Plattform för konst och intersektionell kulturanalys

Analys › Litteratur

Har du någonsin försökt titta rakt in i solen?

Socionomen och aktivisten Mir Bal skriver om litteraturen och behovet av distans till smärtsamma upplevelser.

Har du någonsin försökt titta rakt in i solen? Om du gjort det så vet du att det är ungefär samma sak som att bevittna lidande, förtyck. Du kan aldrig bilda dig en klar bild av helheten genom att se rakt in i det. Istället, för att se någorlunda klart, och än mer för att förstå måste du titta sidledes, eller genom ett filter.

Jag tror att det är därför jag har svårt att läsa mycket utav den svenska litteraturen jag tycker bäst om. Jila Mossaed, Andrzej Tichy, Sara Stridsberg, Ida Linde, Athena Farrokhzad , listan kan göras lång. Det gör ont. Som sig bör, jag läser. Men efter det måste jag återhämta mig.

För i tiden, när livet var så mycket mer brutalt, kort och farligt kom våra förfäder på en väg runt detta. Berättelser var ett sätt att förmedla kunskap, oftast livsviktig, men även ett sätt att angripa, hacka sönder och bygga om se stora frågorna, kärleken, döden, slaveri, barn, gud. Sagor. Genom att förlägga berättelsen till en annan plats, en annan tid befolkad av mystiska väsen och gudalika varelser kunde det som var för svårt att titta på rakt framifrån utforskas från sidorna. Senare. Det är framför allt genrelitteratur (sci-fi, fantasy, skräck) som använder sig av det angreppsättet idag. Så väll i tv-serier, filmer som böcker. Som ett exempel, Buffy the Vampire Slayer, kultklassikern från sent niotal tidigt tvåtusental var en framförallt riktad till personer i de yngre tonåren. Trots det klarar den av att behandla så svåra ämnen som en älskad förälders död, sexualitet, vänskap och den långsamma erosionen av tjärnfamiljen och hur vänner sakta tar des plats i en ny ekonomi, för att inte tala om klass. För att bara ta en handfull av exempel.

Problemet är, som med så mycket av vår kultur, vilket förstärks än mer i så små grupper som genrelitteratur oftast utgörs av att det bara är vissa röster som hörs. För den som läst SF och fantasy har det varit smärtsamt uppenbart att de röster som hörs i ännu högre utsträckning än vanliga fall varit vita män, framför allt från USA och Storbritannien. Inte nog med att det är många berättelser som inte hörs, det blir också en fattigare genre, berövad den nya livskraft den så väll behöver. Det har funnits undantag, Ursula K. Le Guin som sedan sextiotalet föreställt sig värdar där kärlek och kön fungerat på andra sätt, där allt annat även det fungera på andra sätt, eller Octavia E. Butler som var en av de första svarta kvinnorna som på allvar behandlade frågor om ras, kön och slaveri genom andra värdar, civilisationer och hjälper oss att se på vårt eget sätt att leva som en ren tillfällighet. Margret Atwood tillhörde också en av dessa tidiga pionjärer som med en nästan vanvettig produktivitet fortsätter att varna oss för vår egen samtid, vart vi är på väg om vi inte stannar upp.

Det finns så klart fler. Men ändå för få. Men de senaste tio åren har det börjat hända något, en ny generation, kvinnor, rasifierade och HBTQ personer som vuxit upp på dessa giganters axlar och just därför kan se lite längre har börjat kräva sin plats. De två största namnen är den den Nigerianska författarinnan Nnedi Okorafor vars ilska över orättfärdigheten hon och hennes land har upplevt bränner ner hela världar.

Den andra, som de senaste åren hela tiden funnits i min egen periferi är N. K. Jemisin. När hon i augusti tilldelades genrelitteraturens största pris bestämde jag mig för att äntligen läsa henne, boken hon fick priset för heter The Fifth Season, det är första delen i en trilogi, andra boken kom ut för bara någon månad sedan.

Bokserien heter The Broken Earth. Och till och med språket är uppbrutet. Narrativet fragmenterat, i såväl tid som rum. Berättelsen är lika uppstyckad som den nya värld Jemisin befolkar med lika tassiga karaktärer. Ett galleri av nya arketyper. Karaktärer som du sällan hittar i litteraturen, än mindre i genrelitteratur. Du följer tre kvinnor, i olika faser av livet. I en värld som faller sönder. Den är om möjligt ännu mer fientlig mot sina invånare än vår egen. Men allt detta, jordens undergång som Jemisin presenterar oss med på de första sidorna, magin, kampen inte mellan gott och ont utan mellan olika gråskalor är en ursäkt för att få tala om mycket svårare saker. Slaveriet. Sorgen över att förlorat ett barn. Över att förlora en barndom, över att förlora en förälder. Kampen för värdigheten i ett samhälle som vägrar ge det till dig. Om kärleken mellan mästare och slav.  Den första boken är ju just tillägnad alla de som måste kämpa för den värdighet som andra tar för givet. Jag har talat om Jemisins bok i generella termer, breda penseldrag. Jag vill inte beröva en läsare alla de överraskningar som boken, dess karaktärer bär på. för böckerna som jag nämnt är en plats är fantasin visar oss att det finns saker vi aldrig kommer ifrån. En bruten värld. Och kampen för en bättre.

Debatt › Litteratur

Den vandrande blicken

Att lära sig skriva genom att läsa är inte att rida på jättarnas axlar utan att traska i deras djupa fotspår. Alla stigar är väl bevandrade, men när jag inte vet om att jag går i någons fotspår kan jag råka gå fel och upptäcka ny mark. Jag behöver begå mina egna misstag.

Detta är inte ett argument mot utbildning i sig, det finns så mycket att lära om världen, inte desto mindre för en författare. Jag är helt säker att mina fyra års studier i socialt arbete har gett mig mer teoretisk kunskap om de världar jag utforskar än ett litteraturprogram kunnat ge. Litterär analys är ett teoretiskt fält, liksom etnologi och historia, men skönlitterärt skrivande är ett hantverk, ett hantverk utan goda tekniska handböcker eller användbara verktyg men fullt av heta åsikter, som t ex den här.

Jag skriver ord jag inte funnit och upptäcker världar jag inte har tillgång till. Det är en resa som inte kan planeras, det är tankar som inte kan struktureras på förhand och platser som blir hemlika först i det ögonblick de uppträder på papperet, annars vore de statyer av andra böcker. Det som kommer ut är inte något helt nytt, liksom ett nyfött barn består det av redan existerande partiklar, men det kryper sina egna vägar. Jag låtsas inte som att mina romankaraktärer inte kommer från mina personliga erfarenheter, eller att de bygger vidare på tidigare berättelser, men de bråkar och rebellerar. Jakten efter deras motivation slutar alltid med att de linkar iväg i horisonten medan jag lägger undan pennan och söker andra.

Skulle detta inte gälla för en utbildad författare? Vad är det jag besitter som de saknar? Mitt enda skrivarverktyg är stundens infall. Det är ett trubbigare verktyg än klassisk dramaturgi eller innantillkunskaper om litterär kanon, men mitt skrivande är inte kirurgi utan vandring. Den vandrande blicken, det breda kunnandet men mest av allt det nyfikna sinnet. Det finns gott om frisk luft utanför skrivarlyan.

Jag är förstås emot rådet att ”skriva vad jag vet”, och ännu mer rebellerar jag mot trenden att skriva om mig själv, som om djupare sanningar om livet gömdes inom och kunde grävas ut genom introspektion. Det verkar som om ju mörkare mina bekännelser är, ju mer självcentrerade mina ambitioner, desto närmare skulle mitt skrivande betraktas representera de djupare sanningarna om livet. Men för det första är det uppenbart svårare att hålla nödvändig distans till sitt studieobjekt om objektet är jag själv och för det andra kunde ingen ifrågasätta mitt omdöme som är fallet när jag skrivit om en fiktiv eller historisk karaktär.

Av alla myriader av saker vi kan lära oss av att läsa skönlitteratur, är hur man skriver skönlitteratur inte dess huvudämne. Dessutom, att tala med, läsa och analysera andra författare borde inte vara författares främsta källa till litterär inspiration.

Jag är fortfarande nybörjare, jag har skrivit ett fåtal romaner och publicerat ännu färre. Men jag är författare, och skulle det vara så att du är det med; ta ingen notis av vad jag skrivit ovan. Gör dina egna misstag så gör jag mina. Men behåll din blick vandrande, så du inte råkar snubbla på världen, med näsan trycksvart av färdiga formuleringar.

Mikael Berglund debuterade 2015 med Ett föremåls berättelse om obesvar (Albert Bonniers), släpper nytt i februari på samma förlag. Läs parallelltexten till den kommande romanen med samma namn här.

Bild Peter Jönsson

Analys › Musik

En intim kväll på Tele2

Den här lördagen är nog den sista sommardagen. De två briljanta kvinnorna i Deap Vally säger att det är vackert här. Sen spelar de I Call Hell som ett jävla godståg för en halvfull arena, och Smile More. Jag slås av vilken fantastisk trumslagare Julie Edwards är, det är hårt och snabbt och tydligt och exakt hela tiden, och hur glad jag är att de finns kvar, och hur de blivit bättre sen 2012 när jag var i runda slängar lika arg. De tackar artigt och omriggningen tar säkert en halvtimme.

