratiskt”, svarar Sebbe Staxx. Rätt eller fel, man får tycka vad man vill. Men efter utgången av det senaste valet, och med de orättvisor och diskriminerande strukturer som finns i det här landet är jag benägen att se hans poäng.

Kartellen pratar inte maktens språk och använder inte en accepterad retorik för att framföra sitt budskap. Men de har under hela sin verksamma tid varit politiska och haft ett politiskt budskap för den som velat lyssna. I filmen beskriver de själva en slags politisk strategi som kanske, eller kanske inte, är en efterhandskonstruktion: ”Vi ska skrika tills de börjar lyssna och när de lyssnar ska vi börja prata”. Jag känner igen det från tvångsvården av ungdomar vars problembeteenden jag menar bör läsas som kommunikation. De skriker genom sina våldshandlingar för att någon ska börja lyssna. För att ingen har lyssnat på dem innan, eller i alla fall inte hört vad de vill säga. Sveriges radio och stora konsertarrangörer har låtit sig provoceras och ropat på censur och förbud. Det kan liknas vid behandlingspersonals reaktioner på problematiska ungdomars musikkonsumtion. Härskartekniker som osynliggörande och förlöjligande har använts av dessa institutioner, och i tvångsvården.

Intressant nog har osynliggörandet även kommit från annat håll och framförallt då från andra som menar sig representera förorten och som anser att Kartellens bild är felaktig eller skev. Kartellen provocerar längs flera led och i många kontexter. Dock av olika anledningar. Gemensamt är att man inte vill att Kartellen ska höras. Att de utmanar normer. Att de utmanar gränserna för vad sociologen Beverly Skeggs pratar om som respektabilitet. Skeggs menar att normen om att vara eller framstå som respektabel är särskilt viktig för dem som inte anses vara respektabla: de som positioneras som underordnade av olika anledningar. Skeggs talar framförallt om klass, men även om kön. De som blir hårdast bedömda av andra bryr sig mer om att framstå som respektabla. Kvinnor har av den anledningen en tendens att ofta lägga vikt vid att bli och vara respektabla. Etnologen Oscar Pripp talar i likhet med detta om den tredje närvarande som finns där i intervjusituationer när det sociala glappet mellan forskare och forskningsperson är stort. I Pripps studie av syrianska och assyriska företagare märkte han hur dessa ofta svarade på frågor som han inte ställt: som om en tredje närvarande fanns i rummet och också ställde frågor. Denna tredje närvaro utgörs då av underförstådda normer och föreställningar som intervjupersonen tror att forskaren har och betraktar dem genom. Företagarna med så kallad invandrarbakgrund kände sig tvungna att tala om att de betalade skatt och på andra sätt var just respektabla enligt förgivettagna normer.

Kanske är det här Kartellen blir särskilt problematiska. De strävar inte efter att bli respektabla utan håller tvärtom på många sätt fast vid en icke-respektabel position. Knarkaren, langaren, rånaren, fängelsekunden. Genom detta utmanar de inte bara normsamhället generellt, utan även andra förortsbors respektabilitet. Här blir det också centralt att Kartellen är en grupp av män, vars budskap många gånger också tycks vara för män. Om vi ska tala om representativiteten och allmängiltigheten i Kartellens texter kanske de inte kan sägas tala för eller till kvinnor. De beskriver en könssegregerad och hårt maskulin värld.

I en scen i dokumentären ser vi Sebbe Staxx när han befinner sig i studion och spelar in en låt. Han rappar om hur han ”går med dubbla magasin” och jag kan inte låta bli att tänka på Cherries låt Tabanja, som här kan sägas utgöra negativet eller baksidan av det Sebbe Staxx rappar. Både Sebbe Staxx text och Cherries blir också könade på olika sätt trots att samma textrad finns med. Cherrie visar ett vemod och en frustration utifrån positionen som storasyster till sådana unga män som bär vapen och som slutligen betalar med sina liv för den livsstilen. Båda ger uttryck för en slags maktlöshet, men i Kartellens fall kan den maktlösheten samtidigt ses som uttryck för makt. Vapen och våld är delar av ett maktspråk, trots att uttrycken väljs utifrån en underordnad och upplevt maktlös position. Cherrie talar utifrån, från en betraktares position, om hur ”De” går med dubbla magasin. Sebbe talar i första person om det självupplevda. Maskulinitetsforskaren Raewyn Connell beskriver detta som protestmaskulinitet; detta att använda maskulint kodade maktuttryck för att hävda dig i en underordning. Kvinnor, som den röst Cherrie gestaltar i Tabanja, får betala priset för denna upplevda maktlöshet. Men även vissa män betalar priset.

Dock gör det mig glad att se dokumentären om Kartellen eftersom den även innehåller tecken på en alternativ maskulin ordning. En av dokumentärens finaste scener är när Sebbe Staxx och Leo ”Kinesen” Carmona träffar varandra för första gången ansikte mot ansikte, efter åratals relation som endast har upprätthållits via en insmugglad telefon och brev till och från fängelset där Leo Carmona avtjänar ett livstidsstraff för anstiftan till mord. De kramar om varandra med en sådan innerlighet att jag får hopp om de skadade, utsatta och förhärdade ungdomar som ser upp till Kartellen. När dessa machomän visar känslor på det sätt som dokumentärfilmen skildrar blev just Sebbe Staxx och Kinesen de bästa förebilder jag kan tänka mig. Ungdomar på institution och i fängelse identifierar sig nämligen inte med kostymklädda kontorssnubbar eller de som av normsamhället menar är att betrakta som värda att se upp till. Just därför behövs Kartellen. Och vi behöver alla lyssna på deras budskap.

Intervju › Politik
“Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.”

“Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande.”

Edda Manga tillträdde som rasismforskare vid Mångkulturellt Centrum i början av året. Manga är idéhistoriker och har även arbetat som kulturredaktör för webbtidningen Feministiskt Perspektiv samt undervisat på bland annat Uppsala universitet. Arazo Arif intervjuar henne om forskningen, det samtida politiska läget och humaniorans roll för samhällsutvecklingen.

Du är ny på tjänsten som rasismforskare på Mångkulturellt Centrum (MKC). Vad vill du uppnå med ditt arbete där?