–

De står väldigt nära varandra nästan hela tiden, Flea och Josh Klinghoffer. Ansikte mot ansikte, öga mot öga, knappt luft emellan, det ser så intimt ut att jag nästan blir generad. Det känns som att råka hamna lite för nära två som tar avsked, eller återses, på en tågperrong.

I inledningen står de så mycket nära Chad Smiths trumpodie, en omfamning, en klassisk huddle, de står där och spelar med varandra, gungar igång Can’t Stop, inramade av Kiedis som studsar lite…kontrollerat sådär, som jag antar att en gör när en inte längre är 20 och vet om det men kroppen är ens instrument så det är inte som att det går att bara sluta med hur som helst.

—

Jag har lyssnat på nya skivan lite pliktskyldigt utan att riktigt fastna för något, men det är precis så upplyftande som jag hoppats att höra ett par spår live. Dark Necessities är avrundat vacker. Från taket hänger många lysande stavar som hissas upp och ner, jag tänker på kärnreaktorer och bränslestavar och energiutveckling. Ett välkomponerat set, som skulle bli en bra låtlista. Blood Sugar Sex Magik kommer som en liten och väldigt glad överraskning, jag har älskat den i så många tonår, det var inte varje vecka vi fick höra en mansröst beskriva aktiv kvinnlig sexualitet på ett positivt och suggestivt sätt, som något fysiskt, välkommet och magiskt.

Publiken är hälften ung och hälften gammal. Bokstavligen. Det som förundrar mig med den unga halvan är inte att de är där alls, utan vad de verkar vilja höra. Om du har en av världens bästa nu levande basister på en scen, varför vill du helst av allt höra låtar där han spelar raka åttondelar? By The Way-fans, jag pratar om er nu, stäm mig. Den andra halvan är vi som lärt oss tro att vi inte är gamla, som övertygats om att 40 är det nya 20, men här är det inte längre möjligt att väja för sanningen: även Antony Kiedis börjar bli mjuk i konturerna.

Inte Flea. Flea är evig och går på händer över scenen. Klinghoffer är ung nånstans där under luggen. Den enda gången jag skymtar hans ansikte så är hans uttryck ett av naken glädje. Intimiteten igen! Vad skulle det annars vara att spela tillsammans? Om inte närhet. Att fylla med vad som helst, som vilken relation som helst. Musik som relation, instrument som känselspröt.

—

Jag tror de spelar bra, det är lite svårt att avgöra i ekohelvetet som är Tele2 arena. Det är första gången jag är där så det är svårt att veta om det är mig eller mixen eller något annat det är fel på men jag får det bekräftat redan nästa dag via FOH-teknikerns Instagram. De gitarrtunga låtarna låter bäst. Basen tar fler än ett varv runt läktaren. Överväger att flytta på mig men föreställer mig att det är ungefär lika illa överallt.

Under en annan sån där rak topplistelåt från tidigt 2000-tal går jag ut i lobbyn och köper kaffe och Ramlösa som tvångshälls ur sin plastflaska ner i en halvliters pappersmugg. Gör det ondare att få en plastflaska i huvudet än en pappersmugg? Vem dricker kaffe på en konsert? Den andra halvan.

—

Extranumret kräver flera minuters övertalning, jag är fånigt förtjust i sånt, det finns inget mer avtändande än artister som kommer springande tillbaka efter mindre än 30 sekunder. Vi vet att det är en ritual men det känns bättre om vi tar den på allvar. Som om någon på allvar trodde att vi skulle behöva gå hem utan att ha hört Give It Away. Men inte utan att först ha tänt alla våra mobillampor som en stjärnhimmel som lyser upp hela arenan. Allt var verkligen inte bättre förr och dessutom är det ju ingen jävel som röker längre så tack o lov för smartphones.

Give It Away, ja. 895 kronor kostade biljetten, lucky me swimming in my ability, dancing down on life with agility, men vi kanske inte bryr oss om sånt längre för vi är urban medelklass nu och allt är konsumtion så varför inte musiken också? 16-årsversionen vill dansa och skrika men det är för sent. I biljettpriset ingick skivan – en dryg vecka senare får jag en fysisk CD i brevlådan. Där ligger den på hallgolvet som en anakronism, fallen genom rumtiden. Jag tänker på intimiteten igen, om den verkligen hördes eller om jag inbillade mig. Jag lyssnar på skivan för att få ledning, men hör den inte.

52nvn50k-jpg-large

Av Frida Hjelm

Verk › Politik

Löfven-inspirerat tal* till Sverige

Mitt Europa bygger inte murar!

Vi måste ha samma nivå som alla andra!

Jag kommer alltid att stå upp för asylrätten!

Det här är en ohållbar situation!

Vi ska fortsätta vara ett land, som bär solidariteten som vår största stolthet!

Målet är att få fler människor att söka asyl i andra EU-länder än Sverige!

Vi hjälps åt när nöden är stor!

Vi behöver bara lite andrum!

Jag sörjer Alan!

Ingen människa kan längre vara en ö!

Vårt land kommer aktivt stå upp för de människor som utsätts för krig och förtryck!

Det kräver att vi kraftigt får ner antalet personer som söker asyl och beviljas uppehållstillstånd i Sverige!

Det är viktigt att människor inte utnyttjas på våra arbetsplatser!

Vi gör dem i själva verket en stor tjänst när vi kastar ut dem ur landet!

Slutenhet har aldrig varit Sveriges väg!

 

*Observera att den förda politiken gäller.

img_2063_edit-2

Verk › Litteratur

Inför sorgen är ingen jämlik

Stellan Beckman skriver om Litteratur, sorg, och döden

“Vi har samlats här idag för att ta farväl av…” Prästens ord fick hjärtat att hoppa till en extra gång. Jag satt där på kyrkobänken, omgärdad av kända och okända som alla var bekanta med den som låg i kistan. En månad hade gått, och ännu fler skulle gå, innan det blev uppenbart vad som egentligen hade skett. Sedan dagen då jag satt i kyrkan kom prästens ord att dyka upp i huvudet när jag minst anade det. På jobbet, vid datorn, när jag diskade, en promenad i skogen.

Det brukar sägas att inför döden är vi alla lika. Men det finns en sak som skiljer människor åt när det kommer till döden: sorgen. Alla människor känner sorg, vissa mer och andra mindre. Mycket beror på den relation vi haft med den döde. Att bearbeta sorgen, och saknaden, kan te sig olika från person till person, tack vare detta.

Ibland kan det fungera att resa bort, om inte fysiskt så med litteraturen, om så bara för en stund kunna glömma sorgen och komma tillbaka starkare, eller för att helt enkelt finna något som bekräftar ens känslor. Litteratur fungerar fruktansvärt bra för att bekräfta de flesta känslor, även om sorgen är på något sätt svårare att finna i litterär gestaltning. Med det menar jag att sorgen inte är obefintlig, men att man oftast väljer att ta med sorgen som en interlude till andra känslor. Eller kanske ett lyckligt slut.

En författare som jag funnit ge två skildringar om sorgearbetet som jag gillar, är Douglas Coupland. Han kanske inte är den förste författern du tänker dig skulle behandla sorg. Från början en konstnär född och bosatt i Kanada har han gjort sig ett namn som författare och samtidsskildrare där bland annat romanerna Generation X och Mikroslavar är mest kända. Att hans övriga romaner sällan lyfts fram är däremot en gåta. Och då främst de sorgliga Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus!, som jag kom att söka mig till i min sorgeprocess.

Girlfriend In A Coma publicerades 1998 och Hey Nostradamus! 2003. Hur stor betydelse har gapet på 15 år mellan böckerna? Jag skulle kunna vara klyschig och säga att Hey Nostradamus! framstår som mer mogen. Girlfriend In A Coma innefattar en sorts post-apokalyptisk historia, och kan ibland framstå som lite vimsig. Det är inget fel med humor blandat i sorg och världarnas förfall men det riskerar ju alltid att stöta bort läsaren. Men om vi bortser från de märkbara skillnaderna finner vi att båda böckerna har karaktärer som är lätta att sympatisera med. Eller vänta, jag skulle nog säga att det minimala karaktärsgalleri som Hey Nostradamus! har till sitt förfogande framstår som att ge karaktärerna mer plats att bre ut sig och sin sorg.

Båda böckerna har snarlika teman och utgångspunkter – livet efter döden, sorg, tro – och båda inleder med en död person som berättar om sitt liv och hur de dog. Den döde personen fungerar som en tongivare, en som presenterar sin relation med resten av karaktärerna och fångar upp läsaren. De första kapitlena fungerar nästan som referat för en egen roman eller längre novell, men som läsare inser man snart att romanerna fokuserar på de som blev kvar i livet.

Jag vet inte riktigt vad Coupland själv tänkte när han valde att introducera romanerna med en död person som får föra sin talan. Men då jag vet att Coupland har vuxit upp som, och fortfarande är, en ateist, ser jag greppet inte bara som ett bekvämt sätt att presentera romanens upplägg, utan också ett sätt att tolka “livet efter detta”. Ja, det måste innebära att det enda “livet efter detta” som finns är sorgen efter den döde, för visst känns det som en annan värld när någon går bort? Ibland kanske det bara är en känd artist som fanns där när vi växte upp, eller din mormor, eller en vän, och alla som känner dem reagerar på deras död. De sörjande får mycket att stå i. Man kommer till insikter. Livet är kort. Livet är ynkligt. När någon dör ändras vår plats i tillvaron, våra relationer kanske tar en ny bana, andra kanske stannar upp helt.