Jag vill dels själv forska om rasismen i Sverige, dels bidra till att stärka centret som en miljö med särskild kompetens i frågor om mångfald- och antidiskrimineringsarbete. MKC är ett mycket dynamiskt ställe, med goda kontaktytor med kommunpolitiken och utåtriktad verksamhet som involverar många olika grupper av befolkningen. Jag tror att jag kan bidra till att stärka forskningssidan och samtidigt ingå i en produktiv dialog med andra delar av verksamheten. På ett sätt kan man se MKC som ett mikrokosmos, där vi kan pröva i liten skala hur vetenskap, konst, skriftproduktion, utställningsverksamhet, ekologisk matkultur samt kompetens- och policyutveckling kan samspela i ett arbete för ett mer demokratiskt samhälle.

Vilka frågeställningar uppehåller du dig vid och varför?

Jag håller på med flera olika saker.  En är att studera relationen mellan nationalism och romantisk kärlek — vilket är ett arbete som jag påbörjade för flera år sedan och som är stort och fascinerande. Nationalismen och dess inskrivningar i vårt begär och i hur vi formar våra liv är viktig att förstå på djupet. Det är strukturer som för de flesta av oss verkar osynligt och omedvetet – och som just därför kan effektivt användas som ett “sundförnuftigt” sätt för att legitimera skillnadstänkande, rasifierande och etnifierande. En kärleksform som är historiskt skapad och sammanbunden med vissa maktrelationer, kan framstå som ett evigt och absolut värde, som bevisar “vår” överlägsenhet och deras “ofrihet”. Som rentav kan användas som särskiljande princip av den gränsövervakande apparaten. Till detta bör tilläggas att den romantiska kärleken som historiskt fenomen är inte minst intressant på grund av paradoxen att den konsumeras massivt av kvinnor i form av litterära berättelser och filmer, samtidigt som dess njutningar måste betraktas som strukturellt kvinnounderordnande.

Sen har jag ärvt en stor och mycket komplex uppgift som går under namnet “jämlikhetsdata”. Det är något som centrum var engagerad i långt innan jag kom. Det handlar om att möta krav både från överstatliga organisationer som FN och EU och från organisationer från civilsamhället, på att Sverige tar fram uppgifter där invånarnas levnadsvillkor samt tillgång till resurser och inflytande kan jämföras, med avseende på deras etnicitet, hudfärg och religiös tillhörighet. Dessa data ska vara beskaffade på ett sådant sätt att de ger en bedömningsbar bild av utvecklingen över tid och kan utgöra underlag för utvärdering av arbetet mot diskriminering och rasism. Sverige har hittills svarat undvikande på dessa krav, med hänvisning till att gällande lagstiftning förbjuder registrering av invånarnas etnicitet, ras och religiös tillhörighet, samt att det för närvarande inte finns etiskt och vetenskapligt godtagbara metoder att ta fram sådana data. Motstånd har också uttryckts av organisationer inom civilsamhället som anför att statlig framtagning av data som skiljer mellan olika grupper av befolkningen med avseende på etnicitet och ras är alltför riskfyllt då sådan information historiskt använts i syfte att diskriminera – och i vissa fall även utplåna – dem. De menar att detta slags information alltid kan användas diskriminerande, även om den också skulle kunna användas i arbetet mot diskriminering.

För att lösa denna komplexa problematik måste vi går grundligt till väga. Vi måste dels förstå de olika perspektivens och kravens genealogi. Sen måste vi kartlägga vilka slags kunskaper de olika intressenterna egentligen efterfrågar och vilka metoder som kan användas  i antidiskrimineringsarbetet, som samtidigt inte kan användas för att diskriminera och som inte heller reproducerar rastänkande. Det ställer metodologiska utmaningar när det gäller formulering av frågeställningar, urvalsmetoder, anonymiseringstekniker, deltagande av berörda grupper, osv. Jag försöker ta mig an att samordna ett sådant lagarbete som ska involvera forskare som är kunniga i kvantmetodologi och sådana som är kunniga i dialog och deltagande, samt en maktkritisk forskning som gör skillnaden mellan forskningssubjekt och forskningsobjekt instabil.

Hur bedriver du din forskning?

Jag läser. Jag skriver. Jag följer spår. Jag lyssnar på folks utsagor. Jag läser ännu mer. Skriver om och igen. Reflekterar över mig själv. Går på promenader och lyssnar på romaner. Läser tidningarna som vore de arkivmaterial. Jag sitter på bibliotek och skriver av citat. På papper. För att inte störas av en dator. Jag skriver skisser på utvecklingslinjer eller mönster jag tycker mig skönja, även om jag inte har full täckning för dem. Fortsätter att läsa. Korrigerar skissen. När jag tycker att jag har förstått något och att jag har en klar bild av vad som har hänt — eller när jag börjar tycka att inget länge överraskar mig, att hela materialet bara upprepar sig själv — är det dags att sätta punkt. Det vill säga att skriva färdigt och påbörja det enorma arbetet med att rensa manuskriptet och arbeta fram publicerbar prosa. Men den delen av arbetet är oerhört tråkigt. Det gäller att skaffa mig en situation där någon eller något håller kniven mot strupen för att jag ska orka göra detta. Forskningsprojekt är som förälskelser, den bästa tiden och den mest plågsamma är när allting är osäkert och något står på spel, då allting fortfarande är möjligt. Det är väldigt lätt för en passionsdriven forskare att bli uttråkad när hen tror hen vet allt om sitt ämne. Men ingen vet allting om någonting. De gånger jag lyckas hänga mig kvar så händer det något.

Vad tänker du om det politiska läget i Sverige?

Det är sorgligt. Sveriges och Europas svek mot asylrätten, råheten i systemets antiromska rasism, politiseringen av kulturella skillnader och den oanständiga nationalismen som har drabbat oss är förstås inte nya, men de är icke desto mindre chockerande och oroande. Men vi har inte råd att paralyseras av allt detta. Vi får ta vara på de möjligheter vi har att hejda och förändra riktningen för denna utveckling. Det finns fortfarande demokratiska element som vi måste hålla levande. Det finns principer i människors medvetande som det går att appellera till. Det finns folk som organiserar solidariska handlingar i det tysta. Vi har fortfarande möjligheter att uttrycka oss och kritisera offentligt. Vi har några offentliga och gemensamma rum där vi kan mötas. Vi har institutionell stöd på olika nivåer. Ingenting av detta är givet, utan det har andra kämpat för och lämnat till oss som vårt arv. Vi har en plikt att använda det vi har för att försvara och utveckla demokratin. Det vore bra om vi stödjer och synliggör varandras arbete. Vi behöver ljuspunkter och exempel.