Med respekt för den nyfikne vill jag inte avslöja allt för mycket om romanernas innehåll, men jag måste ändå säga någonting om slutet. Båda romanerna slutar olyckligt, eller rättare sagt så slutar de inte alls. Båda böckerna framstår som att de lämnar mycket åt läsaren att tänka över när sista sidan har vänts. Efter att ha läst Girlfriend In A Coma och Hey Nostradamus! är det många trådar som hänger kvar. Visst kan det framstå slarvigt, men “livet efter döden” lämnar många trådar åt de sörjande. Ibland kanske de tar en eller två av trådarna och syr ihop ett täcke att gömma sig under. De gör den döde till en religion, och visst kan det vara så att en religion, eller litteratur, kan skänka tröst i sorgen, men det viktigaste – tror jag – är att när någon går bort ska alla korten läggas på borden. Låt de kvarlevande få se alla nyanser och masker som den döde burit genom livet.

Oavsett hur mycket vi får läsa om döden, eller sorgen över de döda, kan det aldrig förbereda oss för när anhöriga går bort. Vi tar livet för givet, levande människor för givet, och det är kanske vad som gör chocken så stor. Döden är lätt att acceptera, men svårare att förstå, och sorgen underlättar inte processen i att “gå vidare”. Andra människor, ens egen religion (förutsatt att du har den), eller kanske litteratur, kan skänka tröst under sorgen. Det kan ge dig en känsla av att du inte är ensam om att tänka över döden och behandla din sorg. Ja, någonstans kanske litteraturen självt framstår som en religion, om inte bara i det att många är dedikerade bokmalar och andra, som jag själv, som bara vill finna tröst i att inte vara ensam i sin sorg. Tiden läker alla sår, sägs det, men ärret finns kvar.

stellan_2upp

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

30 minuter på Ben Gurion, men en livstid på Qalandiya (Del 5)

Femte delen i Dima Lina Yassins gripande dagbok från en resa till Qalandiya i Palestina. Har ni inte läst del 1, del 2, del 3, och del 4, så gör gärna det först. 

Hon är acklimatiserad

Var det pojken från Gud som sålde mig armbandet med paletten? Tänk om jag verkligen har träffat honom förut. Tänk om jag träffar honom igen, sa jag till Hanin, min kusin, när jag berättade för henne om mitt möte med honom. Det var hon som körde bilen när vi passerade Qalandiya den där gången vi skulle till Jeriko och en pojke bad oss köpa hans armband. Jag ville ha armbandet för att jag tyckte det var fint, men Hanin verkade inte särskilt intresserad, hon vill mest bara bli av med pojken som hängde vid hennes sida av bilen. Hon låtsades verka intresserad när jag nämnde pojken för henne. Det brukar hon göra när jag berättar saker. Alltså, låtsas. Det som intresserar mig är ofta ingenting som väcker henne till liv. Hon är ärlig och säger att hon inte minns honom. Men jag minns. Jag minns hur hon bad honom försvinna, och rullade upp fönsterrutan.

Jag steg ut ur bilen som stod stilla i bilkö i väntan på ännu en passkontroll. Jag gick fram till honom, gav honom 5 shekel, och helt plötsligt var jag omringad av 10 andra pojkar och flickor som även dom hade något att sälja. Barnen skrek och sänkte sina priser i hopp om försäljning, i hopp om mat för dagen, kanske. Jag rotar i fickorna utan framgång. Jag har inga mynt säger jag demonstrerande och sedan väcks jag ur kaoset av ett skrik. Hanin tutade och skrek att jag skulle gå och sätta mig i bilen. Vi kör. Ja, jag minns hur vi sedan blir tillsagda att köra åt sidan och en israelisk soldat ber oss att stiga ut ur bilen. Han frågar oss om vart vi ska. Hanin lämnar fram sitt id-kort och svarar, med en tom ton: Jeriko. Jag är tyst och lämnar fram mitt pass. Hans blick är trött. Tom. Han ber Hanin öppna bakluckan, men tittar knappt, sen är han klar. Vi får sätta oss i bilen och fortsätta vår väg. Hon skruvar upp musiken i bilen och kör. Mina tankar var tomma, lika tomma som Hanins röst, lika tomma som soldatens blick. Jag njuter av det tomma, av tanken att kunna låtsas som om det aldrig hänt. Tomt. Bergen är så vackra efter Qalandiya.

Vi två är som natt och dag, då jag är natt eftersom jag håller mig vaken när Hanin sover för att överleva.
Hanin är en annan slags palestinier, en som jag inte så ofta träffar men som det finns en hel del utav. Hon är högutbildad, en läkare i unga år, och hon är vacker. Hennes mörka och stora ögon blir större när hon målar dem i svart kajal, vilket tillhör hennes vardagliga smink. Hennes läppar kläs i rött och hennes nyfönade hår från det dagliga frisörbesöket är som pricken över i:et när klackarna bär upp hennes redan långa ben. Hon kör till jobbet fastän hon bor i en lägenhet mitt i centrala Ramallah vid kliniken – ett gångavstånd mellan kafét och vattenpipan på bara några få sekunder.

Hanin är ofta glad – noll bekymmer – och tänker aldrig på jobbiga saker, fastän allt runtom henne är skitjobbigt. Hon är acklimatiserad. Det är som att hon avskrivit sig allt som har med Palestinas ockupation att göra. Jag antar att det är lättare att leva så, och kanske  det enda sättet att överleva på. Jag tänker efter och inser att jag aldrig hört henne klaga på de timslånga köerna vi delat vid diverse passkontroller och aldrig hör jag henne nämna någonting om havet. Havet. Jag tror aldrig hon har varit där. Fan. Jag måste ta henne till havet. Känslan av att ta med Hanin någonstans utanför den här bubblan har aldrig varit så här sympatisk. Den har aldrig känts så här nödvändig förut. Det känns nästan som om hon är sjuk och att jag kan läka henne.

Människor här lever sina liv i en kollektivt skapad låtsasbubbla, eller låtsasbubblor som sedan blir trygga punkter för dem att leva i. Men, i själva verket befinner de sig i en orimlig acceptans av ett fientligt levnadssätt och inhumana omständigheter. Jag brukar kalla det för en förbannelse. En sanning i en lögn. Ett liv på tippande tå. Ett minfält. Ett fängelse. Ett ockuperat Palestina. Så, grattis, sionismen. Grattis, Israel. Grattis, världen… Ni har även lyckats lura den drabbade att vara okej med att leva ett liv som fånge, i sitt hem, i sin kultur, utanför havet och runt om olivkvistarna som brinner.

När jag börjar tänka är då jag inser att jag blir knäpp, knäpp av kärlek och knäpp av oron som framkallas inom mig när jag vandrar på dessa gator, över dessa berg och luften är lik ett sopavfall i en öken med toppar av den godaste maten och den sötaste drycken. Men, kanske behövs det inte längre tänkas efter utan istället en insikt ur en acceptans: allt är inte så konstigt. För visst är det inte konstigt att folk här bli lite knäppa. Lite mer desperata, hjälplösa, eller kanske lite mer omänskliga eftersom det inte finns något mänskligt med att inte kunna andas eller le, gråta eller skratta på ett hustak i Gaza utan att bli splitter av granater, bomber och dö. Begravd i ruiner. Bortglömd, utan att fått skrika, eller ens blivit hörd. Även tystnaden har slutat tala, och människor är inte ens stumma utan det mumlas högt och Babels torn byggs högre utan destination, med misskommunikation, och så faller det vi kallar människa. För här finns det ingen rätt att leva ett värdig liv. Tystnad.

Jag slutar tänka. Jag hör fågelkvitter. Hanin sitter bredvid mig på balkongen. Jag ser hur hon fingrar efter nya inlägg i sin Facebook feed, att gilla, att kommentera, att bedöva sig i. Jag blundar. Jag lyssnar på fåglarnas sång om Palestina, en sång bakom bergen, bakom havet, bakom Israel. Jag blundar och lyssnar. Men inte Hanin, för Hanin hör inte fågelkvitter. Hanin andas inte bergens stillhet. Hanin känner inte till frihet, som jag.

av Dima Lina Yassin

Intervju › Musik
No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice – Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

No One Notice är en konceptuell video av Adele Kosman och Hanna Westerling till låten ‘No One Notice’ av AMKosman.

–

Berätta kort om No One Notice.

Adele: Kollektionen gick under temat “fake” vilket jag översatte till att känna sig fake. Fake i att man låstas saker och att man då känner eller har skuld. Skuld är också kollektiv skuld, vilket människor bär mycket av. Mycket av skulden är ju från och av varann genom att behandla varann dåligt, men för mig är den yttersta skulden det vi gör mot naturen och dess djur. Att vi totalt förstör något så nödvändigt, vackert och oskyldigt. Som också leder oss mot vår undergång… men det blir ett annat projekt.

Hanna: Både låten och kollektionen som är med i videon handlar om ett missnöje och ett ifrågasättande. Ett ifrågasättande om hur världen ser ut idag, hur människor beter sig emot varandra och emot miljön. När vi gjorde videon hade båda idéer som vi sedan mixade ihop till denna konceptuella musikvideon.

–
Varför titeln No One Notice?

Adele: ‘No one notice’ skulden. Men i sin ursprungliga mer personliga form: Ingen märker att jag är fake. Ingen vill märka.

–
Är konst ett bra medel för miljöaktivism?

Adele: Att göra konst med rötter i politiska frågor/aktivism eller med ett tydligt politiskt syfte är precis lika viktigt som att bedriva politiska frågor alternativt organiserad aktivism. Allt behövs, och allt kan göra skillnad. Det är konstnärens jobb att ligga i framkanten och bana väg för resten av befolkningen.

Hanna: Jag tycker det är viktigt att frågor lyfts upp på olika sätt så att så många som möjligt kan ta del av dem. Och det är intressant och kul att få ut sin poäng genom något visuellt och inte bara att skriva eller prata om det. Att konst som handlar om exempelvis miljöfrågor kan skapa kommunikation och diskussion mellan folk som inte känner varandra är intressant.

Se videon här:

Verk › Litteratur
I stormens öga

I stormens öga

En gång skrev jag en krönika om att det mest fantastiska och det mest skrämmande som finns är ett tomt papper, där du som sitter framför det vet att beroende på vilket sätt du rör pennan kan måla ett mästerverk, skriva något som får Nobel- eller Pulitzerpriset, eller skapa något som är fullständigt meningslöst som ingen någonsin kommer att bry sig om, förutom den som plockar upp skräpet från ditt hus. Ibland är det så och ibland är det ett kall från det inre som måste stillas – saker som måste sägas, måste få känslomässigt utlopp och ge en mental befrielse. Katarsis, en själslig rening som tar ditt sinne gisslan. På detta sätt är det även med musiken.

Vissa saker låter sig inte helt enkelt inte vänta. Som en krypande, kittlande känsla rullar melodin vidare i huvudet; den kräver att bli fullständig, att bli hel. Om natten kommer den oinbjuden till fronten av tankarna och stannar där, ältandes, gnällandes och otillfredställd – min fantasis skapelse som rycker och sliter i obehagliga känslor jag begravt bakom lager av känslokall, tystlåten norrländsk maskulinitet. Jag suckar inombords, vänder på mig för att hitta en bekvämare ställning, försöker att tänka på något annat men sömntåget kommer aldrig till stationen. Melodin kommer tillbaka, nu på högre volym, och tvingar till sig min uppmärksamhet. Den sticker som en kniv i gamla sår – jag fäller en tår och kapitulerar. Ingen rast och ingen ro förrän jag skrivit klart låten om min framlidne far.

Jag har haft sömnbesvär nu i ungefär två år. Många sömnlösa nätter där jag legat och rullat i sängen i timtal innan jag slutligen ger upp, tar på mig morgonrocken och går upp i den mörka lägenheten. Ibland har jag gått ut på uteplatsen, rökt en cigarett och funderat över alla de kaotiska tankar och känslor som drabbar samman i mitt huvud när jag slappnar av. Andra gånger har jag hamnat framför datorn där jag skrivit en text, lyssnat på musik och sippat på örtte. Ibland hjälper det, andra gånger inte. Stressbesvär, en efterverkning av åratal av kriser, som helt enkelt inte vill upphöra. Nu för tiden spänner jag i alla fall bara käken när jag ska sova.

När jag står framför mikrofonen, med nedtonat ljus och strålkastarsken, är jag plötsligt i en annan värld. Rytmen, volymen, vibrationerna i luften och den förväntansfulla spänningen över hur musiken kommer att flöda, dansa och vandra, befriar mitt modesta sinne. När jag tar till ton lyfter jag mentalt från marken som en frisläppt storm, surfandes på vågen av instrumentella noter som flödar genom rummet. När det dessutom är jag som skrivit texten och fyllt flodvågen av ljud med mening, där jag lyckats matcha musikens temperament med ord, fraser och vibraton, då känns det som att musiken skriver sig själv och jag bara är med på den underbara resa som den erbjuder. Med den färdas jag mellan himmel och helvete, från död och förlust till kärlek och pånyttfödelse. Jag vrålar ut min frustration över en värld som tumlar allt längre ner mot avgrunden, mot orättvisan och oförståelsen människor emellan, där rädsla och främlingskap får regera framför medkänsla och kunskap. Tillsammans lyfter vi mot nya höjder, skrattar åt världens absurditet och skålar för framtiden.

Den sista tonen vibrerar mot den omkringliggande tystnaden, ett sista fade out och showen är över. Mikrofonen kopplas ut, kablar rullas ihop och högtalare stängs av. Vi tackar för denna gång och ljusen släcks med en förhoppning om att snart ses igen. Jag lägger ner pennan och konstaterar att det sista ordet är skrivet på låten som vi började jobba med bara tidigare samma dag. En sista klunk örtte slinker ner från den nu kalla koppen – kanske kan jag till slut få sova.

Jag är en musikalisk idiot i himmelriket – själv med oerhört begränsade kunskaper om hur man bygger ihop musik, med bristfälligt taktsinne, blind för noter och helt utan talang för instrument – omgiven av instrumentellt kunniga. Min röst är en annan historia, omsorgsfullt byggd med fullständig passion, där åratal av egenhändig övning ackompanjerats av ett fåtal sånglektioner för finslipning. Den är min följeslagare, min beskyddare och mitt vapen, genom hårda tider och i mitt huvud snurrar melodier konstant, både önskvärda och hatade, och jag skulle aldrig önska mig något annat.

Oscar Sedholm

Cover photo: Falk Lademann

Analys › PerspektivPolitik
Eros och befrielsen

Eros och befrielsen

För några år sedan bodde jag en timme utanför San Francisco. Det var en ensam tillvaro (även bland vänner), mest – tror jag – på grund av mina lögner. Det var plågsamt att se hur vänner förstod att jag ljög men av medömkan skonade mig det förnedrande avslöjandet; det var nog det värsta, deras ömkan. I min exil i lögnernas land brukade jag köra in till Castro street för att läsa på caféer och driva omkring planlöst. Castro har en fantastisk gammal biograf som visar klassiker i celluloidformat. Paradisets barn av Carné, Hitchcocks Vertigo, där San Francisco aldrig filmats vackrare, i strålande Technicolor. Jag har hört att somliga finner den sociala skammen i att gå på bio själv som olidlig, men här var det många som gick själva, försjunkna i en anonym gemenskap.

Castro har inte bara en fin biosalong; gatan är mest känd för sin legendariska status i HBTQ-kampen. I den ojämna efterkrigsboomens USA flydde medelklassen från städerna på 60-talet, ett fenomen känt som “white flight”. Castro streets rymliga hus i löjlig viktoriansk pastisch stod tomma och stadda i förfall. De låga hyrorna lockade lyckosökare som redan innan bosatt sig i San Francisco efter att militären portat dem från tjänst under andra världskriget. Staden hade blivit ett väntrum för den avvikande sexualitetens patienter (homosexualitet ses alltjämt som en patologi), och den sexuella frigörelsen lät inte vänta på sig.

Freud gav inte mycket för sexuell frigörelse. Sanningen att säga så gav han inte mycket för frigörelse överhuvudtaget. Människan vet inte vad hon vill, dömd som hon är till evig vantrivsel. Men hans vänsterprasslande efterföljare – Wilhelm Reich och Marcuse till exempel – skulle syndigt ägna sig åt orgasmens frigörande potential. Ett bra fritt knull, ett bra fritt samhälle. Egentligen är det inte så konstigt. Orgasmen frigör endorfin, musklerna slappnar av, spänningen släpper taget om kroppen, och tankarna lösgör sig från ångest. Den lilla döden, som fransmännen kallar kvinnlig orgasm, borde leda till en mer harmonisk återfödelse.

Men sexualitet är så mycket mer än bara akten, den strikt avgränsade uppmaningen ovanifrån (eller, för de mer biologiskt lagda, från artens inneboende strävan) “var fruktsamma och föröka er” – sex är, bortom lustprincipen, lögn, svek, våld, makt. Som de flesta människor är jag en lögnare, och förutom pengar är det sex jag ljugit om mest.

På Castro Street brukade jag traska ensam. Människors sexualitet ter sig helt obegriplig för den som är utestängd från gemenskapen. Antingen obegriplig, eller helig, ouppnåeligt vacker; för ännu andra, hotfull och inkräktande. Jag valde obegriplig. Den ensamme vandrarens drömmerier är alltid grandiosa, och han kan genom en tankerörelse ställa sig över andra. Deras sexualitet antog för mig skepnaden av ett absurt spektakel.

Efter biobesöken hade skymningen lagt sig över Castro Street, och barerna började fyllas. Castros manliga bartenders är generellt nakna, förutom ett litet skynke över könet som knappast är en eftergift till blygsamheten. Som gata är den märkbar i sin totala acceptans av gaykultur – en hyllningskarneval för det udda, något som känns befriande i en tid då HBTQ-rörelsen verkar satsa på att framställa sig som så vanlig som möjligt. En rekvisita hos verklighetens folk.