Vad anser du att humaniora som fält har för betydelse när det kommer till normkritiskt arbete? 

Inom humaniora finns det många och bra verktyg för kritiskt arbete och för synliggörande av normer. Inte minst kunskapen om hur det varit i andra tider och i andra samtida kontexter. Kunskapen om språket och verktygen att sträcka sig till en förståelse av andra och den andra i oss.

Vad saknas i fältet humanistisk forskning i Sverige?

Humaniora är ett mycket motarbetat fält inom ramen för ett tillväxtstrukturerat kunskapsfält. (Vilket är helt galet om man sätter sig in i forskning om hur bra humanistisk bildning är för att skapa kreativitet och analysförmåga. Två egenskaper som räknenissarna är i skriande behov av och inte har en aning om hur de ska skaffa). Följaktligen saknas både pengar och inflytande i fältet.  Jag ser också att den kvantitativa styrningsrationalitet som införts på universiteten har ett skadligt inverkan på humanistisk forskning och undervisning.

Vi flydde, för att kunna finnas till

Första veckan!

Ett stort grått, och trist stycke av tyg sveptes över landet. Särskilt skräddarsytt av de andra. Men inte av oss. Vi hade inte valt tygstycket, eller ens färgen på stycket, det är helt enkelt konsekvens av andras handlingar. Inte våra! Vi ville inte ha det över oss. Varför skulle vi det? Det har alltid varit väldigt grått och trist i landet. Så länge jag kan minnas. Det kändes som om blockaden och sanktioner som FN vidtog inte bara berövade folket det relativa välståndet, det mesta gick ändå till eliten. Den berövade oss den relativa glädjen, vi blev ändå bara glada åt det lilla. Men den skänkte också fattigdom. Det skänkte den tråkiga, trista stämningen. Det skänkte slitna hus och byggnader. Den skapade tråkiga och maktlösa människor. Vi räknar ålder på människor, på byggnader och hus efter hur många krig de har överlevt. Så var den trista verkligheten. Jag har levt 2 krig. Okej egentligen 3 men ett av dem räknas egentligen inte. Fast det borde det göra. Men det var inte bara husets fysiska överlevnad som vi pratade om. Vi burkade säga att i varje hus kunde man hitta tragedi, en förlorad make, en förlorad son eller förlorad värdighet. Varje tragedi skulle intressera de antikgrekiska filosofer, eller 1800-talets ryska författare. Var det alltid så? Nejdå. Det brukar berättas om en annan tid, inte så längesen då allt var ganska bra. Men jag föddes inte där, jag föddes i den trista – och snart farliga- tiden.

Jag föddes under det året då landet låg i krig med grannlandet. Jag var inte i centrum, ingen av oss var det. Det var istället nationen ära och heder som var i centrum. Så dumma idéer.  17 dagar efter min födelse upphörde kriget. Segern utropades. Oklart varför egentligen, vi hade förlorat så många människor. Som sagt, tragedi i varje hus är inte svår att hitta. Min mor brukade dock säga att jag bringade med mig tur och fred för landet. Bara det att landet hamnade i krig 2 år efter dess. Förlusten av det kriget, medförde en revolt som slogs ner och sedan, från och med revoltens nederlag bestämde FN:s skräddare att skänka oss tygstycket.

Vi levde i trygghet och säkerhet. Givetvis inom ramen som byggdes för oss. Smal och obekväm ram. Men vi accepterade den. Så länge just du inte yttrade det kritiska ordet om regimens brott mot människor, var du säker… men det stämde inte alltid. Det fanns alltid risk, människan i centrum, inte i nationalismens centrum i alla fall. Din granne yttrade kanske något och annat och du dras med in. Oavsett vad du anser om saken. Alla visste saker och ting men ingen sa något. De enda gånger en tilläts att öppna munnen var för att sjunga hyllande sånger om vår Fader. Om hur snäll vår Fader, och ledare – så kallades han bland annat- är mot oss. Min pappa sa en gång till mig; Du går inte till lejonen för att säga till honom att han luktar illa i munnen. Det vet han, det vet vi men vi låter det vara. Vi låter bli att säga det. Rebellen i mig var alltid ifrågasättande. Jag var skeptisk. Jag ljuger dock inte för er, jag sjöng med. Men se bara på verkligheten och se på de styrande, invände jag innerst inne, viskande i mina egna tankar. Vi fick det tråkiga tygstycket just på grund av ”vår faders” handlingar. Varför fortsätter människor att hylla honom? Vill de inte vara i centrum, och beslut fattas med hänsyn till dem? Då förstod jag, på något sätt jag som inte minns att det var propaganda, på propaganda, redan i skolan. Att människor handlade mot sin egen vilja.

Livet var trots allt ”enkelt”. En utebliven fotbollsmatch på TV (vi hade ändå bara 2 statskontrollerade kanaler). Inte för att lagen ställde in matchen på grund av övernaturliga orsaker, snöstorm, regn, eller outhärdlig värme. Matchen spelades men vi fick inte se den. Vi hade helt enkelt inte tillgång till El. Inte alltid. Men det fick inte gnällas. Vår fader gjorde alltid sitt bästa. En ny vaken jag, som skulle tvätta ansiktet men ur kranen kom inget. Brist på vatten. Men kom ihåg, vår fader gjorde sitt bästa. Brist på bra vägar, du får inte gnälla, och du får inte gnälla. Till slut fanns det inget att gnälla på, det perfekta nationalistiska samhället.