Om Freud var en man av sin tid så var Zoologen Alfred Kinsey en veritabel utställningspjäs av efterkrigstidens sociala ingenjörskonst. När han och hans forskarlag ville undersöka sexualiteten hos ”The Human Female” och ”The Human Male” så var det med ett empiriskt underlag; Freuds teorier förkastades som ovetenskapliga, här gällde det att kvantifiera. Mer än tiotusen amerikaner intervjuades om sitt sexliv. Hur många gånger kommer folk? Från vad? På toaletten eller i sängen? Själva eller tillsammans med andra? Med vetenskapens opartiska öga tog Kinsey – utan att censurera – emot uppgifter om nekrofili, parafili, pedofili, ja alla sorters fili som kan tänkas uppstå i den mänskliga sexualiteten. Hans forskarlag sorterade sedan all statistik efter klass, etnisk grupp och kultur, gift eller ogift, ålder, när intervjuobjektet hamnade i puberteten, utbildningsnivå, föräldrarnas yrke, uppväxt på landsbygd eller stad, religion och geografiskt ursprung. Resultaten var ett giftpiller för femtiotalets sexualmoral, och rapporten kan sägas vara en öppning in till det mer sexualliberala 60-talet.

När jag söker om information relevant till Kinsey snubblar jag över en artikel från ”Bibeltemplet – webbtidskrift för urkristen tro och väckelse” med rubriken ”DOKTOR ALFRED KINSEY – DET MODERNA SODOMS GRUNDLÄGGARE”. Här blir läsaren upplyst att trots att Kinsey ”bland mycket annat” var ”sadomasochist, bisexuell och blottare” så är hans forskning (vilket artikeln skriver inom citationstecken) för det moderna sodom ”vad Darwin är för evolutionisterna och Marx för kommunisterna”. Eld och svavel utlovas, och om jag får gissa så räknas San Francisco till de moderna städerna på slätten.

Med sin avslappnade intervjumetod som garanterade anonymitet fick Kinsey över 12 000 amerikaner att öppna upp om vad dom faktiskt gjorde bakom stängda dörrar, snarare än vad dom borde göra. Det är från Kinseys intervjuserie som den ofta citerade siffran att en av tio är homosexuella kommer. Kinseyrapporten om kvinnlig sexualitet har hela avdelningar om sexdrömmar och onani, och trots Kinseymetodens explicita avstånd från Freud kan en viss influens göra sig hörd när forskarlaget skriver i rapporten att ”onani och sexdrömmar är det bästa sättet att mäta kvinnans inneboende sexualitet”. Kvinnlig onani, som på femtiotalet var höljt i tabu, får en serie av tabeller med variablar som ”Fantasi under onani: sado-masochistisk, homosexuell eller kontakt med djur” eller ”Teknik under onani: klitoris och blygdläppar, muskelspänning, vaginalt införande eller endast med hjälp av fantasi”. Klitoris tar hem segern med 80 %. Slutsatserna fanns där att dra för den som ville – mänsklig sexualitet är förtryckt av samhällets och kulturens normer, undangömd i ett giftskåp där Den Lilla Dödens kemikalier skulle förvaras för den bestående ordningens bästa.

Att ställa kvinnans kropp och sexualitet under Vetenskapens Objektiva lupp är visserligen inget nytt, och dikotomin mellan manlig granskare (Kinseys forskare var alla män, förutom några assistenter som var kvinnor) och kvinnligt studieobjekt finns alltjämt i rapporten om kvinnlig sexualitet. Redan 1949 hade de Beauvoirs ”Det andra könet” gjort en vidräkning med den ordning som placerade mannen som skapare och kvinnan som undantaget; Kinsey fann verket ”litterärt intressant”, men avfärdade även de Beauvoir som ”vetenskapligt ointressant”. Väl talat, herr vetenskapsman!

Frågan om sexuell befrielse har nått en nivå av kitsch i dagens samhälle. Begreppet känns larvigt att ens använda. Det överflöd på pornografi som vilken 12-åring som helst med smartphone kan frossa i – är det den sexuella revolutionens frukter? På sätt och vis, antar jag. För ett liberalt samhälle har befrielsen kommit med konsumtionens befrielse – låt dem konsumera, och så löser det sig så småingom. Debatten inom RFSL om prostitution bär på ”den sexuella frigörelsens” motsättningar, men det får vi ta en annan gång.

***

Människor vandrar hand i hand; gatorna fylls av de utstöttas kollektiv, skapat tillsammans när samhället vände ryggen till. På Castro Street vandrar en ensam lögnare som inte ens Doktor Kinsey kunnat locka sanningen ur. Befrielse är ett gemensamt projekt, trots allt.

Debatt › Politik

Ingen människas existens är haram

Vi har alla läst om hemskheterna som inträffade under latinx*kvällen på HBTQ**-klubben Pulse i Orlando, USA, som tog 50 personers liv och lämnade 53 personer med livshotande skador. Nyheterna har lämnat många av oss hopplösa, trötta och med en bitter eftersmak i munnen. Glädjen från förra årets #lovewins har bleknat. En lag som tillåter giftermål utöver heteroförhållanden var verkligen inte tillräcklig för att stoppa den återkommande HBTQ-fobin som är djupt rotad i våra samhällen, och Orlando blev sorligt nog ett bevis över att mer än rätten att få gifta sig behövs. Ett bevis på att Pride inte bara är festligheter utan fortfarande en pågående kamp där paraden fungerar som vår årliga demonstration.

Många satt nervöst framför alla sorters nyhetssidor och sociala medier och tänkte “hoppas att det inte är någon som delar min religion” eller “hoppas mördaren inte delar något i närheten av min etnicitet eller kultur” innan de offentliggjorde vem gärningsmannen i Orlando var. För vi vet. Vi vet vad som händer när förövaren är annat än en vit man. Vi förbereder oss mentalt på att säga ifrån ett X antal gånger att “nej, alla ___ är inte så”. Nu hände det igen. Omar Mateen, mannen bakom attacken, påstås vara muslim, och IS/Daesh hävdar att de låg bakom det hela. Helt plötsligt lider folk av tunnelseende, de börjar ropa saker om att Drumpf hade rätt, att muslimer är problemet, att folk bör rösta på Drumpf för att hålla borta alla terrorister, ett begrepp som enligt dem är synonymt med muslimer. Vi har varit här förr. Det här är inte något nytt. Likhetstecken sätts mellan muslim och terrorist, om och om igen.

Men låt oss stanna till ett ögonblick. Självklart ligger inte cirka 1.6 miljarder muslimska individer bakom attacken i Orlando. Det är rimligt att vilja distansera sig från en mördare, men vad kan vi ta till oss från det här istället för att än en gång distansera oss från det självklara? Vad kan vi bidra med som långsiktigt kan förändra synen på relationen mellan oss muslimer och HBTQ-personer?

Jag är ingen “lärd” imam. Jag kan inte Koranen utantill. Men jag är rätt säker på att det ingenstans i Koranen står att vi ska mörda HBTQ-personer. Islam är en livsstil som lär oss att göra gott för andra, att tillbe Gud, att kämpa för Guds skull, och om att vara vänlig och barmhärtig mot våra medmänniskor. Ändå är HBTQ-fobin så stark att vår medmänsklighet inte räcker till. Vi ropar “inte alla muslimer” i samma andetag som vi kallar folk för kafir (ett nedvärderande begrepp som används mot framförallt icke-muslimer) för att deras kön eller sexualitet inte passar vår världsbild. Vi menar på att mord inte är tillåtet inom Islam, att Islam står för fred, och ändå sprids så mycket hat bland oss, så mycket hat att det orsakar våld, så mycket hat att folk mister livet. Fem av över 50 muslimska länder har än idag lag på att homosexualla ska straffas med döden. Hur kan vi tillåta detta? Hur kan vi fortsätta kalla oss oskyldiga när så många av oss är skyldiga till att sprida HBTQ-fobi? Gärningsmannens handlingar i Orlando hade inget att göra med Islam, men det hade allt att göra med den miljön vi har skapat. En miljö där en hälsosam kommunikation knappt existerar. En miljö där vi inte pratar om sexualitet. En miljö där vi tillåter rädsla, självhat och aggressioner ta över när det handlar om ämnen som vi inte vill eller vågar ta oss an. Vi kan inte fortsätta smyga runt problemen inom våra kretsar i rädslan av att det ska tolkas som islamofobi.

Muslimer är inte de enda som sprider HBTQ-fobi. HBTQ-fobin sträcker sig utöver religiösa och geografiska gränser, men vi muslimer har ett problem med HBTQ-fobi, och vi måste lära oss att erkänna det för att kunna gå vidare och ta itu med problemen. Det räcker inte med att ett par individer kallar sig “progressiva muslimer” och klappar sig själva på axeln för att de inte är “som de andra muslimerna”. Vi måste lära varandra. Vi måste våga prata om våra brister. Vi måste begripa att det är fel att stämpla människors existens som haram. Vi måste förstå att vi inte sitter på en position där vi får döma. Vi måste våga stå upp för varandra, även när vi inte delar varandras tro, kön eller sexualitet. Vi måste våga agera som medmänniskor.

Det kommer inte att vara lätt. Det är aldrig lätt. HBTQ-fobin är trots allt en struktur, precis som sexism och rasism. Det är hat som har fått gro i flera århundraden, över hela världen. Men det går att bekämpa så länge vi går ihop och håller ihop.

Inte för att låta klyschig, men jag vill uppmuntra mina muslimska syskon till att nu under Ramadan våga visa att era gärningar inte har något att göra med Shaytan. Ta ansvar för dina åsikter och ditt agerande. Be en bön för de berörda i Orlando, och en bön för att vi muslimer ska våga ha modet att hjälpa våra syskon i nöd. Var en del av förändringen istället för en del av problemet. Om du är osäker på vart du står, ta vägledning av hur vår profet Muhammad (SAW) var en av de mest barmhärtiga, som behandlade alla sina medmänniskor med godhet och tolerans.

Jag vill avsluta denna text med att säga att ja, det är svårt att diskutera Islam utan att en massa islamofober försöker använda ens interna kritik emot oss muslimer, speciellt när islamofobin endast växer här i väst. Folk gör allt för att smutskasta Islam. Så jag vill bara poängtera att texten ni har läst är specifikt riktad mot muslimska kretsar. Ni som är icke-muslimer får gärna läsa texten och dela den men de av er som kommer att försöka använda texten för att sprida islamofobi kommer inte att tas emot då detta handlar om självkritik, som alla bör syssla med, vare sig troende eller icke-troende.


13441987_1619377605045997_1468836974_o

Ruhani Islam är lärarstudent och frilansillustratör

* latinx: ett könsneutralt begrepp, används istället för latino, latina eller latin@ ( källa: http://www.latina.com/lifestyle/our-issues/why-we-say-latinx-trans-gender-non-conforming-people-explain )
** HBTQ: Ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter. ( läs mer: http://www.rfsl.se/hbtq-fakta/hbtq/begreppsordlista/ )
*** Kafir: ett arabiskt ord som översätts till “de som döljer sanningen”, “förnekar Gud”, “icketroende” ( källa: https://en.wikipedia.org/wiki/Kafir )
Illustration av Ruhani Islam
Analys › Perspektiv

Antropocen eller eurocen?

Så kom året då världens makter inte längre kan vänta med en radikal miljöpolitik. Sedan början på 2016 har varje månad slagit värmerekord och oroat forskare. Det är som om apokalypsen redan varit här, hälsat och lämnat den tickande bomben som förbryllade människor världen över måste handskas med på ett eller annat sätt.

Det är inte lätt att låta bli frestelsen att tala om vad en del kallar för antropocen, vilket går ut på att vår tidsepok i jordens historia domineras av människan som art. Som de flesta vars uppmärksamhet riktas mot miljörörelser och forskares diskussioner om miljö är det inget nytt att åberopa alla människor gemensamma ansvar inför den stundande globala kollapsen. 

Anarkisten Murray Bookchin lade fram argument emot en sådan framställning av miljöproblemen redan 1987 då han i artikeln Social Ecology versus Deep Ecology: A Challenge for the Ecology Movement visade hur miljörörelsens nya idéer dolde rasism och sexism. Hans föreslag på en mer socialt och historiskt medveten miljörörelse där viktiga inslag är anti-rasism, feminism och anti-kapitalism kanske har gått miljökämpar förbi. Vår tids föreställningar om någon sorts moder jord som kräver balans i sitt ekologiska system är inte helt olika den framställning som kom att växa till sig bland ekonomer om hur ekonomin fungerar.

Jag kan förstå att det finns en retorisk tjusning i att likställa mänskligheten vid ett virus som gör moder jord sjukt. Men det tenderar att ignorera globala och historiska maktrelationer. Utifrån Immanuel Wallersteins världs-systemanalys och historieskrivning vill jag argumentera att vi måste se miljöproblemen som rotade i ett ekonomiskt system vars centrum varit Europa och västvärlden allt sedan 500 år tillbaka. Jag tror att i en tid då människor i den globala periferin hotas allra mest av miljöförstöring och global uppvärmning går det inte att välja en världsbild som förenklar och trivialiserar miljöfrågorna.

I min mening är det att trivialisera miljöfrågor om vi inte i samma veva frågar oss vad det innebär att minska utsläppen. Kan inte detta användas som argument mot olika gruppers och länders strävan efter självständighet? Och om världen ska dra ner på utsläpp och konsumtion, innebär det då att det ska ske en omfördelning så att alla i hela världen har lika stor miljöpåverkan?

Om vi på samma gång vill ha en mer miljövänlig värld måste vi även ta med historiska maktförhållanden i analysen. Jag tror även att eventuella argument som endast syftar på människans överlevnad som art i sig är väldigt dumdristiga. Människan som art – i sin helhet – har överlevt flertalet socialt orättvisa och ojämställda system men det innebär inte att vi ska strunta i att kämpa för frihet, jämställdhet och syskonskap. Snarare verkar det mer angeläget än någonsin tidigare att fråga om vi inte lever i eurocen. Tidsepoken som definieras av och utifrån europa.

Debatt › Politik

Stulna barndomar, belägrade liv

Cecilia Persson skriver om socialt utsatta barn och hur deras upprättelse aldrig tillåts komma.

Någon gång under 2004 kontaktades jag av en kvinna från föreningen Stulen Barndom som ville att jag skulle hjälpa henne att skriva en självbiografi.  Föreningen processesade i Europadomstolen och svenska staten var förövraren som skulle ge upprättelse och ekonomisk kompensation för alla övergrepp som barn utsattes för på barnhemsinstitutioner från 1920-talet och framåt.  I slutet av maj 2008 kom ett kort TT- meddelande att Europadomstolen i Strasbourg – för mänskliga rättigheter, inte tog upp grupptalan för 198 personer från föreningen Stulen Barndom. Det ska även med emfas tilläggas att samtliga rättsliga instanser i Sverige beslutade att inte ta upp fallet. Jag och kvinnan hade redan tappat kontakten när alla sorgliga beslut kom från rättssamhället, och hennes självbiografi rann ut i sanden. Hennes hjärtskärande och hemska berättelse om en liten flickas barndom på Folkhemmets bakgårdar lever kvar i mig och Astrid hade otvivelaktigt farit mycket illa. Det arbetades fram en broschyr om hur barnhemsbarnen skulle få tillgång till sin historia men vad historien skulle riva upp – och hur smärtan skulle tas hand om – var det ingen socialpolitisk makthavare, som brydde sig om att ta reda eller svara  på.

Jag såg en intervju med Kent Sänd i Dokument inifrån och han berättade vad han hade varit med om på Vidkärrs barnhem, dit han kom som tvååring. Han var en av de drivande bakom protesten mot statyn utanför Vidkärrs barnhem med inskriptionen: ” Under åren 1935 -1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet”. 

Kort efter intervjun tog Kent Sänd sitt liv och Göteborgs stad har nu tagit bort inskriptionen. Brodern Bengt, trodde att självmordet hörde samman med att han trädde fram i offentligheten och berättade om tortyren och de sexuella övergreppen som han genomled på barnhemmet. Kents liv hade varit sargat och kaotiskt.  Inte heller brodern och trubaduren Bengts liv blev någon dans på rosor. Bröderna placerades på Vidkärrs barnhem båda två och nu fick han sjunga en sorgsen visa på Kents begravning. Det känns obarmhärtigt att en av bröderna Sändhs liv skulle sluta i självmord men utifrån hans barndomstrauman fullt förståeligt.

De svenska barnhemmen upphörde 1980 och minst 100 000 barn har vuxit upp på anstalter, som skulle föreställa ett tryggt och kärleksfullt hem. Dåvarande socialförsäkringsminister och vår nuvarande Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson, gav Socialstyrelsen i uppdrag att ordna så att barn som utsatts för övergrepp fick möjlighet att träda fram med sina vittnesbörder.  Morgan Johansson önskade att Sverige skulle följa Norges exempel och ge de misshandlade barnen en offentlig ursäkt samt överväga ekonomiskt skadestånd.  Det norska Stortinget beviljade skadestånd på 300 000 vardera till de drabbade barnen men Sverige tillsatte en utredning och valde en krassare, snålare och hårdare linje.  Morgan Johansson, har gjort en spikrak karriär, inom Socialdemokratiska partiet, och har med åren kommit att bli ett fullfjädrat mediaproffs. Han kan argumentera och legitimera i stort sett vilka kränkningar av barn som helst oberoende av om det handlar om svenska barnhemsbarn eller ensamkommande flyktingbarn.

Jag hade glömt av den mediala uppmärksamheten som pågick under 2004-2005 kring barnhemsbarnen och den cyniska medialogiken är som den är. Ena veckan är det misshandlade barnhemsbarn och nästa vecka självskador och tredje veckan är det någon annans lidande som ska hänga på löpsedlarna. Vad hände med barnhemsbarnen, undrar jag när fåglarna skriker utanför fönstret söndagen den 27 mars 2016? Fick de någon ekonomisk kompensation? Jag börjar leta efter källor, och blir sittandes länge för att lyssna på ett radioprogram från torsdagen den 20 juni 2013,  som handlar om att vanvårdade barnhemsbarn, får nej på sina ersättningskrav av Ersättningsnämnden. Det blev ett byråkratiskt resultat av Morgan Johanssons tillsatta utredning: en ny nämnd som fick i uppgift att avgöra vilka offer som skulle få pengar och upprättelse. Den svenska välfärdsmodellens byråkratiska Janusansikte. Det framgår att tre av tio får nej på sina ansökningar. Chefen för Ersättningsnämnden Göran Ewerlöf  håller inte alls med om att ribban ligger för högt för ersättningskraven, utan tvärtom tycker han att avslagningsprocenten är en rimlig siffra.