Jag minns den där dagen mycket väl. Jag och min vän Laith planerade att spela fotboll hemma hos mig. Laith var 2 år yngre och bodde bara 10 meter från mitt hus. Vårt hus hade två våningar. Det har överlevt 4 krig. Likt många hus i vår gata. Fasaden var vit. När man kommer in hittar man ett utrymme, som vi kan kalla för gård, sen en trädörr som ledde till vardagsrummet. Till vänster hittar vi barnens sovrum. Jag har 2 syskon. En äldre syster, och en yngre bror. Och till vänster om vårt rum, hittar man föräldrarnas sovrum. Befinner man sig i en skärningspunkt mellan vardagsrummet och barnens rum så hittar du framför dig en trappa som leder till den andra våningen. Det fanns 2 rum där uppe. Bakom trappan hittar man en stor gård. På den gården spelade jag fotboll med min vän Laith. När Laith kom hem till mig hade han nyheter. Två stora byggnader i USA har attackerats och de har rasat samman. Den väldigt amatörmässiga utrikespolitiska experten i mig svarade nonchalant att det säkert var Ryssland. Men det var det inte.

Andra veckan!

Vi levde i en säkerhet, inom ramen som var byggd för oss, givetvis. Säkerheten, eller den lilla vi haft kom så småningom att omvandlades till osäkerhet. Osäkert, men det är redan bestämt. Vi visste bara inte det, men ändå kände vi det. Men de ville låta oss leva kvar i osäkerheten. De har redan bestämt hur saker och ting ska bli. De förberedde sig. Att leva i osäkerhet var första tortyr. Det var den mentala tortyren. Vi hoppades givetvis på ett mirakel. Men förgäves. Vi vet att de som hoppas på ett mirakel är de som inte har läget under sin egen kontroll. Och det hade vi inte. Vi var bara en liten familj bestående av 5 personer, vars en av de viktigaste pelare inte fanns hemma. En syster som är oerhört känslig, poetisk, och drömmande. Mörkt hår, och stora ögon, men hon hade glasögon, det bidrog till mobbning från mindre kloka ungdomar i området. Hon var längre än jag och den patriarkala normen sa alltid till mig att det var fel. Mannen (egentligen var jag bara pojken i huset) ska vara längre. Jag och syrran berättade allt för varandra. Vi brukade vara uppe sena i natten för att prata. Det är ändå bara 2 år som skiljer oss. Bästa vänner? Javisst. Självständig? Javisst men väldigt hjälpsam och stark. En bror som älskade fotboll lika mycket som jag gjorde. Det var ändå jag som lärde honom att spela fotboll, även om hans 6 åriga jag gick i never på mig. Kortväxt men med annorlunda hår typ, lite rakare. Hans hudfärg var mörkare än normen vilket det också bidrog till dumma kommentarer från en och annan. Och en värmande, och kärleksfull mamma som alltid betonat vikten av en utbildning, av kunskap och av att vara ambitiös. Och en pappa som gjorde allt för att vi ska ha ett bättre liv. Människan i centrum? Javisst, men bara hemma hos oss.

Att leva i otrygghet är påfrestande oförutsägbar och mentalt utmattande. Det vill man inte för sina kära. Det paradoxala är dock att man vill ha sina kära där med sig. Ett moraliskt stöd, en lugnande styrka, och ett värmande skydd. Pappa valde att lämna landet. En äventyrlig hjälte. För ett bättre liv i Sverige. Omständigheterna tvingade honom att lämna landet, och det gjorde han. Ensam. Vi stannade kvar. Det skulle visa sig vara tärande drag. Det fungerade, det gjorde det, men tyvärr inte snabbt nog. Min far observerade det som skulle hända oss på långt avstånd, utan att veta mycket om oss, sin familj.

De har redan bestämt sig. Var de skulle slå och hur och NÄR. Alla protester, och demonstrationer var förgäves. Att uppleva ett krig är en svår process. Första kommer den mentala tortyren. Blir det krig? Blir det inte krig? När blir det krig, om det nu blir krig, vilket krig blir det då? Sen kommer det visuella tortyren. Det visuella innefattade armens förberedelser inför kriget. Soldater som var utstationerade med tunga vapen. Vapen som faktiskt var rostiga, som gjorde mera skada än att skada. Sen kommer talet till Nationen. ”Vår fader” kallade kriget för det avgörande kriget. Och det visade sig vara det avgörande. I alla fall för ”vår faders” del. Det var märkligt att vi alltid hade el just när “den store ledaren” skulle hålla tal till nationen och folket. Sen börjar själva kriget. 20.e mars. Moralen bland soldaterna var att landet inte var värt att försvara. Därför hade många soldater civila kläder under sina uniformer. Samma uniformer som skulle slängas när det var kört. Landet var inte värt att försvara. Inte på grund av hat till själva landet, tvärtom. De flesta älskar det mer än allt annat. Vi har lidit länge, och mycket. Men landet förknippades starkt med dess ledare, och dess ledare var inte alls omtyckt. 100 % i presidentvalet, och en enda kandidat. Massdemonstrationer som alltid arrangerades av Partiet för att hylla Ledaren.

Livet var trots allt nu, inte alls enkelt. Ännu större brist på allt nu. Vatten, el, mat och mycket mer. Alla i landet var inte emot kriget. Tyget som lades över oss, av de som nu för kriget ska helt enkelt tas bort, tyckte många. Det väntar enbart välfärd, välståndet och det goda livet. Naiva idioter. Det är mycket som förändras under kriget, människors mentalitet först och främst, och mycket mer. Människor började ljuga för sig själva -det är inte så konstigt- vi uppfostrades att ljuga för andra och ljuga för oss själva. Varför skulle det vara annorlunda den här gången? Rutiner ändrades och dags, och nattsrytm ändrades det också. Även varelser som alltid flög i himmeln ändrade karaktär, figur och ljud. Från älskvärda fåglar till avskyvärda flygvapen.