Jag börjar associera till andra berättelser om fattiga barns sociala utsatthet. ”Dumpningen av samhällets utstötta”, som Sydsvenskans journalist Per Ek, kallade sin artikel den 14 juli 2006 med autentiska röster från barnen på Mosippan.

”MOSIPPAN. Här kan man egentligen inte bo, men det gör vi ändå för det är det enda stället som vi får bo på”, berättade Annette Blomkvist för Per E,  en sommarlovsdag för Annette och de andra barnen på Mosippan. Hans väldokumenterade och välskrivna kritiskt granskande reportage, sliter hjärtat ur kroppen. I alla fall om man är mänsklig om man är omänsklig så slår man igen tidningen och utbrister att packet får skylla sig själva.

Sex läkare och sju sjuksköterskor krävde hösten 2007 att slumområdet Mosippan genast skulle avvecklas och sände ett upprört brev till kommunstyrelsen i Malmö. Överläkaren på barnhälsovården, Marie Köhler, var djupt upprörd och fann inga ord för hur eländigt barnen tilläts ha det. Hösten 2007 bodde 127 barn i de fallfärdiga barackerna på Mosippan. Läkarna och sjuksköterskorna menade att miljön på Mosippan stod i direkt strid med barnkonventionen, och var olämplig för barn ur alla hänseenden. Det socialdemokratiska kommunalrådet Birgitta Nilsson höll med om att förhållandena var oacceptabla men framhöll också att socialtjänsten gjorde sitt yttersta för att lösa den svåra sociala situationen för barnen och deras familjer.

Sommaren 2008 gick det att läsa i tidningarna att barn från Mosippan lurades in i kriminalitet av organiserade ligor.  Myndigheter och politiska makthavare som erkänner att de vet hur barn har det men ändå låter det pågå.  Barn som lever på ett gammalt industriområde i närheten av motorvägen. Barnens berättelser får oss att stanna upp ett ögonblick innan bilarna på motorvägen lägger i högsta växeln och kör därifrån. Det är ett märkligt sammanträffande att romanen ”Mosippan” av Elsie Johansson, som  handlar om avgrundslika klassskillnader för över femtio år sedan heter just ─ Mosippan. Boken innehåller alla framtidsdrömmar och hoppfulla förväntningar som dagens ”Mosippebarn” fantiserar om.  Socialrealismens och arbetarlitteraturens brutala verklighetsskildringar som gestaltar varför inte barns drömmar infrias.

Mosippan 2016?

Jag läser en artikel i Sydsvenskan den 4 mars 2016 att modulhusbyggen ska lindra bostadsbristen i Sverige och artikeln tar upp lyckade modulprojekt från olika delar av landet men texten framhåller att Mosippan är ett varnande exempel: ” De dåliga erfarenheterna finns i utkanten av Malmö. Där utgör bostadsmodulerna i området Mosippan stadens kanske mest segregerade bostadsområde. Trots att modulerna bara har tillfälliga bygglov är segregationen permanent”.

Jag fortsätter det vemodiga sökandet efter uppdaterad information och i Kvällsposten söndagen den 27 mars 2016, kan jag smärtsamt nog konstatera att barackerna på Mosippan skulle ha rivits för femton år sedan men där bor fortfarande 130 stycken barn. Antalet barn har alltså ökat, inte minskat, i bostadsområdet som nu kallas för permanent segregation. Myndigheterna har satt sista mars som rivningsdatum men enligt artikelförfattaren Peter Herkel, tyder allt på att majoriteten av de boende kommer bli kvar i barackerna.  Protester från grannar har även inkommit på de förslag som Malmö kommun har gett på alternativa bostadsadresser för Mosippans dumpade invånare.

Hur kommer den offentliga ursäkten låta i framtiden, om nu något erkännande av även detta samhällssvek mot barn erkänns som ett felaktigt agerande av statsmakterna? Vilka nya utredningar ska tillsättas? Hur ska informationen skrivas i nya broschyrer när trasiga själar ska finna sökorden till rätt arkiv som dokumenterat deras livshistoria? Vilken mediatränad socialminister ska utfärda falska löften och offren läsa avslagsmotiveringarna på sina upprättelseansökningar?

Debatt › Konst

Vilka vågar visa den politiska konsten i Sverige?

I Expressen Kultur den 23:e maj frågar Sara Berg om ”det ängsliga kulturklimatet lagt sordin på kreativiteten” och om någon längre vågar göra politisk konst i Sverige? Jag undrar snarare vem som vågar visa den politiska konsten? För den politiska konsten existerar i Sverige, på natten i klubbarnas mörka rum. De exempel som Berg lyfter fram på brännande och aktuella politiska verk är Ai Weiweis installation med flytvästar i Berlin samt Banksys överfulla flyktingbåtar som visades på Dismaland i Somerset. Berg har sett Malmö Konsthögskolas vårutställning och undrar om det inte är ”någon som vill säga någonting”.

Detta får mig att undra hur vi ska definiera politisk konst? Vad är tillräckligt ”utmanande” och ”provocerande”? Måste politisk konst handla enbart om stora konflikter?

Som exempel på ”det ängsliga kulturklimatet” i Sverige nämner Berg debatten kring Makode Lindes utställning på Kulturhuset. Innan Linde fick sitt genombrott med tårtan och en kommersiell utställning på Galleri Kleerup hade han ställt ut sina Afromantics-verk på nattklubben Under Bron. Medan han studerade på Konstfack gjorde han performance och installationer som utspelade sig utanför konstvärldens försiktiga ramar, utanför det vardagliga och normativa. Linde visade länge sina politiska verk på natten, på klubben. Faktum är att Stockholms nattklubbar är en levande scen för den politiska och aktivistiska konsten i Sverige och jag kan tänka mig att det ser liknande ut på klubbar i de andra svenska städerna. Josefin Hinders har under 2014 och 2015 visat stora installationer på Under Bron som iscensätter scener ur livet som hemlös och narkoman, människor som exkluderas och anses mindre värda i det svenska samhället. På nyöppnande klubb Venus vid Nobelberget i Sickla visades i år förutom Konstfackelevers möbler även politiska verk i form av Konstfackeleven och performancekonstnären Rufus Backmans affischer som föreställer prisetiketter med blåa och gula färger, på vilka det står 100% bög och 100% flata. Backman har även under namnet Butcherqueen visat otaliga performanceverk på nattklubbar. Exempelvis gjorde Backman ett performance under nationaldagen 2015 på nattklubben Celezte i gamla Riksarkivets lokaler. Ett kraftfullt performance där Kalles Kaviar användes som ett vithetsserum på konstnärens rasifierade kropp. På Hornshusets klubb Laika visas utställningar med både etablerade och oetablerade konstnärer och bland annat Queeraktivisten Freja Lindbergs fotografier på icke-normativa relationer och kroppar har visats här under senaste året. Att synliggöra det osynliggjorda är en politisk handling enligt mig.

Den politiska konsten i Sverige existerar men den behöver få synas även dagtid. Starka politiska verk som kritiserar det svenska samhället råder det ingen nöd på. Performance, installationer, objekt eller filmer som belyser flyktingkrisen och Sveriges stängda gränser har jag ännu inte sett på nattklubbarna, men det kommer säkerligen att dyka upp vilken natt som helst, om det inte redan gjort det. Stormen kring Lindes utställning har inte skrämt konsteleverna och konstnärerna men de övriga konstaktörerna, det vill säga gallerister och ansvariga på konstinstitutionerna, måste bemöta sin rädsla.

Verk › Litteratur

Du hade inte åkt till Paris

Tänker tanken ut

om mig och min barnfria vän

Vi åker till Paris, till Stockholm

fria att förevigtvara i natten

våra kvällar behöver aldrig ta slut

Vi kan ge oss åt

texten,

samtalet,

resan,

stillheten,

tanken

detta överflöd

vi kan stänga dörren och låta disken dö

vi slipper bli avbrutna, vingklippta

ändå ses vi som påvra

Hur då?