För att förhindra de amerikanska piloterna från att se vad som fanns i marken, bestämde regeringen för att bränna oljan. Det skulle i sin tur skapa svart rök som skulle skymma siktet för piloterna.
Vem tänkte på miljön? Ingen.
Vem tänker på människor som har astma? Ingen.
Vem brydde sig om hur vi skulle andas? Ingen.
Försvaret utgjordes i stort sett av shiamuslimska och sunnimuslimska klaner som inte trodde på den västerländska propagandan om frihet och demokrati. Trots att dessa idéer var väldigt eftersträvansvärda i landet. Kriget är alltid en svår process. Krig är antingen hektiskt aktivitet, eller brutal sysslolöshet, för att hämta citat från Giganternas fall. Problemet var bara att den hektiska aktiviteten alltid ägde rum på kvällarna och nätterna. Som 13 åring tänkte jag alltid; Varför måste det ske på nätterna, vill inte soldaterna ha ljust för att se bättre? Som om rädslan för döden var mindre på dagarna. Döden dök upp var det än ville och önskade sig. Träffade vem det än ville och önskade sig. Jag minns de gångerna då den ena släktningen från min fars sida kom efter den andra och bad oss att följa med hem till dem. Krig är konstigt. Otroligt nog kan det överlevas, eller känns åtminstone mindre påfrestande om det är flera som befinner sig i ett och samma hus. Min mor är som en Spartanask krigarinna, eller helt enkelt en Bagdadisk hjältinna.  Jag kommer aldrig att glömma vad min mor sa till dem: ”Om jag och mina barn dör, så föredrar jag att vi dör hemma hos oss. I vårt hus. Tillsammans”. En feminist? Javisst, men utan krångliga analyser.

Jag minns den natt så väl, då vi för en gångs skull var flera än bara de närmaste familjemedlemmar. Vi stannade kvar i huset. Min moster flyttade dock in hos oss eftersom striderna intensifierades i det område där de bodde. Det gjorde det eftersom en av Ledarens palatser var där. Den där kvällen satt vi och pratade. I sällskap med vårt hårt kämpande levandeljus. Vi pratade och skrattade men jag minns inte åt vad. Plötsligt hörde vi ett tjut, öronbedövande tjut. Och hela huset skakade och dansade på livet sköra lina. Vi visste att en byggnad i närheten hade träffats av en bomb. Hur många överlevde attacken? Vi visste inte det. Sekunder därpå ett liknande tjut, och huset skaka på nytt. Vi satt på golvet och kände varje vibration. Sekunder därefter ett till tjut och jag började fundera hur länge till huset skulle hålla. Vi skrattade under de öronbedövande tjuten. Kanske sista skrattet i livet, sista s.k. ”nöjet”. Jag visste inte varför vi gjorde. Döden och rädsla är kanske inte så skrämmande om man kan skratta åt dem.

Jag minns den dagen mycket väl. Det var en solig eftermiddag. Jag gick till min väns hus, Mustafa. Hans pappa var aktiv i Partiet. Mustafa hade västerländska drag. Blont hår, gröna ögon och var lång och smal. De hade ett större hus. Jag knackade på dörren och Mustafa klev ut, med en nyhet. Han sa att ledaren hade störtats. Först känslan var givetvis chocken. Jag minns också att jag flinade. Jag svarade att jag inte vet något. Nej, det gör du inte givetvis men det vet jag och han är borta. Jag sprang direkt hem till mig efter min väns omskakande nyhet. När jag kom in i huset, var min mor på den yttre gården. Jag viskade, i rädsla att ledarens spioner skulle höra oss. Mamma, Mustafa sa att ledaren är borta. Du ska vara tyst, vi vet ju inte, sa hon. Det här är kanske test för att se vem som är ”lojal” mot ledaren in i det sista. De gjorde så under revolten 1991. Ryktet spreds då att ledaren hade flytt landet. Människor firade. Men det hade han inte, och människor som firade såg man aldrig igen!

Men min väns nyhet visade snart sig vara en sann sådan. Kriget var över, så påstod de i alla fall. Vi kände lättnad, en märklig känsla skulle man tycka. Kriget var över 10 april. Det tog bara 3 veckor. Snart började en annan utmaning, att återförenas med pappa, som observerade det hela från långt avstånd, som inte visste om vi hade levt, eller hade dött.

Tredje veckan!

Jag skulle gärna vilja skriva om min tredje vecka mycket längre än enbart dessa meningar. Men jag tycker inte att den är slut än. Den tredje veckan började snarare 8-6-2004. En ny vecka, ett nytt liv. Åttonde juni, dagen då jag, mamma, syrran och lillebrorsan anlände i Stockholm. Vi flög från Damaskus med SAS.  I Arlanda väntade pappa, och en man som var kompis till min far som skulle köra oss till vad som skulle bli, hemorten. Vi körde genom Stockholm. Det var soligt, dagen var varm på ett perfekt sätt, och allt var nu bra. När vi kom fram till lägenheten klockan 21:30 lade jag märke till att solen fortfarande var uppe. Sverige var visst fullt av överraskningar. En enda tanke korsade min hjärna då. Vi skulle visst kunna spela fotboll hur länge som helst, solen är uppe så länge ju, tänkte jag. Visst har mycket hänt. Politiskt, diverse olika val, ekonomiskt, finanskriser och oroligheter, och socialt, utmaningen att börja skaffa sig nya vänner, och att lära sig språket. Otroligt nog så gick det.  Men veckan är inte över.

Åttonde juni: vi gick upp till lägenheten. Den låg på sjätte våningen i ett grönt höghus bestående av 7 våningar. Lägenheten hade 2 sovrum och vardagsrum, och ett fint kök, men inga möbler. En typisk svensk lägenhet. Utsikten över Mälardalen var härlig och det påverkade mitt första intryck. Solen höll på att ta förväll av dagen, och färgen på himmeln var blandad, blå över det hela och orange, solnedgångens-orange runtom solen. Pappa hade lagat traditionell maträtt och ris. Vi satt i köket och åt. Trötta men glada.  Jag hade nu efter 2 års separation återförenats med en av husets – eller nu lägenhetens- viktigaste pelare, pappa, tillsammans med hela familjen. Det gick visst inte snabbt att komma hit till Sverige, tänkte jag. Men nu är vi här, för att kunna finnas till.

Av Julián Carax

Allt för att mätta hungern

FN:s mått på hunger och undernäring är att en människa konsumerar mindre än 1800 kalorier på en dag. Jag har dagar när jag bulimiskt vräker i mig ostbågar, sen går jag in på toaletten, stoppar fingrarna i halsen och ser en gulkletig sörja flyta i toastolen. Statistiken över undernärda skiftar mellan 900 miljoner och 1 miljard. Mat är politik. Kropparnas politik. Inälvornas politik. Känslornas politik. Kön som saknar mat. Skrikande barnmagar. Jag brukade alltid koka för mycket makaroner till mina barn när de var små och slängde resterna i soporna. Jag orkar sällan sopsortera. Grovsorteringen i hjärnan är tillräcklig. Sopornas politik. Hjärnans politik. Kropparnas politik uppenbarar sig överallt: historiskt, ahistoriskt, filosofiskt, ideologiskt, populärkulturellt, universellt.  Kropparna reproducerar maktförhållanden, som giftutsläpp. Teori och praktik, kan inte skiljas åt. Jag upplever ofta att kroppen är ett bihang till hjärnan. Tudelningens politik. Det finns kvinnor som går från plåtskjul till plåtskjul i Sydafrikas kåkstäder för att väga och mäta nyfödda barn. Undernäringens politik.