Du hade inte åkt till Paris

Jag smakar på det

Jag kämpar redan för att ens läsa en snudd på allt jag vill,

skriva en mening av alla jag vill

få några stunder ute i världen av alla jag vill

Du hade inte åkt till Paris

Jag vet inte varför Simone, Mavis, Emily inte skrev mer om det

om de ens såg det som ett avkall

jag ser det inte så

Jag väljer inte ord framför barn

jag bara säger: att skriva får mig att längta ut ur sömnen

upp till nästa dag

Jag förstår inte bortönskan av möjligheter

tanken om halvheten

vad det är som ska fyllas ut

Familjebilden

som en butikskedja ungefär ett mode

ungefär samma överallt

Och vi förväntas köpa det

Reducera oss själva till repetition

Jag har ingen drift att befruktas

att vara dräktig

att ge mig åt ett barn som inte ens finns

lika galet för mig som mitt begär är för den som har den driften, säkert

Skillnaden är att jag aldrig hör min sanning

Du hade inte åkt till Paris

Jag skulle vilja ha era berättelser systrar

jag vill höra om era resor, passioner, drömmar och förebilder

Jag respekterar er som drevs av barnönskan,

er som blev gravida lite på måfå

er som äntligen fick mening med livet

… alla er, men er har jag hört hört hört

Nu vill jag höra oss andra ett tag

Du hade inte åkt till Paris

Detta att jag ens behöver skriva den här texten

Att någon ser mig stint i ögonen och säger

Du hade inte åkt till Paris

Att det är en kamp att gå rakryggig,

fulländad, i icke-moderskapets nakenhet

min enda kvinnokamp

Att min värsta motståndare är just modern

vars frihet jag övertagit

hennes krav på en väg för mig som inte är min

en fantasilös idé om lyckans definition

Du hade inte åkt till Paris

Och jag är rädd att kanske såra, trampa folk på fötter

föräldrafötter

men

jag måste ha rätt att uttala mig om marginalen

Du hade inte åkt till Paris

Någon av mina föräldravänner snuddar någon gång vid min lycka

att jag är fri

kanske är den uppenbar,

friheten-lyckan

så som deras

barnet-lyckan

Och jag skriver onödigheter

Men ibland undrar jag om inte min lycka är lika dold som föräldrars olycka

Du hade inte åkt till Paris

Så fram med sorgen över vad ni går miste om

det betyder inte att ni ångrar ert liv som det är

det betyder bara att ni är fria

att vi utvidgar bilden

den enfaldiga bilden av vad ett komplett och lyckligt liv är

att vi ser igenom de obligatoriska milstolparna

att vi tänker större än så

att vi låter kronologin vara

Jag vill en friare tanke för våra döttrar

Att vara icke-mor ska vara ett lika synligt alternativ

en lika lyckoinbäddad vision

ett lika skimrande liv

Först då stämmer det

Det ska inte behöva kännas som att man går mot ett tabu

när man yttrar sin natur

vi har olika drifter, c’est tout

Du hade inte åkt till Paris

Och det ska kanske sägas att jag inte säger att jag aldrig kommer att bli förälder

Jag vill bara säga att barn är som fotboll, som skidåkning, som curling,

inget jag längtar efter, därmed inte sagt att jag skulle vägra

Jag vill kunna låta livet hända

utan att titta på kvinnoklockan

Du hade inte åkt till Paris

Jag vill ha förebilder jag med, speglar

vill inte att icke-längtan ska läsas som oförmögenhet eller kyla

Jag längtar, fast efter annat

och som jag föser bort katten som ställer sig i min text

skulle jag förmodligen göra med ett barn som störde i min mening

Du hade inte åkt till Paris

Jag åkte till Paris ja

precis som jag har åkt många gånger till många platser

Jag åker till Paris och jag är fri i Paris

ingen skuld ingen oro

jag ler mot solen och barnen som leker, skriver mina rader, leker med tanken att bosätta mig där, vet att jag skulle kunna, i morgon

solen skiner i mig

vi har alla vår lycka

jag vet att ni har er

kanske vet ni inte att jag har min

kanske är det bara jag som har behov av att ta fram den ur osynligheten

Du hade inte åkt till Paris

Men det gjorde jag, jag åkte till Paris

för jag har axlat min mors frihet

jag bär den

ber att min rygg ska rätas

att jag inte ska hamna på dyra villospår

Du hade inte åkt till Paris

Och jag hade inte behövt komma hem

Debatt › Musik

Slutreplik: Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidans antihjältar

Sarah Hansen Karaduman medverkade i Lys upp skuggorna, en dokumentär om Kartellen. Där uttalade hon sig om relationen mellan Kartellen och bilden av förorten. Något som senare fick en reaktion i Kim Silow Kallenbergs artikel Lys upp och lyssna! Kartellen som skuggsidan hjältar som gick upp på Kultwatch 26 mars. Sarah Hansen Karaduman svarade på detta den 18 maj och menade att hon blivit felciterad. Här kommer Kim Silow Kallenbergs slutreplik.

Jag läser Sarah Hansen Karadumans replik på min artikel om Kartellen och tänker för det första att det är roligt att hon har läst den, och för det andra att det är synd att vi tycks missförstå varandra. Hon menar bland annat att jag har felciterat det hon säger i dokumentärfilmen om hiphopgruppen Lys upp skuggorna. Detta är till att börja med något förvånande eftersom jag faktiskt inte alls citerar henne i texten, utan med egna ord sammanfattar vad inslaget med henne handlar om. I hennes text anar jag att hon till och med uppfattar det som att jag medvetet missförstår och missrepresenterar hennes ord för egna syften. Jag förstår dock inte riktigt vilka syften hon tror att dessa är. Så låt oss tala om saken.

Vad gäller Karadumans idé om att fler bilder av förorten behövs i det offentliga samtalet så är jag helt överens med henne. Det talade, skrivna och visuella språket både gestaltar och skapar vår verklighet. Absolut, det är också min övertygelse.

I dokumentärfilmen om Kartellen, som min text handlade om, finns dock ett spår där kritiken mot Kartellen beskrivs och det är också i detta spår Karaduman framträder. Det är i den kontexten jag tolkar det hon säger, och inte utifrån annat hon gjort eller skrivit. Kritiken, som jag uppfattar den, handlar mycket om representativitet. Och mer konkret om representationer av förorten. Här finns det vissa, Karaduman inräknad, som menar att Kartellen inte är representativa för förorten, att deras gestaltning ger en snäv bild av vad det innebär att leva i storstädernas ytterområden. I sin replik skriver Karaduman om Akalla som exempel på detta, och om hur filmskaparna valde att intervjua henne framför höghusen och inte framför 1800-talsgården en bit bort. Det finns så klart ett visst visuellt språk som förknippas med förorten och som även Kartellen reproducerar i sin estetik. Det här är dock en poäng som jag menar gäller för hela genren, med få undantag. Andra musikgenrer har en annan estetik. Men jag förstår ju att det som är laddat här är att olika estetiska uttryck, och olika representationer, också värderas olika och att detta har med makt och handlingsutrymme att göra. Kanske är den kritiken också mer relevant – i det här sammanhanget – att rikta mot filmskaparna och inte i första hand mot min text?

Det jag frågar mig i min text är om Kartellen måste vara representativa för alla i förorten för att få höras. Vad innebär det för dem som lever i det slags utanförskap som gestaltas i många av Kartellens texter att få höra att deras bild av livet och världen inte stämmer, att den är så marginell att den inte finns? Jag menar inte heller att de är ”rösten” för alla kriminella, utan snarare att de är en röst. Karaduman gör sig själv till representant för förorten och uttrycker i filmen att hon inte känner igen den verklighet Kartellen beskriver. Är inte poängen med marginalisering att den drabbar några få i relation till alla oss andra? Ur en sådan synvinkel kan de (det) marginaliserade aldrig vara representativa, men deras berättelser finns trots det. Jag har aldrig påstått, som Karaduman antyder, att Kartellens texter skildrar det alla kriminella i orten har upplevt. Återigen, jag vänder mig mot att idén om representativitet hela tiden återkommer i relation till skildringar av utanförskap.

Och vidare, min skildring av Kartellen bygger inte framförallt på mina egna upplevelser och erfarenheter, på ett personligt plan. Den utgår istället från de livsöden jag mött hos ungdomar i tvångsvården, under mitt fleråriga arbete som behandlingsassistent på ett statligt ungdomshem och som forskare på en annan liknande institution. Hos dessa ungdomar hade just Kartellen en särställning, oavsett om Karaduman menar att andra artister har belyst liknande problematik av att hamna i knas, som hon uttrycker det (borde vi lyssna på dessa istället, eller vad är poängen med detta påstående?). Deras musik utgjorde ett högst centralt populärkulturellt uttryck, som intressant nog motarbetades av många i personalen. Deras musik ansågs försvåra behandlingsarbetet och trigga ungdomarnas problembeteenden (missbruk, kriminalitet). Detta trots att jag kunde se hur musiken blev en del i ett skapande av gemenskap ungdomarna emellan och en del av ett kollektivt motstånd i den situation där de befann sig. Det kunde bland annat ta sig uttryck i att ungdomarna hade allsång och sjöng och rappade med i deras texter. I sin tur ledde detta till att man förbjöd ungdomarna att lyssna på musik gemensamt, den tilläts endast i lurar som en enskild aktivitet.

Liknande åsikter om musikens skadlighet kommer också fram i den offentliga debatten, och jag kan inte undgå att se parallellerna. Det jag frågade mig i arbetet i tvångsvården och det jag frågar mig nu är varför ungdomarnas motivation till att lyssna på musiken inte diskuteras. Varför vill man inte förstå drivkrafterna bakom det: vad musiken berättar för sina lyssnare, vilka känslor den väcker? Det är det budskapet jag vill att vi på allvar försöker lyssna på och i detta är det kanske oviktigt om jag bor i ett helvitt område eller inte (har Karaduman googlat?), eftersom jag inte lyfter fram egna erfarenheter utan istället genom min plattform, och trots allt privilegierade position, vill belysa andra röster.

Slutligen, musik är ett kraftfullt verktyg för att mobilisera känslor, väcka motstånd, skapa identitet och kollektivitet. Däremot överskattas nog ofta dess förmåga något. Karaduman avslutar sin text med att fråga om det är positivt om åttaåriga pojkar endast får Kartellens representationer som förebilder. I detta menar jag att hon ligger farligt nära narrativ om musikens skuld till alla möjliga samhällsproblem. Jag tror inte att musik någonsin kan lastas för drogmissbruk, kriminalitet, skolskjutningar eller något annat. Däremot kan den vara en tröst för de människor som av olika anledningar upplever sådana saker. Kanske kan någon av dessa röster ta vid nu. Jag hoppas det.