Hunger, svält, malnutrition, tryggad livsmedelsförsörjning, livsmedelssäkerhet, matsuveränitet, anorexia, bulimi, skära sönder sig, plastiskoperationer, fettsugning…

Att se till helheten. Inte orka eller få leva politiken. FN:s milleniummål var att antalet hungrande skulle halveras. Det blev aldrig så. Distinktioner. Ambitioner. Att ha visioner leder ofta till nederlag och besvikelser. En god vän har fått diagnosen: klimatdepression. Det finns etiska och solidariska risker med ett resonemang som mitt. Ett felaktigt fokus infinner sig alldeles för lätt. Jag vill ogärna definiera mig själv eller andra eftersom jag har en nästan paranoid respekt för definitionernas kraft och verkan. Att dekonstruera är en tänkbar metod för att frigöra emancipatorisk kunskap och livsvilja. Många, många människor behöver mat. Många, många människor har tomrum inombords som behöver fyllas. Att ha mat att äta borde vara en mänsklig rättighet. Det deklareras som en sådan men 1 miljard undernärdas kroppar berättar att det inte är sant. Falska deklarationer. Tomhetens politik.

Att inte få någon mat och dryck, då dör människan. Biologins politik. Att inte känna att livet är värt att leva. Laga mat är en politisk handling och att inte kunna laga sig själv är också politik. Att allt är politik är en utsaga som omfattar allt och inget. När vi går och handlar är det världens orättvisa villkor som vi köper. Livsmedelsfrågan. Konsumtionsmönster. Klimatpåverkan. FN varnar för en miljömatkris. Jordens resurser kommer inte att räcka till för att producera mat till alla. G-8 länderna lovar att öka biståndet till de fattigaste länderna men de har inget intresse av en radikalt förändrad kapitalistisk fördelningspolitik. Det finns 46 länder i Afrika. Kontinenten, har nationella och lokala variationer, men om det börjar pratas för mycket om de välbärgade i Afrikas länder, finns risken att de undernärda inte får någon mat alls. Cynismens politik.

Hållbarhetens politik för både själen och magen, går det att uppnå? Rätten till mat. Rätten till välmående.  Den globala mätta mänskligheten.  Livets politik, hur smakar det?

Cecilia Persson är författare och historiker

Bild av Carolina Thorell

De dödas tystnad

Efter några månaders tyst arbete kommer nu författarna Agnes Vittstrand och Henrik Johansson ut med vad de jobbar med.

Jag önskar att jag kunde vara med dig och dina åtta ljus. Du kan se på mig som på ett av dina ljus, det ljuset som brinner dåligt, det stukade, det böjda, men ändå, hurra, jag är ett av Michaels ljus. Jag önskar att jag kunde se dig ta på indiankläderna för första gången. Jag tycker väldigt mycket om dig. Men säg ingenting till någon.

Utdrag ur ett brev från J.M. Barrie till Michael Llewelyn Davies

Henrik:

Jag läste Peter Pan och det var något som skavde. Mellan raderna läste jag in en väldigt problematisk sexualitet. Saker som pekade mot pedofili. Jag var också besvärad över att jag såg det här. Blev paranoid. Var det bara i mitt huvud? Några googlingar senare var det bekräftat att författaren, J.M. Barrie, hade ett och annat att brottas med. Jag lade undan boken ett par månader. Men den dröjde sig kvar. Det var något jag var tvungen att ta itu med, något jag behövde diskutera med någon, något jag ville bearbeta litterärt. Det blev en dikt. Det blev ett brev till Agnes Vittstrand, som har skrivit om sina erfarenheter av sexuellt våld i barndomen, och hennes förläggare Freke Räihä, som jag kände sedan Författarskolan. Hon ville samarbeta. Vi ville samarbeta.

Agnes:

Ja, jag ville samarbeta väldigt mycket faktiskt, för detta händer liksom inte, att någon hör av sig till ett incestoffer för att, lite förutsättningslöst, skriva dikter om pedofili i barnlitteraturen. Dessutom var kopplingen mellan pedofili och Peter Pan helt självklar för mig, eftersom jag stött på pedofiler som använt sig av just den sagan för att framställa sexuella kontakter med barn som odramatiska och lekfulla.

Vi började skriva dikter och snart också andra texter. Vi följde olika trådar och såg offrens alla självmord och överdoser. Vi läste fler sagor, såg filmer och läste artiklar. Materialet växte, en bok började växa fram och den fick arbetsnamnet Bårhuset och det omöjliga samtalet. Samtalet och dikterna blev en slags undersökning, vi lärde oss tillsammans och kände att vi ville låta andra ta del av samtalat, dels för att läsa men också för att kunna samtala offentligt med andra. Vi skriver inte för att vi tycker att några böcker ska plockas bort från biblioteken, eller för att någon ska ta avstånd från sagorna. Tvärtom tror vi att det är bra att låta det obehagliga komma nära, för det går inte att bojkotta våld, man måste lägga sig i för att göra skillnad.

Vi får lära oss att stå ut med att personer som våldtar barn också kan vara roliga och trevliga, skriva fantastiska sagor och göra bra filmer eller musik. De är inte ljusskygga monster utan kan vara framstående författare, politiker, musiker, affärsmän och idrottstränare. Det bär emot att tänka på att någon vars verk vi kan uppskatta skulle vara förmögen att våldta barn, men denna ovilja att se fungerar som skydd för förövarna. Oviljan att acceptera att sexuellt våld mot barn förekommer, och är ganska vanligt, drabbar enbart de utsatta barnen.

Henrik:

Jag hatar när folk säger saker som “det går inte att förstå vad som hände med judeutrotningen” och sånt. Går det inte att förstå är det ju kört liksom.

Agnes:

I en diskussion på ca 700 inlägg om pedofili är detta första gången du använder ordet “hatar” om något. Rätt och rimligt tycker jag. Haha.

Vanligaste reaktionen om man är störig nog att berätta att man blivit våldtagen som barn är “Jag kan inte förstå det!”

Den som säger det syftar då alltid på förövarens beteende, trots att offret finns där som ett, kan jag då tycka, rimligare identifikationsobjekt. Alltid detta värdelösa och självgoda fokus på sin egen oförmåga att förstå, som ett sätt att skapa avstånd mellan sig själv och företeelsen för att kunna tycka att man själv är obesudlad och god. Och ja, går det inte att förstå så är det kört.

Vad var det som gjorde att du började tänka på pedofili?

Henrik:

Det som gjorde att jag först kopplade ihop Peter Pan med pedofili var dels Peters rädsla för beröring, att alla flickor är attraherad av honom men han ville bara ha en mamma, sammanblandningen av honom och Kapten Krok, att det är som att han överväger att bli piratkapten efter att Krok är död. Men droppen var Kapten Kroks fysiska reaktion, hans upphetsning, över att se den sovande Peter. För min egen del är bilden av ett sovande barn det mest lugnande jag kan tänka mig. Det var väl kontrasten.

Vad är tydligast för dig?

Agnes:

Tydligast är fingerborgar, att det inte finns någon verklighet, känslor existerar inte riktigt … och inget annat heller. Att Krok och Pan flyter ihop, att tiden är som ett hot och att barnen måste hålla exakt rätt storlek för att kunna glida genom de ihåliga träden ner i kojan. Att kontrollera barnens kroppar så att de inte blir för stora; jag känner igen det. Humbert Humbert mäter Lolitas lår och säger att nu får de snart inte bli fler centimeter, Alice (i Underlandet) måste byta storlek, krympa för att komma genom dörren.

Henrik:

Varför fingerborgar?

Agnes:

Fingerborgen är ett verktyg för att avdramatisera penetration. Svårt för ett barn att förstå det som en våldtäkt om man bara leker att man är en fingerborg som någon sticker fingret i. Jag har jättekonstiga halvminnen kring denna typ av “lekar”. Det är ett ganska grymt och förvirrande lurendrejeri.

Vi vill kunna prata om sexuellt våld mot barn utan panik, och utan hysteri. Vi vill förstå. I Bårhuset och det omöjliga samtalet undersöker vi sagor och filmer som groomingverktyg och jämför med verkligheten bakom dem. Vi undersöker författarnas pedofila praktik och teori, från det viktorianska England till barnstjärneindustrin i Hollywood, vi diskuterar dem och spinner vidare, spinner runt, diktar och tramsar. Om vi kan prata om det som är jobbigt så blir det mindre hemskt att tänka på, lättare att erkänna och kanske möjligt att upptäcka när det pågår. Det är helande att göra erfarenheter av sexuellt våld legitima (det krossar patriarkatet lite också). Att visa att det går att tänka på och kommunicera om utan rädsla, nyfiket till och med. Detta omöjliga samtal har politisk och litterär sprängkraft.

Fingret i fingerborgen.

Ser ni hur det går till?

Man stoppar in det i öppningen.

Wendybarnet syr ihop mig med min mörka skugga.

I saven klibbar blad mot kroppen.

Wendy, bara fingertoppen,

och allt som rimmar på den.

Gissa.

Agnes Vittstrand

Henrik Johansson

Agnes Vittstrand är resultatet av en barndom fylld av sexuellt våld, och sedan tjugo års grubblande i tystnad. Agnes debuterar 2015 med den genreöverskridande Allt som tar plats. 

Henrik Johansson är författare och bor i Malmö. Han är aktuell med novell- och diktsamlingen Johanssons liv, arbetsglädje och återuppståndelse, som kom på Rastlös förlag i dagarna. Det är hans andra bok efter debutromanen Av kött och blod. Checka in hans hemsida, Facebook, och Twitter.

Det vita rummet

Jag sitter på golvet i det vita rummet. Vilar ryggen mot väggen.

Naken. Doftlös.

Nerdrogad.

Jag tänker på Warsan Shire, som lade en atlas i knät, och frågade var det gjorde ont.

Mina händer är åter ett barns.

De här vita väggarna är lika tomma som livet.

Jag tänker på Hiroshima.

Förintelsen.

Jag tänker på allt som har byggts av människan.

Muren som revs i Berlin.

Separationsbarriären som uppförts på Västbanken.

Fabriker och båtar där människor idag arbetar under slavliknande förhållanden

så att andra ska kunna konsumera.

Hon som stoppar upp en tygtrasa i underlivet för att inte behöva gå på toaletten,

utan kunna sitta och sy femton timmar i sträck.

Som sedan kollapsar och avlider.

Skyskrapor. Kärnkraftsverk.

Tjernobyl.

Kollapsen.

Döden byggd av mänsklig hand,

som sprider sig med vinden.

Avättningar. Lemlästningar.

Förarlösa plan. Våldtäkter.

Jag tänker på waterboarding.

En tortyteknik som provades ut på patienter på mentalsjukhus.

Jag tänker på hon som är fast i sitt hem, i sin rullstol, i husarrest.

För ett brev landade på hallmattan,

och där stod det att hennes assistans hade dragits in.

Och de som inte kan äta själv, och som har stängs in på en institution.

Som sätter i halsen.

Som inte får luft.

Som försvinner lika enkelt som en siffra i en tabell.

I den Europeiska unionen.

Det är kallt här i det vita rummet.

Någon har ryckt ner alla kläder från väggarna.

Du skulle dränka mig i ån.

Jag tänker på de som flyr mitt i natten, från sin så kallade kärleksparter.

Barfota, med blodsmak i munnen.

Eller de som flyr från dem som i religionens namn ska upprätta renhet.

De som måste fly från sin förälder.

Från polisen. Militären. Juntan.

Hen som i en stad fylld av kaféer och raw food flyr från homofoben.

Som flyr

från presidentkandidaten.

 

Kolonialism. Skallmätningar.

Steriliseringar. Stängda gränser.

Alla dessa namn.

Våldet.

Experimenten på Vipeholm,

där barn med funktionsvariationer

tvingades äta socker tills deras tänder bröts ner,

så att vetenskapen i välfärdsstaten kunde forska om karies.

System.

Nya system.

Nyare system.

Dessa ord som människan uppfinner för att beskriva.

För att förklara. Rättfärdiga. Silvertejpa.

Bygga. Utveckla.

Systemet. Våldet.

Vad gjorde dina händer som barn?

Vad gjorde dina tankar?

Nu startar det gula ljuset och jag kryper ihop i fosterställning.

Det blinkar blinkar blinkar.

Jag skriker.

I fasa skriker jag som ett ensamt barn i en spjälsäng. Den sängen.

Över min mun läggs en våt trasa,

den stoppas in, längre längre in.

Jag tänker på alla som lever på gatorna utanför.

Som bara blir fler och fler.

I deras ansikten ser jag min mor.

Och jag vill springa springa springa.

Jag vill bränna ner världen.

Men jag ska aldrig lämna detta vita rum.

Jag tänker på säckarna av tabletter.

Alla tusentals, miljarder tabletter.

Som finns spridda över hela jorden.

Tabletter, frigör alla med en livmoder.

Var en sexuell revolution!

Ja, det var ni, på 1960-talet.

Tabletter, läkemedel, dämpa smärta.

Smärta kan vara outhärdlig.

Läkemedel, hjälp.

Hjälp.

Läkemedel,

överlev!

ÖVERLEV!

Jag tänker på alla människor som dör för tidigt.

Virus, bakterier, cancer, olyckor

och sjukdomar det inte forskas på.

Eller de som får inte behandling.

Läkemedel kostar pengar.

Operationer, förlossningar.

Blodet som rinner ut.

Pengar ligger i andra säckar,

pengar är ojämnt fördelat guld.

Som vi har stulit från varandra.

Allas liv har inte samma värde,

fast det är så det beskrivs.

Läkemedel, läkemedel.

Tabletter som förändrar.

Som stannar strömvirvlarna i huvudet.

Svängningarna.

Överlev!

Tabletterna som lägger trauman i saltlösning.

Picklar händelser och bilder,

placerar dem i små behändiga glasburkar.

Hur många glasburkar ryms i en mage?

Tabletter som får oss att passa in i kulturen.

I ideologin.

I dominerande föreställningar.

Rena att leva här bland

människor som sliter och släpar.

Som utför sina dagsverken.

Tabletter kostar, men neuroleptika

är ett billigt fängelse.

Inga rum, inga vakter.

Bara ensamma vandrande institutioner.

Kortslutningslödning är billigare än terapi.

Jag tänker på han jag intervjuade

som sa “När jag hör rösterna

skrika i huvudet

då sätter jag mig i fåtöljen och väntar

tills de går över.”

Hans sorgsna ögon, hans tomma ögon.

Min blick.

Alla sa att de var ensamma.

Och Sarah Kane längtade också efter kärlek. Sen tog hon livet av sig.

Jag reser mig upp från golvet i det vita rummet.

På golvet ligger fallfrukt. Ruttnad.

Ärren är pulserande l e v a n d e 

och samtidigt tryckta på väggarna som en fast struktur.

Jag går närmare, stryker min hand över den skrovliga ytan.

Den är som sten.

Som barnhemmet.

Som utsidan av en domstolsbyggnad.

All makt ska utgår från folket.

Om min hand skulle stryka runt en jordglob,

skulle smärtan vibrera

överallt.

Vad är det min hand har gjort?

Vad är det min tanke gör?

Marian Bergroth är kommunikatör och har jobbat inom området normkritik/genus/funktionalitet. Pluggar just nu litterär gestaltning på Skrivarakademin vid Folkuniversitetet. Bergroth skriver utifrån egna erfarenheter av psykvård och att ha bott på barnhem och i fosterfamilj.

 

8-mars enkät med Aleksa Lundberg

8-mars enkät med Aleksa Lundberg

Vilka feministiska frågor som drivs i dag tycker du är viktigast?

– Alla. Det går inte att peka på en fråga och säga “löser vi bara den här kan vi lägga ned sen.” Det centrala i dessa tider med växande fascism är att vi kommer ihop oss och börjar organisera oss solidariskt med varandra. Intersektionell solidaritet, som Victoria Kawesa brukar säga!

Vilka feministiska frågor saknar du i dag?

– Överlag anser jag att vi lyft så mycket viktiga frågor nu och att det är dags att börja GÖRA annorlunda. Vi pratar och analyserar och belägger våra argument, men ändå ser makten till att vi står stilla på alltför många punkter. Varför täpps inte lönegapet mellan kvinnor och män igen en gång för alla? Varför nöjde sig regeringen med en extra pappa-månad istället för att “go all in”? Varför inskränks assistanslagstiftningen? Hur i h*lvete kan man ens tänka tanken på att rusta upp och överväga Nato-medlemsskap? Varför blir det ingen offentlig ursäkt och skadeståndsersättning till de transsexuella som tvångssteriliserats? Låt inte makthavare komma undan.

Det finns ju olika feminismer, vilken slags feminism sympatiserar du med?

– Alla, så länge deras uppsåt är att frigöra oss från patriarkalt förtryck och att de inte pekar ut andra utsatta grupper som problemet. Vissa feminismer menar ju att transkvinnor är patriarker i fårakläder och de med rasistisk omvärldssyn vill ju skylla mäns våld mot kvinnor på invandring. Sådant står jag naturligtvis inte bakom.

Vilken feminism ligger långt ifrån din analys och varför?

– Bara de jag nämnde ovan. För att de bygger på en hatretorik och inte på att vi ska bli fria från alla former av förtryck. I övrigt har jag inga behov av att dissa någons kamp eller underkänna medsystrars levda erfarenheter av förtryck.

Vad finns det för fördelar med att ena en bred feministisk front?

– Det är enda sättet om vi på allvar vill ta avgörande kliv framåt. Ingen är fri förrän alla är fria.

Vilka personer som driver feministiska frågor inspirerar dig? (kan vara kulturellt, litterärt, aktivister, osv)

– Alla feminister och aktivister som dag ut och dag in kämpar för att få till förändring, reformer, debatt och politiska lösningar. De är sanna hjältar.

Ett feministiskt citat som inspirerar mig:

Don’t panic, organise.

 

Aleksa Lundberg är skådespelare och journalist. Fotot är taget av Nino Ramsby.